Hajen är utan någon som helst tvekan min absoluta favoritfilm, och varje sommar så ser jag alltid om Steven Spielbergs klassiker. Det är en fantastisk film med superba skådespelarinsatser och ett sparsmakat användande av hajen som på ett effektfullt sätt ingjuter en effektiv terror. Filmen har även åldrats oerhört väl efter 45 år, och är vad jag skulle kalla tidlös.

Hajen är ju även baserad på Peter Benchleys roman (som i sin tur inspirerades av faktiska händelser i Jersey Shore 1916). Trots att jag fullkomligt älskar filmen, så föll det aldrig mig in att faktiskt läsa boken. Såklart fanns det en nyfikenhet från min sida att någon gång faktiskt läsa den, utan Peter Benchleys debutroman hade ju aldrig filmen gjorts. Det var dock relativt nyligen som jag faktiskt tog mig an att läsa boken, då jag kände att jag ville stilla min nyfikenhet.

Ett generellt antagande när det kommer till filmadaptioner av skönlitteratur, är att ursprungslagan är bättre än adaptionen. Det är naturligtvis inga konstigheter, då böcker har möjlighet att rymma fler händelser, förklaringar och framförallt tillgång till karaktärernas tankar, något som en film helt enkelt inte kan åstadkomma till samma grad. Det finns dock ett par undantag där det faktiskt är filmen som är den bättre versionen än den ursprungliga litteraturen, och Hajen är ett av dessa undantag.

Med det sagt vill jag dock säga att Hajen-romanen fortfarande är bra, och jag tycker absolut att den är läsvärd. Det som filmen valt att plocka bort eller ändra är däremot i slutändan något som gör berättelsen bättre, då vissa delar ur boken inte känns lika effektfullt som i filmupplagan. Förvisso innebär det att ett visst djup i form av extra dimensioner till karaktärerna går förlorad, men ärligt talat upplevde jag det mesta på just detta plan i boken något onödigt. Jag kände inte att det tillförde något, och att Spielberg valde att skala bort dessa element var ett klokt val. Största skillnaden däri är främst hur jag uppfattade karaktärerna, som i boken inte är riktigt lika sympatiska jämfört med filmadaptionen. Dessutom är slutet betydligt mer antiklimatiskt i boken.

Jag gillar dock som sagt fortfarande boken, den har ett hyfsat tempo även om vissa partier kan vara lite väl långtradiga. Jag gillade framförallt scenerna med själva hajen som var riktigt snyggt skrivna, om än för få och med lite väl långt utrymme mellan de scenerna. Precis som i filmen har dessa partier en ständigt närvarande och krypande känsla av spänning för vad som skall hända. Jag skrev även tidigare att jag tyckte att det som Spielberg hade klippt bort i filmadaptionen var ett bra val, jag kan dock ändå uppskatta vissa delar av det som togs bort från boken.

Så jag gillade boken Hajen, dels som ett litterärt verk i sig även om filmen står sig som den bättre versionen och dels i form av min nämnda nyfikenhet för boken i och med hur mycket jag älskar filmen. Det är dock definitivt en läsvärd bok, i synnerhet om en är lika nyfiken som jag var på hur den står sig både i jämförelse och som förlagan till filmen.

Då var ännu en fredag kommen, vilket i vanlig ordning innebär att det är dags att förtära tacos, ha det lite extra mysigt, förbereda sig för helgen, och naturligtvis det absolut viktigaste, nämligen att lyssna på lite spelmusik. För som jag sagt ett flertal gånger, och som till och med börjar bli sent för egen del, så vore det inte fredag utan Spelmusikfredag.

Den här veckan var tanken att göra ett historiskt nedslag, då det var idag för över 100 år sedan som det tredje slaget vid Ypres, eller mer känt som slaget vid Passchendaele, ägde rum under första världskriget. Detta slag finns även med i Battlefield 1-expansionen Apocalypse, varvid jag tänkte göra en dykning i nämnda expansions soundtrack för att uppmärksamma detta. Dock finns det ingen låt som är specifikt komponerad för eller namngiven efter denna karta, men det gav mig ändå en ursäkt till att återvända till det eminenta Battlefield 1-soundtracket. Så jag tänkte ändå lyfta en låt ur detta soundtrack.

Med tanke på expansionens namn så finns det föga förvånande en apokalyptisk känsla som genomsyrar soundtracket för spelets fjärde och sista tillägg. Detta märks även av i dess inledande låt, "The Four Horsemen", som inte bara har en olycksbådande titel utan även en känsla av att bringa budet för den stundande apokalypsen som det första världskriget på många sätt måste ha upplevts som. Det är en tragisk, dyster, lågmäld och efterhängsen atmosfär som skapas i annalkandet av Apokalypsen och dess fyra ryttare.

The Four Horsemen (Johan Söderqvist & Patrik Andrén)

Spelmusikfredag-spellista

Då var det äntligen fredag igen, eller är det fredag? Jag vet inte, jag är inte helt säker. Det verkar som att jag slutligen nått stadiet då jag inte har koll på vilken veckodag det är. Satans sommarlov... Men jag känner mig ganska säker på att det är fredag idag, så jag tycker det är dags för lite spelmusik!

Den här veckan blir det en återgång till det fridfulla och vackra soundtracket Abzû, som dök upp som en klar blixt från himlen för min del. Det var dessutom ett bra tag sedan det vankades undervattensmys i form av spelmusik, lite för länge sedan till och med. Just fridfullhet är något som är synonymt med flera låtar ur detta soundtrack komponerat av Austin Wintory, och denna veckas låt är naturligtvis inget undantag.

Med en titel som "Seriola Lalandi" skulle en dock inte göra det antagandet om denna låt, faktum är att denna låttitel väcker frågor snarare än förväntningar. Titeln är det latinska namnet för sydseriola, vilket är en slags fisk. Ett par av låtarna har latinska namn för olika havsdjur som titel, och jag får anta att dessa låtar på något sätt ska spegla djuren som de är namngivna efter. Så lyckas denna låt spegla känslan av en sydseriola? Det har jag inte den blekaste aning om, men vacker och fridfull är låten i alla fall.

Seriola Lalandi (Austin Wintory)

Spelmusikfredag-spellista

"Out of all of the games that I regularly play, Ace Combat games are the most consistent for moments that have made me feel so thrilled with gaming that hairs stand up on the back of my neck that I'm so goddamn excited to be playing it."
- John Bain (TotalBiscuit)

Den 30 juni 1995 släpptes spelet Air Combat till Playstation i Japan. Detta innebär då att när den 30 juni passerade för tre veckor sedan, så var det hela 25 år sedan seriens första spel släpptes. Utvecklarna har uppmärksammat denna milstolpe på ett flertal sätt, med alltifrån en gratisuppdatering till Ace Combat 7 och affischer för nästan varje släppt spel anpassade till mobiler.

Själv fick jag ett sug att spela igenom nästan hela serien, något som jag i två omgångar tidigare försökt att göra men kommit av mig någonstans på vägen. Men tredje gången gillt heter det ju, och vilket bättre tillfälle än seriens 25-årsjubileum finns egentligen? I samband med min genomspelning av Ace Combat-serien tänkte jag även hålla en mindre (och kraftigt försenad) bloggserie, där jag skriver om samtliga av spelen i takt med att jag spelar dem (samt ett par som jag inte har möjlighet att spela, men som jag ändå tycker är viktiga att ta upp).

Först upp är naturligtvis Air Combat, som ju startade hela serien. Titeln kan tyckas något märklig, i och med att serien och efterföljande spel har titeln Ace Combat. Detta verkar vara en biprodukt av arkadspelet Air Combat som Namco släppte 1993 (samt uppföljaren Air Combat 22 från 1995), som kan ses som Ace Combat-seriens spirituella föregångare. Även idag går det att finna spår till Ace Combat-seriens föregångare, dels i form av mindre referenser, dels har två utvecklare som tidigare jobbat med utvecklingen av Air Combat 22 (Jun Omura och Hisaharu Tago) haft olika roller för utvecklingen av Ace Combat 7.

När det ursprungliga arkadspelet släpptes påbörjades en portning till den kommande Playstation-konsolen, men på grund av konsolens tekniska tillkortakommanden (jämfört med en dedikerad arkadmaskin) så var det helt enkelt inte möjligt. Utvecklarna, som leddes av producenten Kazumi Mizuno, bestämde sig då för att istället utveckla ett nytt spel i grunden som fick titeln Ace Combat i Japan. Spelet behöll dock titeln Air Combat för den nordamerikanska och europeiska releasen av någon anledning, troligtvis för att markera kopplingen till arkadspelet.

Genom att utvecklingen av spelet blev fristående från det ursprungliga arkadspelet, så gav detta utvecklarna nya möjligheter och idéer. Dock kunde flera av dessa idéer inte realiseras på grund av tekniska begränsningar, exempelvis att kunna se på repriser från avklarade uppdrag (något som uppföljaren inkluderade) och att slutförandet av vissa operationer skulle påverka kommande uppdrag i kampanjen. Samtidigt erhöll spelet samma mantra som sin arkad-föregångare, där tanken var att låta spelaren få känna sig som en hjälte.

Spelet som sådan är simplistiskt, i synnerhet jämfört med dess uppföljare, vilket var tanken med själva spelet. Det var utformat för att vara enkelt att plocka upp och låta spelaren uppleva spänningen i luftstrider samt känna sig som en hjälte. Det är som sagt ett simpelt uppbyggt spel, men det är utan tvekan den största charmen med spelet samt naturligtvis utgör detta grundpelaren för samtliga av uppföljarna.

Även spelets story är av en mer simpel natur, då spelaren ikläder sig rollen som Phoenix, ledare för en skvadron av legoknektar som hyrts in för att stoppa en rebellgrupp som utfört en statskupp på en önation. Några närmare detaljer än så presenteras inte i spelet, och både spelets skådeplats och rebellernas mål är odefinierade. I nordamerikansk marknadsföring presenterades storyn dock som att legoknektarna hade hyrts in av NATO för att stoppa illasinnade terrorister i olika delar av världen.

Det är i ett senare skede som händelserna i Air Combat har retroaktivt placerats i tidslinjen för Strangereal-universumet, där majoriteten av Ace Combat-spelen utspelar sig. Genom denna retcon fastställdes några ytterligare detaljer, framförallt att önationen som spelet utspelar sig i benämns med namnet Skully Islands och är belägen utanför den sydvästra kusten på kontinenten Usea.

Spelet har som nämnt en simplistisk charm över sig, och det kan vara kul att spela åtminstone i kortare sessioner. Dessvärre kan jag inte säga att spelet har åldrats speciellt väl, och det är främst på grund av två faktorer. Den första faktorn är den primitiva grafiken, som förvisso är färgglad och framförallt genom flygplanens färgscheman förmedlar en lättsam och arkadaktig ton, men speciellt snyggt ser det inte ut och miljöerna är inte särskilt detaljerade (i synnerhet inte med dagens mått). Under min första genomspelning så ledde de dåligt detaljerade miljöerna att jag kraschade flera gånger i marken, eftersom jag hade svårigheter med att visuellt uträkna distansen mellan flygplanet och marken.

Den andra faktorn som gör att spelet inte åldrats särskilt väl är kontrollerna, när spelet släpptes så hade Sony inte utvecklat Dualshock-kontrollen med de analoga spakarna ännu. Detta innebär att flygplanen i Air Combat styrs med riktningsknapparna, vilket är en upplevelse som jag inte ens skulle vilja utsätta min värsta fiende för. Det känns varken skönt eller rätt att flyga med riktningsknapparna, och jag skulle nog hellre vilja köra ett flygspel med mus och tangentbord (något som jag provat och inte heller kan rekommendera).

Air Combat har därmed inte åldrats särskilt bra, och jag har svårt att rekommendera spelet för någon annan än ett riktigt hardcorefan av Ace Combat-spelen som ännu inte har satt tänderna i just det första spelet. Även då är det i första hand inte för själva spelet i sig, utan mer som en kuriositet för den som är nyfiken på hur serien startade. Med det sagt, så har jag trots detta spelat igenom Air Combat tre gånger totalt. Det är lite av en pina varje gång tack vare kontrollerna och grafiken, men dess simpla och lättsamt arkadaktiga natur är ändå tillräckligt för att underhålla, om än i kortare sessioner. Dessutom gillar jag spelets rocksoundtrack, som förstärker denna känsla samt tydliggör inspirationen från Top Gun.

Jag tror att den främsta orsaken till att jag återvänt till spelet fler gånger än vad jag tidigare hade förväntat mig (efter min första genomspelning trodde jag ärligt talat inte att jag skulle spela det igen), utöver dess simplistiska charmighet, är fascinationen kring seriens ursprung och hur arvet från Air Combat har format serien. För i princip alla grundpelare som samtliga efterkommande spel står på, finns redan här i Air Combat. Fokuset på realistiskt återgivna jetflygplan och intensiva luftstrider är naturligtvis givna med tanke på spelets genre, likaså fixeringen i att skapa realistiska skyar för dessa luftstrider att utspela sig i. För Ace Combat-serien är det av tradition att varje spel innehåller minst ett uppdrag där spelaren ska navigera genom trånga raviner eller tunnlar, något som startade med Air Combat. Även inkluderingen av bosstrider i form av supervapen är ett arv som Air Combat lagt grunden för, då spelets sista uppdrag går ut på att förstöra supervapnet Sky Fortress. Samt naturligtvis ett riktigt bra soundtrack som ackompanjerar luftstriderna.

Air Combat blev en succé när det släpptes, och är än idag ett av tre spel ur serien som har sålt över 2 miljoner exemplar (tillsammans med Ace Combat 4 och 7). Som nämnt otaliga gånger står sig spelet såhär 25 år efter release inte särskilt väl, tack vare främst grafiken och kontrollerna. Men som jag även nämnt ett flertal gånger så finns det en viss charm över dess simpelhet som fungerar i kortare sessioner. Men framförallt så lade spelet grunden för serien, och dess arv går fortfarande att se och känna av 25 år senare.

Källor och vidare läsning:
Acepedias artikel om Air Combat

Aces at War: A History 2019

GamesRadar+ - Intervju med Masanori Kato om Air Combat

Skyward Flight Medias översättningar av följande japanska artiklar:
The Road to Ace Combat: What Connected Air Combat 22 to the First Ace Combat? The Developers Look Back on the Series' Early Days.
Famitsu Ace Combat 25th Anniversary Special - Del 1 och Del 2

Då var det fredag igen, och även om min aktivitet den senaste veckan fått ta sig ett lite större bakslag än tänkt av min nuvarande semester, så är det i alla fall dags för att lyssna på lite spelmusik även denna fredag. Har njutit av både sol och värme den senaste veckan, förvisso på bekostnad av min aktivitet och lanseringen av min bloggserie tillägnad Ace Combat-seriens 25 årsjubileum, men skönt har det ändå varit.

Den här veckan tänkte jag faktiskt vara oerhört aktuell gällande veckans spelmusik, mer aktuell än vad jag brukar vara. Emellanåt väljer jag att uppmärksamma ett nytt spelsläpp, men med musik från en föregångare. Nu senast var det musik från det första The Last of Us, på samma dag som dess uppföljare släpptes. Den här gången är det dock inte för att uppmärksamma ett nytt spelsläpp, utan nämligen ett nytt albumsläpp.

Det är nämligen så att just idag har det släppts ett kort album bestående av låtar från det kommande Assassin's Creed Valhalla, under titeln Assassin's Creed Valhalla: Out of the North (vilket även är titeln på albumets första låt). Detta album är inte speciellt långt eller omfattande, då den endast innehåller sju låtar som totalt utgör en speltid på 20 minuter. Syftet med albumet verkar därmed vara att ge en försmak på den vikingainspirerade musiken i spelet, som komponerats av både Jesper Kyd och Sarah Schachner.

Jag har lyssnat igenom hela albumet, och av den musik som det ges försmak på så gillar jag det. Jag lär nog personligen inte skaffa Assassin's Creed Valhalla när det släpps, av ett flertal anledningar, men det verkar onekligen som att de fått till den rätta stämningen i musiken. Av detta smakprov har tycker jag definitivt att spelets kompositörer gjort ett gediget arbete med att skapa en vikingatida stämning.

Av dessa sju låtar var det dock en som stack ut ifrån resten. När jag lyssnade på albumet så hade jag nämligen svårt att bestämma mig vilken av låtarna som jag skulle lyfta fram (eller om jag till och med skulle vara så pass fräck att jag lyfte samtliga låtar ur albumet), i alla fall tills jag kom fram till albumets sista låt. Då visste jag precis vilken låt som jag skulle lyfta fram, för även om jag som sagt gillar albumet i sin helhet och tycker att låtarna osar vikingakänsla, så är just denna låt någonting extra.

Det är inte endast Jesper Kyd och Sarah Schachner som komponerat musiken till Assassin's Creed Valhalla, då åtminstone en låt har gjorts och framförts av Einar Selvik. Framtill idag hade jag ingen aning om vem denna person var, men efter att ha lyssnat på "Hrafnsmál - The Word of the Raven" så kan jag säga att jag blivit frälst av denna norska musiker som gjort mycket musik inspirerad av den fornnordiska mytologin. Låten verkar vara inspirerad av en vikingatida dikt med samma namn, dock finns det tre olika versioner av den dikten och då jag inte kan isländska (som låten verkar sjungas på) så kan jag inte säga med säkerhet exakt vad denna spellåt är baserad på.

Nu har jag dock skrivit ovanligt mycket för ett inlägg i Spelmusikfredag, men jag vill bara avsluta med att jag verkligen älskar den här låten. De andra låtarna ur albumet har jag lyssnat på en gång vardera och som sagt gillar jag även dem, men just denna låt har jag redan lyssnat på ett flertal gånger. För den här låten är fullständigt magisk, då den verkligen sätter pricken över i:et när det gäller vikingakänslan, och trots att jag inte lär skaffa spelet vid släpp så är det nästan att jag överväger att ändra mig bara på grund av den här låten. Så lyssna på den för allt i Valhall!

Hrafnsmál - The Word of the Raven (Einar Selvik)

Spelmusikfredag-spellista