Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Mycket Ace Combat 7 under helgen

This post is tagged as: Ace Combat 7: Skies Unknown, Intryck

I fredags släpptes efterlängtade Ace Combat 7: Skies Unknown, och jag tror inte att det är någon som är förvånad över det faktum att jag spenderat en stor del av helgen uppe i Useas skyar. Jag tänkte dela med mig av lite intryck redan under helgen, men efter lite funderande bestämde jag mig för att spela ett par uppdrag till innan jag började formulera några tankar. Som blev ett gäng uppdrag till, och i skrivande stund befinner jag mig strax över halvvägs in i spelet.

Det första jag vill säga att redan i det första uppdraget får jag känslan av att vara välkommen tillbaks bland skyarna, då det är ett för serien typiskt inledningsuppdrag där ens bas är under attack och en ska skjuta ned fientliga bombplan. Detta, kombinerat med känslostark musik, får mig nästan att känna mig som hemma.

Det är även riktigt roligt att spela, och som brukligt är det enkelt att komma in i och svårare att verkligen bemästra. Flygkontrollen känns helt rätt, den är responsiv samtidigt som det finns en viss känsla av tyngd. Inte på simulatornivå, men tillräckligt för att det verkligen ska kännas att jag rattar runt med ett jetplan.

Det är även som brukligt en god uppdragsvariation, då jag ena stunden jagar bombplan, i andra stunden utför stealthuppdrag, och i tredje stunden utför markanfall mot stora anläggningar. Uppdragsdesignen är ungefär som en mix mellan fyran och femman, de är för det mesta ganska öppna och låter mig tackla uppdraget efter eget bevåg. Samtidigt finns det gott om mer specifika och "skriptade" händelser, som när jag mitt i ett uppdrag får order om att jaga transporter mitt i en sandstorm.

Molnen är den stora nyheten, då de öppnar upp för ett nytt djup i luftstriderna. De kan ge tillfälligt skydd genom att dölja mig från fiendens radar och ge mig ett visst överraskningsövertag. Samtidigt kan jag inte hålla mig inom molnen hur länge jag vill, flyger jag för länge börjar is att bildas på planet. Dessutom är det oerhört inlevelsefullt när en flyger in i ett moln, cockpiten täcks av regnvatten och musiken blir dämpad.

Jag har inte tagit upp storyn, och jag tänkte inte heller säga så mycket om den nu just eftersom jag inte har spelat klart kampanjen. Hittills tycker jag dock storyn överlag är bra, det har varit ett par scener som jag tyckt varit riktigt bra, och mellansekvenserna är tjusiga att titta på. Däremot har spelet såhär långt i alla fall inte gått in särskilt djupt på de ämnen som storyn behandlar, och baserat på vad jag läst från recensioner ska det tydligen vara så fram till slutet. Vilket jag kan tycka är synd, men jag vill spela klart kampanjen innan jag drar en egen, definitiv slutsats kring storyn.

Jag nämnde tjusiga mellansekvenser, och det ordet kan användas för att beskriva grafiken. För snyggt är det, riktigt snyggt till och med. Bytet till Unreal 4-motorn var ett bra drag, då jetplanen inte bara är rikt detaljerade utan även ser nästintill fotorealistiska ut. Även marken har fått sig ett lyft från tidigare spel, som oftast varit ganska lågupplöst och gått att jämföra med Google Maps. Jag har tagit en del egna bilder, dels samtidigt som jag spelat och dels via spelets Replay-läge (som jag tidigare sällan använt), som jag bjuder på här nedan.

Mycket Ace Combat 7 under helgen

Jag har även testat lite av multiplayern, men jag vill nog spendera lite mer tid med det innan jag delar med mig av mina tankar. Sedan ska det även bli att testa VR-läget, då jag införskaffade Playstation VR under förra årets Black Friday och är riktigt spänd på att testa VR-läget i Ace Combat 7.

Av det jag spelat hittills så gillar jag spelet, och det gjorde ett bra första intryck för min del. Jag ser naturligtvis framemot att slutföra kampanjen, och eventuellt kommer jag att återvända med fler tankar då.

HQ

Spelmusikfredag (170)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och även om jag för omväxlingens skull har kunnat ta det rätt lugnt under både torsdagen och fredagen känns det skönt med helg. Det är dock inte vilken fredag som helst, för efter över tre års väntan har Ace Combat 7: Skies Unknown äntligen släppts! Jag har inte påbörjat det ännu, men avser att installera det så fort jag lagt upp denna veckas Spelmusikfredag.

Naturligtvis blir det en Ace Combat-låt den här gången, idag tänker jag vara fruktansvärt förutsägbar. Det blir dock ingen musik från sjuan, då jag medvetet valt att inte lyssna på någon musik (bortsett från det som varit med i trailers såklart), dessutom så vill jag helst ha en officiell lista med titel och dylikt. Så nästa vecka blir det eventuellt en låt från sjuan, men idag blir det från det första spelet.

Det är ändå lite kul med en tillbakablick. Där Ace Combat 7 verkar ha ganska bombastiska och orkestrala låtar, är musiken i Air Combat betydligt simplare. Låtar som "Get Off Him" visar på en ganska simpel arkadkänsla som även för tankarna till Top Gun. Simpelhet kan dock vara bra, vilket fallet är med även denna låt, som verkligen får fram känslan av att susa genom skyarna och skjuta ned fiendeplan som självaste Maverick.

Get Off Him (Namco Sound Team)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (170)

Mest efterlängtat - Spelåret 2019

This post is tagged as: Spelåret 2019

Tidigare skrev jag om de spel som jag spelade från 2018, och nu är det dags för de spel som jag ser mest framemot det kommande året. Vissa av de spelen har visserligen inget utannonserat releasedatum så i de fallen är det kanske mer av en önskedröm om att de ska släppas i år, men hoppas kan jag göra.

Star Wars Jedi: Fallen Order
Vi vet inte ett dugg om Respawns kommande Star Wars-spel mer än att det kommer utspela sig efter Episod III och med största sannolikhet lär involvera ljussabelsvingande. Men ärligt talat räcker det för min del, då det är ett Star Wars-spel utvecklat av en talangfull studio, samt så är det på tiden att EA faktiskt levererar ett ordentligt Star Wars-lir, jag gillar visserligen Battlefront-spelen men bortsett från dem har EA knappt släppt något vettigt. Något som verkligen är på tiden.

Death Stranding
Trots att det visats ett flertal trailers av det här spelet, blir jag inte klokare ju mer jag ser. Det märks klart och tydligt att det här är Hideo Kojima när han får göra precis vad han vill, vilket kommer innebära att resultatet kan bli vad som helst egentligen. Men trots att jag inte har en susning om vad spelet handlar, så ser det helt klart intressant ut och det ska bli spännande att få se vad Kojima Productions har kokat ihop.

Cyberpunk 2077
Bara vetskapen att det är CD Projekt Red, skaparna bakom det mästerliga The Witcher 3, gör att jag ser framemot deras nya spel. Jag ska dock erkänna, jag blev inte riktigt så imponerad som jag hade hoppats på av gameplay-demot. Mestadels på grund av att jag ogillar fiender i spel som suger i sig massvis kulor likt svampar.. Med det sagt, så ser jag fortfarande framemot Cyberpunk 2077 då det även ser ut att bjuda på massor med rollspelmöjligheter och val att ta beslut om.

Ghosts of Tsushima
Sucker Punsch har inte släppt något nytt spel på länge, och den tiden förmodar jag har spenderats på Ghosts of Tsushima. Något som märks, då det ser ruskigt lovande ut. Grafiskt ser det makalöst ut, och att spela som en samuraj i det feodala Japan och slåss mot mongoler ser ut att tillfredsställa mitt historieintresse. Spännande nog ska den öppna spelvärlden inte ha några vägpunkter, vilket förhoppningsvis gör att det sticker ut från mängden med open world-spel. Måtte detta släppas under 2019...

Doom Eternal
Dooms comeback under 2016 var ett makalöst sådant, då det bjöds på moderniserad old school-action. Jag verkligen rådiggade spelet när det begav sig, och fullkomligt älskade tempot, de våldsamma striderna och Mick Gordons mästerliga soundtrack. Doom Eternal ser ut att bjuda på mer av den varan, och lite till. Bara det att Doom Slayer verkar ha fått tag på en hagelbössa med änterhake på får mig att vilja spela uppföljaren här och nu.

The Last of Us: Part II
Precis som manga andra älskade jag Naughty Dogs The Last of Us, som för mig åtminstone kom som en oväntad överraskning. Visst hade jag sett framemot det, då jag diggade Uncharted-serien, men att det inte bara skulle bli 2013 års bästa spel utan även ett av förra konsolgenerationens bästa spel tillika ett av de bästa spelen som jag någonsin spelat, hade jag inte alls väntat mig. Jag var dock till en början lite skeptisk till en uppföljare då första spelet hade ett perfekt slut, men ju mer som visats från The Last of Us: Part II blir jag mer övertygad om att Naughty Dog har möjligheten att göra en perfekt uppföljare. Eftersom det har varit i utveckling länge nu så känns 2019 som rätt år att släppa det på, vilket jag håller tummarna för (även om jag knappast lär sörja en försening heller, men ni fattar poängen).

Metro Exodus
Med Metro-spelen har utvecklaren 4A Games gått från klarhet till klarhet, och den tredje delen i Metro-serien ser ut att bli ett stort kliv för studion. De tidigare spelen har visserligen varit lite av oslipade diamanter, men livet nere i den ryska metron har varit bland det mest atmosfäriska som jag har upplevt i spelväg. Den här gången blir det betydligt mer visiter uppe på ytan, och jag ser framemot Metro Exodus så mycket att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Ace Combat 7: Skies Unknown
I över tre år har jag väntat sedan utannonseringen, och imorgon är det äntligen dags att lyfta mot den mörkblå himlen. Ärligt talat känns det nästan overkligt, dels på grund av all denna tid och dels för att sjuan ser ut att kunna bli något i hästlängd. Alltifrån luftstriderna, introduktionen av molnen, storyn kring rymdhissen och drönare, karaktärerna och Keiki Kobayashis musik ser allvarligt talat ut att kunna göra Ace Combat 7 till den absolut bästa delen i serien. Imorgon är det i alla fall upp till bevis för Bandai Namco och Project Aces, och jag kan knappt bärga mig. Snart så...

Vilka spel ser ni framemot under 2019?

Mest efterlängtat - Spelåret 2019

Spelat under 2018

This post is tagged as: Spelåret 2018

Spelåret 2018 ska ha varit rätt bra sägs det, med storspel som God of War, Detroit: Become Human, Red Red Redemption II, Assassin's Creed: Odyssey, Super Smash Bros Ultimate och en hel del andra spel som släppts. Jag har dock precis som med spelåret 2017 missat en stor del av spelsläppen på grund av diverse anledningar. Jag tänkte dock ändå att jag skulle skriva lite om de spel som jag faktiskt spelade under 2018. Det blir dock mer av en generell lista, då jag inte känner att jag har tillräckligt för att göra en ordentlig topplista.

Kingdom Come: Deliverance
Detta medeltida rollspel har jag haft ögonen på i flera år, och även om det tog ett tag innan jag kunde sätta mig ned med det så var det väl värt väntan. Berättelsen om smedssonen Henry är så långt som jag spelat en rätt typisk hämndberättelse, och som agerar en ursäkt för att någon i Henrys position ens har möjlighet att utforska kungariket Böhmen (medeltida Tjeckien). Det gör dock ingenting, dels för att karaktärerna som jag får träffa på är välskrivna och dels för att det bidrar med en känsla av att vara en nobody. För till skillnad från andra rollspel så är Henry rätt värdelös på att slåss i början av spelet, vilket gör att en verkligen måste både träna upp sina förmågor och välja sina strider.

Spelet har även en fantastisk atmosfär, och miljöerna är både tilltalande och känns som att de är en gedigen representation av medeltiden. Jag har sett bilder som jämför platserna i spelet med deras verkliga förlagor, och det märks verkligen att utgivarna lagt ned mycket möda på att återskapa den medeltida världen. Det drabbas dock av vissa tekniska tillkortakommanden, och att det inte går att spara närhelst jag vill är ärligt talat ett förlegat system som jag förstår tanken bakom. Överlag njuter jag till stora drag av Kingdom Come: Deliverance, som bjuder på massvis med medeltidsmys.

Hungry Shark World
Hungry Shark Evolution och World är två rätt underhållande mobilspel som jag spelat en hel del av. Nu var det dags för Hungry Shark World att få en konsolversion, och överraskande nog är det till skillnad från mobilversionen inte Free-to-Play och innehåller inga mikrotransaktioner. Vilket är goda nyheter, då mitt största problem med de spelen är just hur lång tid det tar att låsa upp nya hajar utan att hosta upp pengar. Såldes är allt väl, och även om spelet är underhållande i korta doser så är det en ganska rak konvertering. Vilket i sig inte är ett problem, då spelet är underhållande och dessutom inte plågas av mikrotransaktioner. Dock blir det även tydligt varför de här spelen fungerar så väl som mobilspel, då det blir för repetitivt i längre sessioner.

Hungry Dragon
Apropå Hungry Shark-serien så släpptes det även en spinoff med fokus på drakar, vilket jag faktiskt såg framemot. Hungry Dragon vart dock lite av en besvikelse för min del, då det känns oinspirerat både spelmekaniskt och grafiskt. Det förstnämnda var väl i sig väntat, men samtidigt saknas det ett ordentligt driv som får mig att spela vidare. Grafiken är också rätt tråkig, då det saknar en rolig färgpalett och har en intetsägande bandesign som gör att spelet framstår som grått och trist.

Spider-Man
Spider-Man har alltid varit en av mina favoriter när det kommer till superhjältar, och när det avslöjades att det skulle komma ett spel från självaste Insomniac Games blev jag alldeles lyrisk. Med rätta, för det som jag spelat hittills av Insomniacs Spider-Man är riktigt bra och precis som Ratchet & Clank-remaken väcker det massvis med spelglädje. Att svinga sig genom New York ger en speciell känsla av fart. Det hjälper också att få spelet att inte kännas riktigt lika överväldigande som ett traditionellt open world-spel, då det går rätt snabbt att ta sig framåt.

Stridssystemet är onekligen inspirerat av Arkham-spelen, men samtidigt tycker jag att det finns en distinkt skillnad. I Arkham-spelen är Batman nästan som en stridstank som kommer med tunga slag och med fokus på kontringsmanövrar, medan Spider-Man är betydligt klenare och behöver förlita sig mer på att undvika attacker.

Jag gillar även att vi även får spela som Peter Parker (alltså, att han just då inte har spindeldräkten på sig), då jag alltid gillat hur han försöker balansera sitt privatliv med superhjältelivet. Dock kan jag tycka att när Peter-delarna av spelet börjar bli som mest personliga, så händer någonting annat som gör att det är dags för honom att dra på sig spindeldräkten igen. Jag får intrycket av att Insomniac inte riktigt vågar satsa mer på de här delarna än vad de redan gjort, av rädsla för att spelaren ska bli för ointresserad och bara vilja svinga runt som Spider-Man. Även om jag inte kommit jättelång i Peters äventyr ännu, så är jag överlag både imponerad och nöjd såhär långt.

Battlefield V
Dices återkomst till andra världskriget har varit utskälld redan från start, men själv har jag både sett framemot spelet och gillar det såhär långt. Jag skulle till och med vilja påstå att det är ett av de bättre Battlefield-spelen på senare år, även om jag medger att det finns mycket som behöver åtgärdas.

Men när jag slåss på andra världskrigets digitala slagfält är det något som jag glömmer, för det bjuds på riktigt underhållande matcher. Som vanligt är både grafik och framförallt ljudet på en hög nivå, och målar upp autentiska och kaotiska slagfält. De nyheter som finns med är välbehövliga sådana, som att kunna bunkra upp vissa fortifikationer och hjälpa upp fallna squad-medlemmar även om en inte spelar som medic-klassen. Kort sagt så har jag riktigt roligt med Battlefield V, och det lär nog vara ett spel som jag återkommer till ofta under detta år.

Kampanjen är jag dock måttligt imponerad av, visserligen är flera av mellansekvenserna välregisserade med välvalda musikstycken och jag uppskattar verkligen att fokuset ligger på delar av kriget som inte alls blir lika uppmärksammade som landstigningen vid Normandie. Tyvärr så verkar Dice ha fått för sig att deras kampanjer ska bestå av en ensam soldat som agerar enmansarmé som smyger sig genom hela fiendeläger. Något som dels snabbt blir tröttsamt, och dels underminerar det hela poängen med mer personliga berättelser som bara är delar av kriget.

Även om kampanjen lämnade mig med en ganska intetsägande känsla, är onlinebataljerna betydligt mer imponerande. Som sagt har dock Dice utmaningar framför sig och det är en hel del som behöver åtgärdas, men jag tror ändå att Dice kommer lyckas i slutändan. Fram till dess lär jag dock ändå ha kul med seriens återgång till andra världskriget.

Spelat under 2018

Riktigt bra Ace Combat-inspirerad musik

This post is tagged as: Ace Combat

Det börjar närma sig nu, efter över tre års väntan är det äntligen snart dags för Ace Combat 7: Skies Unknown att lyfta från marken. Som jag skrivit tidigare börjar hypen bli enorm nu, och ärligt talat känns det nästan overkligt att spelet faktiskt är på väg att släppas efter all denna tid. Musiken är bara en av många anledningar till att jag verkligen ser framemot liret.

Jag kan visserligen inte lyssna på musiken från spelet för att stilla hypen, då den inte har släppts. Här kommer dock Net-Zone som en räddare i nöden och släpper ett album med musik inspirerad av Ace Combat-serien. Net-Zone har jag lyft fram tidigare i några delar av Spelmusikfredag, av den enkla anledningen att Net-Zone producerar mycket bra musik. Det märks naturligtvis att de är inspirerade från framförallt trailermusik till Ace Combat 7, samtidigt som Net-Zone uttrycker en säregen stil.

Detta album är i alla fall något som jag starkt kan rekommendera, då jag efter två genomlyssningar hittills verkligen diggar musiken (och då har jag inte räknat med antalet gånger som jag lyssnat på vissa av de här låtarna tidigare). Jag känner också att det hjälper lite grand med att stilla hypen efter den efterlängtade sjuan. Väl värt att lyssna på!

Lyssna via Spotify

Riktigt bra Ace Combat-inspirerad musik