Var och såg Ant-Man and the Wasp häromdagen, vilken jag sett framemot då Ant-Man var en film som jag inte hade några förväntningar på alls men som överraskade mig rejält. Det var framförallt den mindre skalan och hur den användes kreativt samt humorn som sålde mig.

Uppföljaren Ant-Man and the Wasp bjuder mer eller mindre av allt detta, och det menar jag på ett positivt sätt. Det bjuds på mycket lekfullhet gällande storleksändringarna som båda hjältarna genomgår under filmens gång, och bidrar verkligen till att göra striderna rejält underhållande samt humorn, som även i övrigt fungerade galant.

Paul Rudd är precis som i föregångaren lika rolig och gör tillsammans med Evangeline Lilly bra prestationer som Scott Lang respektive Hope van Dyne. Dessutom finns en väldigt bra kemi mellan de två skådespelarna, och det märks klart och tydligt att filmen är lika mycket The Wasps som det är en uppföljare till Ant-Man.

Jag är lite kluven till Ghost, som är den främsta skurken som hjältarna måste tampas mot. Som sagt har MCU-skurkarna varit ganska svaga, även om det på senare tid blivit bättre och det finns grader av detta även i Ghost. Hon är en betydligt bättre skurk än den genomusla Yellowjacket från förra filmen och har ett motiv som jag kan sympatisera med, men samtidigt tycker jag inte att det går hela vägen fram. Betydligt bättre skurk än förra filmen, men jag vet inte om det är någon som jag tycker är speciellt minnesvärd.

Ant-Man and the Wasp bjöd mer eller mindre på precis det som jag hoppades på, och jag tycker denna uppföljare hamnar på samma nivå som dess föregångare. Om du precis som jag gillade den förra filmen, så lär du njuta som jag gjorde med Ant-Man and the Wasp.

Då är det äntligen dags för Spelmusikfredag igen, för sedan i onsdags har jag varit tillbaks efter en 10 dagar lång semester i Tiveden och Askersund som har varit både oerhört skön och avslappnande. Men nog om det, för efter en veckas uppehåll är det återigen dags för lite spelmusik.

Apropå skön och avslappnande, så är det två ord som jag tycker väl beskriver låten "Forest's Breath", komponerad av Mattia Cupelli till hans fan-skapade Skyrim-album. Jag har tidigare haft med en annan låt från Cupelli som han tillägnat Skyrim, och även fast han har en lite annorlunda stil jämfört med Jeremy Soule, så är det ändå en låt som skulle passa väl in i spelet.

Som titeln avslöjar så anspelar låten på skogarna i Skyrim, och detta görs på ett sätt som jag tidigare skrev är både skönt och avslappnande. Samtidigt så har den också den typ av mäktiga känsla som jag förväntar mig när det gäller nordisk miljö eller influenser, en slags mäktig skönhet skulle en kunna säga. När jag lyssnar på låten drömmer jag mig direkt bort till skogarna i Tamriels nordligaste provins. För den som lyssnar riktigt noga finns även en bonus då låten är inspirerad av Jeremy Soules "Wings of Kynareth" från Oblivion.

Forest's Breath (Mattia Cupelli)

Spelmusikfredag-spellista

Jag brukar vanligtvis inte gå på bio speciellt ofta, det vanliga är att jag med ser på de stora filmerna som Marvel eller Star Wars och då med ganska långa mellanrum. Nu hårdrar jag visserligen en del, då det kan variera från år till år beroende på vilka filmer som släpps. Den senaste tiden har det dock blivit en hel del biobesök, och ganska kort inpå varandra.

Dels så hade jag att ta igen både Deadpool 2 och Solo, som prioriterades bort eftersom de släpptes ganska precis vid slutet av vårterminen, och dels så verkar det släppas mer filmer den här sommaren som jag personligen sett framemot. Tänkte därför skriva lite kort (nåja) om samtliga av filmerna som jag sett under den senaste tiden.

Deadpool 2
Första filmen kom som en överraskning för min del, då jag inte höll något öga på den men när jag väl såg den så blev den en av mina favoritfilmer det året tack vare skarpt manus och välskriven humor. Naturligtvis såg jag framemot uppföljaren, även om jag dämpade mina förväntningar något då jag misstänkte att det skulle bli mer av samma.

Och ja, det tycker jag absolut är en passande beskrivning av Deadpool 2. Den är såklart fortfarande bra, jag skrattade åt de flesta skämten och Ryan Reynolds fortsätter att briljera som Deadpool. Däremot känns den inte lika originell som första filmen som nästan golvade mig, men lyckligtvis är uppföljaren trots det fortfarande oerhört underhållande.

Solo: A Star Wars Story
Jag älskar i princip allt som har med Star Wars att göra, men trots det har jag varit någorlunda skeptisk till Han Solos origins-rulle. Jag kände att det inte riktigt behövdes en sådan film, samt så oroade alla rapporter om en problemkantad inspelning. Lyckligtvis blev mina farhågor som bortblåsta ganska tidigt in i filmen, som bjuder på mycket Star Wars-mys. Även om Alden Ehrenreich inte har riktigt samma kaliber som Harrison Ford, tycker jag ändå han levererar en stark prestation som en yngre Han Solo.

Även om handlingen är ganska simpel så fungerar den väl, och det är ändå trevligt att se hur Han Solo träffar på både Chewbacca och Lando (som spelas av en briljant Donald Glover). En minuspunkt är att filmen ofta kändes väldigt förutsägbar, och även om jag gillade de nya karaktärerna som introducerades kändes det ganska uppenbart vilken roll som de skulle spela i handlingen. Överlag tyckte jag Solo var en genomtrevlig film som bjöd på mycket Star Wars-mys.

Den blomstertid nu kommer
Jag kan inte minnas sist jag såg en svensk film på bio, och jag börjar fundera nu på om jag ens gjort det någon gång. Den blomstertid nu kommer har dock sett ruskigt lovande ut, och är något så ovanligt som en katastroffilm som utspelar sig i ett Sverige under attack, samt så är den gjord av grabbarna bakom Youtube-kanalen Crazy Pictures.

Som sagt handlar filmen om en attack mot Sverige, och även om handlingen är ganska rättfram och filmen en konventionell sådan, så är filmens absolut största styrka spänningen som skapas tack vare både stämningen och actionsekvenserna. Dessutom känns den rätt realistisk i hur den skildrar katastrofen och reaktionerna på den. Att se byggnader förstöras som jag känner igen och har mer närhet till än diverse amerikanska städer och byggnader ger också en helt annan effekt och känsla. Jag tyckte helt klart att den var bra, och det är absolut en sevärd film.

Jurassic World: Fallen Kingdom
Jag tillhör skaran som faktiskt gillade Jurassic World, och även om Fallen Kingdom initialt gav mig svala intryck så har jag sett framemot uppföljaren. Filmen är nästan överdrivet tydligt uppdelad i två ganska olika halvor, den ena som kretsar kring en räddningsexpedition för att rädda åtminstone några dinosauriearter från att dö av öns vulkanutbrott, och den andra halvan som fokuserar mer på den genetiskt framtagna Indoraptorn.

Övergången fungerar hyggligt, men samtidigt känns det inte som att någon av halvorna får den tid som de verkligen behöver. Tydligast blir detta med Indoraptorn, för även fast att den är skräckinjagande så får den heller inte speciellt mycket utrymme. I synnerhet om man jämför den med föregångarens Indominus Rex, som fick flera tillfällen att skina med sin skräckinjagande hotfullhet.

Samtidigt så fungerar filmen ändå, med hyfsat välavvägt tempo, ren underhållning och fortsatt bra skådespelarinsatser från Chris Pratt och Bryce Dallas-Howard. Dessutom är det, åtminstone för mig, svårt att inte bli hänförd när dinosaurierna dyker upp på den stora duken. Däremot är jag i slutändan inte riktigt lika nöjd som jag var med Jurassic World, vilket förmodligen borde vara en bra indikator ifall du som läser inte gillade förra filmen och funderar på att se uppföljaren.

Ocean's 8
Hade faktiskt någorlunda höga förväntningar på denna rulle, jag hade inga direkta förväntningar när jag kollade på trailern första gången men vart klart intresserad av filmen efter att jag hade sett trailern. Lyckligtvis vart mina förväntningar infriade, då jag tyckte manuset överlag fungerade bra och jag gillade skådespelerskornas prestationer.

Även fast det var flera år sedan som jag såg Ocean's Eleven, så fick jag ändå lite samma känsla från Ocean's 8 med en del charm och humor inblandat i planerandet av den stora stöten. Några saker skulle kunna ha utvecklats, exempelvis vissa karaktärers motiv, men överlag så gillade jag verkligen filmen.

Då var det äntligen fredag igen, och även om vädret här i Stockholm verkar lida av viss identitetskris (då det inte kan bestämma sig om det ska vara soligt eller molnigt), känns det ändå skönt med helg för min del. Inte för att den här veckan har varit speciell eller så (eller jo, det har ju den varit då jag sett på för mig ovanligt många biofilmer inom ett kort tidsspann), utan mer för att jag drar på semester under helgen.

Dessvärre kommer det att innebära ett kort avbrott för Spelmusikfredag, även om jag fortfarande lär ha en viss aktivitet på sidan så kommer jag inte att blogga under den kommande veckan. Men nog om det, för nu är det dags för lite spelmusik. Denna veckas spellåt är visserligen en kort sådan, men trots sin längd så levererar den fortfarande en stark symfoni.

"Red Square" är inte bara titeln till veckans låt, utan även den del från första Call of Dutys ryska kampanj som jag minns allra bäst. Mycket av det är tack vare hur det porträtteras i spelet, men det hade verkligen inte haft samma effekt om det inte vore den fenomenala musiken. Redan i inledningen får jag känslan av att en mäktig låt ska spelas upp, och när den väl sätter igång med pompa och ståt så blir jag inte besviken. Låten gör ett utmärkt jobb med att få fram en känsla av ära att springa rakt fram mot fienden tillsammans med sina kamrater, samtidigt som den mot slutet visar spår av en mörkare underton då det ändå är masslakt som råder.

Red Square (Michael Giacchino)

Spelmusikfredag-spellista

Glad midsommar allesammans! Oavsett hur ni väljer att fira midsommar, eller om ni ens väljer att fira det överhuvudtaget, så hoppas jag på att ni får en trevlig midsommar eller åtminstone en trevlig fredag. Personligen brukar jag inte direkt fira midsommar på något speciellt sätt, mer än att det äts lite midsommarmat i huset och att vi äter godis istället på lördag (för vi är så pass busiga). I övrigt firar jag det inte på något speciellt vis, och tänker istället grotta ned mig med lite medeltidsmys i Kingdom Come: Deliverance som jag påbörjade under veckan. Tänkte spendera några timmar till innan jag skriver några intryck från det, men såhär runt 11-12 timmar in så gillar jag det.

Men midsommar eller ej, det är ju trots allt fredag så det är dags för lite helfestlig spelmusik. Kalla det för klyschigt, men även i år blir det tavernmusik eftersom det ändå är midsommar. Om jag minns rätt så har det mest varit diverse Witcher-låtar, men i år tänkte jag att lite musik signerad Jeremy Soule skulle passa bra.

Med en titel som "Around the Fire" behövs nog inte någon vidare förklaring om vad det är för slags spellåt, då det borde vara ganska uppenbart. Hursomhelst så är låten en väldigt lugn sådan och med en avslappnande ton. Något som passar väl in när en besöker en taverna i den kalla norden och bara vill sätta sig runt elden för att värma upp sig efter den kalla kylan, dricka lite mjöd och kanske läsa lite i en god bok.

Around the Fire (Jeremy Soule)

Spelmusikfredag-spellista