Då var det dags för den femte placeringen, vilken kommer tillägnas en av höstens stora shooters. Frågan är bara... vilken av dem (ja, jag vet att det går att se direkt, men häng med bara...)? Är det Battlefield 1 som backat banden tillbaks till en tidsperiod där mig veterligen inget AAA-spel tidigare befunnit sig? Eller är det Call of Duty: Infinite Warfare för det bjöd på rymdlasrar och enligt mig den bästa kampanjen i serien på länge? Nej, inget av dem, för femteplatsen på denna lista går till...

5. Titanfall 2

Titanfall 2 står för min del åtminstone lite som årets lågoddsare, då jag aldrig spelade det första spelet och därmed var mer sugen på både Battlefield 1 och Infinite Warfare. Men kanske att jag inte hade spelat Titanfall tidigare var det som slutligen fick mig att inte bara ge det en chans, utan även att skaffa det innan jag köpt de två tidigare nämnda spelen.

Kampanjen har varit en av snackisarna sedan spelet lanserats, och även fast storyn i sig inte är speciellt märkvärdig och innehåller en del klyschor bjuder Respawn på en överraskande bra kampanj med häftig nivådesign samt mycket variation och hjärta. Detta känns verkligen kul, dels då förra spelet inte hade någon enspelarkampanj och dels för att senaste kampanjen studion gjorde, när de fortfarande var med i Infinity Ward, var den i Modern Warfare 2 som enligt mig var en besvikelse efter helgrymma Modern Warfare.

Men föga förvånande är det, trots en välgjord kampanj, multiplayern som ändå är huvudshowen. Personligen trodde jag inte att jag skulle falla för denna del, men efter en helg tillsammans med spelets onlinestrider var jag fullkomligt förälskad. Matcherna är av högt tempo (men inte för högt utan mer lagom), de tyngre titanerna bjuder på god variation till de smidigare piloterna, och rörelseschemat är ljusår bättre än det som samtliga Call of Duty-utvecklare försökt närma sig.

Dock är det synd att Titanfall 2 inte fått en särskilt bra start, och jag hoppas verkligen att det kommer få sig ett uppsving under 2017. Personligen lär jag själv spendera mycket tid med multiplayern, som står sig som det bästa multiplayerliret från 2016 för egen del.

Då var det dags för nästa placering, som är det spel som precis hade missat topplistan om jag kört på med topp 5 som jag tidigare. Lite smått intressant och samtidigt rätt onödig tanke, men det var något som slog mig nu när jag satte mig ned för att skriva... förorden? Ja, förorden till denna blogg. Det är väl ändå ett korrekt ord på så vis att...

Nämen vänta, vad har det här med här saken att göra? On forwards till nästa spel!

6. Dishonored 2

Sist jag skrev om Dishonored 2 kan jag ha uppfattats som negativ om spelet, då jag ansåg att det kändes lite för likt det första spelet. Detta innebar dock aldrig att jag inte tyckte om spelet, tvärtom snarare, däremot var jag inte riktigt lika imponerad över uppföljaren som jag var med föregångaren som enligt mig var 2012 års bästa spel.

Av just den anledningen kan inte Dishonored 2 få en högre placering, men eftersom det bygger på ett riktigt bra spel vore det även märkligt för min del att inte ha med spelet någonstans. Dishonored 2 är, precis som sin föregångare, ett spel där det inte finns något rätt eller fel sätt att spela på. Bara på det sätt som du själva vill spela på.

Precis som tidigare är det också ett spel som uppmuntrar och belönar både utforskande av nivåerna och experimenterande med de olika vapnen och krafterna som står till förfogande för Emily och Corvo. Grafiskt är det också som att se en målning i rörelse, och att smyga omkring alternativt skjuta sig fram genom den vackra staden Karnaca har definitivt en ren fröjd. Som grädde på moset finns också två av de häftigaste spelnivåerna i år, i form av Jindoshs fullkomligt teknologiska hemvist och en övergiven herrgård där det får lekas med tiden.

Dishonored 2 må kännas lite väl likt sin föregångare och bjuder egentligen inte på så mycket nytt, vilket fortfarande står sig som den största svagheten hos spelet, men likt sin föregångare hindrar det inte spelet att i slutändan fortfarande bjuda på en riktigt bra upplevelse.

Då var det redan dags för nästa del i min personliga topplista över mina favoritspel från förra året, med tanke på att det är fler spel denna gång tänkte jag köra med ett lite högre tempo för att inte dra ut på det hela. Nävål, till placering nummer sju!

7. Abzû

Något som fascinerade mig nästan lika mycket som dinosaurier under min barndom var de djupa haven och djuren som bodde där. Det är en plats där vackra djur huserar och samtidigt mycket mystik som går att finna, med tanke på hur pass mycket haven täcker våran planet och att stora delar av den fortfarande är utforskade.

Abzû är ett spel som påminner mig om denna vördnad jag hade, och fortfarande har, för havet, dess mysterier och liv. Att det också tar mycket inspirationer från mästerverket Journey märks snabbt av, då nyckelpersoner bakom utvecklaren Giant Squid varit med och utvecklat både Flower och Journey, samt är det Journey-kompositören Austin Wintory som komponerat musiken.

Stundtals blir det dock spelets största nackdel, då det känns lite väl likt Journey emellanåt samtidigt som det inte har samma fingertoppskänsla. Men det känns lite som en petitess, för i övrigt är det en riktigt mysig upplevelse som bjuder på lika mycket mystik som det erbjuds att spana in naturlivet och se flera vackra havsdjur simma fram genom vattnet.

I slutändan är Abzû kanske ett spel som hämtat lite för mycket inspiration från Journey, och även fast det inte har samma fingertoppskänsla är det fortfarande ett oerhört vackert och mysigt spel som jag njöt av under min streckspelning.

Då var det dags även för mig att utse de bästa spelen från 2016, en lista som jag dessvärre kom igång rätt sent med denna gång vilket gör att det är 2017 nu när jag börjar lägga upp delarna i denna lista. Upplägget kommer vara precis som tidigare när jag listat mina favoriter från det numera föregående året, men skillnaden att det blir en lista med 8 spel istället för 5 som tidigare. Jag funderade faktiskt på att göra så med under 2015, vilket jag såhär i efterhand ångrade att jag inte gjorde.

Det jag kan säga generellt om spelåret 2016 är att det vart bättre i slutändan än vad jag trodde. Efter 2015 som var riktigt bra som spelår och kanske det bästa året sedan 2011, var jag nästan övertygad om att 2016 skulle bli ett mellanår. Lyckligtvis vart jag personligen motbevisad, och som spelår har 2016 varit riktigt bra.

8. Lego Star Wars: The Force Awakens

Ända sedan det första Lego Star Wars-spelet har konceptet med ett spel baserat på någon populär franchise tolkat med de danska byggklossarna blivit en stor succé, men jag undrar inte om de bästa Lego-spelen kommer när TT Games återvänder till Lego Star Wars-världen. Borta är visserligen de stumma och gestikulerande karaktärer till förmån för röstskådespelare, men skämten och charmen är fortfarande kvar och Stormsoldaterna är lika inkompetenta som vanligt.

Som titeln antyder tar sig spelet an The Force Awakens-filmen, men trots att det endast är en film lyckas spelet ändå vara välfyllt med innehåll. Dels har vi ett gäng nivåer som utspelar sig innan händelserna i filmen och fyller igen vissa luckor. Dessutom verkar utvecklarna tagit med sig lärdomar från Lego Jurassic World, som gärna saktade ned, bjöd på färre fiender än tidigare Lego-spel och hade mer av en äventyrskänsla som jag uppskattade. Detta verkar de ha tagit vara på även i Lego The Force Awakens, då det finns ett par nivåer som har rätt få fiender och en viss äventyrskänsla infinner sig även i denna installation.

Själva grundformulan är naturligtvis intakt, men det finns även ett flertal trevliga nyheter, som exempelvis att kunna välja vad som ska byggas emellanåt, coverbaserade eldstrider och både full frihet och kontroll över rymdfarkosterna.

I slutändan är Lego Star Wars: The Force Awakens visserligen ett rätt ordinärt Lego-spel, men tack vare flera trevliga nyheter och att det överlag är ett genomtrevligt spel gör att det seglar in på denna lista, om än på "sista plats".

Då var 2016 slutligen över, och vi kan äntligen lämna det året bakom oss och blicka framåt mot vad 2017 har att erbjuda. Jag ska inte ljuga nu, 2017 har all potential i världen att vara på exakt samma nivå som förra året eller till och med värre, men det skulle också kunna bli bättre (även om det dessvärre sett till nyheterna inte börjat bra). 2016 kanske fick en del av oss på knä, men det är också ett utmärkt tillfälle att resa sig upp igen.

Jag brukar inte sätta nyårslöften, då det ändå inte betyder någonting och jag vet att jag inte kommer uppfylla ett enda av dem. Samtidigt är 2017 året som jag tänker, och ska, göra upp med en del saker. Jag har aldrig varit speciellt bra på att planera min tid, vilken förmodligen är en av orsakerna till att jag känt mig så stressad på senaste tiden, vilket jag ska bli bättre på oavsett om det gäller studierna, skrivande och till och med denna blogg. Jag måste börja ta hand om min kropp igen, och efter en lyckad träningsperiod mellan 2014 och 2015 är det verkligen på tiden att jag sätter igång med nya tag på den fronten. Jag tror inte det blir några större problem att komma tillbaks till de rutinerna, men jag hårdsatsar nog först i februari när gymmen inte är lika smockfulla av personer som ska hålla sitt nyårslöfte under en månad.

Så det är inspirerande mål för min del som jag satt. Men inget har gjorts eller kommer göras just idag, för det är ju ändå Nyårsdagen. Förmodligen den lataste dagen på året, och den dag som hela landets pizzerior förberett sig på. Men efter det blir det fart. Eller kanske dagen därpå. Eller varför inte skjuta upp det till nästa vecka... eller nästa månad...

Jag känner mig ändå någorlunda hoppfull inför 2017, och god fortsättning på er!