Svenska

Pokémon Sword/Shield i backspegeln!

Skrivet av Jeppman97 den 15 september 2020 kl 12:51

November 2019 var lite av ett historiskt år för Nintendos gamla trotjänare till spelserien. Pokémon släpptes för första gången till en stationär enhet. Sträckan fram till släpp var allt annat än spikrak; i själva verket kantades den av farhågor, tvivelaktiga beslut och en känsla av att det kanske inte skulle bli den storartade entrén på den stationära konsolscenen som så många ville att den skulle bli. Jag var en av dem.

Jag skrev ett inlägg här på GR om mina första intryck efter tio spelade timmar och de intrycken står sig än idag. För de första timmarna kändes verkligen speciella, ingressen var sådär genommysig som bara route 101 i Diamond/Pearl kan vara och Wild Area, den första stora öppna ytan någonsin i ett pokémonspel, var ett friskt och intressant inslag. Arenorna adderade dessutom verkligen ett häftigt alternativ till gymstriderna.

Därefter har det gått lång tid sedan jag avslutade mitt äventyr och nu senast startade jag upp expansionen Isle of armor. Jag kan väl sammanfatta det som såhär att jag inte ser på spelet med lika stora ögon längre. Medan jag står fast vid att inledningen var väldigt trevlig, så står sig i princip alla tillbortakommanden jag haft med serien sedan Sun/Moon. Serien har upplevt en identitetskris som den inte har tagit sig ur.

Det största problemet är att man kanske måste bestämma sig för vad pokémon som spel ska vara. Ska det vara en AAA- titel eller mer åt det påkostade indie-hållet. Väljer man det förstnämnda så kommer kraven att hamna vid ribban av den skyhöga kvalitet som Nintendos spel oftast håller. Jag anser att de senaste spelen har hamnat någonstans mellan dessa ytterlägen. Man vill nå högt, men istället klipps det hela tiden av små, små bitar för varje del. Små delar som numer kan ha varit stora, betydande system i föregående delar. Och känslan som blir är inte homogen känsla av helhet, utan snarare att delar ur tidigare spel slumpvis har klistrats ihop. Det blir ojämnt resultat med många vassa kanter.

Grafiken går såklart att klaga på i Sword/Shield. Vissa delar ser riktigt, riktigt bra ut, medan vissa delar ser ut som om de skrevs ihop på en kafferast. Resultatet är ojämnt även här. Medan tidigare spel har stoltserat med att i alla fall ha en historia, så är den nästintill icke-existerande i Sword/Shield. För mig som uppskattade undertonerna i Diamond, Silvers resa i HeartGold samt Black/White:s nyanserade karaktärer så är de senaste spelen ett slag i solarplexus. Inget och ingen får något som helst utrymme för att utvecklas. Dessutom går den i princip rakt framåt utan att berättelsen tar några intressanta vändningar. Har man kört en del så är man klar.

Tyvärr så är det så att Sword/Shield är bland de enklaste spelet jag någonsin spelat. Svårighetsgrader är alltid ett väl debatterat ämne, men här tror jag att alla kan vara rörande överens om att den obefintliga svårighetsgraden arbetar mot spelet. Det finns ingen känsla av att man blir bättre och det finns inga hinder för min tränare att klara av då allt går på ultrarapid framåt ändå. De stackars tränare som står i vägen under resans gång köttas till oigenkännlighet.

Det roliga är att jag plockade fram mitt NintendoDS för att kolla så att det inte bara var jag som helt hade tappat känslan för serien. Men nej, så var det inte. Först körde jag Emerald från GBA- kasetten och slogs av att trots att spelet numer tillhör det förgångna så skulle jag kunna spela det igen bara för att det är så underhållande. Detsamma kan sägas om de spel som jag fortfarande anser innehåller spelseriens peak, nämligen HeartGold och Platinum. Sägas ska att spelmotorerna i dessa spel är långsamma, däremot finns där enorma spelarvärden som inte har replikerats sedan dess.

Sägas ska att jag fortfarande tycker att Sword/Shield var roligt att spela igenom och känslan av att fånga och strida med sina små monster är fortfarande något jag fann riktigt roligt. För att inte tala om att bemästra konsten att breeda effektivt för att sedan kunna sätta ihop ett effektivt lag i multiplayer. Det är bara det att det inte går att skaka av sig känslan av att över 10-15 år gamla spel springer varv runt ett spel som släpptes 2019 tack vare bättre fokus och bättre helhet där det inte känns som om alla delar är slumpmässigt ihopklippta.

Jag är egentligen reserverad med att klaga, men här snackar vi om favoritserien numero uno för egen del, och att uppleva att bäst-före-datum passerat är tungt. Personligen så kan jag bara hoppas på att Nintendo och Game Freak tar ett rejält omtag kring sin spelserie inför nästa del. För att åter skina som i sina glansdagar är något som spelserien inte bara har potentialen till, den förtjänar det!

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Ori and the Blind Forest är bra, men...

Skrivet av Jeppman97 den 12 juli 2020 kl 08:54

Jag gillar bra plattformare. Det är, tillsammans med de gamla hederliga RTS: en, det som är mitt skrot och korn och det jag växte upp med. Även om genren har fört en betydligt mer tillbakadragen tillvaro för egen del så återvänder jag i alla fall ett par gånger per år när plattformssuget gör sig påmint.

Senast är indiesuccén Ori and the blind forest. Mycket gott har sagts och via bilder så går det inte annat än att bli sugen på att spela. En nedladdning senare (och en aning fattigare) är jag således igång.

Vissa plattformare kan vara riktigt svåra och jag älskar exempelvis Donkey Kong- serien för den uppskruvade utmaningen. Där är det hela tiden rättvist och jag har bara mig själv att skylla om det går åt pipsvängen. Sedan finns det ett fåtal inslag av trial and error, men de är verkligen få.

Ori and the Blind Forest har det mesta. Grafik som får en att dregla, musik som skänker en mystifik atmosfär och en historia som faktiskt lyckas att beröra mig en del. Spelet har också en riktigt saftig svårighetsgrad, även på lättare nivåer. Och här känner jag att det spårar iväg.

Jag har flera gånger inte ens en chans att fatta varför det är jag som dör. Spelet straffar mig utan att jag har en möjlighet att klara av vissa scenarier utan att först dö ett par gånger. Det här blir riktigt frustrerande på ganska många antal ställen. Vissa passager är så fruktansvärt svåra på så veka grunder att det tar bort spelglädjen ordentligt.

Återigen, jag har ingenting emot svåra spel. Donkey Kong och Hotline Miami (för att ta de exempel jag kommer på just nu) och är bara några exempel. Skillnaden är där att utmaningen är väl förankrad i spelet och det är hela tiden jag själv som är problemet. Det upplever jag som totalt motsatt i Ori. Där skapar spelet väggar för mig.

Och det är så jäkla synd. Ori and the Blind Forest har det mesta; men det tappar stort i sin spelglädje. För mig så kunde detta varit så mycket mer än ett bra spel. Nu stannar det där.

Vad anser du om Ori and the Blind Forest?

Death Stranding tar sig...

Skrivet av Jeppman97 den 7 mars 2020 kl 17:04

Jag ska ärligt påpeka att jag några få futtiga timmar in in i spelet bara la handkontrollen på bordet och tänkte att "nej, nu orkar jag inte mer flum eller abstrakta förklaringar". Det ska erkännas direkt, det borde fara omöjligt att befinna sig i denna världen. Startsträckan är inte det starkaste kortet enligt mig. Därför är det också så oerhört trevligt att författa dessa rader nu, när spelet väl har öppnat upp sig på riktigt och verkligen sugit tag i mig ordentligt.

Jag är långt ifrån att ha klarat av Death Stranding och ska inte uttala mig om produkten som sådan än. Däremot är intrycken vansinnigt bra efter att man tar sig förbi episod 1 och större delen av episod 2. Ungefär där började i alla fall jag få en någorlunda konkret bild av vad det faktiskt var som pågick och vad varelserna som befolkar och ger den ödsliga världen liv är för något och vad de har för motiv. Likaså var leveranserna man utför oerhört svåra att få grepp om och jag fick ingen bra känsla av att jag hade någon typ av kontroll, varken på Sam Porter Bridges eller på vägen det tog honom att ta sig till mål. Fr

Skam den som ger sig, jag borrade ner huvudet igen och tog min tid och nu jävlar har det som sagt dragit igång. Återigen ska jag vara ärlig att säga att det egentligen inte borde vara möjligt att vara här i denna världen. Det har dock inte med mig att göra, utan spelet. Vad vi har är en Postnord- simulator av modell trippel- A skapad utav en av de främsta spelskaparna genom tiderna uppbackat med stor budget, kompetent team och ackompanjerade av Guerilla Games vansinnigt imponerande grafikmotor Decima. Det låter helt sjukt, vilket det också är. Och någonstans känns det som att detta har klaffat. Jag vet inte hur jag ska förklara det på något annat sätt mer än att det gör det.

Tillfredsställelsen, när jag har lyckats med en riktigt tuff leverans genom ogästvänlig terräng som plågats av de döda och man med nöd och näppe tagit sig ur en tuff regnstorm, är olikt något annat jag träffat på. Här finns inga coola vapen, inga skins, inga fyrverkerier och så vidare. Nej, det som väntar är vila, kanske en varm dusch samt väntan på nästa order som ska levereras. Det är så vansinnigt olikt allt annat jag spelat.

Jag hoppas såklart att det fortsätter på denna vägen, och nya intryck lär dyka upp så småningom. Till vidare kommer jag fortsätta att vara Sam Porter Bridges, och jag levererar... alltid.

Det här med att spela in sina högtalarelement...

Skrivet av Jeppman97 den 29 februari 2020 kl 10:19

Låt mig börja med att säga att jag definitivt inte är någon så kallad audiofil. Min avsikt är inte att lyssna på en perfekt skapad ljudbild där de olika frekvenserna ges perfekt avvägt utrymme, nej. Däremot uppskattar jag bra ljud, helt vanligt, bra ljud. Gärna åt det som många kallar det varmare hållet där bastonerna ges lite större svängrum.

Det är dock inte det detta blogginlägget ska handla om. Min tanke är snarare att försöka få klarhet i hur, eller om, det går att spela in sina högtalare.

För de som håller på mycket med ljud så är det här säkerligen känt territorium. Jag är dock enbart en erfaren nybörjare. För att försöka få mer klarhet i ovan nämnda tes så gav jag mig ut på internet för att börja gräva och det går väl att slå fast direkt att det fullkomligt dräller av trådar där det flitigt diskuteras inspelningens vara eller icke vara.

Många menar att (och den här liknelsen drar jag direkt från ett av forumen jag läste) att det faktiskt spelar stor betydelse att spela in sina högtalare. Det är lite som att gå in ett par nya läderskor. I början är det rätt trångt och jäkligt, men efter ett tag så börjar det ändra och forma sig för att till slut bli riktigt sköna. Det går då att applicera på sin högtalare. Från fabrik så är det ganska vasst innan den liksom blir varm i kläderna och det på riktigt tar fart.

Andra menar det rakt motsatta. Det enda som avgör inspelningens vara eller icke vara är en väl placerad placebo- effekt. För att grejerna ska låta bra som måste de låta bra från början, punkt slut ungefär. Sedan dräller det av argument om kablage och hur man ställer sina högtalare i förhållande till rummet, men det absolut mesta handlar om inspelningen.

Jag tycker det här en är oerhört intressant diskussion och jag ska egentligen inte ge mig in med mina egna värderingar då jag tänkte att ni härinne på hemsidan skulle delge era kunskaper och erfarenheter, men här kommer lite lik förbannat då jag inte kan hålla mig. I hörlursväg hade jag ett par Sony för ett tag sedan. Jag lyssnade på dem i butik och de lät fruktansvärt bra. Köpte hem ett par likadana och besvikelsen var total då det inte alls lät lika bra som där jag köpte dem. Skam den som ger sig om det inte efter ett tags användande till slut gav med sig och "blommade ut".

Det kan ju såklart ha att göra med att mina öron vande sig till slut, vad vet jag, men det kändes verkligen som om de ändrade karaktär. Å andra sidan kan jag också anse att bra grejor bör vara bra grejor, därav bör de låta bra från början. Det är det här som gör detta ämne så äckligt intressant att diskutera och filosofera kring.

Med det sagt: Vad är dina erfarenheter kring ljud och att spela in sina högtalare? Jag är enormt spänd på att få höra folks olika åsikter kring detta.

Och just det: Trevlig lördag!

Spel jag kan spela enbart för musiken #4

Skrivet av Jeppman97 den 21 februari 2020 kl 09:38

Det var ett tag sedan jag skrev på den här, än så länge, korta bloggserien. Men nu infann sig skrivarlusten återigen och efter ett djupdyk i det oändliga musikarkivet på internätet så har jag kommit fram till ännu mer härlig spelmusik som det bara inte går att vara utan. Så, efter att ha avverkat bland annat Far Cry 1 och Donkey Kong Tropical Freeze så går vi nu utan vidare omsvep vidare till nästa spel.

Då är ju såklart frågan: Vad blir dagens spelmusik? Jo, dagens spelmusik tillhör ett spel som jag har lagt okristligt många timmar på genom mina år. Som spelserie sett så är det den överlägset största tidsslukaren av alla för undertecknad och varje del har klockat in på minst hundra timmars speltid (vissa av delarna har betydligt mycket mer speltid än så). Serien jag snackar om är ingen mindre än Pokémon. Det är alltid något som har tilltalat mig i den serien och även om det definitivt går att argumentera för och emot hur långsamt serien utvecklats så finns där alltid en känsla av kvalitet i dem. Och! De har alltid varit förärade fantastiskt bra musik.

Denna musik blir knappt bättre än i Pokémon Heartgold & Soulsilver. Dessa delar räknas ju av många än idag vara de ultimata spelen i serien och det är inte svårt att förstå varför. Större delen av Kanto-musiken är tillbaka, men det är främst styckena i Johto- regionen som har etsat sig fast. Därför kunde jag inte välja enbart ett stycke, utan valde att ta med hela tre stycken.

Först ut är Azalea town (https://www.youtube.com/watch?v=CSI3sjAl4tE&list=PL7907A37E9C7E4F7D&index=32) som likt inget annat stycke i spelet symboliserar den där riktigt gemytliga lilla byn.

Goldenrod City (https://www.youtube.com/watch?v=WB1nJq5V828&list=PL7907A37E9C7E4F7D&index=40) är egentligen samma stycke som när man cyklar, men jag tycker helt klart det lugnare tempot är till dess fördel.

På Route 47 (https://www.youtube.com/watch?v=cRQ2leqbnPY&list=PL7907A37E9C7E4F7D&index=77) spelas detta vackra tema när man springer förbi ett magnifikt vattenfall. I Spelet börjar man på allvar komma långt och därför passar detta så oerhört bra vid just detta tillfälle.

Vad anser du om soundtracket i Pokémon Heartgold?

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy