Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Jag har verkligen svårt att komma in i nya Fire Emblem!

Jag har verkligen svårt att komma in i nya Fire Emblem!

Skrivet av Jeppman97 den 16 september 2019 kl 16:12

Fire Emblem: Awakening var en av de trevligaste bekantskaper jag gjorde med min Nintendo 3ds. Det kritikerrosade strategirollspelet fullkomligt slukade all min tid under en period och mina tankar låg ständigt i nästa slag. Vilka av mina kämpar skulle jag matcha? Skulle jag förlora någon jag stod nära? Vilka egenskaper behövdes på slagfältet? Jag var fast, och kombinationen av rollspel och strategi var en ytterst häftig genrekombo som skänkte välbehövligt djup till min armé.

Därefter har spelserien legat i dvala för min del. Däremot har hypen varit stor inför Switch-inkarnationen sedan det utannonserades 2018. Jag gillar strategi helt enkelt och Fire Emblem: Three Houses såg ut att föra spelserien framåt med bättre grafik och spelbarhet. Förhandstittar skvallrade också om att det fanns något alldeles extra att vänta. Spola fram till spelsläppet och höga betyg haglade in över spelet från spelsidor världen över. Förväntningarna bara steg.

Det är bara det att... sedan jag fick mitt exemplar vid release så har jag haft fruktansvärt svårt att komma in i spelet. Fire Emblem: Three Houses är snyggare, mer komplext, bjuder på djupare karaktärer och större strider än tidigare. Det är dock något som inte klickar. Den där vanebildande känslan av "bara ett slag till" eller "en konversation till" ifrån Awakening har försvunnit.

Kanske är det det enorma fokuset på akademin där skon klämmer. I spelet finns mycket repetitiv grinding och att gå runt på skolan känns tomt på något sätt, utan vare sig mål eller mening. Man går bara fram och tillbaka i urusla fetch-quests, och man gör det dessutom under väldigt lång tid. Det blir inte kul. Inte för mig. Däremot är striderna givande (fortfarande inte riktigt lika bra som Awakening) och den taktiska nerv som framkommer när det börjar hetta till och ens kämpar börjar få slut på liv är helt underbar. Där och då skiner det till rätt bra, men det är också bara det: rätt bra.

Jag vet inte om det är mina förväntningar som spökar men jag skulle faktiskt sträcka mig så långt som att säga att jag vid flera tillfällen har haft direkt tråkigt när jag spelat. Det har inte tagit fart ännu, och då är jag ändå många timmar in i spelet. Vad är det som inte klickar? Jag vill ju så gärna tycka om det! Det får mig att fundera på om det är någon annan som har upplevt ett liknande scenario som mig, eller om det bara är jag och spelserien som kommit ifrån varandra för långt.

Vad anser du om Fire Emblem: Three Houses?

FlatOut 2 är så jädra underhållande!

Skrivet av Jeppman97 den 14 september 2019 kl 17:34

Bilspel är verkligen inte min grej. Verkligen inte. Den överdrivna känslan av fart och tuffa bilar är för mycket för min tröga hjärna som gärna ger sig i kast med ett långsamt rollspel eller en välberättad historia. Jag är oerhört bra på Mario Kart 8 av någon anledning, men det spelet kan knappast beskyllas för att vara realistiskt. Körkänslan är enbart där för att vara rolig. Resten av alla bilspel (grovt generaliserar) har jag svårt för. Det är ingen genre för mig.

Däremot finns det som alltid ett undantag som bekräftar regeln. För mig stavas det spelet FlatOut 2. Vildsint folkrace står på menyn där det är lika viktigt att vinna som att bryta ner sina motståndare till små atomer. Att tajma krockar och bara kötta sig igenom banorna är prioritet nummer ett. AI: n är aggressiv och väljer man inte att slå tillbaka så kommer man att hamna sist. Allt detta medan avgaser florerar och diesel flammar upp på bilarna som efter varje varv mer och mer börjar likna rullande skrothögar.

Det är vildsint, våldsamt, rasande underhållande och genuint roligt. Tillsammans med spelets soundtrack som innehåller allt från Yellowcard och Nickelback till Zebrahead skapas en härlig stämning på varje bana. Den hårda rockmusiken pumpar och höjer adrenalinet (och aggressiviteten) till absurda nivåer. Jag vill verkligen vinna, men jag vill verkligen inte vinna utan att ha kastat en av mina motståndare åt helsike.

Jag köpte mitt exemplar för en sketen tjuga på Steam i veckan och det priset är rena rånet. Det här spelet är helt enkelt fantastiskt kul. Det må vara längesedan jag spelade det för allra första gången, men för egen del är det fortfarande oöverträffat när jag nu fått chansen att starta det idag!

Folkrace har aldrig varit roligare!

Co-op nerven på PC gör en efterlängtad comeback! Tips?

Skrivet av Jeppman97 den 12 september 2019 kl 15:06

Den senaste konsolgenerationen så har jag varit konsolspelare. Jag gick dit för enkelheten, exklusiviteterna samt för att jag gillar det lite mer slutna formatet. Först Ps4, sedan Nintendo Switch. Det har i princip ockuperat all min lediga fritid i otaliga högkvalitativa spel. Från att ha varit en renodlad PC- spelare med rötterna i den klassiska RTS- genren som barn så har detta varit lite av en omställning. Vissa kompromisser har fått göras på multiformat som kanske sett aningen sämre ut på konsolen, men som i gengäld har körts bättre.

I vintras kastade min gamla stationära dator in handduken och för att göra en kort historia ännu kortare så valde jag att (med hjälp av en av pappas kontakter) bygga ihop en helt ny spelburk. Även om jag älskar mina konsoler så har det ändå gnagt något i bakhuvudet om att det kanske är dags att ta sig an PC- spelandet igen. Inte bara för att det är ett oerhört kompetent format, det svämmar som bekant över av bra titlar till onlineaffärerna. Däremot är utvecklingen mot att alla ska köra egna launchers en tråkig sådan. Tyvärr.

Oavsett så är jag tillbaka framför datorn och det känns trevligt. Vad som är ännu trevligare är att jag även fått med mig både min bror och min farsa in i spelandet igen. Det här är ett jäkla plus i min bok då min umgängeskrets annars enbart spelar FIFA. Nu har jag äntligen några att spela med och som är intresserade av de spel jag gillar.

Som första spel blev det Sea of Thieves och sägas ska att jag har haft fruktansvärt roligt... när jag har spelat med några. Ensamt är nog detta ett av de värsta spelen jag någonsin spelat. Kontrasterna är slående. Med en, två eller (om jag har tur) tre spelare tillsammans så engagerar spelet ordentligt med härlig segling och trevligt socialt spelande. Det är lite mer som ett vardagsrum än ett spel. Själv är det bland tråkigaste jag någonsin lagt vantarna på. Tillsammans med andra är det ett av de roligare liren jag spelat. Dessutom är det kul att även PC- spelare kan få tillgång till Xboxexlusiviteterna.

Sea of Thieves är kul, men jag är på jakt efter ett andra spel att sänka mina tänder i och där tänkte jag ta hjälp av Gamereactor. Det jag letar efter är ett spel som går att lira kooperativt, likväl som det går att spela solo samtidigt som det är ungefär lika bra i båda lägena. Jag har inte alltid folk att lira med och därför är det viktigt att det fungerar bra att spela själv också. Vad det är för genre har jag stort överseende med så länge spelet är bra och roligt. Jag har själv tittat in både No Man's sky (som ska ha blivit betydligt bättre sedan 2016), The Division 2 och The Astroneer. Dock, som sagt, alla tips är välkomna. Blanda högt och lågt, men skriv gärna varför spelet rekommenderas.

Stort tack på förhand!

Simulatorn som kommer att sluka hela vintern!

Simulatorn som kommer att sluka hela vintern!

Skrivet av Jeppman97 den 5 september 2019 kl 14:45

Simulatorer är en förbannad genre, framförallt de av typen där du får kontrollen över en stad, park, rymdbas eller liknande. Att för en kort stund få leka självutnämnd gud är helt enkelt förbannat skoj. Det kan sluka tid likt ett bottenlöst hål medan man själv sitter kvar och undrar vart i helsefyr som har hänt. Få genrer kan uppsluka mig som spelare lika mycket som pillet genren ofta har att erbjuda. Spelets resurser ska skötas. vägar behöver byggas, något ska repareras, dammråttor måste avlivas och någonstans där i mitten hittar jag mina egna mål som kompromisslöst ska in i hela paketet.

Cities Skylines har förbrukat timme efter timme i jakt på den perfekta staden och än idag är den staden enbart en utopi inuti mitt söta lilla borgmästarhuvud. Ultimata drömmar om framgång, kalla stålar och livlig expansion brukar till slut få stå tillbaka för illa planerad infrastruktur, inflation och storhetsvansinne. Bakom mig ligger ett antal ruiner till städer. En gång blomstrande, numer enbart minnen blott.

Planet Coaster fullständigt uppslukade min inre parkmagnat. Med banverktyg som heter duga hade jag helt fria händer i att utveckla min drömpark. Feta berg och dalbanor stod på menyn, här skulle det minsann inte snålas på krutet i att leverera decenniets åkturer. Kvalitet före kvantitet, pengarna fick flöda så mycket de ville (en mycket trevlig bieffekt av att det är ett spel man spelar är att valutan är fiktiv). Om det ska smaka så kommer det helt enkelt att kosta!

I min iver att maximera vinsterna för att på så sätt återinvestera kapitalet i nya fräna åkturer gjorde att all min personal slutade. Mina bästa åkturer var de dyraste i drift och det jag drog in spenderades enbart på underhåll. Löner, kafferaster och kollektivavtal sopade jag under mattan. Det sköna klirret av kalla stålar överröstade nöjt klagomålen. Vad hände då med mina nöjesparker? Jo, du gissade rätt. Återigen, ruiner. Ruiner överallt. Så långt ögat nådde. Min inre magnat hade återigen fått storhetsvansinne. Min inre gud hade själv utsatts för någon form av gudomlig rättvisa. #Karma

Det här är det bästa jag vet med byggarsimulatorer. Inte själva misslyckandet, men en väl avvägd finansiell utmaning som ger mig som spelare tillräckligt med tuggmotstånd samtidigt som själva byggandet tillfredsställer lika mycket när man väl lyckas med ett designmässigt storverk. Och nu till vintern kommer äntligen Planet Zoo. Jag spelade Zoo Tycoon 2 något enormt som liten grabb och redan då försökte jag mixa med rabatter, utspädd läsk och magnifika inhägnader för mina allra största attraktioner. Timme efter timme har passerat i den lilla sandlådan och jag ser verkligen fram emot att får hamna i det träsket igen.

Planet Zoo (med samma utvecklare som Planet Coaster) kommer ta alla verktyg med sig från Planet Coaster samtidigt som man adderar helt nya system. Djuren kommer verkligen att individualiseras, det kommer verkligen att kunna byggas precis hur man vill, jag kommer verkligen att kunna sälja utspädd läsk och jag kommer att - håll i er - kunna spendera precis hur mycket fiktiv valuta jag bara vill.

Lägg därtill att spelet ifråga i mångt och mycket kommer att vara baserat på fakta och därmed kan användas som ett roligt alternativ i rent utbildningssyfte när det gäller vilda djur samt djurparker. Frontier Games har verkligen tryckt hårt på denna punkten och lovat att leverera när det gäller fortplantning och bevarande av alla arter som idag riskerar utrotning. Som liten grabb hade jag mina fina kunskaper om djur och natur i skolan just detta att tacka för i Zoo Tycoon 2 (även om mina parker till slut liknade ruiner med röda siffror på kontot och vilda djur överallt förutom i sina inhägnader).

Jag ser fram emot detta något oerhört och att få släppa loss sin kreativa sida tillsammans med den djurvänliga sidan ackompanjerat av den kapitalistiska magnaten kommer att bli en härlig upplevelse. I huvudet finns redan bilder på hur parken ska utformas, vilka djur som ska agera publikmagneter, hur fortplantningen ska bli en vital del samt hur allt ska finansieras (av fiktiv valuta). Den här gången ska jag uppnå min utopi, och inte lämna den i ruiner.

Risken är att detta och Pokémon blir det enda jag spelar i vinter, och det är jag inte ett dugg ledsen över.

Spel som jag kan spela enbart för musiken #2

Spel som jag kan spela enbart för musiken #2

Skrivet av Jeppman97 den 2 september 2019 kl 17:59

Va? Redan ett nytt blogginlägg om musik. Jodå, det stämmer. När tankarna väl rinner till, ja, då är det bäst att ta vara på dem.

Jag kom på mig själv med att nynna på utomordentligt stämningsfull låt på jobbet idag, och jag kunde för tillfället inte sätta ord på vart den kom ifrån. Likväl kunde jag hela melodin och till och med lite av texten (som är skriven på skotskt galliska). En aning frustrerad satte mitt huvud igång och mala, och min hjärna tänkte inte ge sig förrän låtens ursprung var påkommet.

Efter jobbet var jag ute och löpte. Skogen och vägen kantades av gröna granar, mossa och gräs samtidigt som solens strålar underskönt letade sig ner på grusvägen. Luften var klar, naturen lugn och det enda som ackompanjerade mig på vägen var mina egna flåsanden. Helt ensam sprang jag på vägen utan komplicerade tankar mer än att sätta höger ben framför vänster och vice versa.

DÅ! Då kom jag på det. Melodin jag hade haft i huvudet var ju för fasen The Fields of Ard Skellig, en av de bästa musikstyckena, enligt undertecknad, som överhuvudtaget har lämnat en kompositörs huvud. Inte blir det sämre när låten också tillhör mästerliga The Witcher 3: Wild Hunt. Det var så mycket som verkligen klaffade för CD Project Red med detta projekt och något de verkligen lyckades med var spelets musik som hade en säregen identitet samtidigt som musiken passade som handen i handsken i resten av hantverket.

När den lilla segelbåten rullar ut från någon av hamnarna i Skellige, med sällskap av ljuva solstrålar speglandes i vattenytan tillsammans med frusna skogar och mäktiga berg vid horisonten, samtidigt som Fields of Ard Skellig brakar loss i högtalarna och sången går lös, ja då är spel som allra bäst! Mäktigt är bara förnamnet. Fantastiskt är ett annat överflödigt superlativ. Det här är en upplevelse som alla gör sig en tjänst att uppleva, och som inte bara står ut i spelvärlden som en stilstudie i hur man porträtterar världar, utan i all media.

Lyssna och njut!

https://www.youtube.com/watch?v=gokhBJWSjeM