Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Pokémon är tillbaka!

Pokémon är tillbaka!

Skrivet av Jeppman97 den 17 november 2019 kl 17:20

Det känns en aning suspekt att skriva det, men ja, Pokémon är tillbaka med ett riktigt styrkebesked. Från det att Pokémon Sword/ Shield utannonserades i våras så har det verkligen varit en rejäl berg och dalbana för spelserien och Game Freak. Mina egna förväntningar har höjts och sänkts otalet gånger, men hoppet om att det första stationära Pokémonspelet från huvudserien skulle bli bra har alltid funnits kvar. Efter mina första 10 timmar med spelet är det förvisso för tidigt för att dra några riktiga slutsatser om var det kommer stå sig totalt, men intrycken är mycket goda och känslan av att de kommer att bestå är tydlig.

För det första, och kanske det som är allra viktigast, känslan i spelet är precis rätt. Det här är oerhört subjektivt, men det viktigaste för mig i varje spel ur Pokémonserien har alltid varit känslan av äventyr, upptäckande, nya möten och ständig utveckling i små steg samt allt däremellan. Det är kombinationen och avvägningarna av allt detta som i slutändan har avgjort om jag i slutändan gillar spelet. Sun/ Moon tappade detta enligt mig, och det är därför det är så förbaskat skoj att Game Freak har studsat tillbaka på rätt spår.

Den där genommysiga, varma Pokémonkänslan liksom genomsyrar allt och når ända fram till mig framför skärmen. Det är också kul att vi äntligen får ett riktigt rötägg till rival igen i Bede. Förhoppningsvis kommer han gäcka mig ordentligt genom spelet, för tro mig när jag säger att man verkligen vill slå honom både en, två och hundra gånger.

Det grafiska har aldrig varit en prioritet i ett Pokémonspel. Däremot vill jag som spelare att det utvecklas i rätt riktning också. Pokémon Sword/ Shield har en härlig design och den tilltalar mig mycket. Spelet är snyggt, däremot är det ganska ojämnt, och då tänker jag främst på Open world- delen av spelet i Wild Area. Däremot är den delen förbaskat skoj och när man kopplar upp sig mot internet så sprudlar denna del av liv och rörelse av otalet spelare som alla försöker att bli allra bäst. Wild Area är ett riktigt roligt koncept och här har man en språngbräda för framtiden. Det hade kunnat utnyttjas i betydligt större utsträckning och potentialen liksom bara dryper. I sin nuvarande form är det roligt, men det hade kunnat vara så mycket mer.

Allt som allt har jag förbannat roligt i den åttonde inkarnationen av den nu mycket anrika spelserien. Dessutom måste det verkligen sägas att de nya monster som introduceras håller riktigt hög klass av det jag spelat. Angående avsaknaden av alla Pokémon i spelen så kan jag inte påstå att det bör vara en vidare dealbreaker för någon. Det har faktiskt gjort så att jag (på det trevligaste av alla sätt) blivit tvingad att skapa nya lag och pröva nya strategier. Här ska det bli enormt spännande att se hur competitive kommer att utvecklas. För här finns verkligen alla verktyg för att det ska kunna röras om ordentligt.

Sammanfattningsvis ångrar jag verkligen inte mitt köp av Pokémon Shield hittills och jag rekommenderar alla som har någon som helst intresse i dess tidigare spel att ge dem en chans. Under ytan av alla debatter och klagomål från förhandsvisningar gömmer sig ett genuint roligt spel. Nu hoppas jag bara att resten av spelet håller samma höga nivå.

Har du spelat nya Pokémon?

Sea of Thieves är briljant... i rätt sällskap!

Skrivet av Jeppman97 den 25 oktober 2019 kl 15:12

Microsofts hypade piratäventyr tillika Rares definitiva återkomst till den stora spelscenen har varit omtvistad sedan det släpptes. Det har rosats och risats från både kritiker och spelare. Rare har å sin sida fortsatt bygga ut spelet med mer innehåll och mer saker att göra. Detta har gjorts fantastiskt frekvent och det har hela tiden känts som om det kommer något nytt till spelet.

Det är ungefär vid denna tidpunkten jag började spela tillsammans med min brorsa. Vi var trötta på realistiska skjutare och ville ha något lite gladare och mer lättsamt. Valet föll på Sea of Thieves då hans primära format är PC. Så fick det bli och vi hade roligt direkt. Co-op delen har gjorts ruggigt bra och det är verkligen belönande att bemästra seglingen samt att göra allt annat för att hålla skeppet flytande. Det är så enkelt att lära sig, men det är svårt att på riktigt bemästra. Vi tyckte dock att vi fick till vår styrning på vårt tvåmannaskepp ganska snabbt och därmed började vi härja runt och leta skatter.

Det var dock för någon dag sedan som det lyfte på riktigt. Min gamle farsgubbe hade hört på hur kul vi hade haft och bestämde sig för att skaffa spelet också. Och nu blev det en riktig höjdare när vi blev tre. Allt blev lite mer kaosartat, lite mer utmanande men ännu roligare. Alla dråpliga situationer det går att råka ut för (och som vi råkade ut för) tappade jag räkningen på. Skratt fanns alltid nära till hands hos alla tre.

Sägas ska att som ett rent spel, så vete fasen om Sea of Thieves egentligen är speciellt bra. Som ett Co- op ställe att röja runt på tillsammans med vänner är det betydligt bättre, rentav ruskigt roligt. Spelet blir helt enkelt lite vad man gör det till, och det är både dess storhet och svaghet. Dess storhet för att det ger spelaren ett öppet blad att tillsammans med andra fylla med alla möjliga sorters händelser, dess svaghet därför att vid avsaknad av vänner att spela med är det direkt svintrist. Att spela Sea of Thieves själv är bedrövligt tråkigt. Att spela Sea of Thieves med okända människor är ett stort lotteri beroende på vilken besättning man hamnar i.

Sammantaget är jag enormt positiv till ett av mina första Xbox- spel till PC. Min bror och jag ackompanjerad av vår farsa har haft hur kul som helst. Däremot tåls det att sägas att det krävs dessa förutsättningar för att man ska få någon behållning med spelet. Storheten ligger inte i progression, den ligger i vad du gör i världen tillsammans med dina vänner. Alla tävlar på exakt samma villkor. Det älskar jag. Därför kommer jag fortsätta röja runt i Sea of Thieves!

Vad är dina erfarenheter av Sea of Thieves?

Alltså Clannad... vilken underbar historia!

Alltså Clannad... vilken underbar historia!

Skrivet av Jeppman97 den 20 oktober 2019 kl 19:06

Vart ska jag börja? Jag vet inte. Tankarna bara snurrar, jag funderar, ältar, vänder och vrider på saker och ting. Försöker sortera upp alla intryck, alla händelser. Det här är ju ett svar i sig såklart. Att fundera, grubbla och tänka på något även efter det att eftertexterna har rullat är alltid ett bevis på att man faktiskt har blivit berörd på något sätt. För är det något som Clannad har gjort så är det att beröra mig, djupt dessutom samtidigt som det spelade på hela spektrat av känslor jag inte visste att jag hade. Jag har aldrig varit med om något liknande och det är det som gör det här så förbannat bra. Men självklart ska vi ta det från början.

I somras släpptes Clannad visual novel på nintendo Switch och fångade min blick. Efter lite research visade det sig att det hade adapterats till en animé, och av de få intryck jag läste så verkade det vara något alldeles extra som flugit under min radar. Egentligen kanske inte så konstigt med tanke på att jag vid tiden som den släpptes endast var sju år och precis hade startat min gamerkarriär med Stronghold Crusader. Jag är egentligen inte mycket för animé eller manga men av någon konstig anledning så klickade jag ändå hem de två säsongerna på DVD (fanns inte på Blu-ray) och när jag nu summerar allt i mitt huvud så går det verkligen inte att ångra sig.

Historien som berättas är fantastisk, vacker, rolig, hjärtevärmande och jordnära. Men här ryms också tyngd, djup, sorg och tårdrypande scener hämtade ur de mörkaste av drömmar. Allt görs med fantastisk fingertoppskänsla och när smällkaramellerna väl brinner av sitter effekten som ett slag i magen, precis där den ska. Karaktärsgalleriet är varierat och intressant, och likt mycket i japanska spel och filmer så står utvecklandet av dem i centrum. Där finns ett driv och hela tiden skalas lager på lager av och gör så att man lär känna dem ordentligt. De blir alla, till slut, lätta att tycka om och man bryr sig verkligen för hur det ska gå för dem. Det är seriens absoluta styrka.

Det svävar aldrig iväg och trots att animén innehåller lite flummel och magisk filosofi så håller det sig alltid närvarande. Här finns inga hjältar, inga strider, inga hjältedåd, inga skurkar. Här finns vardagen, dess prövningar och motgångar, men också dess framgångar och livets allra bästa stunder. Karaktärerna sätter sig i situationer som är lätta för var och en att sätta sig in i och känna igen. De kämpar alla på med sina egna mentala spöken och drömmar. Allt går verkligen inte alltid vägen, men när det väl gör det sitter man där med ett stort leende på läpparna och nickar igenkännande.

Jag personligen blir sällan berörd av spel, filmer eller böcker. Där kan man kalla mig för ganska känslokall. Visst, absolut sista scenen i Titanic sög lite i magen, likaså Tres metros sobre el cielo. När Nanako dog i Persona 4 Golden funderade jag länge, länge och Arthurs sista ritt i Red Deam Redemption 2 var genuint gruvlig. Men ändå, det är dessa fyra upplevelser som har spelat på de allra innersta av mina strängar av känslor. Ingen av dem kommer i närheten av Clannad.

Det är värt att nämna att de två säsongerna har helt olika upplägg. Bara Clannad handlar om sista året på en högskola innan examen och här får alla karaktärer sin bakgrund och sitt djup. Den här delen av historien är jävligt bra, men den är ibland lite väl japansk med för överdriven humor och skruvade situationer. Lägg därtill att man kan tolka vissa karaktärer för en aning översexualiserade vid vissa tillfällen. Summa summarum är det dock fortfarande sjukt hög klass och jag kommer gång på gång på mig själv med att jag skrattar och våndas om vartannat åt det som sker i storyn.

Det är dock Clannad: The After Story som lämnar det största intrycket. Här förflyttas historien ett antal år fram i tiden och man får följa med karaktärernas resa in i den vuxna världen där allvaret börjar en gång för alla. Den gamla trygga bubblan som fanns när de gick på skolan är för alltid borta och numer enbart ett minne blott. Och det är här det verkligen levereras fantastiska känslointryck rakt in i solar plexus. Jag har aldrig gråtit, någonsin, till något jag konsumerat. Här hände det flera gånger. Historien blir allvarligare, men den tappar aldrig sin närvaro, sin humor eller sin värme. Och resultatet blir fantastiskt. Jag var helt tom efter sista avsnittet.

Historien fick mig att tänka. Den fick mig att värdera, omvärdera och bara fundera på det oändligt stora som vi kallar för livet. Vad är det för något egentligen och hur lever man ett bra liv? Förändring kommer alltid att ske, men är det alltid för det bättre? Kommer man alltid att kunna tycka om samma saker även efter att omständigheterna förändrats? När eftertexterna väl rullar för Clannad: The After Story så har den naglats fast stenhårt i bakhuvudet tillsammans med dess frågeställningar.

Lägg till att jag anser att de engelska röstskådespelarna gör ett gediget arbete samt att den fantastiska musiken bidrar något enormt till den underbara stämningen i serien. Återigen, det är vackert, men bitterljuvt på samma gång. Allt samspelar i en fantastisk symbios.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Clannad och rosa det i oändligheter. För så bra är den. Jag blev fullkomligt överraskad och tagen på sängen för att sedan bli överrumplad av den. Gång på gång på gång. Där finns en värme i berättandet som jag inte känt någon annanstans. Oavsett om man har intresse i animé eller inte så förtjänar Clannad att upplevas. Sedan om det är genom animén eller dess Visual novel spelar kvitta. Det är helt enkelt såhär historia skrivs som allra bäst!

Numer är jag olidligt sugen på Pokémon Sword/Shield!

Numer är jag olidligt sugen på Pokémon Sword/Shield!

Skrivet av Jeppman97 den 9 oktober 2019 kl 16:09

Jag är ett stort fan av Pokémon. Så är det bara. Jag går inte till några extrema gränser av något slag eller väljer att försvara serien i alla lägen. Men det är ett spel som har följt med mig vid hela min uppväxt och som därmed innehar en stor dos nostalgi. Sedan skadar det ju inte heller att spelserien haft genomgående hög kvalitet i nästan alla sina iterationer. Samlarmani, lättsmält men djupt tillsammans med trallvänlig musik och mysig grafik har krattat för framgång.

Idag är det få spel som håller mig fastnaglade i över 20 timmar, om ens det. Witcher lyckades med det, Red Deam Redemption 2 ett annat. Och så, just det: varenda ny del i Pokémon. I dessa kulörta världar har jag spenderat mer tid än vad jag egentligen skulle vilja erkänna.

Däremot har det verkligen varit svårt att bygga riktig hype inför Pokémon Sword/Shield. Dels var första trailern ganska "meh", därefter kom E3 och den stora bomben med att National Pokédexet inte skulle finnas med. Detta rörde mig föga men man kan lugnt säga att en stor del av Game Freaks Community gick i taket. Det som dock berörde mig var antalet otäcka rykten om utvecklingen, teamet, prioriteringarna och så vidare. Det drev som följde i skuggan av detta E3 var verkligen inte för spelens bästa. Och med Sun och Moon i färskt minne som lämnade ett ganska svagt intryck (med Pokémonseriens mått mätt) på mig, så gjorde sig en gnagande känsla påmind varje gång jag såg spelen.

Anledningen till att jag skriver allt detta är för att jag verkligen inte känner så numer, såhär strax en månad innan lansering. Det som skett de efterföljande månaderna sedan E3 är ett ryck rakt uppåt i rätt riktning. Game Freak har medvetet valt att avslöja betydligt mindre än inför Sun och Moon, där det kändes som om man hade sett hela spelet innan man ens startat det. Däremot har det som visats tingat stort värde bland fans. Regional variants kommer att komma tillbaka vilket var oerhört uppskattat i senaste iterationen, Wild Area har fått stort fokus (och verkar verkligen vara ett riktigt försök att ta serien till ett semi-open world vilket är spännande) samt så har en seriös satsning på competitive sjösatts.

Lägg därtill att det numer är en turnering man kommer att lira i, vilket alltså ersätter Elitfyran och går mer mot stilen i animén. Gymmen kommer att bli mer som en liga istället. För egen del känns det nytt, fräscht och spännande. Det vi dessutom fått se i de trailers som släppts är att vi nu äntligen kanske får ett surhuvud till rival igen som man faktiskt vill slå om och om igen. Det har serien inte haft sedan Silver i HeartGold och SoulSilver. GameFreak har också utlovat ett saftigt post-game, vilket är något de aldrig pratar om annars, vilket gör mig oerhört hoppfull om att det kommer att gå att spela lite längre när eftertexterna väl rullat.

Den där varma, välbekanta härliga känslan av ett genuint kul och roligt spel har börjat göra sig påmint igen. För egen del struntar jag i National-dexen, och nästan alla av de farhågor som bubblade upp efter E3 har antingen motbevisats eller fått ett substitut av något annat som verkar bättre. Den gnagande känslan har successivt ersatts med att jag numer är riktigt sugen på att sätta tänderna i Sword/Shield. Och det! Det är inte dåligt när förväntningarna låg nere i botten.

Den 15 november smäller det!

Hur sugen är du på Pokémon Sword/Shield?

Citizencon 2019 sista chansen för Star Citizen?

Citizencon 2019 sista chansen för Star Citizen?

Skrivet av Jeppman97 den 27 september 2019 kl 15:09

Vid det här laget tror jag nog de flesta inom PC- spelsvärlden (och de flesta i resten av spelvärlden) vet om vad Star Citizen är för ett fenomen. 2012 gjorde Chris Roberts comeback efter flera års frånvaro och det var inte på vilket sätt som helst. Rymdspelen skulle få en reinkarnation, spelet skulle bli minst lika bra som alla spel därute och framförallt: det var ett renodlat PC- spel som skulle skyffla hästkrafter så långt ögat kunde nå. En enormt framgångsrik kickstarter senare krattade vägen för fortsatt expansion. Spelet skulle ursprungligen släppts 2014 men i takt med att pengarna har florerat in har också visionen breddats. 2016 var nästa datum, därefter finns inget.

Det har hänt mycket på dessa år fram tills idag. Styrkan hos Star Citizens community underskattade nog alla, men det är de som lever och brinner för spelet som än idag håller Chris Roberts dröm vid liv. Över jordklotet sitter det numer fyra spelstudios (Cloud Imperium) och arbetar dygnet runt. Deras sätt att öppet deklarera hur spelutvecklingen går till saknar motstycke i hela spelvärlden och det de har levererat där är imponerande. Visionen och konceptet är fantastiskt och tekniken som de arbetat fram likaså. Ett stort universum tillsammans med många spelare, samt en stor och fläskig enspelarkampanj till det.

Men... Det har tagit enormt lång tid att hamna här. Och det finns problem, stora problem, som har rötter ända bak till kickstartern. För att ta ett exempel av många: Star Citizen ska i färdigt skick levereras med omkring 80 stjärnsystem. Idag finns ett, och det är inte färdigt på långa vägar. Tekniken är imponerande med dess många detaljer och rymden i sin storlek, men faktum kvarstår. Det är långt att gå till vägen tar slut.

Ett annat exempel: Spelets rymdskepp har sålts i konceptfas för ofantliga summor pengar. Många av dem börjar leta sig in i spelet, men det är de mindre och medelstora skeppen. De riktiga dräparna, kryssarna, är det ingen som sett röken av. Likväl finns det människor som redan äger dem, trots att det inte finns några livstecken ifrån att få se dem. Dessa kostar alltså många tusenlappar att köpa.

Sedan har varningssignaler hörts angående företagets likviditet. Pengarna har inte tagit slut, men håller på att sina i lagom takt enligt det vi utanför företaget har fått veta. Världens mest crowd-fundade spel kommer kanske inte att kunna hålla sin budget. Högljudda kritiker har gång på gång på gång protesterat mot projektet sedan starten 2012 och den skaran har varierat i storlek genom åren, men spontant från min sida känns det som att den är större än på mycket länge. Kritiken har växt, tålamodet har prövats stenhårt ifrån dess community och studion har granskats skoningslöst ifrån media och spelare.

Det finns såklart mer att läsa om Star Citizen. För den som vill läsa mer om kontroverserna, de tekniska framstegen, ris och ros och så vidare så är det bara en snabb internetsökning bort. Jag själv har spelat spelet (eller det som finns av det) och kan med all säkerhet säga att konceptet försöker att följas ut i fingerspetsarna. Men det är också där vi är. Det är ett enda stort och buggigt early- access.

Vi vet att en större del av studion nu arbetar mer på Star Citizens kampanj (som kallas Squadron 42) samt att den inte kommer att färdigställas inom det närmsta året. Universumet har kontinuerligt utökats om än i långsam takt. Cloud Imperium har dock ett trumfkort varje år att spela ut. Star Citizen har en egen mässa som kallas för Citizencon och är det någonstans de lyckats tysta kritiker så är det genom denna mässa och det de har visat på den.

Kanske den helt plötsligt är viktigare än någonsin? Jag vet att jag själv börjar tappa tålamodet en aning efter att har investerat i lite mer än startskeppet, och jag vet att många delar den uppfattningen. Investerarna vill ha avkastning i form av ett fullt spelbart spel. Det behövs resultat och det behövs snarast.

Det finns hopp! Chris Roberts har inte synts till på mycket lång tid och tiden som deras episoder på youtube innehåller har slaktats från 40-50 min till runt 10 minuter varje vecka. Jag tolkar det som att man antingen sparar så mycket som möjligt inför mässan, eller att man har tagit i ordentligt i Squadron 42 och förbereder ett stort avtäckande (alltså inte som det senaste demot, som jag dock tyckte var mycket intressant). Vi får helt enkelt vänta och se. Klart är i varje fall att Citizencon 2019 troligtvis kommer att bli den viktigaste presentationen de gjort sedan projektets start. Med en sinande kassa är ett nytt medialt genombrott fräsch vind i seglen för ett spel som behöver få upp styrfarten att ro skeppet i land.

Jag vet att jag låtit negativ i stora delar av bloggen, och det är alldeles riktigt. Men jag vill verkligen att Star Citizen ska lyckas. Jag vill det så oerhört mycket. På många sätt är det ett av mina drömars spel. Tyvärr tror jag att Citizencon 2019 blir lite av ett vinna eller försvinna...

...för spelet, för drömmen och för Cloud Imperium games...