E3 dammet har precis lagt sig till sist och jag måste säga att jag var nöjd med året. Det var definitivt inget vidare att Sony inte medverkade, men det kompenserades av att Nintendo brassade på med 40 minuter i ett rasande tempo. Dessutom: Square Enix uppvisning att Final Fantasy VII remake var fullständigt makalös. Jag var nästan mållös efter uppvisningen, och det är sällan det händer idag.

Däremot började mitt huvud att spinna lite och jag måste ändå ställa lite frågetecken kring Nintendo strategi. Våren har varit oerhört klen, och det har gjort att det knappt har spelats på Switchen till förmån för PC:n. Nu brassar man istället på med den på pappret tyngsta spelhösten man haft på mycket länge. Och det är inte vilka spel som helst, utan det är stora spel, långa spel och framförallt är de flesta anpassade för solospelaren.

Redan nu i sommar tjuvstartar det med hett efterlängtade Fire Emblem: Three houses som helt inriktar sig på singleplayerupplevelsen med en på förhand monumental kampanj. Och därefter fortsätter det.

Pokémon Sword and Shield är för egen del blytungt, Zelda: Links Awakening ser härligt mysigt ut, Luigis mansion 3 blir säkert ruskigt bra. Lägg till en stor dos tredjepart med Astral Chain och Daemon X machina, Doom med flera. För egen del är jag mest intresserad av att se vart Switch versionen av The Witcher 3 kommer att stå och hur mycket stryl den tagit. Men är det någon som ska klara av att göra en bra portning så är det under ledning av CD Projekt Red och förhandsinfon skvallrar om att det blir påkostat.

Oavsett så är hösten sprängfylld av heta spel, medan resten av året nästan har legat i stiltje. Hade det inte varit bättre att försöka sprida ut sina stora spelsläpp en aning för att på så sätt försöka få lite mer kontinuerligt snack om enheten? Jag vet faktiskt inte, men klart är att hösten ser makalöst het ut för Switch, om än en aning ihopklumpad. Hur det blir med facit i hand har jag ingen aning om, men får jag gissa så är risken stor att det släpps för många stora titlar på för kort tid och att de tar stryk av varandra.

Vad tror du om Nintendos spelhöst?

I en tid då multiplayerspelande rör sig mer och mer mot spelande online så försvinner den gamla traditionella multiplayern och får stå i skymundan. Ni vet, den på delad skärm som för bara ett tiotal år sedan var som en standard. 4 spelare i Co- op i samma rum, i samma soffa. Det skulle bara finnas med. Men i takt med att onlinefunktionaliteten blivit bättre och stabilare så är detta en spelform som man idag ändå får säga är på dekis.

Varför jag skriver detta är för att jag gjorde slag i saken under gårdagen och drog ihop en hederlig gammal spelkväll. Efter avslutad fotbollsmatch och hemresa så dukades julmust (ja, jag köpte på mig lite för mycket i julas) och snacks. Min soffa fylldes av goda, men ganska likgiltiga vänner. Det här är FIFA- folk och de fullständigt mördar det spelet under vinterhalvåret. I princip är det det enda de spelar. Som lagets högst egenutnämnde spelnörd så kände jag att det var dags att bredda denna syn en aning, och vilken succé det blev.

Jag älskar min PC och min PS4:a, både för kraften och för de exklusiva spelen, men i ärlighetens namn så fungerar de betydligt bättre i den moderna onlinevärlden. Utbudet av att kunna spela samma spelare på samma skärm är inte var det var, helt enkelt. Men då är det tur att Nintendo Switch finns, konsolen som jag nu på allvar får medge är här för att återintroducera lokal multiplayer.

Det räckte med en match, EN MATCH, av Super Smash Bros Ultimate, för att likgiltigheten hos mina polare skulle förbytas i några av de mest breda leenden och högljudda skratten jag hört på år och dagar. Glåpord kastades i varandras ansikten medan de igenkännliga Nintendokaraktärerna bankade varandra sönder och samman i en fart som närmast måste beskrivas som vansinnig. Och den enkla men, för den som övar, enormt djupa spelkontrollen gjorde att matchernas underhållning bara steg. Vem som helst kan verkligen börja spela, och vem som helst kan verkligen vinna. En av mina polare blev fruktansvärt bra på Animal Crossings Villager, och den alltför komiska bilden när den lille skiten till allas överraskning fullständigt rensar slagfältet på Wario, Lucina och Link är något jag misstänker vi alla har kvar på näthinnan. Super Smash Bros är för övrigt en serie jag gillat tidigare, men efter denna kvällen så älskar jag det. Det ska verkligen upplevas spelandes lokalt.

Vi spelade Smash Bros länge och köttade varandra till småbitar, innan vi raskt gick över till att spela Mario Kart 8 Deluxe för några Grand Prix. Tävlingsinriktade som vi alla är satt vi så långt böjda framåt som det bara gick för att kunna sugas in i skärmen och inte missa en enda kurva. Och likadant här: en av mina vänner hade inte spelat Mario Kart på många, många år, men lik förbannat så vann han sin beskärda del race trots att jag anser mig vara den bästa föraren. Riktigt kul!

Därefter vankades Mario Party och det var roligt, det ska sägas direkt, men det är kanske inte riktigt den höjdare jag trodde att det skulle vara. Men Nintendo är Nintendo, och jag hade skyhöga förväntningar när jag köpte spelet i fredags. Visst fasen var det underhållande, och dessutom totalt ovisst. Detta efter att jag hade legat så sist det bara går i hela matchen, så lyckades allt tvärvända på en runda och jag vann. De förvånade anletena hos mina vänner var ett faktum!

Som kvällens sista spel lirades indiefenomenet Minecraft. Ett av de absolut bästa spelen jag spelat, men också ett spel som jag anser mig ha lämnat bakom numer. Men det ger onekligen en ny fräschör till spelet när flera spelare sitter i samma rum och utforskar de massiva världarna tillsammans. Vi hade riktigt kul när vi överlevde vår första natt, när vi byggde vårt första hus och när vi tillsammans gav oss ner i det kompakta mörkret i grottorna för att avkräva jordens hemligheter på ädla metaller. Där och då uppfattade jag spel som allra bäst.

Till sist tog allt slut dock, men den lyckade kvällen var ett faktum. Bra spel och i goda vänners lag. Tävling, samarbete, hets, allt i en inramning som stavades glädje. En glädje jag tror bara lokalt spelande kan frambringa. När ett antal kompisar sitter i samma rum och frenetiskt trycker på sina handkontroller, från den glade amatören till den egenutnämnde spelnörden, ja då är spel på sin absoluta topp. Vi, tillsammans, med varandra och mot varandra!

När jag går igenom mitt steam- bibliotek så finns det ett ord som slår mig: Kvalitet! Inte allt dock, jag tittar fortfarande långt efter prakthaveriet som stavas DayZ samt det numer nedlagda Just survive. Men ändå, där rymmer nästan bara kvalitet. Alltifrån underfundiga och tankeväckande The Stanley Parable samt visuellt spännande The Vanishing of Ethan Carter, till skrivbordsgeneralernas Total War. Lägg till Company of Heroes, lite Call of Duty och krydda med något RPG och en gedigen lista av riktigt bra spel börjar framträda.

Det är samma sak när jag sätter igång min Playstation 4. På hemskärmen möts jag av Horizon, Last of Us, Red Dead Redemption 2 och God of War. Samma visa gäller Nintendo Switch. Där trängs The Legend of Zelda, Stardew Valley, Splatoon 2 och Super Smash Brothers. Alltså en riktigt fin skara spel som alla underhåller kungligt på olika premisser. Kvalitet rakt igenom, och hög sådan dessutom. Då har jag ändå utelämnat väldigt många av de spel jag har i min ägo.

Det är inte meningen att jag ska skryta över de spel jag har köpt. Tvärtom börjar jag se detta som ett problem. För vi har hamnat någonstans där det släpps så oerhört mycket spel i högt tempo, spel som dessutom är riktigt bra, att det är omöjligt för mig som enskild spelare att hinna med allt. Inte bara släpps det spel i ett tempo som liknar ultrarapid, spelen är dessutom enorma och kan ta en halv evighet att klara ut. Världarna öppnas upp och världarna ska utforskas. Multiplayer ska spelas sönder och samman.

Allt det här mynnar ut i att vi bara har 24 timmar på ett dygn. Att spela spel tar tid. Mycket tid. Ett linjärt spel av AAA-modell kan ta 10-15 timmar att klara ut. Är världen öppen kan den siffran säkert fyrdubblas. Spel som Skyrim, Animal Crossing och Stardew valley tar aldrig slut. Multiplayertitlarna försöker sig på konststycket att förbli aktuella hela tiden á la Games as service- modellen. Återigen, det gäller att investera tid. Inte bara för att många stora spel kräver det (det är få spel som enkelt styrs enbart med ett styrkors och två knappar idag) utan också för att jag som spelare ska känna att jag faktiskt bytt mina surt intjänade riksdaler för något som är värt det.

Det roliga är att det egentligen är såhär jag vill ha många av mina spel: massiva och expansiva där det verkligen går att förlora sig själv för en stund. Men jag kan inte blunda för att det kanske har gått för långt i många fall. Ibland känns det verkligen hopplöst. Jag matas hela tiden med nyheter och trailrar för att bygga hype inför kommande spel, samtidigt som jag inte ens är i närheten av att klara av allt jag redan innehar. Jag håller i skrivande stund på med att slutföra Last of Us på Ps4, detta medan jag direkt därefter har Ratchet & Clank att ge mig på tillsammans med en enorm backlogg på mina tre format.

Jag blir en aning apatisk och egentligen lite stressad av detta. Det blir inte heller bättre. Backloggen växer så det knakar när reorna slår upp sina portar och girigt ber mig att plocka åt mig så mycket som möjligt av det goda. Och det är bara av kvalitet. Genomgående hög sådan. Den skit som finns överskuggas av minst det dubbla av spel jag anser vara högintressanta.

Nu anser jag mig ändå kunna tygla detta ha-begär ganska bra, men jag tycker ändå att det är en intressant tankeställare. Överlag är spel bättre idag samtidigt som fler och fler av dem tilltalar mig. Spelen innehåller också betydligt fler speltimmar. Detta medan jag fortfarande bara har 24 timmar om dygnet med samma energinivå som tidigare. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop. Jag har för lite tid samtidigt som jag har för mycket kvalitet att sänka mina tänder i. Självklart är det ett lyxigt och angenämt problem. Jag borde ju känna mig privilegierad. Istället känns det som tvärtom.

När spelen växer i ambition och storlek så kräver det mer investerad tid av mig som spelare för att få ut mer av det. Som jag slog fast ovan så gillar jag många spel som gör detta. Problemet är bara att jag gillar för många av dem. Jag känner inte att jag avnjuter dem till fullo förrän nästa pockar på min uppmärksamhet, och nästa, och nästa och nästa. Och även om vi nu leker med tanken att spelen inte är av AAA- modell så finns där en uppsjö av indies som bara väntar på att få spelas. Det blir en aning tröttsamt för min del. Motivationen och spänningen går lite förlorad på vägen när det bara är framåt jag tittar.

Nåja, jag gör ändå ingenting åt det. Det går ju inte att öka ett dygns timmar tyvärr. Istället gör jag bara det enkla konstaterandet att min tid inte räcker till för att kunna avnjuta alla bra spel som släpps. Och det, ja, det är verkligen synd!

Har du tillräckligt med tid för att hinna spela allt du vill?

Playstation Vita är som vi alla vet numer död och begraven. Det är tyvärr så. Underbar hårdvara till trots och bra spel så ville försäljningen inte ta fart och övergavs i rekordfart av både Sony och utvecklare. Det här har du såklart också hört till leda vid det här laget och det har redan avhandlats ordentligt i otaliga bloggar här på siten. Jag tänker vara betydligt positivare och istället titta tillbaka på hur den lilla bestens resa hos mig har varit. För trots allt så är minnena många och de allra flesta fantastiska.

Jag kan fortfarande minnas det första intrycket och hur totalt blåst av stolen jag blev. Vid detta tillfället kom jag ifrån Nintendo DS som hade ersatts av Nintendo 3DS och jag var rejält sugen på något helt nytt och lite "vuxnare" (ett tankesätt jag som tur väl är har omvärderat ordentligt, det finns helt enkelt bara tycke och smak). Jag gav mig av till närmsta GAME för att klämma på den och herrejävlar vilken upplevelse det var. Den 5" stora OLED skärmen var gigantisk och ursnygg, enheten låg perfekt i mina händer, kontrollerna var precis som hemma och Uncharted: Golden Abyss var precis som en blockbuster i fickan. Tio minuter fingrandes var vad som krävdes för att övertyga mig om ett köp och de närmsta dagarna avnjöt jag mitt första Unchartedspel. Hårdvaran var enormt häftig, cool, stilren och makalöst snygg. Lyxig hårdvara helt enkelt, och något jag med dagens mått mätt fortfarande anser.

Men det var ju inte bara Uncharted som släpptes i början. PS Vita hade en enorm releaselista av spel redan vid dag ett med över 20 spel. I backspegeln går det definitivt att argumentera för att man egentligen kanske skulle ha spridit ut spelen över ett halvår då speltorkan som kom därefter var enorm. Hursomhelst, WipEout 2048 roade kungligt, likaså FIFA Football och Rayman Origins. Det var verkligen stationärt fast bärbart och kärleken till Vitan bara ökade...

... Fram tills Resistance: Burning Skies släpptes. Efter nämnda speltorka väntades Resistance ensamt rädda upp torkan och man kan väl säga att det gick sådär. Som första FPS på bärbart någonsin så var spelet mediokert som allra bäst. En bagatell och tyvärr något som bidrog till att spelserien numer ligger på is. Det verkade överhuvudtaget vara svårt att få utvecklare att satsa på att göra FPS till Vitan. Några månader senare släpptes dock Call of Duty: Black Ops Declassified, ett spel som på egen hand hade kunnat ge Vitan en rejäl skjuts i rätt riktning. Men tyvärr. Klåparna på Nihilistic fick fem månader på sig, och även om jag har haft kul med multiplayer, så suger det här spelet. Det är så dåligt så att klockorna stannar. En stinkande smet ofärdig kod och en skamfläck utan dess like.

Med det ur vägen så släpptes det faktiskt några riktigt bra exklusiva spel till PS Vitan under den nästkommande perioden. Jag minns monsterdräpandet i Soul Sacrifice och dess mardrömslikt abstrakta tvistade historia som var fantastisk, likaså dess svincoola action och det vanebildande Co-op läget. Jag minns Persona 4: Golden, den gastkramande och humoristiska high-school deckaren som är ett av mina topp fem genom tiderna tack vare briljant manus och älskvärda karaktärer utöver det vanliga. Och jag minns framförallt Killzone Mercenary.

Det finns två spel jag verkligen anser uppfyllde löftet om stationärt spelade på bärbart format och det är Uncharted: Golden Abyss samt Killzone Mercenary. Sistnämnda var enormt efterlängtat för egen del och när jag väl fick sätta min välborstade tänder i spelet så var jag fast. Grafiken var perverst snygg, skjutmekaniken genomrolig, pengasystemet härligt vanebildande och multiplayern var precis så bra som multiplayer kan vara. Framförallt stod det ut i mängden och Killzone Mercenary är ett spel som håller mycket bra än idag.

Jag minns hur oerhört nöjd jag var under denna perioden. Det här är toppenlir som faktiskt inte bör missas. Men de släpptes också mot slutet av tiden som Vitan fortfarande fick support. Tearaway var bland det sista från Sony själva och här kan man undra om inte detta spel egentligen skulle ha agerat dragplåstret för PS Vitan från första början. Allt var så självklart. Varenda en av Vitans funktioner nyttjades till fullo och så sömlöst att det kändes helt naturligt. Den fjärde väggen var bruten på ett sätt som få spel någonsin kommit i närheten av. Det var också det sista jag spelade ordentligt.

Vitan har därefter agerat Indie- enhet, något jag egentligen inte är jätteförtjust över, men en beskärd del guldkorn har hunnits avnjutas ändå. Och det är här problemen verkligen började stockas för enheten, men som jag skrev i början av bloggen så har det redan avhandlats i oändlighet.

PS Vita är ett stycke hårdvara som bjöd mig på några fantastiska spelminnen där det verkligen gick att skönja Sonys vision om att ta med sig en stationär upplevelse på resande fot. Hårdvaran är genuint häftig och gränssnittet är genomarbetat. Där finns spel, bra spel, som jag önskar hade fått en betydligt större publik än vad de fick. Jag får helt enkelt nöja mig med att jag fick uppleva dem istället. Och vet ni vad? Att ta fram Vitan är faktiskt nästan lika kul idag som det var när jag köpte den, även om det är sällan. Där går verkligen att se en storslagen potential. En potential som numer är ett minne blott. Men jag minns den starkt och PS Vitan kommer alltid att ha en plats i mitt Gamer-hjärta.

Hur minns du PS Vita?

Jag har egentligen aldrig funderat på varför jag skriver. Det har alltid funnits där när jag har velat gå undan för mig själv och få förkovra mig i min egen kreativitet. Man kan säga att det till och från har skett på ren rutin och genom perioder av mitt liv så har det såklart skett olika mycket. Men jag har alltid skrivit. Från det att jag kunde skriva min första mening till det att jag i mitt gymnasiearbete försökte mig på det övermäktiga försöket i att skapa en saftigt matig fantasyroman.

Jag reflekterade över mitt skrivande först runt november förra året. Innan hade jag sett det som en kul grej, något jag kunde koppla av med. Ni vet, likt vissa gör när de målar, läser en bra bok eller, ja du gissade rätt - spelar ett riktigt bra spel. Det har liksom alltid varit en bubbla jag kunnat kliva in i när jag har velat vara för mig själv en stund. Att få vara kreativ, att få skapa något som endast rörts av mig och mitt huvuds tankar. Det är enormt kul att leka fram intressanta historier, likaså att skriva en recension eller någon form av blogg. Det blir en form av tillfredsställelse, och även om det händer att jag ibland väljer att publicera det (här exempelvis) så gör jag det i första hand för mitt eget nöjes skull. För att min egen kreativitet ska få utlopp och för att mitt ambitiösa jag ska få jaga ett resultat som det sedan går att vara nöjd över.

Men i november hade någonting hänt. På flera månader hade jag knappt skrivit eller skapat någon form av text överhuvudtaget. Inga utkast till noveller eller romaner (som tenderar i att vara just utkast på livstid), inga bloggar eller recensioner. Ingenting! Någonstans började jag må dåligt, och då ska man veta att jag anser mig ha ett extremt tåligt och hårt psyke. Vad var källan till detta?

Jag funderade och funderade och kom till slut fram till att mitt funderande var ett svar i sig. Jag fick inte utlopp till att vara kreativ. Istället var jag ett offer för konsumtionen och skapade ingenting själv. Jag blev serverad. Av högkvalitativa böcker, spel och sätt att träna på. Även om det är grymt skönt i början att slippa tänka, så infinner sig en trevande hopplöshet om att känna sig mentalt och kreativt död efter ett tag. Saker liksom bara stockar sig i huvudet och man får inte ur sig någonting. Här insåg jag att jag hade hamnat.

Problemet var att jag inte hade ork i att ta mig tid till att sitta ner och skapa något. Jag går upp klockan 04.00 varje vardag för att börja jobba, och min största hobby utöver spel är fotboll som också den tar enormt mycket kraft och tid. Rent tidsmässigt gick (och går) ekvationen ihop, problemet var bara att de lediga timmar jag hade kvar var helt apatiska. Hjärnan var som kola och jag gjorde vardagliga bestyr på ren rutin. Men framförallt så producerade jag ingen text.

Det blir än mer frustrerande när man har hela huvudet fullt av idéer, ordföljder, meningsbyggnader, intriger och så vidare, men när det sedan kommer till kritan att få ner det på papper så händer ingenting. Någonstans här började jag inse att mitt skrivande betydde oerhört mycket mer för mig än vad jag från början hade trott. Det är som en drog för mig och den drogen hade jag inte tagit på flera månader. Jag måste helt enkelt få skriva och jag måste helt enkelt få skapa. Jag mår bra av det, och jag mår bra av att jaga ett bra resultat som jag sedan kan vara nöjd över.

Det är såklart väldigt trevligt när andra tar del av vad jag skrivit. Där finns en djup tillfredsställelse i det med, annars skulle jag inte titt som tätt på frivillig basis skriva här på Gamereactor. Självklart vill jag bli läst, likt de flesta andra som producerar text. Men någonstans är det mitt egna godkännande som är det viktigaste. Är jag nöjd över det jag har skrivit så mår jag bra. Och ska jag ha skrivit något bra så förutsätter det tid, envishet, noggrannhet och skrivglädje. Något jag numer har planerat in i min vardag då jag vet att de timmar jag lägger på det kommer att betala sig mångdubbelt i efterhand. Även om jag måste tvinga mig själv till det ibland.

Produktionen av text finner jag som kreativ, utmanande och ibland även smått påträngande när orden inte riktigt sätter sig där man vill. Som jag redan slagit fast flera gånger tidigare i denna bloggen så är det som en drog för mig. Det må låta ganska grovt, men sanningen är ingenting annat. Jag vet hur jag blir mentalt när jag inte får bilda ord med mina fingrar smattrandes på tangentbordet, jag vet hur tillfredsställande det är att få se sina egna historier komma till liv genom sina egna ord och jag vet hur kul det är när någon faktiskt får för sig att läsa det. Att få skapa, att få skriva och att få vara kreativ är för mig en livsnödvändighet - och dessutom en drog som jag aldrig kommer att klara mig utan.

Trevlig tisdag!