Svenska
Blog

Plus och Minus - Helldivers 2

Jag har spelat en hel del Helldiver 2 den senaste tiden, och tänkte därför dela med mig av ett par plus och minus från min upplevelse i klassisk punktform. Here goes nothing! 

+ Presentation

Helldivers är för det mesta väldigt tjusigt att titta på, oavsett om vi snackar design, texturer eller rena effekter. Planeterna man besöker innehåller ljuvligt ljus som slungar sig graciöst mellan buskage och träd, och att bara få insupa atmosfären i dessa annars så fientliga miljöer kan emellanåt vara väl värt entrépengen. Även musiken förtjänar beröm med sin pampiga Starship Trooper-framtoning, och överlag är det svårt att klaga på presentationen för ett spel som ändå kostar hälften av vad andra Sony-titlar går för idag.

+ Den taktiska aspekten

Att det vankas ett konstant råröj råder det inga tvivel när man slungar sig ner mot slagfälten som är fyllda av ilskna skalbaggar och argsinta brödrostar, men bland all denna action finns det även förvånansvärt mycket taktik inbakad i upplevelsen. Att bara peppra bly för glatta livet är nämligen sällan en bra strategi utan det gäller att veta hur man ska utnyttja miljön, när man ska satsa på granater och luftanfall, och framförallt när det är bäst att lägga benen på ryggen för att rädda sitt egna skinn. Nu har jag förvisso mest spelat själv, men just avsaknaden av medspelare har faktiskt krävt ännu mer strategi av en som spelare, och det är verkligen något jag har uppskattat rejält. 

+ Påverkan inom kartorna

Att genomföra slentrianmässiga sidouppdrag är inte alltid det roligaste, men i Helldivers 2 så råder man bot på detta genom att ofta belöna en som spelare med diverse fördelar efter att man har klarat av dessa uppgifter. Att till exempel lasta artilleripjäser i en stor kanon är i sig inte det roligaste, men när man sedan kan nyttja samma kanon till att släppa lös ond bråd död på Pappa Långben och Benjamin Syrsa så blir jag alltid mer sugen att genomföra uppgiften när jag får möjligheten. Allt handlar nämligen inte alltid om mer “experience points” i dagens spelklimat, utan ibland räcker det gott och väl med höga smällar och extra eldkraft. 

+ Svensk humor

Det är fullt möjligt att döpa sitt skepp till Ombudsman of the People, och det är såklart ett stort plus. Kanske det största till och med. 

- Svårt för den ensamma krigaren

Helldivers 2 är i grunden ett spel för flera, och det givetvis i sällskap med andra som det gör sig som andra bäst. Jag är dock en sån där surkuse som gillar att lira själv, och även om jag har haft väldigt roligt tillsammans med Arrowheads uppföljare, så går det inte att komma ifrån att det kan vara löjligt svårt om man inte har några polare vid sin sida. För att spela på en svårighetsgrad över normal är oftast mer frustrerande än underhållande, och du kan väldigt snabbt få bita i gräset om du inte är uppmärksam. Detta är egentligen kanske inte ett minus i sig då utmaningen även kan vara stimulerande, men då många mer sällsynta tillgångar är låsta till högre svårighetsgrader så kan det vara ytterst besvärligt för singleplayer-krigarna att låsa upp allt det de vill ha utan att slita av sig allt hår i processen. 

- Omöjligt att göra en riskanalys

Den här punkten är egentligen en fortsättning på det där med svårighetsgraden. För det som gör Helldivers 2 väldigt utmanande är att det oftast är förbannat jobbigt att göra en vettig riskanalys på slagfältet. Visst, du kanske tror att du bara ska tackla 4-5 små insekter som är ute på patrull, men då de jävlarna omedelbart alltid kallar på förstärkning (som kommer direkt upp ur marken där du står) så är det nästan alltid bäst att undvika dessa typer av bataljer helt och hållet då man sällan tjänar något på att kasta sig in i en ny strid som inte är knuten till uppdraget. Hade man sedan slopat denna design eller åtminstone belönat en som spelare mer för att vara aggressiv, så hade Helldivers II varit ett bättre spel i min bok. Det skär sig nämligen lite när ett actionspel inte uppmuntrar just actionsekvenser alla gånger, och när jag självmant väljer att gå runt en så kallad fientlig “outpost” istället för att försöka erövra den så säger det tyvärr ganska mycket. 

- Respawn rakt ner i helvetet

När man slåss mot skalbaggar stora som skåpbilar så händer det ibland att man förlorar och tappar huvudet (bokstavligt talat). Har man resurser så kan man dock skicka in en krigare på nytt, men när detta sker så måste man starta nästan direkt på samma plats som man tidigare mötte sitt öde. Att inte få bestämma vart man ska börja om känns sedan såklart väldigt märkligt, och det har hänt att jag har förlorat 3-4 soldater bara för att man skickats rakt ner i samma helvete om och om igen. Det är en litet petitess på det stora hela, men en som hade kunnat göra under för att undvika onödig frustration. 

I slutändan tycker jag dock att Helldivers 2 är ett riktigt bra spel, och jag ser framemot att se titeln utvecklas under det kommande månanderna. Med ett par uppdateringar kan det nämligen gå från att vara en bra uppföljare till ett fantastiskt actionspel, och jag hoppas svenska Arrowhead tar och strycker bort ett par av de mest frustrerande vecken i sin annars ytterst solid spelkod. 

HQ
Årets fem bästa album 2023

Årets fem bästa album 2023

Ännu ett år till ända, och förutom mängder med grymma spelupplevelser så har det också släppts en hel del bra musik under 2023. Jag brukar sedan försöka samla de skivor jag tycker har varit bäst under året, och här nedan finns min topp 5 över vaxen som har stuckit ut mest för min egen del. Längst ner hittar ni en motiveringen bakom varje placering och ännu längre ner finns dessutom länkar till smakprov från samtliga plattor. Sitter ni själva på ett bra tips så får ni slutligen mer än gärna slunga det min väg via kommentarsfältet. Med det sagt - Gott nytt år på er! 

 

Earthside - Let The Truth Speak

När band drar sig med märkliga benämningar för att beskriva sitt sound brukar jag mest gäspa och vifta undan det som simpel marknadsföring. När kvartteten kallad Earthside däremot väljer att kalla sin musik för “Cinematic Rock” så kan jag bara nicka instämmande och hålla med om att det är precis den typen av musik man spelar. Det är svulstigt, gripande och atmosfärsikt från första till sista ton, och varje låt har ett eget tema och en unik känsla man försöker förmedla. Då bandet dessutom inte har någon egen sångare förlitar sig man sig helt till att göra samarbetet med olika vokalister, och detta tillför än mer variation till den mäktiga ljudbilden man försöker målar upp. Let The Truth Speak är sedan inte den enklaste skivan att lyssna på (allt handlar om helheten framför enskilda låtar), men det är svårt att argumentera för att det har släppt mer intressant musik under 2023 än detta. 

By Fire & Sword - Glory

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska förklara By Fire & Sword. Jag såg en kommentar som benämnde dem som en blanding mellan Tenacious D och Falconer, och det är förmodligen så nära man kan komma sanningen med blott ord till sitt befogande. För debutvaxet Glory bjuder på en Heavy Metal-skiva fylld av smattrande trummor och rusande gitarrer, och däremellan slungar man ut sig välgjorda låttexter som gör sig lustig över religion utan att det blir lika uppenbart som när Jack Black ska skämta. Bortsett från det komiska så besitter man även en stor talang när det kommer till att snida fram medryckande melodier, och Glory är förmodligen den mest lättlyssnade och underhållande (direkt från start) skivan jag har haft glädjen att lyssna på i år. 

Scar Symmetry - Singularity (Phase II - Xenotaph)

Hela nio år tog det mellan del ett och två i Scar Symmetrys dystopiska scifi-saga, och även väntan absolut var lite i det längsta laget så går det inte att säga att den inte var värt det. För kompositören Per Nilsson har använt det senaste decenniet för att skapa ett album som inte bara lever upp till bandets eminenta katalog av ljuvliga skivor i allmänhet utan även den briljanta föregångaren i synnerhet. Det är förvisso återigen inte den lättaste resan att göra för den oinvigde då det blandast friskt mellan tekniskt dödsmetall, progressiva ljudväggar, bluesiga gitarrsolon och poppiga refränger, men det är också i kaoset mycket av glädjen återfinns. För om man tar sig tiden att utförska detta hektiska ljudlanskap, bland svulstiga melodier och tunga rytmsektioner, så väntar ett album som sakta vecklar ut sig till något utöver det vanliga. Det finns egentligen bara två minus jag vill lyfta fram, och det är att sången ibland hamnar lite långt bak i mixen samt det något intesägande omslaget, allt annat är briljant. 

Crown Lands - Fearless

Precis som Petter har jag härnförds av den kanadensiska duon som utgör Crown Lands. Den Rush-doftande inriktningen man har valt att vandra på gör en varm i hjärtat direkt från start, och den moderna tolkningen på ett ålderdomligt ljudlanskap gifter sig väl tillsamans tack vare det tekniska kunnandet och känslan i varje ton. Fearless levererar förövrigt ett ytterst stabilt och stark helhetsintryck från den inledande Starlifter till den avslutande balladen Citadel, och för det fötrtjänar man årets silverpeng utan att någon större argumentation behövs. 

Creeper - Sanguivore

Enligt mig finns det få band som som är lika intressanta som Creeper i dagsläget. Det är nämligen ytterst svårt att kategorisera dessa musikanter i ett enskilt fakt då man doppar tårna i allt från svängig indierock, dystra goth-toner, punkig skaterock, svulstig metal till dramatisk pop. Det känns dessutom aldrig som låtarna man skapar utgår från något direkt ramverk utan allt får lov att frodas på ett lekfullt sätt som inger liv och ett ständigt växande intresse från en som lyssnar. Sanquivore är sedan i grunden en mörkt, men optimistiskt, konceptalbum fyllt av vampyrer, sex och död, och varenda låt adderar något nytt att haka upp uppmärksamheten på. Ena stunden vankas det liksom Syster of Mercy-doftande schlager i singeln “Cry to Heaven” och i nästa bränner man av årets bästa ballad i form av “More Than Death”, och så fort den sista tonen har ebbat ut så går alltsammans på repeat igen. Om du är ute efter blott en enda skiva från 2023 så är Sanquivore enligt mig det självklara valet. 

Earthside

By Fire & Sword

Scar Symmetry

Crown Lands

Creeper

HQ
Lords of the Fallen -  En stark återkomst med snubblande snedsteg

Lords of the Fallen - En stark återkomst med snubblande snedsteg

Häromveckan lanserades äntligen - efter ett utvecklingshelvete som har hållit i sig i nästan tio år - Lords of the Fallen, och efter att ha tillbringat ett par timmar i detta mörka fantasyäventyr så är jag både nöjd och besviken. Grunden som Hexworks står på är nämligen tämligen stabil med väl beprövade Soulslike-förankringar, men man dribblar tyvärr bort sig själv emellanåt i sin vilja utmana en som spelare. 

Om vi ska inleda med det positiva så gillar jag designen som drar tankarna till spel som Darksiders med sina smått överdrivna proportioner från allt mellan fiender och rustningar, och miljöerna man får besöka andas därtill av ljuvlig stämning och god variation. Jag var däremot tvungen att relativt omgående slå över från Quality-läget till Performance-varianten efter endast ett par minuter då spelet direkt från start började krångla i det tekniska. En fallerande bilduppdatering och platta texturer hörde till vanligheterna, och även om dessa bekymmer fortfarande är närvarande för stunden så blev det för egen del betydligt bättre när man premierade flyt framför maxad grafik.  

Jag vill sedan poängtera att jag har haft väldigt roligt tillsammans med denna uppföljare/reboot, och att jag gillar många idéer som Hexworks har hamrat fram. Att det finns två parallella spelvärldar (likt den vi såg i skräckäventyret Medium) känns exempelvis spännande, och att i realtid pendla mellan de båda dimensionerna ger många intressanta möjligheter både sett till pussel och världsbyggande. 

Jag gillar däremot inte att man balanserar svårighetsgraden väldigt illa emellanåt. Lords of the Fallen är förvisso inte ett supersvårt spel på det stora hela, men tyvärr skapar utvecklarna onödiga utmaningar bara för sakens skull. För alla har vi exempelvis i diverse Soulslike-spel fått uppleva att en fiende har gömt sig bakom ett krön och satt krokben för en oaktsam spelare, och detta bryska uppvaknade är ingen dålig idé i sig då den tvingar en att hålla fokuset uppe. I Lords of the Fallen gömmer sig däremot fiender bakom varenda hörn, hela tiden, och det där enstaka missödet och smärtsamma påminnelsen som drabbade en i Bloodborne eller Dark Souls brer ut sig alldeles för mycket här för att upplevelsen ska kännas fullt njutbar under en längre tidsperiod. Adderar man dessutom faktumet att man oftast ställs inför mängder av fiender på samma gång (främst i mardrömsvärlden Umbral) och att det är extremt lätt att fasta med sin karaktär i miljöerna så får man göra sig redo på en hel del frustration och irritation om man vill nå eftertexterna. 

Sammanfattningsvis skulle jag dock vilka kalla Lords of the Fallen för ett bra spel. I sina finaste stunder gränsar man till och med vid "väldigt bra", men tekniska bekymmer och en del designmissar (i främst spelbarheten) hindrar titeln i dagsläget från att nå högre upp på betygsskalan än en stark sjua för min egen del. Med lite mer speltid under bältet och ett par patcher i backspegeln ser jag det dock inte som en omöjlighet att detta mörka fantasyäventyr ska kunna växa ut till något riktigt bra, och om Hexworks fortsätter sitt arbete med att polera, finjustera och addera så kan Lords of the Fallen bli en namn som står ut över mängden i denna annars extremt överbefolkade genre. 

Missa inte: Remnant 2

Missa inte: Remnant 2

Jag gillade verkligen Remnant: From The Ashes när det lanserades, lite så där från ingenstans, under 2019. Med sitt fokus på tung och medryckande gameplay (och mindre tänk på story) så lyckades man nämligen skapa ett spel som under långa stunder var omöjligt att lägga ifrån sig, och snackar vi om ren och skär spelglädje så skåpade det ut många fullprisspel som släpptes under samma år. För att leta efter tillgångar, utforska främmande världar och skjuta diverse otyg var ett simpelt men ack så framgångsrikt recept, och det gjorde sällan något att berättelsen föll platt emellanåt då själva spelandet i sig alltid var så beroendeframkallande och underhållande. 

Spola fram fyra år och det är nu dags för uppföljaren Remnant 2 att se dagens ljus, och efter att ha tillbringat runt 15 timmar med Gunfire Games efterlängtade tvåa så kan jag konstatera att man infriar de högt satta förhoppningarna med råge.

För det känns verkligen som man har tagit det man gjorde bra i föregångaren och gjort det bättre på alla sätt och vis. Man har finjusterat grunderna samtidigt som man har adderat nyheter som passar perfekt i denna hårdkokta actionrökare, och det finns överlag ytterst lite att klaga på sett till samtliga kategorier. Det visuella är bättre, variationen är briljant, fokuset på olika klasser (och hur man kan kombinera dem) tillför mer till progressionen och det känns verkligen som om det alltid finns något att göra eller sträva efter. 

Oavsett om du sedan gillar att spela med andra eller är som mig, är en ytterst asocial enstöring, så fungerar Remnant 2 perfekt att skräddarsy som man själv vill. Vissa klasser gör det nämligen lättare att om man gillar att lira solo, och då du aldrig låser fast dig vid endast en klass så kan du med tiden experimentera för att hitta en kombination som passar just dig och din spelstil. Det är grym speldesign helt enkelt, och återigen bevisar Gunfire Games att man förstår det där med att snickra ihop kompetent spelmekanik som alltid sätter spelaren i fokus.

Om ni slutligen gillar actionrollspel med fokus på intensivt röjande så kan jag inte rekommendera Remnant 2 tillräckligt mycket. Att man dessutom erbjuder kalaset till ett reducerade pris gör det såklart ännu lättare att förlåta de små skavankerna som finns här och var, och är man ute efter valuta och spelglädje så tror jag man kommer älska denna eminenta uppföljare.

 Missa inte Remnant 2 helt enkelt. 

Diablo 4 är djävulskt underhållande

Diablo 4 är djävulskt underhållande

Jag har egentligen inte varit supersugen på att kasta mig in i den fjärde delen av Diablo-serien då det aldrig varit en följetong som jag känt jättemycket samhörighet med. Visst, jag spelade min beskärda del av Diablo 2 back in the day, och jag körde även igenom trean för tio år sedan, men jag har aldrig sett mig som något "diehard fan" av vare sig Sanctuary eller Blizzard. Den efterlängtade fyran har visserligen sett väldigt lovande ut på förhand, men då jag har varit alldeles för fokuserad på The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom så här i början av sommaren har jag inte hunnit bli allt för exalterad över Diablo 4.

Jag ska även säga att jag kände mig lite avvaktande i fallet Diablo 4 då de flesta recensioner verkade skrivas av hardcore-lirare som hade dödskoll på varenda liten detalj från då- och nutiden. Vår egen skrivbordsgeneral Patrik Severin skrev som bekant recensionen för Gamereactors räkning, och även om det är en mycket läsvärd text (länk!) så har jag insett med tiden att jag och Putte inte delar smakpalett alla gånger. Patrik kan nämligen gå igång på att läsa "patch notes" från Arma 3 som förkunnar hur utvecklarna har balanserat rekylen i ett prickskyttegevär för att spegla luftfuktigheten inuti en karta som är belägrad i närheten av en mindre insjö, och för mig flyger sådana detaljer oftast obemärkta förbi. För jag är betydligt mer enkelspårig i mina tankebanor, och jag gillar när det förekommer stora explosioner och ostiga repliker, och det där med verklighetsförankring är således inte lika viktigt alla gånger. När redaktör Mäki (som är lite närmare mig i spelsmak) dock bekräftade att Blizzard har lyckats leverera ett gediget actionrollspel med Diablo 4 så kände jag att jag var tvungen att ge det ett försök, och så här efter ett par timmars spelande måste jag stämma in i lovsången från såväl finnen som Herr Severin. 

För ur perspektivet av en casual-spelare så är Diablo 4 extremt underhållande, och det passar verkligen perfekt att varva ner en lång arbetsdag med att slakta ett par hundra demoner inuti denna mörka fantasyvärld. Jag ska förvisso erkänna att jag inte har kommit jättelångt i handlingen ännu (är på level 25), men det finns mycket här jag redan nu uppskattar betydligt mer än jag gjorde i fallet Diablo 3. Den ovannämnda mörka tonen är som exempel ett älskvärt tillägg, och jag uppskattar även hur det krävs lite mer finess när det kommer till att besegra vissa fiender istället för att bara frenetiskt trycka på attack-knappen och låta de underliggande siffrorna gör allt grovgöra. Jag gillar sedan även hur det känns som en stor och sammanhängande spelvärld den här gången och inte bara massa åtskilda slagfält, och jag tycker därtill om hur enkelt det är att bara plocka upp och spela från gång till gång utan att det känns som man måste sätta sig in i allt för mycket system om man inte vill.

Saker jag inte är lika förtjust i däremot är det ständiga kravet på uppkoppling, och jag förstår inte varför man ska tvingas ha konstant nätkänning för att avnjuta ett spel som bör fungera utmärkt att spela på egen hand. Jag personligen har inte haft några tekniska problem än visserligen, men då jag alltid föredrar att lira singelplayer så hade jag uppskattat möjligheten att få välja att vara själv framför att tvingas dela server med en massa andra människor. Kravet på internet gör dessutom att man aldrig kan pausa, och det finns få otyg i dagens spelklimat jag avskyr så mycket som att inte kunna stanna upp mitt spelande när jag vill eller när livet kommer emellan. 

Men med det sagt så ska jag avsluta denna babbliga text med att förkunna att jag verkligen gillar Diablo 4 så här långt. Jag kan inte säga hur det är för hardcore-publiken (läs Puttes recension som sagt), men för en simpel casual-lirare så är Blizzards fjärde försök förmodligen seriens starkaste kort än så länge, och det råder verkligen ingen tvekan om att detta är ett av årets hittills bästa titlar nu när vi har nått halvvägs in på 2023.