Jag brukar inte vara den som vill gå på konserten (då jag i grunden är ofantligt lat), men när det kommer till Iron Maiden så kan jag inte hålla mig borta från att trängas med tusentals andra fanatiker och svinga nävarna i skyn medans det luktar svett, kiss och sunkig öl i luften. Av den anledningen bar det av till Fjollträsk i torsdags för att se bandets båda konserter som var inbokade på 3Arena (med runt 40 000 åskådare inpackade båda kvällarna). Här nedan följer några höjdpunkter:
Gubbarna kan än!
Att förstå att dessa herrar knackar på dörren till att bli 70 år gamla inom en relativt snar framtid är svårt att förstå när de är uppe på scenen och spexar. Visst, gitarristerna Dave Murray och Adrian Smith är för det mesta cementerade på scenens vänstra sida utan att röra sig för mycket, men så har det samtidigt varit lde senaste tjugo åren och går inte att skylla på enbart åldern. Att den tredje strängbändaren vid namn Janick Gers hunnit bli 68 år känns däremot bisarrt när han slungar upp benen mot högtalarsystemet eller svingar gitarren runt halsen som om han vore tjugo bast, och att han orkar hålla energin uppe under två timmar är inget mindre än ett mirakel. Man kan sedan se i ansiktet på bassisten Steve Harris att åren börjat ta ut sin rätt, men det hindrar honom inte från att göra ständiga utfall mot publikhavet med sin bas i högsta hugg och sjunga med i varenda vers och refräng med energi och pondus. Den evigt unge sångaren Bruce Dickinson må slutligen inte hoppa över monitorer lika mycket som under början på 2000-talet, men sången höll kanske den bästa klassen sedan 2008, och den nya scenshowen tillät dessutom frontmannen att ta till sin mer teatraliska sida utan att behöva springa maniskt från sida till sida på den maffiga scenen för att få med sig publiken.
Scenografin var mästerlig
Just scenen och showen förtjänar lite extra beröm då den höll absoluta världsklass. Praktiska effekter blandades nämligen friskt med ett visuellt spektakel som levererades via den massiva LED-skärmen bakom bandet, och flertalet låtar kom verkligen till liv med detta nya format. Att se historien till mastodont-låten “Rime of The Ancient Mariner” fläka ut sig över skärmen medans Bruce agerade historieberättare var mäktigt, och lika trevligt var det att se “Fear of the Dark” omfamna publikhavet med sitt kusliga skräcklandskap. Bäst var dock kanske “Hallowed Be Thy Name” där en virtuell version av Dickinson jagades upp mot galgbacken av en ödslig vålnad för att sekunderna senare, efter ha fallit mot sin egen död, återvända i levande person med repet runt sin hals inför den avslutade refrängen. Mäktigt på alla sätt och vis.
Nya trummisen höll uppe tempot... nästan hela tiden
Nicko McBrain tackade som bekant för sig inför den stundande turnén, och detta innebar att nya skinnpiskaren Simon Dawnson var under luppen under dessa kvällar. Överlag bjöd den tidigare British Lion-batteristen på en väl godkänd insats där bland annat hans markant mindre trumkit gjorde att han kom närmare publiken än vad Nicko gjorde - något som gav en gemytlig känsla från främre ståplats. Man kunde dessutom verkligen se glädjen i hans ansikte när han brände av många av de klassiska låtarna, och enda gången han riktigt kom av sig var i slutet av “Phantom of the Opera” under den första kvällen när han fick hela bandet att hamna i ofas när det var dags att återgå till grundriffet efter solosektionerna. Bruce kammade dock över situationen tämligen snyggt med ett komiskt “There you go!” när Herr Dawnson hittade takten på nytt, och det blev således mer asgarv än ett regelrätt magplask av alltsammans. Under dag två lyckades förövrigt samma Dawnson ta sig igenom hela konserten utan en enda negativ anmärkning.
Låtarna som stack ut
Det var två långa konserter Iron Maiden bjöd på med hela 2 timmar och 5 minuter av aktiv speltid. För en som varit med många gånger hade man såklart kunnat skippa låtar som “Run To The Hills”, “The Trooper” och “2 Minutes to Midnight”, men det var överlag svårt att klaga på setlistan. Förutom en kraftfull start med de tidiga klassikerna “Murders In The Rue Morgue”, “Wrathchild”, “Killers” och “Phantom Of The Opera” fick man med mästerverk som “The Clairvoyant” och “Seventh Son Of A Seventh Son”. Just den sistnämnda låten var en personlig favorit att höra live den här gången då den adderar bandets mer episka sida med svulstiga syntslingor, en somber mittakt och ett kaotiskt avslut som gav mersmak. Även “Powerslave” genomfördes på ett briljant sätt där konsten från albumet med samma namn dynamiskt skiftade snyggt under låtens gång. Här bjöds det även på helgjuten allsång, och när Bruce var iklädd sin sedvanliga dödsmask kunde man nästan tro att han stod på Long Beach Arena år 1985 då han levererade lyriken med samma typ av inlevelse, kraft och passion.
Sammanfattningsvis så erbjöd Iron Maiden återigen en mäktig föreställning där det inte syns att gubbarna blir äldre mer än i rynkorna runt ansiktena. Den välbyggda showen gjorde att herrarna kunde fokusera mer på att spela bra framför att springa runt som galningar, och rent musikaliskt och upplevelsemässigt har inte bandet låtit eller presterat så här bra på åratal. Om detta var det sista Järnjungfrun gjorde så hade det inte varit ett dåligt avslut, men vi hoppas såklart att Eddie och manskapet återvänder med en ny skiva och en ny turné inom en snar framtid. För man kan aldrig få för mycket av Iron Maiden.
<br />
