Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Jag spelar Ori and the Will of the Wisps

Jag spelar Ori and the Will of the Wisps

Eller, jag ska börja spela inom några minuter i alla fall när nerladdningen är klar. Recensionsexemplaret för ett av vårens hetaste spel anlände nämligen nyligen till redaktionen, och efter att ha tjatat på Mäki i månader (och erbjudit sensuell fotmassage till Petter och Jonas i omgångar) så lyckades jag tillslut landa uppdraget i fråga. Jag kommer visserligen inte få säga ett ord om hur spelet är innan det vankas slutomdöme (har lovat bort mitt framtida förstfödda barn och ett 12-pack Jenka-tuggummin till vår finska redaktör om löftet bryts), men ni kan räkna med en recension under förmiddagen på tisdag, den 10 mars.

Är du sugen på mer Ori?

Lite som Pikmin (fast för djävulsdyrkande Lovecraft-älskare)

Lite som Pikmin (fast för djävulsdyrkande Lovecraft-älskare)

This post is tagged as: Svammel

Konceptet med att leka gud i spelvärlden är inget nytt i sig. För vi alla har ju spexat med våra krafter i såväl Black & White som i The Sims, och äldre spelare har säkert låtit sina maktfantasier spegla sig i lir som Utopia, Populous och ActRaiser långt innan dess. Trots detta tycker jag att premissen är något underanvänd i sammanhanget, i alla fall om man ser till möjligheten att verkligen få sprida ond bråd död bland sina undersåtar (vilket givetvis hela poängen med att leka gud överhuvudtaget, eller hur?)

Anledningen till att jag skriver detta är att Herr Mäki dundrade ut en läsvärd artikel som tog upp några guldkorn från Xbox Game Pass-tjänsten, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett eget tips som den gode finnen inte tog med. Spelet i fråga heter Sea Salt, ett indieäventyr som låter en spela som gudaväsendet Drogon i jakten på en ärkebiskop som vägrade offra sig själv i din ära. I denna kamp tar du sedan hjälp av avgrunds-monster från havsbotten, och alltsammans spelas lite som en simpel Pikmin-klon där färggranna blomsterlökar har bytts ut mot groteska grodmän, och istället för hjälpsamma pikmins som plockar bär och skruvmejslar så springer dina helvetes-ynglingar runt och spettar barn, kvinnor och bybor med sina högafflar.

Good stuff, med andra ord.

Sea Salt tar dessutom verkligen inte lång tid att spela igenom (några ynka timmar som max) och är du sugen att invadera byar med likmaskar, vålnader och dödskrabbor i simpel - men ack så tjusig - pixelgrafik med tillhörande Lovecraft-design så tycker jag att du ska ge äventyret ett försök.

H.E.A.T

H.E.A.T

This post is tagged as: svammel

Jag ska erkänna att jag haft en väldigt tudelad relation till svenska rocksuccén H.E:A.T. Debuten från 2008 hör, enligt mig, till en av de absolut bästa AOR-skivorna från denna sidan millennieskiftet och uppföljaren Freedom Rock var inte långt ifrån samma höga nivå när det begav sig 2010. Sen kastade dock vokalisten Kenny Leckremo in handduken och mitt intresse för bandet störtdök mer eller mindre över en natt. Efterträdaren Erik Grönwall har visserligen alltid varit en grym sångare, men för mig var Leckremos stämband en perfekt matchning för den varma AOR-musiken från 80-talet man till en början försökte återskapa. Plattorna Adress The Nation (2012) och Tearing Down The Walls (2014) fick således minimalt (förmodligen extremt oförtjänt) med speltid hemma hos en surmulen Herr Sjögren, och när experiment-vaxet Into The Great Unknown lanserades under 2017 var jag mer eller mindre redo att avskriva bandet helt och hållet från min intresse-radar .

Inatt släpptes dock nya given betitlad II och efter att avverkat fyra lovande singlar under de senaste månaderna kunde jag inte hålla mig från ge skivan ett ärligt försök såhär under kvällstimmarna.

Resultatet? Bra, riktigt bra faktiskt. Visst, det är fortfarande inte i närheten av debutplattan då de ljuvliga AOR-tonerna från förr mer och mer har bytts ut mot regelrätt och melodiös hårdrock, men om man släpper tankarna på vad som kunde varit och fokuserar på produkten i sig så är det svårt att klaga på det man bjuds på. Här finns det nämligen tydliga kopplingar till storheter som Skid Row, Def Leppard, Warrant och landsbröderna i Eclipse, och Grönwall har sannerligen aldrig låtit bättre än han gör här (även om jag kan tycka att det blir lite för mycket fotbolls-skrik-refränger emellanåt).

Det återstår givetvis att se hur skivan åldras under de kommande veckorna, men det första intrycket är mycket lovande. En stark rekommendation utfärdas med andra ord. .

Lyssna här!

The Night Flight Orchestra sänder ut ny 80-talsmagi

The Night Flight Orchestra sänder ut ny 80-talsmagi

This post is tagged as: Svammel

Att jag älskar svenska The Night Flight Orchestra är en underdrift av den saftigare typen. Jag lyssnar nämligen mer eller mindre på dessa briljanta herrar året runt, och skulle jag säga vilka som bär upp vårt lands musikaliska färger allra starkast idag så hade Björn Strid och resten av Nattflygsorkestern förmodligen tagit hem min röst tämligen enkelt.

En ny skiva vid namn Aeromantic är sedan på väg från denna supergrupp, och även om vi redan har hört ett par singlar så är det först med nya spåret "Transmissions" som man verkligen skjuter ribban upp i omloppsbanan, och om resten av albumet håller den här nivån så är förstaplasten på decenniets första årslista inom räckhåll .Bandet har nämligen tagit klivet från sin debuterade 60- och 70-talsrock till fullfjädrat och 80-talsdoftande retromys på ett tydligt och bestämt sätt under det senaste plattorna, och nu är syntmattorna så pass tunga att viljan att lyssna på annat fullkomligt kvävs under den handvävda hörselgångsbeläggningen man lägger ut. Det är pulserande, det är förförande och Strids röst svävar som ett vägledande neonljus i natten.

Den 28 februari vankas det release, men om ni vill lyssna på en av årets absolut bästa låtar redan nu kan ni göra det via länken här

De tio bästa albumen från 2019

This post is tagged as: Svammel

Ett år lägger sig ner för att dö, och ett nytt gör sig redo att födas. Detta innebär såklart att det gångna musikåret måste avtackas med en lista över albumen som var allra bäst enligt undertecknad, och här nedan kan ni hitta just en sådan lista. Praktiskt va?

Då jag dock fortfarande inte lärt mig att bemästra något annat program än Paint så får ni traditionsenligt nöja er med en ful, ocharmig och avlång bild-historia där felstavningar och andra skönhetsfläckar finns utspridda här och var. Längst ner i inlägget hittar ni dessutom - som vanligt - länkar till smakprov från samtliga album, och ni får även hemskt gärna lämna era egna tips om vad ni tyckte låtit allra bäst under året som gått. Men, med det sagt: håll till Gouda och Gott nytt år på er kära GR-läsare.

De tio bästa albumen från 2019

Darkwater - Alive (Pt. II)

The Darkness - Heart Explode

Dirty Honey - When I'm Gone

Spirit Adrift - Angel & Abyss

Fighter V - Can't Stop the Rock

Voyager - Colours

Find Me - Straight For Eternity

Winderun - The Tyranny of Imagination

Beast in Black - True Believer

Ray Alder - Crown of Thorns