LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annonsera
logo hd live | Quakecon at Home Official Stream
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Digital Foundry dissekerar Halo Infinite-grafiken

Digital Foundry dissekerar Halo Infinite-grafiken

This post is tagged as: Nattmössesvammel

Jag var - som jag redan har skrivit - tämligen nöjd med vad jag fick se av Halo Infinite häromdagen och jag längtar således något enormt att få landa på en ny ringvärld i skorna på allas vår Master Chief. Men, med det sagt var grafiken onekligen en negativ aspekt som satte en sur eftersmak på upplevelsen för mig och, döma av flera kommentarer, många andra. Det såg nämligen rätt platt ut på sina ställen, och den där stunden när brute-generalen snackade rakt in i kameran var sannerligen inte en optimal hörnsten att vila på när det kom till att demonstrera kraften hos Microsofts nya värstingkonsol.

Nu har teknikkungarna borta hos Digital Foundry dissekerat Xbox-presentationen i fråga samt kommit fram till varför det såg ut som det gjorde, och det är som vanligt en intressant lärostund för alla de som vill veta hur det egentligen går till när grafik målas upp på våra spelskärmar. I Halo Infinites fall verkar boven förövrigt vara ålderdomlig ljussättningsteknik i relation med dynamiskt ljus, ett för stort fokus på hög upplösning samt problematiken med att demoversionen utspelar sig i skugga, och det är med den informationen relativt enkelt att se varför resultatet blev som det blev.

Kolla in videon själva via länken här, och sen hoppas vi såklart att den där utlovade Ray Tracing-patchen som ska släppas efter lanseringen verkligen höjer det visuella ett snäpp eller två, eller hur?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Halo Infinite levererade utan att briljera

Halo Infinite levererade utan att briljera

This post is tagged as: Nattmössesvammel

Det som lockade mig, och förmodligen många andra, allra mest med kvällens Xbox-event var givetvis den utlovade presentationen av Halo Infinite. För jag har verkligen älskat att utforska Microsofts livfulla ringvärldar sedan början på 2000-talet, och när det vankas en ny del i serien så kittlar det alltid lite extra såväl fingrar som i spelsugs-nerven (vilket såklart gjort väntan på att få se spelet i rörelse väldigt mödosam sedan titeln utannonserades under sommaren 2018).

Under kvällen fick vi sedan äntligen se drygt 9 minuter från det kommande rymdäventyret i fråga, och jag lämnade den presentationen tämligen nöjd med vad jag fick se. Det såg nämligen ut som Halo borde se ut. Det kändes som Halo borde kännas, och det lät absolut som Halo borde låta. Beståndsdelar jag faktiskt var orolig skulle saknas på förhand.

Få spelserier är för mig är nämligen så förknippade med en speciell typ av förnimmelse eller en särskild sorts sinnesstämning som Master Chiefs krigssagor är, och efter att både Halo 4 och Halo 5: Guardians haltat i den här extremt diffusa avdelningen (enligt mig, i alla fall) så var det skönt att se att Halo Infinite tycks hamra hem känslan från spelens rötter. Detta skedde dessutom samtidigt som man verkar utforska nya möjligheter att dra spelbarheten framåt via änterhaken och en mer öppen spelvärld, som exempel.

Det är visserligen mycket fortfarande som kan gå fel, och det ska noteras att jag sannerligen inte blev blåst av stolen av varken grafiken eller animationerna. Men det kändes samtidigt - som sagt - precis som Halo borde kännas, och i slutändan är det just det som betyder allra mest för mig.

Hur tycker du Halo Infinite ser ut?

Björnar, vattenskotrar och underbar musik

Björnar, vattenskotrar och underbar musik

This post is tagged as: Nattmössesvammel

Innan den här veckan började hade jag inte en susning om vad Wave Break var för något. Jag visste som exempel inte att Wave Break var ett indiespel utvecklat av Funktronic Labs, och jag visste verkligen inte att äventyret gick ut på att ratta björnar sittandes över framrusande jetskis samtidigt som man kan utföra Tony Hawk-tricks samt skjuta varandra med diverse krutpåkar. Enda anledningen att jag numera känner till Wave Break, och ska tvinga er att bli lika upplysta, är faktiskt spelets soundtrack.

Jag är nämligen ett relativt stort fan av såväl Ollie Wride som Michael Oakley, och när jag fick höra att dessa båda 80-talskämpar hade slagit sina kloka huvuden samman för snickrat ihop låten "Wake Up!" till nämnda björn-jetski-lir blev jag väldigt nyfiken - en upprymdhet som sedermera skulle visa sig vara väldigt berättigad. För musikkreationen i frågar osar av den där patenterade och luftiga framtidstro-känslan som ständigt var närvarande i ljudbilder för 30+ år sedan, och låtens refräng fläker därtill ut sig likt en skål av extrasockrade nostalgi-frukostflingor i hörselgångarna vilket gör det snudd på omöjligt att inte känna glädje, äventyrslusta och välbehag medans man försöker hålla fötterna i styr.

Jag vet slutligen inte hur bra spelet Wave Break är för stunden (titeln finns ute till Stadia och ska släppas till konsoler och PC inom kort), men om musiken är en indikation om vart kvalitén ligger så lovar det väldigt gott i alla fall.

Lyssna här!

Magisk och melankolisk 80-talsmusik

Magisk och melankolisk 80-talsmusik

This post is tagged as: Nattmössesvammel

Att jag gillar det mesta med 80-talet är en illa dold hemlighet, och även om jag aldrig haft en fot inne på detta underbara årtionde (föddes år 1990) så avgudar jag det mesta av kulturskatten som återfinns bland de inbjudande neonljusen och de mattfärgade jeanstygen från förr. I musikväg finns det förövrigt få som fångar den där genuina 80-talskänslan så pass bra, för att sedan modernisera och utveckla den, som duon som går under namnet The Midnight gör. Skivorna Days of Thunder, Endless Summer, Nocturnal och KIds är nämligen en ren uppvisning i stämningsfull pop/rock där man alltid lyckas hitta den där varma sommarkvälls-stämningen som ständigt osar av hoppfulla frihetsdrömmar samtidigt som den dryper av själsbetungande vardagsmelankoli.

Senaste singeln "Deep Blue" fortsätter sedan på den inslagna vägen, och även om dängan kanske inte riktigt når upp i samma briljans som i mästerverken "Los Angeles", "Gloria" och "Sunset" så är det precis den där typen av musik som svala juninätter behöver allra mest. Nya fullängdaren Monsters släpps den 10 juli, och om detta är en indikation på vad som väntar så kan en ny favoritplatta vara i görningen.

Lyssna här vettja!

10 år utan Ronnie James Dio

10 år utan Ronnie James Dio

Vissa jubileum är tråkigare än andra att komma ihåg. För idag, den 16 maj 2020, är det tio år sedan världens förmodligen bästa vokalist och frontman gick ur tiden, och att försöka författa hur stor, viktig och briljant Ronnie James Dio egentligen var på endast ett par fjuttiga rader känns snudd på omöjligt. För denna extremt karismatiska herre var på något sätt det närmsta man kan komma en musikalisk gud, och det går inte att förneka att han var en förebild för hela Rock- och Metal-genren med sin smittsamma energi, bländande artisteri och positiva utstrålning.

Den efterlämnade låtskatten är sedan smått absurd om man tänker efter med mästerverk som "Holy Diver", "The Last in Line", "Rainbow In The Dark", "Man On The Silver Mountain" "Stargazer" och "Neon Knights" för att bara nämna ett par. Den absoluta favoriten måste dock fortfarande vara Black Sabbath-dängan "Heaven & Hell" som under livespelningar utvecklades till ett välljudande teater-monster där Dio kontrollerade publiken med ett järngrepp samtidigt som han adderade dramatiska textrader som annars var frånvarande från studioinspelningen. Nä, det fanns, och det finns fortfarande, ingen som Ronnie James Dio, och idag minns vi en legend.

Long live Rock & Roll! .

Lyssna här!