Att marknadsföra nya band som "supergrupper" hör inte till ovanligheterna idag, men när medlemmarna heter Mike Portnoy, Jeff Scott Soto, Billy Sheehan, Ron Blumenthal och Derek Sherinian är det svårt att argumentera emot valet av etikett. Man snackar nämligen inte bara bort meritlistor som innehåller Dream Theater eller Yngwie Malmsteen, och när samma CV:n sedan backas upp av insatser för såväl Guns N' Roses, Kiss, The Winery Dogs, David Lee Roth och Talismans räkning är det bara nicka medgivande och sitta lugnt ner i båten. För de är grabbarna är inga dunungar precis och med nya konstellationen Sons of Apollo ska de återigen bevisa sina kunskaper på respektive område.

När första singeln "Signs of the Time" släpptes i mitten av augusti blev jag dock väldigt skeptiskt. Visst, det lät tekniskt och avancerat, men jag tyckte inte det fanns någon direkt harmoni mellan medlemmarna, och den där förväntande och upplyftande symbiosen lös därför med sin frånvaro i ett annars extremt intensivt ljudlandskap. Det var som allt musikaliskt kunnande tog ut varandra och man kunde inte riktigt sluta samman för att uppnå ett mer attraktivt slutresultat. I fredags släppte man dock singel numero dos och nu känns det äntligen som om pusselbitarna börjar falla på plats.

"Coming Home" är visserligen avsevärt rockigare än sin föregångare och innehåller mindre renodlade prog-ingredienser, men de tajtare ramarna verkar få Portnoy & Co att ta ett steg tillbaka och tänka på helhetsbilden på ett betydligt mer smakfullt sätt. Här hittar vi nämligen ett mer närvarande och bättre tunggung, Sotos röst tar en tydligare roll i ljudbilden samt att alla instrument får sin egen tid att glänsa - oavsett om det gäller Sheehans svängiga basslingor, "Bumblefoots" smekande gitarrtoner eller när Sherinian flörtar kraftigt med The Who via tangenterna.

Jag är slutligen långt ifrån hundra gällande om albumet kommer bli en fullträff eller inte, men om senaste spåret är en indikation på vart kvalitetskurvan är på väg så ser jag helt klart framemot lanseringen den 20 oktober.

Lyssna själva vetja!

Jag har två favoritband här i världen. Inte ett, tre eller fem - utan två. Dessa orkestrar är sedan två band som jag känner en otrolig tillgivenhet till och som har betytt extremt mycket för mig som person under åren som gått. Iron Maiden är den ena parten i denna dynamiska duo (då de är allmänt jävla dunder-bäst) och det andra är lika brittiska, men långt från lika uppmärksammade, Threshold.

Threshold hamnade nämligen i början av sin karriär relativt snabbt i skuggan av genre-konkurrenten Dream Theater då man valde att fokuserade på desto "enklare" låtar som fokuserade mer på melodi och lyrik framför påtvingad gitarr-onani och svulstigt instrument-ökenvandringar. Detta gick sedermera inte helt hem oss alla prog-purister, som ni säkert kan förstå. De har sedan givetvis blivit allt mer respekterade med tiden även om de, enligt mig, är långt ifrån den storskaliga uppmärksamhet de "egentligen" förtjänar. Det kan faktiskt göra fysiskt ont i min skalle emellanåt när jag försöker begripa hur musiken dessa herrar skapar (mästerverk som: Pilot in The Sky of Dreams, Narcissus, Mission Profile, Innocent, Art of Reason, Oceanbound mm) inte kan vara mer populär än vad den faktiskt är.

Hursomhelst...

Häromdagen lanserade Threshold nya albumet (en dubbelskiva ska tilläggas!) betitlad Legends of The Shires och än en gång demonstrerar engelsmännen hur kvalité inte nödvändigtvis behöver kosta kvantitet, och vise versa. Gitarristen Pete Morten och vokalisten Damien Wilson har visserligen lämnat skutan sen senaste given, men samtidigt har nygamla sångaren Glynn Morgan (som frontande bandets 1994-vax Psychadelicatessen) återvänt och axlar numera kvintettens sånguppgifterna med bravur. Till skillnad från änglasjungande Damien har Glynn sedan en betydligt mer rivig och hårdstöpt rockstämma, och hans stämband påminner en hel del om hur numera bortgångna, och tillika bandets i särklass bästa frontman, Andrew "Mac" Mcdermott brukade låta. Dessa energiska toner är överlag något jag har saknat på de senaste skivorna och jag ser verkligen framemot att höra vad Glynn kan medföra i ett tidsmässigt längre perspektiv.

På albumet i fråga finns förövrigt över 80 minuter progressive metal/rock i absolut toppklass och överlag skulle jag vilja säga att detta är bland de bästa i låtväg som de båda genierna Richard West och Karl Groom har skrivit under det senaste decenniet. Singelspåret "Small Dark Lines" är som exempel en melodi-cocktail fullproppad med krokar och tyngd som tillsammans med sitt universella tema (ånger), det övergripande drivet och med sin upplyftande final gör det lätt att dra paralleller till underbara "Slipstream" från 2007. Mastodontspåren "Lost in Translation" och "The Man Who Saw Through Time" kräver sedan ett par genomspelningar för att verkligen slå rot, men belöningen är i förläggningen inte snålkryddad när man väl upptäcker deras snillrika och subtila öron-magi. "Trust the Process" och "Snowblind" bjuder därtill på fart och fläkt samtidigt som man inte offrar varken melodi eller känsla, och semi-balladerna "The Shire (Part 2)", "Sublimal Freeway" och "State of Independence" förtjänar allt beröm de kan få med tanke på Glynns briljanta insatser bakom micken. Mitt favoritspår är dock än så länge "Stars and Satellites" som med sin finurliga, och lätt AOR-doftande, refräng är så sammetslen och äppelpajsvarm att mitt hjärta smälter lika många storlekar som Grinchens växer runt juletid.

Nu hade jag visserligen tänkt att inteskriva ett jättelångt inlägg (gick ju sådär), men om du är intresserad av att höra en av årets absolut bästa plattor föreslår jag att du lyssnar på Legends of The Shires tämligen omgående. Ge skivan förövrigt inte bara en genomspelning, och inte heller bara två. Vid tredje varvet växer den nämligen till helt nya nivåer och den investeringen tycker jag både plattan och du som musikälskare är värd.

Small Dark Lines

Stars And Satellites

Mellan åren 1989-1991 hann AOR-bandet Walk On Fire släppa sin debutskiva Blind Faith, men på grund av grungens framrusande intåg fick de däremot aldrig lov att följa upp med vax nummer två, detta trots att skivan var mer eller mindre inspelad och klar. Nu, sisådär 26 år senare, har skivbolaget Escape Music äntligen letat fram kassettbanden i fråga och släppt den efterlängtade uppföljaren betitlad Mind Over Matter. Och vilken konststycke till skiva det är.

Här snackar vi nämligen om old school-AOR, kryddad med tyngre rockinslag och med vokalisten Alan King i högform. Sången är nämligen sådär underbart Michael Bolton/Steve Overland-mustig och det så mycket sen 80-tal- och tidig 90-talskänsla i varje ton att man bara vill klä sig i urtvättat jeanstyg och VHS-glo på Oliver & Gänget när låtarna börjar avlösa varandra.

Det är sedan svårt att välja favoritspår, men det är samtidigt ännu svårare att lämna en genomlyssning utan att notera den svängiga "Wicked" som innehåller precis alla ingredienser för en medryckande monsterhit. Även låtar som "Pleasure of Pain", "Long Live Love", "Save Your Lies (We've Had Enough", "Bad Attitude", "Madhouse" och titelspåret förtjänar lite extra beröm även om det verkligen inte finns en enda dålig låt här. Mind Over Matter är nämligen ett mindre mästerverk och ett album man egentligen bara inte får missa - inte bara för att det är snudd på kriminellt nu när skivan äntligen har kommit ut, men alla förtjänar verkligen att höra en sån här genuin rockplatta som fångat sin tids varma ljudbild på ett perfekt sätt.

Den här typen av musik görs sannerligen inte längre.

Long Live Love

2015 släppte svenska Art Nation debuten Revolution och även om vaxet i fråga inte var helt perfekt (blev lite urvattnat emellanåt) så visade man prov på en extrem skicklighet när det kom till att svarva ihop intressanta och medryckande melodier. Idag släpptes sedan uppföljaren betitlad Liberation, och trots att jag bara har hunnit med en handfull genomlyssningar än så länge så kan jag med säkerhet säga att man har toppat den första given med råge. Det är visserligen fortfarande inte helt felfritt (balladerna "When Stars Align" och "Take Me Home" faller inte helt i god jord ), men här finns samtidigt mer fängslande krokar än i valfri ostbågspåse. Singelspåren "Ghost Town" och "The Real Me" är nämligen snudd på diabetesframkallande i sin popighet och låtar som "Maniac"," I'm Alive" och "Kiss up & Kick Down" är såhär långt helt omöjliga att få hur närminnet.

Favoriten är dock den upplyftande och 80-talsdoftande "What Do You Want" som lätt skulle kunna vara en Magic Dance-dänga med sina svävande syntmattor och positiva taktslag. Om du slutligen gillar modern och extremt melodiös rockmusik så är Liberation från Art Nation årets hittills mest givna album.

What Do You Want
Maniac

Kvalité eller kvantitet? Det är en fråga, och tillika balansgång, som Mafia III-utvecklarna Hangar 13 tycks ha missat helt när de skulle svarva fram spelets första expansion kallad Faster, Baby! För här finns det varken någon briljans att bli exalterad över och dessutom är hela äventyret slut innan man ens hunnit återbekanta sig med spelets semi-snåriga kontrollschema. Att plöja igenom tillägget tar nämligen bara någon enstaka timma och det enda man egentligen får ut av tidsfördrivet i fråga är en känsla av fulländad snopenhet och trögfattad förvirring:

Va, var det här allt?!
Näää, jag måste ha missat något...
Eller?
Nähe...
... Jaha
Hmm...

Visst, i expansionen tillkommer ett relativt stort område kallad Sinclair Parish och de öppna fälten och den mysiga bondgårdskulturen går hand i hand med den sydstatsdoftande The Dukes of Hazzard-känslan man försöker förmedla. Att man sedan har valt att lägga mycket fokus på intensiva biljakter (och tillhörande slow motion-hopp) är i sig inte heltokigt då konceptet erbjuder en lättsammare underhållning som man med enkelhet kan förstå tjusningen bakom. Dessvärre hinner man inte bli varm i kläderna innan alltsammans är över och hela DLC-paketet genomsyras tyvärr av denna stressade ihålighet som är fullkomligt omöjlig att förbise, hur mycket man än försöker.

Karaktärerna Slim, Roxy och MJ känns som exempel som om de skulle kunna bidra till en trevlig bekantskap och en fördjupad världsbild, men återigen hinner de knappt introduceras innan det är dags att vinka farväl och dra vidare. Den storymässiga kulminationen faller, till följd av detta, redan vid startlinjen då man aldrig får chansen att bygga upp någon motivation eller personliga kopplingar till det som utspelar sig på skärmen. Det blir istället extremt intetsägande och menlöst, och även om du är ett stort fan av grundspelet finns här inte mycket mer att hämta än möjligen någon enstaka timma av halvduglig bilaction som ackompanjeras av en hafsig korruptionsberättelse.

Att detta avslutningsvis kostar runt 150 kronor är - enligt mig - snudd på "oförskämt" när man tänker på vad andra utvecklare har levererat för samma (och mindre) summa. Jag hoppas därför djupt och innerligt att de två kommande tilläggen har betydligt mer att erbjuda både när det kommer till deras kvalité och kvantitet. För detta var inte mycket att hänga i granen på något plan.

Betyg: 3/10

Har du testat expansionen, och vad tyckte du i sådana fall?