Den 26:e september år 1986 kände Simon Belmont att det fick vara nog. Familjens vitlöksutgifter hade skjutit i höjden och i ett ögonblick av ren desperation greppade han till slut tag om sin älskade sovrumsrem, sökte upp Draculas slott och skinnpiskade den blodsugande greven i åtta gudomliga bitar. Världens allra första Castlevania var därmed ett faktum. Trettio långa år har passerat sedan dess och även om jag personligen inte har upplevt alla spel i serien så vill jag ändå se mig själv som ett troget Castlevania-fan.

År 1997, hela elva år efter debuten, anlände seriens förmodligen mest hyllade mästerverk, Symphony of the Night. Jag spelade det inte. Inte där, inte då. För min egen del skulle det istället dröja till 2001 innan jag blev biten på allvar. Min bror hade nämligen runt den tiden skaffat sig ett sprillans nytt Game Boy Advance och förutom kanonliren F-Zero: Maximum Velocity och Super Mario Advance hade han även kommit över ett exemplar av Castlevania: Circle of the Moon. Givetvis fick jag som påstridig lillebror inte ens titta på den nya, dyra och ytterst lilafärgade spelenheten och att ens försöka böna sig till lite speltid var mer eller mindre lönlöst. Några månader efter att den "nya-konsol-hypen" hade börjat mattas av skulle jag emellertid lyckas lägga mina 11-åriga labbar på spelpjäsen, och efter att ha luskat fram ett par fungerade AA-batterier kunde jag en natt starta upp Circle of the Moon för allra första gången.

Jag ångrade mig tämligen omgående.

För så fort startskärmsmusiken kickade igång var det nämligen som om min ändtarm greps av panik och skulle börja begära tillgång till tidigare hemlighetsstämplade evakueringsplaner. Mitt blod frös till is och varje hårstrå på min kropp ställde sig i givakt. De gregorianska körerna fick min mage att slå fler volter än en kinesisk OS-gymnast och det efterföljande ljudet av dörrknarr och fladdermusvingar fick mig att önska att jag aldrig rört spelet till att börja med.

Ja, jag var, jag är och jag kommer alltid att vara en riktig fegis. För en liten pjuklarv som hade spenderat större delen av sitt liv i Nintendos varma och färggranna famn kändes denna blodsgjutna och gotiska mardrömsvision som en ödesmättad örfil. Den tog rakt över mina oskuldsfulla och rosfärgade barnkinder. Det var otäckt, läskigt och kändes lika förbjudet att spela som min brors GBA var att röra till att börja med. Allt kändes fel. Obehagligt och fel.

Samtidigt...

Samtidigt kunde jag inte hindra mig själv från att känna en nervkittlande hänförelse. Det var som en skräckblandad förtjusning. Jag hatade det, men ville samtidigt ha mer. I efterhand är jag givetvis glad att jag inte slog av strömmen, ställde tillbaka min brors GBA och skakade av mig alla tankar på att erövra hemsökta 1800-tals slott. Det må ha kostat ett par finfina kalsipper, en hel del personlig stolthet och en förlorad Nintendo-oskuld, men det var det värt ändå.

Ska vi sedan prata om seriens höjdpunkter är det givetvis svårt att inte nämna både Super Castlevania IV och Symphony of The Night. Jag vill dock även passa på att slå ett litet slag för samtliga Nintendo DS-titlar där framförallt Portrait of Ruin har en särskild plats inuti min bultande blodpump. Lords of Shadow (1) är även det värd ett hedersomnämnande då Gabriels tredimensionella äventyr är ett av mina absoluta favoritspel till förra generationens spelkonsoler.

För att slutligen försöka undvika att bli alltför långrandig och istället sammanfatta;

Grattis Castlevania!

Vill ännu en gång tipsa alla som är intresserade att kolla in den numera nedstängda spelsidan Gametrailers briljanta genomgång av hela spelserien. Runt 90-minuter av vampyraction, groteska slott och vitlöksdoftande kuriosa utlovas - allt ackompanjerat av Brandon Jones silkeslena berättarstämma. Även gamle GR-räven Mikael Sundberg tacklade dessutom vampyrserien en gång i tiden och den mysiga långläsningen hittar ni här och här.
Perfekt såhär mitt i natten och i närheten av mysrysliga halloween-tider.

Har du någon Castlevania-favorit?

Jag vet inte vad jag känner efter att ha sett Sony presentera sitt nya kraftpaket vid namn Playstation 4 Pro. Jag känner mig varken besviken eller speciellt exalterad. Jag känner egentligen ingenting. Den största anledningen är troligtvis att jag inte hör till konsolens tilltänkta kärnpublik. I ärlighetens namn bryr jag mig väldigt lite om grafik och upplösning när det kommer till hur jag bedömer en spelupplevelse. Det finns nämligen så mycket annat som jag värderar högre. PS4 Pro (och uppenbarligen även Project Scorpio) däremot verkar uteslutet sikta in sig på de som söker ett visuellt lyft, alternativt de som är intresserade av VR, vilket då inte gör det speciellt förvånande att min egen byxvibration har uteblivit under kvällen. När man dessutom valde att visa upp burkens potential med gamla spel som Shadow of Mordor och Infamous: First Light kunde jag tyvärr inte hindra mig från att få flashbacks från när Nintendo stolt visade upp att Batman: Arkham City och Mass Effect 3 äntligen skulle komma till WiiU - bara sisådär 6 till 12 månader efter det att de flesta redan spelat dem. Inte jätteimponerade direkt.

Jag kommer visserligen skaffa en PS4 Pro ändå tids nog, men troligtvis inte på releasedagen.

Jag hatar förövrigt namnet. Och det rejält. När spelföretag ska lägga till ord som "Pro", "Premium" och "Elite" ger det mig samma känslor som när tillverkare ska förädla produkter med lackad guldfärg. Det känns nästan bara billigare och inte alls så exklusivt som företagen vill få en att tro. "PS4 Pro" sitter förresten inte tjusigt i munnen alls. Kvällens samtliga presentatörer hade problem med att uttala det (kan visserligen även bero på att det är nytt) och själva four-ljudet innan "Pro" gör att namnet - enligt mig - känns väldigt styltigt. Nepp, ingen höjdare helt enkelt.

Vill avslutningsvis dock ge lite extra beröm till kvällens starkaste lysande stjärna: Mark Cerny. För satan vad den mannen kan få en att vässa öronen. När han pratar låter det nämligen inte som han öppnar munnen överhuvudtaget utan det känns snarare som om man lyckas snappa upp hans tankebanor när de bekymmerslöst glider fram lika mjukt och friktionsfritt som rumstempererad Nutella. Ge mig en GPS med Mark Cernys röst, pronto!

Kommer ni hänga på låset den 10:e november?

Lugg som en brittisk popstjärna, ett lugn i klass med en filbunke och en röst lika mjuk som sockervadd.

Många av er har redan prisat betaversionen av Battlefield 1 och det mesta är redan sagt, men tro inte att det hindrar mig från att stämma in i hyllningskören. För än så länge är jag väldigt förtjust. Jag har faktiskt inte uppskattat Battlefield så här mycket sedan Vietnam-expansionen anlände till Bad Company 2. Och det var hösten 2010. En anledning är givetvis tidsperioden. Denna mer "förenklade" virtuella krigföring är något som passar mig betydligt bättre än de mer moderna varianterna Battlefield 3, 4 och Hardline erbjuder. Att slippa bry mig om värmesikten, drönare, rörelsesensorer och andra högteknologiska mojänger och prylar gör att jag kan njuta desto mer av det som alltid varit Battlefield-seriens grundpelare: storskalig action och kaotiskt lagarbete.

Den mer avskalade tonen gör även spelmomenten så mycket mer njutbara. Det är som exempel avsevärt mycket trevligare att ratta flygplan i Battlefield 1-betan än det varit i de senaste spelen. När du hoppade in i ett stridsflyg i Battlefield 3 eller 4 kunde man nämligen alltid räkna med ett inkommande missillås. Varje gång. Hela tiden. I Battlefield 1 finns inga sådana nymodigheter och känslan är att det är mer skickligheten bakom flygspaken som avgör istället för vem som har bäst lämpad utrustning.

Det bästa med betan dock - enligt mig - är introduceringen av hästar. För aldrig har jag känt mig så smidig i ett Battlefield-lir förut och att låta min majestätiska stridskuse (han heter Bullseye efter hästen i Toy Story 2) trumma upp sanddynerna med smattrande hovar är ett sant nöje varje gång. Visst, det har funnits motorcyklar tidigare men du var aldrig riktigt ett hot som knutte i Battlefield 4. I sadeln hos Battlefield 1 har du däremot tillgång till både kraftfulla gevär och ett närgånget sabelsvärd vilket tillsammans med springares rörlighet bildar ett otroligt intressant, och tillsynes välbalanserat, inslag på slagfältet.

Om jag avslutningsvis måste nämna något negativt med betan så är det att det har förekommit en hel del tekniskt strul där det har duggat tätt mellan lagg och konstiga buggar för min egen del. Jag är visserligen högst medveten om att det rör sig om en betaversion fortfarande, men jag hoppas samtidigt att Dice lärt sig av sina misstag och ser till att lanseringsbåten flyter innan de slungar den i vattnet. För när spelet fungerar fläckfritt - då är det svårslaget.

Vad tycker ni om hästarnas intåg i Battlefield?

Jag hade den stora äran att få närvara vid Iron Maidens arenaspelning på Ullevi under fredagen och i skuggan av den händelsen tänkte jag slänga iväg ett bloggintryck nu när krutröken och de största känslorna har börjat lägga sig. So without any further ado.

Uppträdandet var snortajt. Jag kan faktiskt inte minnas att jag upplevt järnjungfrun så här gnistrande och snudd på fläckfri i sin prestation tidigare då det mesta verkade klaffa för gubbarna uppe på scenen. Bruce agera outtröttlig Mirrors Edge-springare mellan kuliss och högtalare medans Jannick Gers mer såg ut som en ihärdig nittonårig än en stundande sextiobastare. Trion med Harris, Murray och McBrain var sedan hur stabila som helst på respektive position även om jag tycker strängbändaren Adrian Smith förtjänar lite extra beröm som fullkomligt briljerade vartenda solo som slängdes hans väg.

Setlistan var sedan väldigt vågad. Det var mycket nytt på menyn och flera av kreationerna var dessutom riktiga minutpaket vilket naturligtvis inte gick hem hos alla i publiken. The Red and The Black blev dock snabbt en ny favorit och även färska The Book of Souls lyfte sig från mängden med sin humoristiska scenshow där Bruce skulle kasta kladdiga blodpumpar ut i publikhavet. När introt till klassikern Children of The Damned sedan drog igång under aftonens inledning pirrade det av njutning i såväl själ som i byxlinning och när det var dags för allsångsköna Blood Brothers var det gåshud från topp till tå som gällde.

Publiken var dock svårflörtad. Ståplats var visserligen - som alltid - med på noterna, men sittplats var betydligt mer segstartad. Framförallt kändes sektionen jag hamnade på mest belägrat av eftersläntrande Hellströms-fantaster som vägrade röra en fena, vilket såklart inte direkt ledde till några unisona euforikänslor. Ett extra minus går dessutom till snubben som satt precis framför mig och som av någon anledning tyckte det var en bra idé att börja Facebooks-gilla sin polares nya braskamin mitt under The Number of the Beast. Jag tror aldrig jag känt sådan extrem lust att ninjasparka någon över adamsäpplet förut och när han sedan valde att ratta telefonens internetuppkoppling mot "roliga kattsidor" var jag nära på att begå mord med runt femtiotusen som ögonvittnen. Det var inte okej.

Ljudet på Ullevi var sedan i vanlig ordning inte det bästa. Många toner vajade något enormt och ena stunden kunde det låta riktigt bra, bara för att i nästa låta rent horribelt. Det förekom dessutom en radda genljud på grund av fördröjningar mellan mikrofoner och högtalare och att försöka uppfatta mellansnacket var under stora delar smått omöjligt.

Slutligen var kvällens höjdpunkt, utan tvekan, när femtiofyratusen (exkluderat braskamins-Olle) ställde sig upp och maniskt bärsärkapplådera hårdrocksgiganterna i dryga tre minuter. Det var renodlad kärlek åt båda hållen och det var faktiskt väldigt nära att det även kom en och två tårar från undertecknad. Någon vänlig själ lyckades förövrigt fånga ögonblicket på film vilket är en passande avslutning på det här tämligen babbliga nattinlägget.

Lite delbetyg:
Framförandet: 5/5
Låtlistan: 4/5
Publiken: 3/5
Ljudet: 2,5/5

Var du på spelningen och i sådana fall, vad tyckte du?

Så var det äntligen dags igen. En ny E3-mässa står runt hörnet och bara tanken på nattliga Sony-konferenser, drömhintande Phil Spencer-tröjor och bristande Ubisoft-humor får det att pirra i såväl över- som underliv hos undertecknad. Jag älskar nämligen E3 och mässan är, enligt mig, den absoluta bästa återkommande tiden på året. Egentligen handlar det inte så mycket om själva spelen eller all information vi matas med i i form av säljande pressnack och svulstiga trailers, utan kokar vi ner det fullständigt handlar det i grunden om gemenskapen.

Spelvärlden och alla dess spelare kan nämligen många gånger kännas uppdelad och isolerade från varandra. I ena hörnet drömmer JRPG-krigarna om den femte delen i Persona-serien medans det i den avlägsna fjärran smäller från Battlefield- och Call of Duty-anhängare som högljutt gafflar om vilken militärpangare som är den bästa. Alla singleplayer-fantaster hittar vi sedan givetvis på respektives kammare med att försöka klara mastodontprojekt som Fallout 4 och The Witcher 3, och de där personerna som bara bryr sig om sportspel finns även de där ute någonstans och önskar förbättringar i kommande genretitlar. Vi alla lever nämligen på vår egen lilla kant av spelvärlden under stora delar av året och vi sammankopplas sällan med varandra allihop samtidigt. Förutom på just E3. Eller så känns det i alla fall.

E3 är nämligen lite som julafton. Ni vet, när släktingar man aldrig egentligen träffar kommer på besök och allt fokus dras åt samma håll. Det är en högtid full av spänning, nyfikenhet och besvikelse när spelvärlden möter upp, håller andan och klappar om varandra i en brödraskap vävd av den gemensamma kärleken för den virtuella konstformen. Det diskuteras, argumenteras, skriks och skrattas. Det delas ut käftsmällar, glädjetårar flödar och besvikna suckar ekar mellan väggar och tak.

Det är allt detta som gör E3 så speciellt för mig. Jag påminns nämligen om varför jag har världens mest underbara hobby och varför jag lägger ner så mycket av min tid med att försöka förstå mig på spel som fenomen. När man ser all passion som delas mellan såpass många människor, oavsett om den är positiv eller negativ, känner jag mig som en del av något större. När man slutligen sitter där klarvaken klockan halv sex på morgonen och funderar kring vem av Microsoft och Sony som egentligen "vann" och vad Nintendo ska kunna göra för att kontra - när det är de absolut största frågeställningarna man har snurrandes i skallen - då mår man jäkliga bra.

Då mår jag jäkligt bra.

Och det är därför jag älskar E3 så mycket som jag gör.

My body is Reggie, men hur taggad är du inför E3?