Svenska
Blog
Battlefield 1 ger mig Indiana Jones-vibbar

Battlefield 1 ger mig Indiana Jones-vibbar

Mitt bland alla futuristisk onlinebataljer och sci fi-doftande lasershower väljer Dice att backa bandet till tidigt 1900-tal och ge oss gammalt och analogt krig fyllt till bredden av segpysande zeppelinare, illaluktande senapsgas och svårkontrollerade stridskusar. Och jag fullkomligt älskar det. Jag måste erkänna att nackhåren stod i fullkomlig givakt när den första (riktiga) trailer rullande ut under kvällen och det känns nu som om väntan till oktober kommer vara ytterst plågsam när man vet vad som väntar på andra sidan sommaren. En av de största anledningarna till att mina kroppsvätskor började puttrande för dryga timman sedan var att trailern verkligen gav mig extremt mycket Indiana Jones-vibbar. Även om Battlefield 1 egentligen utspelar sig ett par år innan så kändes verkligen många delar i trailern som Last Crusade - The Video Game med en välsmakande kompott av knallröda propellerplan (med tillhörande svansskyttar) och kolossala pansartankarna som stormade fram i den gyllene sanden. Älskade det!

Nu är det visserligen ännu tidigt och man ska i regel inte börja drömma sig bort alldeles för mycket men första intrycket var i vilket fall väl över förväntan. Hade hoppats på ett Bad Company 3 på förhand men så här i efterhand kan jag verkligen inte vänta på att få lägga labbarna på Battlefield 1. Hype-o-metern slår på en stark nia i en skala på tio.

Hur taggad är du på Battlefield 1?

HQ

Dirt Rally är som ett motordrivet Dark Souls

This post is tagged as: Svammel

När den där äckligt kunniga biltoken Hegevall beskrev Codemasters senaste rallysimulator som ett av spelvärldens absolut mest utmanande racinglir skämtade han verkligen inte. Eller jag hoppas verkligen inte det finns något svårare än Dirt Rally i alla fall. För spelet är svårt. Det är till och med löjligt svårt mellan (men främst under) varven. Jag har i detta nu spelat i runt 4-5 dagar och jag kan inte minnas att jag skrikit så många obsceniteter åt min TV som under den gånga helgen. Att genomföra det "perfekta" loppet med ett snudd på orubbligt och kraftkrävande fokus bara för att i tävlingens absoluta slutskede missa den sista svängen, precis innan mållinjen (vilket gör att man flyger likt en kolfiberklädd vante rakt ner i diket), är bland det mest frustrerande jag varit med om i ett bilspel. Samtidigt kan jag inte låta bli att älska det.

För när man inte får en centimeter gratis, det finns inga andra chanser att prata om och inga rewind-funktioner att nyttja, blir varje framsteg (oavsett dignitet) så mycket större och segersötman blir än ljuvare för varje steg upp i rankinglistorna man tar. Dirt Rally kittlar på så sätt samma nerv som får mig att älska Dark Souls. Utmaningen är i perfekt kontrast till belöningen. I Sébastien Loebs Rally Evo avlöste guldmedaljerna efter ett tag mer eller mindre varandra men i Dirt Rally väntar jag ännu (trots mina 17 timmar investerade) på min allra första. Man kan inte "fuska" sig till framgång och det finns inga genvägar att ta till. Eller genvägar finns det visserligen gott om men de är samtidigt tungt bevakade av solida stenar, lika solida träd och svårupptäckta skyltar. Så ett gott råd:

"Don't cut!"

Dirt Rally känns sedan på samma sätt som Form Softwares diaboliska själslir alltid rättvist. När jag missar en sväng vet jag att jag antingen hade fel ingångsvinkel, missade en millisekund på bromsen eller glömde bort vilket underlag jag stod på. Det känns aldrig som spelet straffar mig med flit utan bara tvingar mig att bli bättre. Läxan må vara grymt frustrerade emellanåt men jag tar samtidigt hellre en rak och stenhård höger i ansiktet från tid till tid än ett ständigt och otillfredsställande handhållande i varje kurva.

Nu kan jag sedan visserligen ingenting om bilar överlag då jag förmodligen inte ens har klockat in fem minuter bakom en ratt i verkligheten men trots det måste ändå säga att körkänslan i Dirt Rally känns väldigt, väldigt tillfredsställande. De där tyngdkänslorna i olika bensinkusar Petter ofta snackar om, känns i Dirt Rally - enligt mig - väldigt naturliga och jag upplever alltid att jag har möjligheten till full kontroll bakom ratten även om samma kontroll alltid balanserar på en nervkittlande och DNA-strängstunn knivspets.

Vill även som lite av en avslutning säga att jag alla dagar i veckan tar vilken boss i valfritt Souls-spel som helst framför att ligga etta i en rallycross-final där man inför det sista loppet vet att man inte gjort sin joker-runda ännu. Där snackar vi ren och skär Bergman-ångest.

Betyget för min egen del landar slutligen på en stark 8:a även om möjligheten finns att det mycket väl kan växa till en 9:a i framtiden. För precis som i Dark Souls tror jag man måste möta lite mer framgång för att balansera alla timmar av frustration. Jag tror i och med det att jag har ett x antal timmar kvar i rallyspåren att nöta innan jag kan uppskatta denna virtuella tolkning fullt ut. Men bra är det. Löjligt bra. Och löjligt svårt.

Dirt Rally är som ett motordrivet Dark Souls

En vanlig syn när Herr Sjögren är ute på en söndagsåkning

HQ

Trettio minuter av ren magi

Om du har fem minuter till övers räcker det tyvärr inte. Tio? Nope sorry, inte det heller. Ska jag vara brutalt ärlig så kommer du inte speciellt långt på ens en kvart eller tjugo minuter. Om du kan hosta upp tjugofem minuter börjar vi visserligen närma oss men det är först när du har en halvtimma av renodlad och fullt dedikerad fritid som vi kan börja snacka.

Då är det nämligen musiktips-dags!

(yeah!)

Ett av världens mest underskattade band heter Seventh Wonder och rynkar du pannan åt det oinspirerade bandnamnet lär dina rynkor snart slätas ut i ett hårresande välbehag när du hör sångare Tommy Kareviks yoghurtslena stämma fläka sig ut ur högtalarna. Seriöst, jag utmanar er verkligen här och nu att hitta en sångare med en mer mjuk, svävande och mångfasetterad sångröst. Mission impossible.

År 2010 släppte sedan bandet sin senaste platta The Great Escape (det årets överlägset bästa album förövrigt) och det är titelspåret från nämnda giv jag ska uppmärksamma er om. För här snackar vi trettio minuter ren magi. En halvtimma med oavkortad briljans i form av äckligt välsvarvade harmonier och snuskigt välkonstruerade melodiuppbyggnader. Har suttit hela morgonen och förmiddagen med låten på repeat (för tusende gången på snart sex år) och blir verkligen lika mållös av beundran varje gång.

Som lite bakgrundsfakta inspireras låten av det svenska 50-tals scifi-poesiverket Aniara och investerar du den här halvtimman väl och verkligen lyssnar kan jag nästan lova att du kommer rysa av välbehag när de sista tonerna långsamt ebbar ut. Det är nästan som att uppleva ett 50+ timmars rollspel under blott 1822 sekunder.

Men nog snackat, mot magin!

Trettio minuter av ren magi

Ett av många omslag till Aniara

Dark Souls III - Ett spel att förälska sig i?

This post is tagged as: Svammel

Mitt sug inför From Softwares diaboliskt utmanade trea börjar bli snudd på löjligt. Dark Souls (1) är som ni alla redan vet ett rent mästerverk och enligt mig världens tredje bästa spel - alla kategorier. Inget snack, pang på. Ren magi. Tvåan var sedan även det väldigt underhållande men i kontrast till föregångaren kunde det inte sluta med annat än en markant besvikelse, och då skulle jag ändå delat ut betyget (svag) 9/10. Med trean runt hörnet och med vetskap om att Miyazaki ännu en gång rattar i kulissen samt givetvis med Olivers mycket målande recension i ryggen börjar det nu verkligen för egen del bli smått omöjligt att hålla de där så omtalade kroppsvätskorna i styr.

Jag har faktiskt i ärlighetens namn saknat ett spel att verkligen grotta ner mig inuti, ett spel att handlöst förälska sig i och låta varje vaken sekund bestå av dagdrömmar om nya äventyr i en digital spelvärld. Senaste gången jag verkligen försvann och drunknade i en spelupplevelse var för dryga året sedan då jag tog mig an ett annat mästerverk betitlat The Witcher 3 Wild Hunt. Då spenderade jag verkligen varenda ledig stund med att spela och när jag inte höll handkontrollen i hand försvann jag som oftast iväg bland tankarna om att dräpa monster, förföra häxor och rida in till Oxenfurt med solnedgången i blickfånget.

Nu vet jag givetvis inte om Dark Souls III kommer vara spelet som än en gång förtrollar mig, men bara att känna det där riktiga suget igen och känslan att spelet mycket väl kan vara "den rätta" räcker gott och väl för stunden. Vet dock inte om jag ska skaffa spelet redan nästa tisdag, vet inte om jag har den tiden än, speciellt med vetskap att jag ännu inte är helt färdig med The Division . Men snart.

Ska du skaffa Dark Souls III?

Dark Souls III - Ett spel att förälska sig i?

Världens häftigaste introfilm till världens bästa RTS-spel

This post is tagged as: Nostalgirus

Häromdagen pillade jag ner ett par rader i en relativt halvlång nyhetsnotis om Mad Max-spelet från 1999, spelet som inte blev något annat än en flyktig dröm. Utvecklaren då var Melbourne House, ett namn jag inte hört, skrivit eller yttrat på evigheter. Den australienska spelstudion har dock en liten speciell plats i mitt hjärta då de står bakom ett av mina absoluta favoritspel genom alla tider och helt klart det bästa RTS-liret jag vet än i dag.

Nej, vi pratar inte om Starcraft och nope, inte heller Command & Conquer. Ah, Age of Empire eller Total War tänker ni? Men nej ,inte de heller. Age of Mythology är visserligen min solklara tvåa men den mytologiska strategipärlan rår faktiskt inte på vad jag anser vara numero uno. För när jag var en liten pjuklarv men minimal koll på vad som var inne samt beväpnad med en högst begränsad PC-kunskap så var i princip det enda spelet jag spelade med datormus och tangentbord, KKND 2: Krossfire.

Den största anledningen till att jag fastna för detta virtuella och postapokalyptiska krig mellan människor, mutanter och robotmaskiner var sedan till stor del krediterat till spelets introsekvens. Det här var nämligen en tid (för att ge lite kontext) runt millennieskiftet där jag som liten hade mestadels spelat Nintendo-spel och tyckte förmodligen där och då The Legend of Zelda: Ocarina of Timevar det absolut snyggaste sättet man kunde stapla polygoner på varandra.

Och så såg jag den här introfilmen.

Min hjärna typ exploderade av hur vackert det var, hur coolt det såg ut och någonstans undrade jag om alltsammans faktiskt inte var inspelat på riktigt. Så här i efterhand var jag kanske inte den smartaste 10-åringen men där och då kunde jag bara inte begripa hur något så uppenbarligen overkligt kunde se så verklighetstroget ut. Ingen introsekvens har sedan efter detta påverkat mig så mycket som denna rätt avskalade actionrulle gjorde då. Jag älskar verkligen tempot där det är lugnt och sansat trots att det skildrar ett krig fyllt av granateld och blyskurar. Det hela speglar faktiskt själva spelet väldigt pricksäkert där varje möte blir på något sätt intim och minnesvärt. Allt från den tredje motorcykeln som inte klarar hoppet till den stackars mutanten som fastnar under den överdimensionella stridsvagnen. Sättet de sedan använder den inledande meningen för att knyta samman allt i slutet ger mig slutligen än i dag ståpäls av gigantiska mått.

Ska nu försöka leta fram mitt gamla exemplar av spelet. Nostalgiruset är stort!

Har du lirat KKND 2: Krossfire eller har du kanske någon annan favoritintrofilm du vill dela med dig av?

Världens häftigaste introfilm till världens bästa RTS-spel

No, some groups just don't get along..."