Min kunskap om bilar och körkänsla är i paritet med Jan Guillous armlängd. Inte mycket att hurra över. När Chefen Hegevall snackar underlag, däckgrepp och över- och understyrning känns det lite som en tebjudning i Underlandet, läskigt fascinerande på sitt sätt men man undrar samtidigt om allt verkligen är på riktigt. Den gångna veckan har i vilket fall spenderats i sällskap av nyligen släppta Sébastien Loeb Rally Evo och så här i efterhand måste jag erkänna att jag är genuint imponerad om hur underhållande det faktiskt varit att ratta rallybil i tajta svängar och gasa på längsmed öppnande raksträckor.

Det är något nervkittlande underbart att förlita sig helt och hållet på sin kartläsare. Att i en bra bit över hundra rusa mot ett krön och bara meddelas att vägen svänger lätt åt höger utan att se det med egna ögon och bara tvingas satsa fullt ut. Tvekar du det minsta sitter du i närmsta träd, alternativt tappar dyrbara sekunder i toppstriden. Lyckas du däremot är du allt närmare en efterlängtad guldmedalj och ett par placeringar högre upp på världsrankningen. När dessa millisekunder av nervryckiga och instinktiva beslut tas och samtidigt lyckas, då är fransmannen Loebs virtuella rally som allra mest underhållande.

Det finns dessutom en hel del annat att gilla. Jag tycker överlag om den rena presentationen, det otvivelaktiga fokuset utan en massa oinspirerade sidospår samt variationen av miljöer och kartor. Att ena stunden sladda runt bland snömassorna i Sverige för att i den nästa lirka fram bland våt asfalt och midjehöga kustmurar i Wales lämnar inte mycket mer att önska. När man sedan avslutar med driftkalas i ett somrigt Finland och vansinneskörning ett snustorrt Australien känns det som samtliga rutor är bestämt ikryssade. Älskar även att "spolatillbaka-funktionen" är begränsad i ett lopp vilket höjer insatserna avsevärt. Att veta när man ska spendera sina återförsök är livsviktigt i kampen och de bästa tiderna.

Det finns några skönhetsfläckar dock. Spelet är inte det snyggaste som exempel. På håll är det överlag riktigt tjusigt men det känns verkligen som det är byggt för att inte granskas allt för noga i sömmarna och utvecklarna räknar nog iskallt med att man inte bryr sig allt för mycket om snygga vegetationsmodeller när man susar fram i grusspåren. Bilduppdateringen har sedan sjunkit ett par gånger (långt ifrån ofta dock) och då främst när det varit mycket skuggor som ska räknas in i bilden samtidigt. Laddningstiderna är sedan löjligt långa vilket till en början inte gör alldeles för mycket men som med någon timma under bältet verkligen är något man kan störa sig något outhärdligt på.

Även några buggar har registrerats här och var där en som exempel skylde hela sidorutan med svart färg vilket gjorde cockpitvyn helt och hållet värdelös i och med att en tredjedel av synfältet försvann. En annan gång laddade en karta upp till hundra procent men vägrade sedan att starta. Inga jättestora grejer som ni hör men likväl några värda att nämna.

Överlag är jag dock nöjd. Jag skriver gladeligen under chefredaktörens rättvisa sjua och känner hur en liten nyfunnen kärlek för rallykörning sakta brummar innanför min alldeles egen revbenshuv. Tror jag med dom orden ska dra och ta några svängar i Finnskogen nu med detsamma.

Har du spelat Sébastien Loeb Rally Evo och i sådana fall, vad tyckte du?

Youtube-kanalen Bad Lip Reading har släppt en ny videosnutt och jag sitter numera och Piff & Puff-fnissar som en liten förkyld minignagare här i mörkret. Har tidigare uppskattat sidans parodier av Star Wars men denna årliga version av den amerikanska fotbollsligan NFL får mig nog än mer att låta som en sälimitatör under parningssäsong. När domaren säger att han inte tänker mäta vart bollen ska vara, när en spelare inte vet vad ett moln är eller när den avslutande grisdansen drar igång häxkraxar jag förtjust och gnider mina handflator medsols.

Som någon, någonstans säkert skulle ha sagt:

Haha!

Egentligen borde jag sova nu.
Jag vill sova nu. Jag ska sova nu.
Låt mig sova nu!

Sådär har jag hållit på ett tag. Men för varje gång jag har slutit ögonlocken och inväntat John Blunds knarrande fotsteg i trappan har jag bara möts av ett läte som påminner om när boskapskossan försvann ner i raptorburen a la Jurassic Park, 1993. Decibelnivån har pikat på 167 och det har uppkommit vibrationer som hintat om att de där dansande flodhästarna från Fantasia partajat någonstans i närheten. Det har mullrat och det har brakat. Knarrat och bubblat. Det har hållit mig vaken.

Boven i dramat?

Jag är visserligen ingen läkare men efter att ha lyckats lokalisera ljudvågorna till ett område på någon decimeter mellan mina nedre revben och byxlinningen valde jag att slå fast att det antingen var hunger, nageltrång eller en släng av pubertets-/ klimakterievågor som var i görningen. När nagelsaxen sedan hjälpte föga så jag beslutade mig för att gå till köket, och mycket riktigt var det avsaknaden av kontorsmaterial som fick min magsäck att skrika högljutt. Jag fyllde givetvis på depåerna och såhär i efterspelet känner jag mig numera säker på min sak.

Efter att ha mätt upp, vispat, kryddat, vispat igen och filosoferat i skenet av köksfläktslampan är jag nämligen fastbeslutad att utnämna världens bästa kvällsmat till den gyllene mannagrynsgröten. Det är som vuxenvälling fast mindre sorgligt på något vis. Lika lätt att laga som havregrynsgröt fast utan den där kväljande kräkreflexen inbakad i eftersmakerna. Min mamma har alltid kallat mannagrynsgröt som sammet för magen och just i detta fall när jag precis tämjt mitt eget buklejon med denna lena sörja av änglaklet är jag villig att hålla med. Mättande, varmt och mjukt. Jag känner mig som en nybytt, nymatad och sömnig, åttiokilostung megabebis redo att krypa kojs med drömmar om uppstoppade sagokaniner och glittrande enhörningsföl. Så det ska jag göra nu. Du borde göra samma sak.

Men innan, har du någon favorit gällande nattamat?

Bilden är inget fromage!

Det började redan för några veckor sedan. En liten gul lapp hade letat sig in hos mig, mitt bland skrynkliga kuvert och färgglada reklamblad från Willys och ÖB. En liten gul lapp. Inte mer än en decimeter åt båda hållen och med svart text i vad jag gissar var storlek tolv. En liten gul lapp. En sådan lapp som brukar delge när barn & ungdomsdagar på det lokala biblioteket ska äga rum eller när ortens badhus ska anordna spinningklasser för senior (var tredje onsdag i varje kvartals andra månad som inte förekommer på ett jämt datum). En sådan liten gul lapp var det som hade hamnat i min ägo fast denna gången med betydligt ondare tongångar och än mer illavarslande nyheter än den mörkaste molnfronten i filmen A Perfect Storm.

Ett planerat strömavbrott var nämligen att vänta den 19:e januari mellan klockan 12.00 och 13.00.

Domedagsnyheter.

Anledningen var att någon form av kabel skulle adderas till den redan befintliga mängden kablar i området och sextiominuters tidsresande till medeltiden var därför att vänta. Jag glömde givetvis bort allt detta så fort jag hade läst det - som med de mesta av all information som kommer min väg som inte innefattar snabbmatsmenyer eller notplaceringar i N64-liret Banjo-Kazooie - men i morse skölde dock allt åter över mig likt en kalldusch driven av satan själv. I en blanding av panik och salta tårar startade jag planerandet av denna prövning och med ett relativt dugligt lapptopbatteri till hands började jag öppna fönster på fönster med unerhållning att förtära mellan tolv och tretton. Youtube-klipp, Mäki-bloggar och överlevnadskurser (just in case) flög upp över skärmen. Jag började även touretts-spola i toalettstolen, kokade femton koppar kaffe samt letade upp varenda mackapär inom femtiometer som gick på batterier från gamla Game Boy-enheter till brandvarnare och elektriska fotfilar. Allt för att vara redo när vågen av mörker skulle slå till.
Klockan närmade sig tolv.

Kvart i... tio i... fem i...

tre...två...ett...
.....
........

Men ingenting hände. Lamporna lös vidare, nätet fungerade felfritt och kraften i klosetttronen förblev oförändrad. Klockan tickade vidare. Fem över, tio över, kvart över. Strömen var fortfarande där. Halv ett, ett, halv två, två. Strömen har fortfarende inte gått.

Det skrämmer fullkomligt skiten ur mig.

Varför har inte strömmen gått?
Kommer den göra det eller har jag klarat mig?

Var den gula lappen bara ett spratt, ett diaboliskt skämt från kabelkillarna som inte alls behövde strypa stömmen utan bara ville att vi alla skulle drabbas av extrem panik och intensiva nervryckningar? Alltsammans hänger för stunden som en kraftig skugga över hela mitt välmående, som en en vetskap att någon ska riva ett plåster från ditt knä men säger inte när. Det är psykologisk terror när det är som allra värst och jag gillar det inte. Inte alls.

Om ni hittar mig naken i duschen liggandes i en kraftig fosterställning mumlandes struntsaker medans jag har ett hårt grepp om en liten gul lapp, inte mer än en decimeter åt båda hållen med numera utsmetad svart text i den formodade storleken tolv, så vet ni varför.

Jag har varit långsam. Jag har varit seg. Vi är redan inne på vecka nummer två av det nya året och jag har ännu inte stängt ner 2015 med en lista innehållandes det gångna tolv månadernas bästa album. Jag skäms lite. Hade tänkt skylla det hela på något som hände för jättelängesedan (typ millennieskiften) då det alltid är gångbart att dra fram tidigare misstag och återanvända gamla bedrifter när det vankas ursäkter och skryt men väljer att som en riktig man låta bli. Utan vidare omsvep kommer här istället en topplista med de sex (Hubba, hubba!) bästa fullängdarna från året som varit.

6.) The Answer - Raise A Little Hell

Dessa Nordirlandsöner kan det här med att rocka. Med en snortight rytmsektion, riviga gitarrer samt en sångare förädlad med en Jack Daniels-stämma av gudsnåde bjuder The Answer på svaret om vilka det egentligen är som gjorde årets bästa renodlade och helgjutna rockplatta. I vad som sedan lätt är en genre där det kan uppkomma ett enformigt ljudhav av energisk attitydsdsrock lyckas grabbarna på Raise A Little Hell hitta osedvanligt mycket djup och nyanser mellan spåren för att få en att vilja återvända efter mer gång på gång.

Någon Oscar blir det inte dock

5.) Subsignal - The Beacons of Somewhere Sometime

Detta är en skiva som belönar den som är villig att lägga ner lite tid. Efter första genomlyssningen var jag långt ifrån såld och efter den andra var jag ännu osäker. Sången lät stundtals lite platt och snudd på bristfärdig och den emellanåt lika polerade som spräckta ljudbilden gav mig mer huvudbryn än öronnjutning. Men runt tredje och framförallt fjärde varvet började slutligen melodierna slå rot och vad som kan beskrivas som en mindre briljans trädde försiktigt fram. Progressiv rock och metal som verkligen kräver en del av lyssnaren men som samtidigt prisar dem som väljer att stannar kvar.

Ge det ett tag

4.) Zierler - ESC

Föreställ er att band som Scar Symmetry och Circus Maximus skaffade ett kärleksbarn som växte upp i skuggan av lätta personlighetsklyvningar och milda aggressionsproblem. Livskurvan fortsatte sedan med studerandet av filmvetenskap på universitet samt ett sent inledande, likt sina föräldrar, att måla upp storslagna ljudbilder med blyertspennor i varierade styrkor. Allt från 2HB till 6B.
Där har du lite grovt en passande beskrivning på det nya bandet Zierler och deras debutförsök ESC. Det är ena stunden smågalet och teatraliskt och den andra svängigt och medryckande. ESC känns inte bara utmanande för en som åhörare utan varje sekund på plattan känns dessutom som ett försök från musikernas sida att pusha sig själva framåt. Inte tråkigt en endaste sekund.

Håll i hatten Kerstin!

3.) The Night Flight Orchestra - Skyline Whispers

Varje gång jag hör sångare Björn Strids rena och fylliga stämma fläka ut sig i projektbandet The Night Flight Orchestra blir jag rent utsagt förbannad att denna man inte säger upp sina åtaganden i Soilwork och sysslar med denna 70- och 80-talsdoftande mysrock på heltid. Sånginsatsen är lika välkomnande som en kylskåpskall smörklick på ett brännsår och det instrumentella är lika inbjudande som en nedcabbad stadstur en sommarnatt i juli. Förra skivan var möjligen något bättre i topparna men Skyline Whispers höjer dalarna avsevärt och bjuder överlag på en betydligt jämnare upplevelse.

Varken ung eller gammal

2.) Iron Maiden- The Book of Souls

Skinnpiskaren Nicko McBrain är på väg mot sextiofemårsstrecket. Den mänskliga lufttjutaren Bruce Dickinson närmar sig sextio och den frekventa läppmimaren Steve Harris är faktiskt där redan om någon enstaka månad. Men trots att dessa herrar, i sällskap med lika gamla strängsmekarna Dave Murray, Janick Gers och Adrian Smith, tillsammans klockar in på över tre århundraden stoppar det dem inte från att gång på gång ställa det där berömda skåpet på plats och visa vilka det är som är de sanna Heavy Metal-kungarna. På The Book of Souls låter britterna bättre än på tolv år och bara en sådan liten sak som att gitarrslingan i versen (efter första refrängen) på eposet The Red And The Black får tårna att kröka sig som mot en imaginär fotände i rent och skärt välbehag varje gång den träder fram ur högtalarna gör plattan värld en solid andraplats.

Up the Irons!

1.) Care of Night - Connected

I ärlighetens namn var det faktiskt aldrig något snack om vilken skiva som skulle kamma, borsta och rykta hem förstaplatsen. De senaste månaderna har nämligen AOR-mästerverket Connected från svenska Care of Night sprungit åttor om allt som har slängts i min väg. Att detta sedan är en debut känns överlag som ett stort mittfinger mot många av genrens giganter där få fullängdare har låtit så här genomgående briljant sedan H.E.A.T. pumpade ut sitt startskottsvax år 2008. Connected påminner egentligen mer om en Best of-platta från ett band med tiotalet skivförsök under bältet och varje skivspår skulle i det närmaste kunna agera singelakt samt smiska det mesta i radioväg när det kommer till ren och skär medryckighet. För allt smör i Småland och messmör i Jämtlandstrakterna, missa inte detta.

Detta är inte ens singeln!

Någon speciell platta från 2015 ni känner att man bara inte får missa?