Det hör inte till vanligheterna att rekommendations-algoritmer träffar rätt, men i fallet mig, Spotify och nya svensk-kvartetten Bomber har det verkligen slagit väl ut. Jag brukar visserligen ignorera det mesta som diverse digitala tjänster försöker pracka på en, men tack vare en snygg logga och ett intressant omslag (vem gillar inte ugglor?) så kunde jag inte hålla fingrarna borta den här gången. Vad som sedan väntade bakom den tjusiga konvolutskonsten var inget annat än en rykande het rockdebut som lovar otroligt gott inför framtiden, och ibland lönar det sig faktiskt att bege sig ut på oprövade vatten och testa fiskelyckan bland okända svallvågor.  

Soundet i sig är förvisso inget nytt. Vi snackar kaxig hårdrock dränkt i attityd och dramatik, men det finns därtill en mäktig tyngd och ockult mystik som gör ljudlandskapet mer slagkraftigt och än mer njutbart för den som lyssnar att utforska. Mycket av briljansen tillskrivs sedan sångaren Anton Sköld som har en raspig rockpipa som påminner en hel del om Johnny Weils i amerikanska stoner-rockarna Alabama Thunderpussy, och att grabben kan sjunga råder det absolut inga tvivel om. Låtskriveriet håller sedan väldigt hög klass rakt igenom samtliga 38 minuter som vaxet erbjuder, och när man lyckas addera ljuva 80-talsvibbar i refrängen till singeln "A Walk of Titans (Hearts Will Break)" så är alla fall jag helt såld och redo att skandera "succé!"

Lyssna själva!

igår vid niotiden på kvällen var det äntligen dags för Iron Maiden att återigen äntra scenen på Ullevi i Göteborg, och för egen del var det fjärde gången jag skulle se bandet på plats. Showen var såklart egentligen tänkt att spelas för ett par år sedan, men på grund av pandemin fick datumet skjutas fram, och att väntan har varit smärtsamt lång är en underdrift av episka proportioner.

Början på konserten skulle dock tyvärr bli lite av ett sömnpiller då man prompt skulle bränna av tre spår från den senaste plattan, och att börja med trion "Senjutsu", "Stratego" och "The Writing on the Wall" var kanske inte det bästa sättet att försöka väcka liv i en överförfriskad Ullevi-publik. Därefter skulle det dock bli successivt bättre för varje låt som smattrande ut i högtalarsystemet, och startskottet för en magisk kväll ljöd när GR-räven André Wigerts favoritdänga "Revelations" kickade igång med pompa och ståt. 

Höjdpunkterna för egen del var sedan "Sign of the Cross" och "The Clansman", och att man inte alltid har dessa mästerverk med i setlistan är för mig lika besynnerligt och underligt som att man konstant tycks undvika "Phantom of The Opera", "Dream of Mirrors" och "Afraid to Shoot Strangers". Här snackar vi liksom om odödliga mästerverk som förtjänar sin plats i rampljuset, detta även om man kanske måste offra någon av de andra klassikerna som kompensation. 

Scenografin var sedan spektakulär, och när man inte frestade sinnena med enorma Eddie-huvuden, mäktiga Spitfire-plan eller japansk arkitektur så varvade man med färgglada kyrkfönster, medeltida svärd och dubbla eldkastare för Bruce att leka runt med. Det fanns helt enkelt alltid något nytt att titta på, och även om musiken alltid stod i centrum så ramade man in eventet på ett otroligt bra sätt. 

Bandet har sedan inte låtit så här bra på år och dar, och det är svårt att greppa att Nicko McBrain snart fyller 71 år när han majestätisk håller takten bakom sitt trumset, och att strängbändaren Janick Gers därtill har gått och hunnit bli 65 är minst lika häpnadsväckande när man ser han stretcha ljumskarna mot diverse förstärkare. Frontmannen Bruce Dickinson förtjänar sedan lite extra beröm då han lät fenomenal genom hela spelningen. Visst, hans röst är inte lika ren och kraftfull som den var när han var ung, men att kunna bränna av "Aces High" i slutet av en två timmar lång spelning efter att ha kämpat mot cancer i halsen för några år sedan är inte något annat än ett mindre mirakel. 

Slutligen var jag på förhand rädd att detta skulle kunna vara sista gången jag fick se Iron Maiden på en scen - de är trots allt regelrätta gubbar vi det här laget - men efter att ha sett Järnljungfrun i absolut toppform så skulle jag inte längre bli förvånad om de fortsätter lira tills de är över 80 år allihop. Konserten igår var nämligen en maktdemonstration från ett av världen i särklass bästa live-band och tillilka ett bevis på att ålder bara är en siffra, och jag längtar redan nu efter att få se mina idoler ännu en gång.

Det finns mängder med TV-spel knutna till Tolkiens förtrollade värld, och även om ett par håller god klass (Third Age, Middle-earth: Shadow of Mordor och Slaget om Midgård) så är majoriteten tämligen undermåligt om vi ser till det mästerliga källmaterialet man lutar sig mot. Varför det sedan verkar vara så förbenat svårt att skapa virtuell och interaktiv underhållning som kan ställa sig jämsides med Peter Jacksons briljanta filmtrilogi är en fråga som tycks omöjlig att svara på, men om jag skulle få komma med ett förslag till någon utvecklare att testa så hade det varit att skapa ett klassisk Beat 'Em Up med Aragon, Gandalf och resten av gänget i huvudrollen.

Tänk er nämligen ett spel i samma anda som Streets of Rage 4, Knights of The Round eller Dragons Crown där vi får puckla på orcher och bergstroll i stövlarna på Boromir och Gimli. Låt oss sedan få färdas från Fylke som Sam och Frodo och ta oss igenom händelserna från det att Bilbo fyller åt till det att Sauron stupar. Det måste inte vara det största och mest påkostade spelet såklart, utan jag är nöjd om vi får 10-15 nivåer där allt från Morias avgrunder till Gondors kritvita huvudstad avverkas och där man givetvis får spela tillsammans med en till tre vänner på samma skärm.  

Gällande grafiken (och hela anledningen till att jag skriver detta inlägg till att börja med) så släppte Youtube-användaren Eddie Sharam häromveckan en liten animerad kortfilm med en stil som jag tror hade gjort sig mycket väl som ett tvådimensionellt actionspel. Visst, det hade säkert blivit en tjusig Netflix-serie i samma klass som Castlevania också, men om nu inte blir sugna på att se ett Beat 'Em Up-projekt i den här stilen så vet jag inte vad.

LÄNK!

Ett av mina favoritband från de senaste åren stavas The Midnight, och då jag vid upprepade gånger har visat en förkärlek till 80-talets glansdagar så kommer det kanske inte som någon vidare chock att detta nostalgi-dränkta synthwave-band står högt i kurs. Visst, diskografin innehåller inte idel guldkorn, men det är ändå anmärkningsvärt hur många direkt sinnessjukt bra låtar man har lyckats svarva fram sedan debuten Days of Thunder från 2014. Senaste singeln går sedan under namnet “Change Your Heart Or Die”, och det skulle verkligen vara en underdrift av episka proportioner om jag sa att jag endast har lyssnat sönder låten sedan den släpptes i mitten av april. 

För det nostalgiska soundet som bandet gjort sig kända är givetvis fortfarande kvar, men de melankoliska syntarna har denna gång fått ställa sig lite i bakgrunden för mer gitarrfokus och allmänt och redlöst ösande. Vi snackar en riktig rockdänga helt enkelt som hade kunnat få valfri arena att gunga taktfast, och att jag kommer knarka denna eldsprakande rackarrökare under sommarmånaderna råder det absolut inga tvivel om. FIRE!!! 

Jag har haft ögonen på indietiteln Loop Hero ett bra tag nu, och det har varit både en och två gånger som jag svävat ovanför köpknappen under de senaste månaderna, även om jag alltid hindrat mig själv då jag vet att min backlog är stor nog som det är. Strax innan jul gav dock Epic Games Store bort spelet ifråga under en 24-timmarsperiod och jag var givetvis snabb med att både klicka hem äventyret och ladda ner det för att ge det ett försök.

Den gångna ledigheten har sedan präglats av att cirkulera runt det slingrande slagfältet, och jag har i stunden runt 20 timmar registrerat inuti denna ljuvliga pixelpärla. Spelmekaniken är nämligen vanebildande till tusen, och att bara försöka få sin hjälte att bli starkare genom att manipulera miljön och kasta allsköns otyg i dennes väg är så utmanande och underhållande att det är snudd på omöjligt att släppa ifrån sig.  

Att själva lirandet sedan på många sätt är väldigt självspelande har givetvis underlättat jonglerandet med allt annat som hör julen och nyår till, och då du egentligen bara behöver använda datormusen för att göra små val och justeringar så har det varit en ypperlig digital kamrat att ackompanjera julfilmstittande, familjehäng och allmän dötid under den senaste veckan.

Visst, det ska såklart poängteras att Loop Hero kan bli lite monotont i längden, och du behöver absolut surfa runt på nätet en del för att förstå alla små detaljer och tillvägagångssätt, men om du inte redan har testat detta underbara management-lir så rekommenderar jag stark att du ger det ett försök. Helt klart ett av de mest spännande spelen från 2021.