Svenska
Blog
Missa inte Yakuza: Like a Dragon

Missa inte Yakuza: Like a Dragon

This post is tagged as: Svammel

Jag har varit nyfiken på Yakuza-serien väldigt länge. Den främsta anledningen är att mina favoritpersonligheter i spelsammanhang, Easy Allies/ Gameinformer, alltid pratat väldigt gott om följetongen i fråga, men nu har även Jonas Mäkis haglande lovord fått det att klia i spelnerven. För lika mycket som jag tjatat på den älskade finnen om Immortals Fenyx Rising, lika mycket har det snabbpratande speloraklet viftat med Yakuza-rekommendationer i min riktning.

Under den senaste veckan har jag tillslut tillbringat en väldans många timmar tillsammans med nya Yakuza: Like a Dragon, och spontant är jag väldigt imponerad över det jag har fått uppleva såhär långt. Visst, det är långt ifrån det vackraste spelet i världshistorien och inget skriker direkt Next Gen, men berättelsen är fängslande, karaktärerna är underbara och det turbaserade stridssystemet är roligare än vad jag trodde på förhand.

Det ska dock poängteras att det är en extremt stor mängd story som dumpas i ens knä inledningsvis (vilket kan vara avskräckande för vissa), men det märks samtidigt att detta är framtaget av personer som genuint bryr sig om sin fiktiva gangstervärld då många små detaljer finns planterade överallt som knyter samman helheten på ett tillfredsställande sätt. Jag vet visserligen inte hur detta hänger ihop med de trehundratolv andra delarna i serien (har inte haft några besvär att hänga med än så länge i alla fall), men jag ser framemot att följa Ichiban Kasugas öde den närmsta tiden, och sen tror jag att det vankas en djupdykning i Yakuza-serien överlag. För detta, det var en väldigt trevlig bekantskap.

HQ

Årets bästa skiva 2021?

This post is tagged as: Svammel

Årets bästa skiva 2021?

Jo jag vet, 2020 är fortfarande inte över, och den årliga listan över de bästa albumen från de gångna tolv månaderna är ännu inte färdigskriven. Samtidigt kan jag inte låta bli att drömma mig bort till nästa år och den musikaliska skatten som tycks vänta runt hörnet. Den 27:e januari är det nämligen dags för debutskivan från Art of Illusion att släppas, och enligt mig finns inget mer spännande projekt på horisonten för stunden. För när man blandar den briljanta melodisvarvaren Ander Rydholm från den extremt underskattade rockorkestern Grand Illusion med Lars Säfsund (Work of Art, Lionville) så kan resultatet inte bli annat än briljant.

Jag har nämligen drömt om en ny Grand Illusion-platta i runt tio år vid det här laget och nyheten om mer musik i samma stil är förmodligen den bästa julklappen jag kunde önska mig. För Brand New World från 2010 och Prince of Paupers från 2011 hör till mina absoluta favoritskivor, och gillar man AOR med en skvätt progressiva tongångar och en rejäl mängd symfoniinslag så finns det få band som gör det bättre.

Art of Illusion låter sedan precis som ett modernare Grand Illusion fast med den magnifika Lars Säfsund bakom mikrofonen, och baserat på de två första singlarna så är jag nästan villig att dela ut förstaplatsen till nästa års best of-lista redan nu. "My Loveless Lullaby" bjuder nämligen på snirklande melodislingor och storslagna körer medan nya "Wild and Free" är en rakryggad rockdänga med en smittsam refräng och en ljuvlig solosektion. Visst, videorna som hör till vinner förmodligen inga priser, men sett till musiken så är det världsklass rakt igenom.

Lyssna här om du gillar lite mer motstånd i hörselgångarna.

Lyssna här om du genast vill försöka sjunga med utan att kunna texten.

HQ
W.E.T.

W.E.T.

This post is tagged as: Svammel

Om vi snackar svensk AOR-musik så är det få som kan mäta sig med erfarenheten och jämnheten som levereras i form av supergruppen W.E.T. Ett fjärde album vid namn Retransmission ska släppas i början av nästa år, och baserat på de två första singlarna så kommer detta vara en fullängdare som snurrar en hel del på repeat under 2021. Senaste kreationen kallad "Got To Be About Love" fläker nämligen ut sig ur högtalarna likt en pulserande fotstampare som balanserar perfekt på ostighets-skalan, detta samtidigt som Jeff Scott Soto låter bättre än någonsin och Robert Säll hoppar fram bakom en gran (!!) för att bränna av ett av bandets bästa gitarrsolon.

Mycket, mycket bra!

Lyssna här!

Cyberpunk 2077 på konsol: en Titanic-resa för spelsuget

Cyberpunk 2077 på konsol: en Titanic-resa för spelsuget

This post is tagged as: Nattmössesvammel

Jag har längtat efter Cyberpunk 2077 väldigt länge. Tyvärr måste jag dock säga, såhär efter ett par timmar tillsammans med Xbox One-versionen (via Xbox Series X), att jag är väldigt besviken på vad jag har fått uppleva än så länge. Visst, det finns otroligt mycket potential i detta futuristiska actionrollspel, och allt från koncept till röstskådespel och manus håller riktigt hög klass. Tyvärr bleknar dock mycket av det positiva när man ser hur resten av spelet ser ut och upplevs för de som inte sitter på en värstingdator av rang.

Konsolversionerna är nämligen fula. Riktigt fula emellanåt dessutom. Okej, jag ska kanske inte kalla det något haveri, men sett till förhoppningarna vi har haft, och väntan vi har fått utstå så håller det verkligen inte måttet. Många texturer är nämligen extremt lågupplösta och Night City känns suddigt och oskarpt med matta färger och livlösa modeller. Ljuset känns därtill väldigt platt mellan varven, och när man adderar konstiga buggar och opolerade kanter i såväl prestanda- som presentationsavdelningen så känner jag att det enda rätta är att vänta in Next Gen-uppdateringarna som ska släppas nästa år.

För jag kommer spela Cyberpunk igen.
Absolut,
Bara inte just nu.

CD Projekt Red borde nämligen inte ha släppt det här spelet till Xbox One och Playstation 4, i alla fall inte initialt eller i skicket det är i just nu. Man borde istället satsat helhjärtat på PC-versionen för att få momentum och sedan börjat sikta in sig på de nya konsolerna och därefter dess äldre syskon. För precis som Titanic sitter man på ett mastodont-bygge som osar av kvalité, finess och briljans, men som givetvis börjar ta in vatten när man möter isberg bestående av framstressade deadlines och ålderstigen hårdvara.

V's äventyr må slutligen inte vara helt ospelbart till konsol idag, men även om Cyberpunks spelbarhet fortfarande flyter uppe vid ytan i detta nu, så har mitt sug att lira vidare sannerligen sjunkit till botten.

Snabba intryck om Playstation 5

This post is tagged as: Svammel

Snabba intryck om Playstation 5

Det såg som bekant illa ut där ett tag, men efter en hel del tur lyckades jag tillslut lägga en beställning på en Playstation 5 i slutet av november, och igår anlände äntligen den kritvita spelmaskinen till min välkommande famn. Jag har visserligen inte hunnit göra allt för mycket med Sonys nya konsol ännu (mest smekt den och gnidit in dess sidor med kokosfett), men tänkte ändå slänga iväg ett par snabba intryck i klassisk punktform. Here we go!

Snyggare än väntat
Missförstå mig rätt, jag tycker fortfarande inte Playstation 5 är en särskilt vacker kreation, men efter att granskat den på nära håll så börjar den se bättre ut. Nu har jag visserligen den digitala utgåvan som givetvis gör att den ser lite mer slimmad ut än den tjocka skivläsar-varianten, men överlag så upplever jag min nya PS5:a som kaxig, slimmad och ståtlig på ett sätt jag inte trodde jag skulle göra, även om den i grunden är lite för hög och otymplig jämfört med min Xbox Series X.

Tyst som natten
Om vi fortsätter att jämföra med Microsofts värstingkonsol så levererar Sonys flaggskepp ljudnivåer som är i det närmsta identiskt låga. Detta är nämligen en extremt tyst apparat och jag har inte hört den hosta, fräsa eller gå upp i varv en enda gång ännu. Good stuff!

Dual Sense är magisk
Jag trodde snacket om den nya handkontrollen var lite överdrivet på förhand, men efter att ha testat dosan i Astro's Playroom så måste jag säga att jag är smått förälskad i denna lilla knapp-banan. Jag är fortfarande inget fan av de symetriska styrspakarna såklart, men att känna skillnaden i vibrationerna när ens karaktär går igenom regn eller hagel samt motståndet i L2/R2-knapparna när man drar i spakar är en liten detalj som gör otroligt mycket för inlevelsen. Ser verkligen framemot vad Sony kan leverera för upplevelser tillsammans med detta magiska styrdon.

Astro's Playroom
Vad som egentligen enbart ska vara en demonstration av den nya handkontrollen är i slutändan ett av årets i särklass bästa spelupplevelser för egen del. Snacka om glädje, finurlighet och magisk speldesign packat i en liten men välfylld spelupplevelse. Allt i denna lilla plattformspärla osar av kärlek och magi, och jag hoppas vi får se mer av Astro i framtiden.