VM-elvan är tillbaka och i år tänkte vi göra något både briljant och potentiellt förödande för den redaktionella sammanhållningen: vi startar en egen Gamereactor-liga.

Från redaktionens sida ställer jag (Joel), Johan “Sportchef” Vahlström, Kenny “Otterbäckssonen” Nordgren och Jonas “Mäki” Mäki upp för att kämpa om det enda som egentligen betyder något i fantasyfotboll - heder, ära och rätten att skryta obehagligt mycket i flera månader framöver.

Känner du att du har bättre fotbollshjärna än oss? Eller vill du bara se hur långt en spelredaktion kan komma innan allt spårar ur? Då är du varmt välkommen att vara med. Ju fler deltagare, desto större blir triumfen för vinnaren - och desto roligare blir det att håna förlorarna.

I skrivande stund har du 13 timmar och 15 minuter på dig att skapa ditt lag och gå med i ligan. Så skynda på om du vill vara med. 

Vi ses i tabellen! 

Länk till ligan

Dåså, tre shower avklarade och en hel del nya finfina spel som man måste ta sig an när de väl släpps ut i det fria. Eller ja, så borde det väl vara - egentligen - men trenderna håller i sig och jag känner mig lite exkluderad. Det är synd om mig, är väl det jag försöker säga, för 95% av allt som utannonseras och släpps (okej, liten överdrift här mest för dramatikens skull) är antingen skräck, JRPG eller soulslikes. Och känner du mig och min högst selektiva smak så vet du att det är genrer som går fetbort. Väck. “Vade retro, daemon.” osv. 

Men jag tar med mig en handfull spel ändå - för mellan fagra japanska pojkar/flickor med alldeles för stora ögon, katanas som slafsar sönder demoner och alldeles för otäcka spel för världens harigaste Joel så dök det upp ett och annat guldkorn. Det kan jag inte förneka. Men ändå.

Nåväl. Följande spel är de FEM spel jag känner att jag har ett akut ha-begär för.

Fable
Vi har ju sett Playgrounds Fable rätt många gånger nu, men för varje ny vända ser det bättre och bättre ut. Efter kvällens Xbox-showcase så ser det verkligen DUNDER ut. Det ser verkligen precis ut som att de hittat exakt rätt ton, perfekt design och gameplay som förvaltar arvet på precis rätt sätt. Jag är så sjukligt sugen på att ta mig an det här. Februari 2027 kan inte komma snabbt nog.

God of War: Laufey

Yes, trots alldeles för mycket homo-erotiska färger ser jag VERKLIGEN fram emot Laufeys egna äventyr. God of War-serien mår bara bra av lite ombyte och Laufeys vända i dödsriket såg verkligen mustigt ut. Dundermustigt. Jag tippar på att detta blir ännu ett 10/10-spel från Santa Monica. Älskar skiten.

Bancho the Chef

Joråsåatteh - ett helt nytt äventyr dedikerat till världens coolaste kock: Bancho. Dave the Diver är och förblir ren och skär indie-magi och jag tackar verkligen inte nej till att få veta mer om Banchos ursprung. Är det någon karaktär som har pondus nog att bära upp ett eget spel från Dave the Diver-galleriet så är det ju Bancho. Inget snack om saken.

Haex

Jag är smått sjukligt svag för Stålenhag-designen och i Haex är den tusen gånger bättre förvaltad än den där pissiga Netflix-rullen med en permanentad peruk-Pratt i huvudrollen. Den är dock inte genomgående utan det svenska teamet Dead Astronauts gör sin egen grej också och mixar Stålenhag med mer ren och pur scifi. Detta ser skoj ut.

Senua

Här låter jag grafik- och ljudkåtheten gå före allt annat. Hellblade II var så äckligt snyggt och lät så makalöst bra så jag kan knappt sitta still i min lilla datorstol när jag tänker på vilka nivåer Senua kommer att nå. Ninja Theory är kungar på snygga välljudande spel och det är heller inte så att Senua-spelen är dåliga på andra fronter. Det är otroliga spel, helt enkelt.

Vilka spel ser du mest fram emot?

Två av mina tidigare intervjuobjekt - Kontrollbehov och Christoffer Bodegård - har sammanstrålat och producerat dryga timmen podcast-magi. Mycket svängande mellan svenska och engelska, massa kul info om årets bästa spel Esoteric Ebb och precis sådär välproducerat och välljudande som alltid. Stor rekommendation!

Lyssna på Homo Ludens med Christoffer Bodegård här

Rune Dice är ett roguelite där du bygger olika kombinationer med hjälp av tärningar, runor och reliker för att ta dig igenom strider och försöka hålla bygget vid liv så länge som möjligt. Varje runda handlar egentligen om samma sak: att försöka lura slumpen att samarbeta med dig tillräckligt länge för att allt inte ska kollapsa totalt fem minuter senare.

Det är utvecklat av indiestudion WIM Studio och släpptes alldeles nyligen till PC. Det känns också väldigt mycket som ett typiskt PC-spel på bästa möjliga sätt - snabbt att starta, lätt att fastna i och farligt enkelt att spela “bara en stund” av innan hela kvällen försvinner i ett nafs.

Det är väldigt enkelt att förstå direkt, men ganska snabbt börjar man fastna i tänket kring vilka symboler som fungerar bäst ihop och hur man ska få nästa kast att inte förstöra hela rundan. Det jag gillar mest är tempot. Spelet slösar inte med tiden utan kastar in en direkt i nästa försök, nästa idé och nästa dumma beslut.

Kasta gris-roguelite härnäst, tack.

Efter att ha spelat sanslösa mängder Dungeon Clawler är det svårt att inte bli lite extra nyfiken så fort någon säger orden “roguelike” och “kloautomat” i samma mening. Det är en sådan där märkligt självklar spelidé som känns dum först - och briljant två sekunder senare och extra mycket så när man faktiskt testat upplägget. Cupiclaw gör ungefär samma grundmanöver: det blandar kloautomat, deckbuilding och roguelike-upplägg i ett färgglatt, småstressigt och ganska charmigt paket där man plockar priser, bygger kombinationer och försöker överlista spelets allt mer kaotiska maskiner.

Och ja - jag har roligt med Cupiclaw. Det ska sägas direkt. Det finns något väldigt lättälskat i att stirra ner i en maskin full av små föremål, försöka tajma greppet, hoppas på att fysiken inte fullständigt förråder en och sedan se om ens lilla hög av märkliga priser kan förvandlas till en fungerande strategi. Det är snabbt, simpelt att förstå och tillräckligt oberäkneligt för att jag ska vilja testa en runda till.

Men det är också här jämförelsen med Dungeon Clawler blir ganska oundviklig - och inte helt smickrande för Cupiclaw. Dungeon Clawler känns helt enkelt mer komplett. Där finns mer tyngd i varje drag, mer tydliga konsekvenser och mer känsla av att jag faktiskt bygger något farligt, smart och potentiellt vansinnigt över tid. Det spelet använder kloautomaten som ett riktigt stridssystem, där vapnen, föremålen och synergierna hela tiden börjar prata med varandra på ett sätt som gör varje runda lite mer elektrisk.

Cupiclaw är inte dåligt. Inte alls. Det är mysigt, kul och har en väldigt tydlig egen charm. Men i mina ögon når det inte riktigt samma nivå eftersom det inte har samma bett i systemdjupet. Det blir mer gulligt kaos än ett elegant sådant. Och i en genre där just den där känslan av eskalerande vansinne är halva grejen gör det ganska stor skillnad.

Ändå är Cupiclaw lätt att tycka om. Det är ett sådant spel jag hoppar in i för en kort runda och sedan, föga överraskande, sitter kvar i längre än planerat. Det är inte lika bra som Dungeon Clawler, men det behöver kanske inte heller vara det.

Cupiclaw på Steam

Har du testat Dungeon Clawler eller Cupiclaw?