Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Jag gjorde det oväntade

Jag har legat på latsidan ett bra tag nu när det kommer till träningen. Gymkortet har gått på tomgång i över ett år och hantlarna i hemmagymmet har vilat orörda alltför länge mellan lyften. Så i går hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag nog av att se hundratals kronor blöda från min stackars plånbok och tog tag i saken och sade upp gymkortet helt och hållet. Jag har tänkt tanken tidigare utan att riktigt våga ta steget "utifall att träningen skulle passa bättre snart" även fast jag i grunden ogillar att träna bland andra människor i en illaluktande lokal som alltför ofta blir på tok för varm för att jag ska kunna känna mig helt bekväm. Det var helt enkelt dags.

Senare på kvällen hände något annat. Plötsligt fick jag för mig att "nu ska jag ut och springa"! Just precis nu! Och det är precis vad jag gjorde. Utan att egentligen ha löptränat alls på snart 2 år brände jag av en sträcka som jag skulle uppskatta ligger på lite drygt 9km inklusive en mördande insats i en av Göteborgs absolut längsta och brantaste trappor som gjorde benen helt obrukbara i någon halvminut innan jag fick upp farten igen och sprang vidare. Allt som allt var jag tillbaka på lite över en timme och känslan när jag till slut var hemma igen och kastade mig ner på ett av innegårdens utebord någonstans runt midnatt var i det närmaste euforisk. Jag kände en frisk klarhet i både tankarna och andningen som jag hade glömt att man kunde känna och jag somnade lätt någon timme senare, härligt trött i kroppen på ett sätt som bara den typen av aktiviteter kan leda till.

Idag har mina ben dock känts som ren spagetti samt varit i det närmaste omöjliga att använda på ett värdigt sätt. Att ta mig nedför backar eller i trappor har varit en direkt hopplös företeelse på grund av den monstruösa träningsverken som är resultatet efter gårdagens insats och för att säga det rakt ut så älskar jag det! Det känns i hela kroppen att jag har tagit ut mig fullständigt rent fysiskt och det är en direkt magisk känsla som pulserar genom mina ovana muskler. Jag börjar redan fundera på när nästa runda ska bli av och väntar egentligen bara på att återfå lite stabilitet i benen innan jag ger mig ut i natten igen. Jag hoppas att det här kan vara träningsformen som jag har väntat på och tycker väl att det är lite löjligt att det har tagit så här lång tid att hitta den när det faktiskt inte var svårare än att öppna ytterdörren och kuta iväg!

Jag gjorde det oväntade

Nattens utsikt bjöd på Göteborgs hamn i djup slummer, lätt vågigt vatten och en mild motvind. Perfekt för mig. Har du hittat din träningsform?

HQ

Kenny Starfighter har återvänt!

Det har rört sig i periferin ett tag nu att Johan Rheborgs klassiska rymdhjälte skulle vara på väg tillbaka in i rampljuset och jag var helt övertygad om att det skulle handla om en ny långfilm i stil med Kenny Begins som jag minns som ett fantastiskt biobesök 2009. Men ikväll upptäckte jag förvånat att så inte alls var fallet utan att det istället var tal om en TV-serie vars första avsnitt dessutom redan låg uppe för allmän beskådan redan nu! Jag plöjde naturligtvis igenom det omgående då Kenny Starfighter har varit lite av en bortglömd favorit och ett välbehövligt bryt från allt som påminner om Marvels och Star Wars vars kvalitet och underhållningsförmåga sjunker allt djupare i min mening. En liten lkokal svensk motsvarighet till Disneys pampiga blockbusters som inte alls försöker vara något annat än fånig och barnsligt skruvad och som snarare lever på charm och Rheborgs okomplicerade men ändå träffsäkra rolltolkning av den stenblåsta galaxhjälten Kenny.

Är det bra då? Inte det minsta. Förutom ett par kända cameos (Johan Glans som Kapten Kaos är fortfarande klockren) så verkar ingen i ensemblen ha bemödat sig med att lära sig skådespela överhuvudtaget och Kennys kusin Penny Starfighters insats är nog bland det sämsta jag har sett i modern tid men trots det underhålles jag helhjärtat rakt igenom det första avsnittet och jag ser faktiskt framemot att se resten av säsongen. Visst drivs jag mycket av nostalgi och nyfikenhet när jag säger det men det är för en gångs skull skönt att släppa alla monumentala förväntningar som mitt TV-tittande annars präglas av och istället se något lättsamt, utan vare sig krav på stordåd eller risker för besvikelse. Klassisk fredagsunderhållning kort och gott.

Kenny Starfighter har återvänt!

Kenny Starfighter - Dr Deo slår tillbaka finns att se här och jag kommer att sitta bänkad varje fredag i 6 veckor framöver. Är du sugen på lite svenskt rymdhaveri?

Ett fantastiskt spel blev precis ännu bättre

Det är ju såklart en vågad sak att ensam utnämna ett spel som ett av världens bästa när just smak är ett ämne som så kraftigt varierar beroende på vem man frågar men det är vad jag gör nu och det är helt enkelt för att jag personligen håller Mobius Digitals rymdodysse Outer Wilds som min överlägset starkaste spelupplevelse hittills. Efter att drygt två år har passerat sedan jag först inledde min resa i det stämningsfulla lilla solsystemet så har min längtan efter en anledning till att återvända bara vuxit sig starkare. Utforskarglädjen, musiken, designen, atmosfären och den gåtfulla mystiken har mig ännu i ett hårt grepp och det är med viss sorg som jag inser att upplevelsen av att spela Outer Wilds för första gången är något jag inte kommer att få uppleva igen.

Som Olof rapporterade igår så lade utvecklarna nyligen till det efterlängtade Playstation 5-stödet och efter att ha spelat "next gen"-versionen under hela natten till idag så kan jag bara konstatera att Outer Wilds nu är så gott som fulländat. Där den låga bildhastigheten tidigare har haltat upplevelsen något finns nu fullt stöd för 60 bilder i sekunden, något som ger spelet ett flyt som i jämförelse med Playstation 4-versionen rentav upplevs som magisk. Lägg till en krispig 4K-upplösning och stöd för adaptiva avtryckare med Dual Sense-kontrollen så känns det som ett helt nytt spel och jag har äntligen hittat min anledning att återvända och uppleva allt på nytt. Berättelsen och utforskandet är ju i den här typen av spel nästintill omöjliga att uppleva till fullo en andra gång utan att antingen elchocka bort minne eller se på när en vän tar sig an äventyret så jag glider mest runt i galaxen och tar in atmosfärerna i ett underbart återbesök där jag nu ser utvecklarnas fulla vision av Outer Wilds som fram till nu kanske har varit en tekniskt oslipad diamant. Att tänka sig att detta började som ett skolprojekt är svårt att föreställa sig samtidigt som det kanske är just det nytänket som främst unga asprirerande spelutvecklare har med sig till bordet. Hela utvecklingsprocessen är för övrigt riktigt intressant återberättad i Noclips utförliga dokumentär om du vill veta mer.

Om du ännu inte har haft förmånen av att spela Outer Wilds så finns det inget bättre tillfälle än just i detta nu. Diamanten är äntligen slipad och jag önskar i viss mån att jag själv väntat såpass länge för att få ge mig ut på min första resa på mitt Playstation 5. Du kommer inte att bli besviken. Jag skulle för övrigt vänta med att spela expansionen Echoes of the Eye tills dess att du har tagit dig igenom basspelet. Tro mig, det är värt väntan. 

Ett fantastiskt spel blev precis ännu bättre

Ett underbart spel!

Superomtyckt & Svintrist: God of War

Superomtyckt & Svintrist: God of War

Nej nu ger jag upp. Jag kan inte, det går inte. Jag har i två olika omgångar verkligen försökt älska God of War. Första gången var det den egenvalda svårighetsgraden som satte stopp för min relation med Kratos och Boy. Jag gillar en utmaning och söker mig ofta till de tuffare svårighetsgraderna men efter att ha stått och hamrat på samma nedrans fiende mot en vägg i vad som känns som flera minuter på grund av hur minimalt lite skada jag faktiskt delade ut fick det vara nog. Utmaning i all ära men att göra om krigargudens yxa till en skumgummileksak kan inte vara det bästa sättet att göra ett spel svårt. Hur som helst så var det väl mitt eget fel att upplevelsen blev haltande den gången så ett par månader senare blev det dags för ett nytt försök, den här gången på den alldagliga svårighetsgraden “normal”. Och visst, fienderna dör snabbare men jag tycker ta mig tusan att Kratos känns direkt klen även här. Den här gången spelar jag vidare en bra stund och tänker att jag nog bara behöver komma in i det för att riktigt lära mig att uppskatta Spartas spökes mäktiga muskler men ju mer jag spelar, desto tydligare blir det att det inte ligger någon tyngd i mina hugg överhuvudtaget. 

Samtidigt har jag extremt svårt att faktiskt ta in och njuta av miljöerna, nivåerna och designen på egentligen allt levande. Till att börja med är jag så himla trött på att snudd på allt som är magiskt behöver ha någon typ av självlysande neon-inslag för att demonstrera hur mytiskt det är och allt i God of War verkar ju vara just magiskt. Till och med renarna springer omkring med lysdioder lysdiod i hornen. Sen är det hela upplägget med nivåerna som bara inte funkar för mig. Allt känns för framplogat och förutbestämt för att den till synes enorma vintervärlden ska kännas äkta. Gå hit, hoppa där, kasta yxan, öppna kistan, slåss. 

Jag är fullt medveten om att i stort sett ingen på planeten håller med mig i detta och jag vill verkligen säga att jag avundas er alla som funnit ett av tidernas största mästerverk i God of War för jag önskar att jag också kunde älska det. Tyvärr gör jag verkligen inte det och spelet känns för mig som en halvdan Playstation 2-titel, om än en riktigt snygg och påkostad sådan men känslan är densamma. Ragnarök kommer jag därför också att snopet stå över som ett riktigt fån när hela världen återigen blir lyriska över den spelmässiga briljans som jag tydligen är helt blind för.

Superomtyckt & Svintrist: Fortnite

Superomtyckt & Svintrist: The Last of Us Part II

Superomtyckt & Svintrist: Forza Horizon 5

Jag gillar inte Fall Guys som free to play

Det är ingen hemlighet att jag har varit som besatt av Fall Guys under långa perioder sedan det släpptes gratis till Playstation Plus-användare för ett par år sedan och jag skulle till och med våga gå så långt som att påstå att det är spelet jag spelat allra mest sedan dess. Det är något med bandesignen som jag verkligen inte kunnat få nog av då det på många sätt kastar mig tillbaka i tiden till mina favoritnivåer till Mario Party 6. Platforming mot andra spelare har en särskild plats i mitt hjärta och i Fall Guys har jag ju haft den storslagna möjligheten att tampas om förstaplatsen i en grupp om 60 unikt kulörta, ruffande, skuffanda och ramlande bönblobbar. Helt i min smak, särskilt då jag faktiskt lyckats bli ganska bra på det med ett drygt hundratal vinster i bagaget. Jag är långt ifrån bäst men en klart duglig motståndare.

Som vi tidigare har rapporterat om på Gamereactor har ju Fall Guys gått och blivit gratis för alla att spela, Free to Play, och jag förstår att det var rätt steg för utvecklarna att ta på många sätt. För mig har förändringen dock gjort att spelet har tappat mycket av den charm som jag förälskat mig i. I grunden är det ju samma spel med samma banor och samma galet underhållande situationer men känslan och drivet att vinna gick någonstans förlorat med den nya uppdateringen. Fall Guys idag känns för mycket som ett... ja, gratisspel. Motivationen av att kamma hem en ack så eftertraktad krona försvann i samma veva som de ikoniskt kunliga hattarna upphörde att fungera som valuta för de mest stilfulla skruderna och nu endast fyller funktionen av erfarenhetspoäng. Den nya valutan som tagit kronornas plats är precis så identitetslöst identisk med hur in game-pengar födda ur mikrotransaktioner ser ut och fungerar i alla andra spel i genren. Jag saknar den peppiga stämningen bland menyerna mellan matcher och spänningen av att se vilka nya dräkter som dykt upp i butiken, för väggen av betalinnehåll som nu präglar den tidigare så minimalistiskt charmiga affären lockar mig inte det minsta. 

I slutändan så är det ju naturligt att ett gratisspel känns som just ett gratisspel och att klaga över något så värdsligt som Fall Guys är ju också ett tecken på hur gott ställt jag faktiskt har det i övrigt. Ändå kan jag inte låta bli att sörja hur mitt absoluta favoritspel för flera personer gick och förlorade en stor del av sin själ över en natt.

Jag gillar inte Fall Guys som free to play

Inte samma sak längre...