Svenska
Blog
Min vinylsamling är igång!

Min vinylsamling är igång!

Jag har länge drömt om att börja samla vinylskivor, där jag främst har lockats av spelsoundtracks från mina favorit-titlar. Ingenting storslaget, utan snarare riktigt småskaligt där varje inhandlad skiva ska vara från ett spel som jag verkligen, verkligen älskar. Merch av allehanda slag är egentligen något jag brukar undvika principfast sedan ett tiotal år tillbaka men just vinylskivor står i min bok utanför det, av någon anledning. 

Så för någon vecka sedan bestämde jag mig för att göra slag i saken och lägga en order på vad som skulle bli min allra första vinylskiva. Början på samlingen om man så vill. Skivan heter Signals From the Outer Wilds och innehåller förstås soundtracket från Mobius Digitals underbara rymdäventyr som jag har hållit som ett av mina absoluta favoritspel sedan jag först provade på det för lite drygt fem år sedan. Idag fick jag veta att den hade anlänt till mitt postombud och nu sitter jag och beundrar den, där den står vackert längst upp på hyllan, på den Mackegårdska våningen i centrala Göteborg. 

Samlandet har alltså äntligen börjat och ser fram emot att se vart mitt nyfunna intresse kan tänkas ta mig. Vilket blir nästa steg, kanske du undrar? Jo, jag måste naturligtvis skaffa mig en vinylspelare så att jag kan lyssna på skivan också!

HQ
Nu kastar jag loss!

Nu kastar jag loss!

Jag har väntat, längtat, hoppats och väntat lite till på att en vacker dag få dyka in i Rares öppna sjörövarvärld, ända sedan jag såg Sea of Thieves streamas på Twitch under dess alfaperiod 2018. Det har debatterats flitigt i mitt eget huvud, om huruvida jag är villig att beställa hem ett Xbox Series X bara för det och ett fåtal andra spels skull, men lyckan visade sig gå en annan väg och nu är det inte längre jag som väntar på Sea of Thieves, utan det är faktiskt Sea of Thieves som väntar på mig! Sedan ett par timmar tillbaka har jag det nämligen installerat och klart, redo att startas upp på mitt Playstation 5 - och jag är rysligt taggad! 

Min recension av PS5-versionen dyker upp här på sidan om en dryg vecka, men innan dess skall det plundras!

HQ
Jakten på den perfekta syrliga drycken

Jakten på den perfekta syrliga drycken

När det kommer till de fem grundsmakerna har jag en tydlig favorit som för mig utklassar allt motstånd. Vankas det godis så väljer jag i 9,5 fall av 10 att köpa surisar för hela slanten och blir det snacks kommer jag högst troligt att sitta med en påse av de syrligaste salt och vinäger-chipsen. Jag älskar allt som är surt helt enkelt och det har på senare år utvecklats till en passionerad jakt efter den allra främsta syrliga drycken. 

Eftersom att syra och citron ofta går hand i hand så blir det i regel just citrondrickor av alla möjliga slag som testas på den Mackegårdska våningen i centrala Göteborg men det är dessvärre sällan som jag blir imponerad i någon större utsträckning. Alltför ofta blandas det i på tok för mycket sötma i mina sura drycker, vilket förstås inte smakar illa på något sätt, men det är heller inte vad jag letar efter. Jag vill ha en dryck där surheten verkligen ligger i första rummet och som alla andra smaker antingen ska komplettera eller förhöja. Hög syra med god smak. Bättre än så kan jag egentligen inte formulera det.

Favoriterna just är Brämhults fruktiga lemonad av nypressade citroner, samt San Pellegrinos kolsyrade Limonata, som båda blir riktigt trevliga i stora glas med nästan lika stora isbitar och ibland en exra dos citronkoncentrat. De är når dock inte riktigt hela vägen in i mål för mig och även fast båda är rysligt goda drycker så fortsätter jakten på den ultimata törstsläckaren. 

Just nu sitter jag och sippar på en sockerfri Zingo Citron, vars existens jag av någon anledning aldrig har noterat förut. Den är inte så god. Smakar nästan bara sötningsmedel. Lite tråkigt.

Har du några tips på sura drycker?

Problemet med att dö i spel

Problemet med att dö i spel

Igår kväll såg jag till slut eftertexterna rulla i det Norrköpings-utvecklade Bramble: The Mountain King (Läsvärd recension, signerad Niclas Wallin hittar du här). Det är ett spel som jag har haft ögonen på sedan jag fick det rekommenderat till mig av en kollega förra sommaren, så när det reades ut via Playstation Store för 60% av ursprungspriset (erbjudandet gäller fortfarande) såg jag det som att ödet talade sitt tydliga språk och slog till. Nu sitter jag här, på andra sidan av äventyret och konstaterar att det är ett otroligt välgjort spel, sett till estetik och atmosfär, där myterna om den svenska urskogen återges med enorm kärlek och mystik. Även fast det rent mekaniskt inte är så mycket att hurra över så vill jag gå såpass långt som att påstå att Bramble: The Mountain King är ett atmosfäriskt mästerverk som jag tror kommer att finnas med mig ett bra tag framöver.

Det fick mig dock att fundera över ett problem som jag ofta upplever i den här typen av spel med stämningsfullt berättande i fokus, som främst inte är gjora för att utmana spelaren - nämligen hela konceptet av att dö. För döden drabbar åtminstone mig lite titt som tätt och vad som ofta händer därefter är inte helt oväntat att en sparpunkt laddas om från bara ett par sekunder tidigare och jag får försöka igen. Lite lätt summerat så är konsekvenserna av att somna in lika med noll, då det enda som egentligen går förlorat är några sekunder av min kväll. Eller nej, riktigt så enkelt är det faktiskt inte, för när döden slutar vara något som spelar egentlig roll så finns det heller ingenting att frukta med de ohyggligheter som spelen ställer oss inför. I fallet med Bramble: The Mountain King så kom jag istället på mig själv med att rädas döden på grund av att den helt enkelt sticker hål på min atmosfäriska bubbla, när jag trots nederlaget får fortsätta spela från typ samma ställe, ändå. Vad som egentligen blir lidande är egentligen inte den stackars lilla Olle i skogen, utan min egen inlevelse som får sig en liten törn varje gång en sparpunkt laddas om. Finns det inget bättre sätt att göra det på?

Jag förstår att det är mycket begärt av utvecklarna att omdefiniera döden till något mer betydelsefullt men när jag tänker på det så är det ändå vad jag tror behöver hända för att den här genren ska ta nästa kliv mot bättre inlevelse. Vad den förändringen skulle bestå av har jag däremot inte en susning om men att säga "Du dog, försök igen", är i min mening inte tillräckligt för att behålla bubblan intakt när det i princip är en interaktiv sagobok som jag spelar. Det funkar i Dark Souls, och actionspel generellt, just för att de är actionspel med fokus på prestation, inte för att Bramble, eller andra spel i genren, för den sakens skull saknar actionmoment, men jag tror att du förstår vart jag vill komma med mitt resonemang. Som sagt är det svårt att föreställa sig vad en omladdad sparpunkt skulle kunna ersättas med, för jag vill ju heller inte att döden ska innebära att spelet är över bara för att jag råkade hoppa lite för sent. Samtidigt skulle jag vilja frukta den som om varje fara faktiskt kunde betyda slutet. 

Eller är jag ute och cyklar igen?

Göteborgs Jack Bauer

Göteborgs Jack Bauer

Det var under mitt påskfirande uppe hos familjen i Östersund som jag och min käre far bestämde oss för att titta på lite gammalt hederligt svenskt kriminaldrama med supersnuten Johan Falk i spetsen. Vi började med den allra första filmen Noll tolerans från 1999 och fortsatte sedan nästan på automatik med att se fem ytterligare Falk-rullar under kvällarna som följde. Det är säkert tio år sedan jag såg filmerna sist och sedan dess har jag hunnit flytta från lilla Östersund och är numera bosatt i Göteborg, där serien också utspelar sig. Nu när jag är bekant med staden på en helt annan nivå än jag var då, kan jag verkligen uppskatta att se, vad som måste beskrivas som Sveriges enda riktiga action/thriller-serie utspela sig mitt bland mina egna krokar och kvarter. Skottlossningar inne på Gothia Towers, biljakter nedför Avenyn och gängbråk i Nordstan får allt att kännas spännande nära och jag njuter av att kunna identifiera allt fler platser som jag inte hade en susning om när jag såg filmerna för första gången.

Nu är jag hemkommen från påskresan och har precis sett den sjätte filmen "De fredlösa", och jag räknar med att samtliga delar kommer att ha kollats igenom inom bara ett par dagar. Förutom nöjet av att de utspelar sig i Göteborg så är Falk-serien dessutom en samling riktigt bra filmer där främst Jacob Eklund och Joel Kinnaman är fullkomligt lysande i rollerna som Johan Falk och infiltratören Frank Wagner. Storskurken Seth Rydell, spelad av Jens Hultén, är förutom de två ovan nämda stjärnorna, en av seriens starkaste karaktärer som jag inte kan låta bli att älska för sin hjärtligt dryga översittar-attityd, så fort han dyker upp i bild. 

Imorgon drar jag igång med säsong två och ser redan fram emot mer västkusts-baserad polis-action under kvällarna som följer. När samtliga filmer är avbetade så tänker jag ge mig på att läsa boken som utspelar sig efter Johan Falk: Slutet. Det blir kul!