Det här med bakåtkompatibilitet gör mig alltid kluven. Trots allt så spelar jag hellre nya spel än gamla, i synnerhet när det kommer till tredimensionella spel. Där vackra pixelspel liksom åldras som ett bra vin och blir finare för varje år som går, känns tredimensionella spel ofta brutalt fula efter bara några år på nacken och flyter heller inte särskilt bra eftersom de ofta körs i lägre bilduppdatering till konsol.

Men... med det sagt så spelar såklart även jag äldre titlar. Det var inte så länge sedan vi kopplade ihop tre TV-apparater för att på nytt spela Halo: Combat Evolved på delad skärm och Dreamcasten tas ofta fram för att avnjuta exempelvis Power Stone, Virtua Athlete eller Chu Chu Rocket. Och Gamecube ska vi bara inte tala om. Faktum är att det är enda retrokonsolen jag aldrig tagit bort från TV-bänken sedan den släpptes.

För att summera är bakåtkompatibilitet inget jag personligen skulle basera konsolköp efter, heller inget jag inte kan leva utan - men när funktionen finns är det en bonus. Och med tanke på att Xbox One just nu är i färd med att få stöd för original-Xbox tänkte jag lista de fem spel jag hoppas ska läggas till, titlar som jag vet är sådana som jag på nytt skulle ge mig på att försöka spela igenom. Titlar som skulle göra bakåtkompatibiliteten värd för mig.

Tänk på att detta inte betyder de bästa Xbox-spelen. The Cronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay är ledigt ett av formatets främsta, men där finns som bekant remaken The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena till Xbox 360, vilket gör det menlöst för min egen del. Detta gäller även Halo-spelen och flera andra.

5. Jet Set Radio Future Jag verkligen älskar Jet Set Radio, men med det sagt råder det ingen tvekan om att bortglömda uppföljaren Jet Set Radio Future är bättre på nästan alla sätt och vis, med undantag enbart för musiken som "bara" håller jämna steg med originalet. Och det här är ett spel som inte åldras, precis som Jet Set Radio är lika kul idag som när det kom, gäller det även Future som absolut borde få chansen att synas lite igen.

4. Jade Empire För mig är det framför allt Star Wars: Knights of the Old Republic och Jade Empire som definierar vad Bioware är. Rollspel som inte förklätts till actionspel med så löjliga mängder djup och valmöjligheter att varje äventyr blir mitt äventyr. Medan förstnämnda idag hör till Star Wars Legends och fungerar så mycket bättre till PC, är Jade Empire något jag verkligen skulle vilja spela på nytt. Att detta bara blev ett enda spel är stor sorg, det är ju precis såhär ett riktigt bra rollspel ska vara.

3. Kingdom Under Fire: The Crusaders Idag kär Musou/Dynasty Warriors-serien giganter inom genren, men för ett tiotal år sedan fanns gott om varianter där ett sådant var underhållande Ninety-Nine Nights och ett annat var Kingdom Under Fire. I Kingdom Under Fire: The Crusaders kombinerades strategi och action på ett härligt sätt med bra story medan jag högg mig framåt och dompterade omkring trupper. Det var när jag recenserade Fire Emblem Warriors jag insåg att mycket lånats från denna klassiker som absolut motstått tidens tand väl och som vore grymt kul att få spela på nytt.

2. Panzer Dragoon Orta Ett annat spel som inte påverkats alls av tidens tand. Ett fullständigt makalöst vackert actionspel av rälsskjutarmodell bland omgivningar som inte kan beskrivas på andra sätt än "episka" och "steam-punk". Det här spelet är en av få orsaker till att original-Xboxen startas upp mellan varven och att kunna köra detta till Xbox One vore guld värt för min egen del.

1. Star Wars: Republic Commando Det kanske bästa som kom från Lucas andra Star Wars-trilogi var Republic Commando. Ett actionspel som på flera sätt var långt före sin tid med ett upplägg vi senare kunnat se spår ifrån i bland annat Gears of War och Halo 5: Guardians. Det vore en kulturgärning av sällan skådat slag om detta spel kunde bli bakåtkompatibelt och dessutom dra nytta av den extra hårdvarukraften i Xbox One X till högre upplösning och möjligen även bilduppdatering.

Finns det något Xbox-spel du gärna skulle vilja spela på Xbox One och isåfall vilket?

Det utbröt en intressant diskussion på Skype igår där stora delar av redaktionen deltog. Det handlade i stora drag om singleplayer och dess framtid i svallvågorna av att EA lägger ner Visceral. För många är singleplayer den viktigaste komponenten i ett spel, men de allra flesta tycks ha skiftat fokus mot multiplayer nuförtiden att döma efter vad som slår och blir stort i spelvärlden.

Ett bra exempel på det hittar vi hos Bethesda som väl får beskrivas som spelbranschens bästa på området. De har på kort tid skämt bort oss med Prey, Dishonored: Death of an Outsider och The Evil Within 2. Samtliga dessa skulle jag beskriva som väldigt bra spel. Vi snackar riktigt påkostad singleplayer befriat från störande loot-boxar som belönats universellt med höga betyg. Detta måste väl spelvärlden uppskatta?

Nej, tyvärr verkar det inte så. Prey försvann snabbt från listorna, Dishonored: Death of an Outsider likaså och i förrgår kunde vi berätta att försäljningen av The Evil Within 2 på skiva var 75% lägre än föregångarens i Storbritannien. Sistnämnda gäller dock som sagt bara Storbritannien och äts säkerligen upp något av ökad digital försäljning - men jag tvivlar på att spelsmaken gentemot britterna är så annorlunda i resten av världen och 75% är för mycket för att kompenseras.

Rykten skvallrar om att Bethesda nu överväger att göra om sin modell. Om det inte räcker att göra skitbra och läckra singleplayerspel, medan betydligt billigare multiplayerfester med giriga mikrotransaktioner säljer långt mer och fortsätter dra in pengarna efter lansering - så blir det svårt. Singleplayer är ju dessutom ganska otacksamt. Ett spel med rysligt läcker grafik, tight berättande, bra röstskådespeleri blir kanske 10-20 timmar långt. Omspelningsvärde tveksamt.

Att göra nytt singleplayer-DLC tar tid, det krävs röstskådespelare, ett bra sätt att få in det nya tillägget i storyn (att sälja delar ur storyn separat brukar inte ses med blida ögon), ett vettigt manus och så vidare. Det är något som ofta leder till att sådant DLC senare slutar som eget spel. Halo 3: ODST är ett bra exempel på sådana spel, men även ovan nämnda Dishonored: Death of an Outsider började sin bana som singleplayerexpansion innan det blev eget spel.

Jämför det med att göra tre-fyra multiplayerbanor (varav någon kan vara remake på tidigare spel) och sedan sälja. Eller fylla spelen med mikrotransaktioner. Klart ekonomin mår mycket bättre av det. Och det är med ekonomin hyran ska betalas.

Att singleplayerspel kommer fortsätta komma och släppas är självklart, men att göra svindyra sådana utan att inkludera alternativa sätt att tjäna pengar på blir allt svårare. Jag tror att fler stora utgivare likt EA kommer vara svårflirtade att starta sådana projekt. Bättre att göra något som liknar Destiny, Borderlands eller The Division istället. Mindre risk, helt enkelt. Singleplayer tror jag kommer ta allt mindre plats i AAA-spelsammanhang och allt oftare vara titlar som Unravel, Ori and the Blind Forrest eller Cuphead - alternativt vara decimerat till en några få timmars långt pliktskyldigt äventyr i en multiplayertitel.

"Men Grand Theft Auto V då?", tänker kanske någon. Vad jag försöker säga är inte att singleplayer försvinner, utan att det kan komma att krympa på bekostnad av annat. Riskerna är helt enkelt för stora och det är svårt att tjäna mer pengar på dessa titlar än spelen kostar. Runt knuten väntar ännu ett singplayerspel från Bethesda, Wolfenstein II och det ska bli intressant att se hur det går för spelet.

Fortsätter utvecklingen med svag försäljning för singleplayer befarar jag att en av de sista stora utgivare som verkligen satsar på den som spelar själv, kommer välja att tänka om. Och jag kan inte klandra dem, försäljningen tycks faktiskt indikera att det är en typ av spel som inte alls lockar på samma sätt som förr.

Spel helt dedikerat till singleplayer får det att tuffare och de stora succéerna hittar vi numera ofta hos spel som Fortnight, PlayerUnknown's Battleground och Ark: Survival Evolved.

Star Wars Battlefront II har som du säkert vet haft en beta som startade den 4 oktober och pågick fram till idag. Jag investerade gott och väl över 100 timmar i föregångaren och har därför verkligen sett fram emot del två nästan lika mycket som filmen The Last Jedi. Och det är inte ens en överdrift.

Hur har jag hunnit klämma lite mer på det till flera format och är redo att dela med mig av lite plus och minus på det jag hittills har fått uppleva.

[ + ] Rymdstriderna i ettan hade sin charm, men det kändes som en Tie Interceptor körde såpass långsamt att man fått framföra den med EU-moppekort på jorden. Nu känns striderna snabbare och mer intensiva och Tie Bomber är rasande mäktig med dess löjliga eldkraft. Starfighter Assault är något jag förutspår kommer bli väldigt populärt i Battlefront II.

[ - ] Hjältarna var ofta irriterande inslag i ettan där spelare kunde stänga in sig i små utrymmen och sitta där en hel match som exempelvis Han Solo och knäppa alla som gick in utan egentlig chans att ta ihjäl liraren. Dessutom var hjältarna märkligt dåligt gjorda rent grafiskt. Spontant känner jag samma inför Battlefront II, hjältarna är för starka, går att missbruka, är fula och gör verkligen inte spelet roligare.

[ + ] Naboo-banan känns härligt nostalgisk att spela på. Jag är, som de flesta andra, milt sagt kluven till episod 1-3, men det fanns mycket som var bra också, inte minst miljövariationen och fienderna. Därför känns det ljuvligt att få gå omkring och röja i Amidalas huvudstad Theed och hinna kolla in allt mer noggrant än i filmerna. Det våldsamt tomma palatset med alla snarlika rum känns lite trist, men annars är detta en pärla.

[ - ] Klassystemet känns helt onödigt. Som en lösning på ett problem som inte finns. Varför inte låta mig välja den bössa jag vill ha, välja det skin jag vill ha och sedan få spela? Jag vet att många efterfrågade mer speldjup, men det är inte lika med mer krångel väl?

[ + ] Onlinebiten i Star Wars Battlefront hade sina problem; servrarna kunde tömmas på folk utan att nya kom in, buggar hindrade saker från att låsas upp och laddningstiderna var direkt löjliga. Allt detta verkar Dice ha fått fason på redan till betan som fungerar så mycket bättre redan nu.

[ - ] I Battlefield har det länge varit kutym att när jag dör, så får jag vara beredd på att det kan ta en stund att vara tillbaka i striden igen. Så var det aldrig i Star Wars Battlefront där 'fullt ös - medvetslös' rådde. Battlefront II är inte Battlefield, ändå finns detta inslag med och jag lufsar sakta med min droid för att komma fram till det roliga efter att ha fått bita i gräset. Bara för att mötas av prickskyttar som verkar vara betydligt bättre i detta spel och ofta vet jag inte ens vad jag dör av när jag plötsligt segnar ihop. Banorna tycks vara alldeles för stora och det leder till tempoproblem samt en uppenbar risk att jag på nytt dör innan jag ens hunnit ansluta till striden igen. Dessutom är jet-troopers verkligen inte roliga rent spelmässigt eller sett till Star Wars-kanon för den som bryr sig om sådant. Här är de på tok för många och suger det roliga ur striderna.

[ + ] Spelkontrollen var bra i originalet, men skotten ofta så våldsamt långsamma att det kunde vara svårt att skjuta fiender på lite håll. Här går det snabbare och rörelseschemat känns överlag bättre. Det gör striderna roligare och mer utmanande.

[ - ] Av oklar anledning har ett filter valts till grafiken som döljer det tjusiga arbete Dice gjort. Jag har för skojs skull gjort lite blindtester med vänner och sambo, och konsensus är att det första Battlefront ser bättre ut.

[ + ] Dice är såklart inte immuna mot buggar, men de brukar ändå hålla en hög teknisk standard på sina spel med fin bilduppdatering och Battlefront II fortsätter den traditionen. Det flyter väldigt stabilt och det är relativt enkelt att få till en hög bilduppdatering på PC.

[ - ] Loot-systemet känns direkt värdelöst och jag gillar heller inte scrap-systemet. Jag vill kriga, inte sitta panta vapen och utrustning för att göra nya saker samt bläddra i menyer. Det känns som något som hade passat i ett prisjägaräventyr i Star Wars-univerumet, men absolut inte i Star Wars Battlefront II. Att det finns Pay to win-inslag är också rejält negativt.

[ + ] Dice måste som sagt ta bort pay to win-inslagen, helt skrota alla former av loot och minimera mängden menytraggel. Men med det sagt så har de samtidigt slopat säsongspassen. Detta ska de såklart hyllas för rejält. Underbart att äntligen få spela allt nytt innehåll med alla vänner, inte bara de som handlar DLC.

[ - ] De spellägen som finns tillgängligt har inte övertygat. Galactic Assault känns obalanserat och folk verkar fullständigt omedvetna om vad de sysslar med. Här kan man säga att jag spelar med fel folk, men när i princip ingen match riktigt funkat som det ska så är det utvecklarnas fel. Strike är kul i teorin, men att folk redan under betan lärde sig spawn-campa så effektivt bådar inte gott för framtiden. Jag hoppas framför allt Supremacy, Walker Assault, Blast och Extraction från föregångaren finns kvar så inte allt gammalt kastats ut för sakens skull.

...och till sist två frågetecken:

[ ? ] Dice kan ljud. Dice är otroligt bra på ljud, rent av. Ändå var det länge sedan jag hörde en så mixad blandning av bra och dåligt som i Star Wars Battlefront II. Detta är ju Star Wars där just ljudet är ohyggligt viktigt. Ändå låter så många laserpistoler som krutpåkar och smällarna i horisonten låter som valfritt Call of Duty eller Battlefield. Samtidigt är så mycket bra också. Smällarna i rymden, det omisskänliga ljudet av Bobba Fetts Slave 1 och explosionerna får ryggraden att dallra av välbehag. Här behövs en balans hittas. Mindre av det dåliga (mycket lät bättre i ettan) och mer av det som är bra (tyngden är makalös) behövs, varför har vissa delar försämrats?

[ ? ] I Star Wars laddas vapen inte om generellt. De bara fungerar. Det löstes med ett överhettningssystem i Star Wars Battlefront som gav en bra balans och väldigt mycket eldgivning. Nu har Dice kommit på att istället för att ha en omladdning, så kan de få överhettningen att fungera på samma sätt. Jag är väldigt skeptisk mot detta, dels tar de bort en unik sak som fick spelet att skilja sig från mängden till att bli ännu en förstapersonsskjutare där jag rytmiskt trycker om omladdningsknappen och dels är det ju verkligen inte Star Wars. Samma sak med handgranatspammande, rekylen och alla jetpacks. Meningen är väl att det ska kännas som just Star Wars och inte bara vara ett förstapersonsspel i mängden med Star Wars-skin på allt?

Spelade du Star Wars Battlefront II-betan, och vad tyckte du isåfall?

Imorgon klockan 09:00 är det recensionsdags för ett av de senaste årens mest hypade indiespel, Cuphead. Från början var det ett tämligen litet spel med spektakulära bossfighter som avlöste varandra, men efter den enorma uppmärksamheten har det byggts ut till något helt annat. Om det varit bra eller dåligt för spelet går såklart att diskutera, och det kommer jag avslöja allt om under morgondagen.

Något som däremot inte är en smaksak eller hemlighet är hur fruktansvärt löjligt snyggt det här spelet är. Alla som kan sin tecknade historia och har vuxit upp med Woody Woodpecker, Looney Tunes, Silly Symphony, Hanna-Barbera och andra tecknade pärlor kommer ofelbart sitta och gråthulka åt den absolut ljuvliga designen och den perfekt ackompanjerande musiken.

...imorgon 09:00 alltså. Cuphead-recension hos oss på Gamereactor. Missa inte det!

Ett spel så vackert att varenda bildruta kan klassas som konstverk.

Fint folk kommer alltid för sent. Xbox 360 släpptes i november 2005, bara tre och ett halvt år efter att den första Xbox släppts i Europa. Året innan hade Halo 2 lanserats till just Xbox och visat prov på vilken, med den tidens mått mätt, makalöst kraftfull konsol det var innan den alltså kort efter pensionerades.

När Xbox 360 släpptes var den då ganska nya serien Call of Duty ett av dragplåstren och överskuggade totalt Perfect Dark Zero som var tänkt att vara en nystart för den serien och början på något stort. Fansen väntade febrilt på livstecken från Master Chief till den nya konsolen, men först på E3 2006 blev de bönhörda då den första teasertrailern visades och spelet utannonserades. Det skulle dock dröja innan spelet släpptes och istället var det samma år dags för Gears of War att göra premiär och vara dragplåster under hösten.

Fint folk kommer alltid för sent, som sagt. Därför blev det först den 26 september 2007 som Halo 3 lanserades i Europa, nästan två år efter att konsolen lanserats. Men det var värt varenda sekund av väntan, Halo 3 är ett spel många rankar som absolut bäst i serien (för mig får det dock räcka med en andraplats, efter Halo: Reach). Idag är det på dagen tio år sedan. Och just nu kliar det i fingrarna rejält. Ikväll tänker jag nämligen damma av Master Chief Collection och fira detta genom att återigen lotsa gamle Master Chief och Cortana genom horder av Covenanter, sänka stygga Brutes, ha episka strider mot Scarabs, lattja med Warthogs och bara njuta av Martin O'Donnells förstklassiga musik.

Halo 3 är ett stycke spelhistoria som satte standard för multiplayer online och det är även spelet som satte punkt för Bungies berättelse om Master Chief Petty Officer of the Navy John-117. Efter det kom som bekant den något underskattade pärlan Halo 3: ODST och därefter Halo: Reach, men Master Chief och Cortana återsåg vi inte förrän 343 Industries väckte dem till liv i Halo 4, varpå serien tog en ny inriktning.

Halo 3-trailern "Starry Night"

Ett av tidernas bästa spel, enligt min ringa mening.