Jag älskar Kickstarter och har var och varannan månad paket att hämta. Lite som en bonusjulafton med någon ny pryl som ännu inte finns i butik. Oftast handlar det om brädspel. Dice Throne heter ett sådant som anlände förra året, men som jag på grund en för stor hög av ännu ej invigda spel inte ens plastat upp och provat på ännu.

I helgen var det dock premiärdags och reglerna består av ett tunt häfte så det gick snabbt att lära sig (rekommenderar den officiella instruktionsvideon som ger en bra överblick av grunderna). Det handlar i grund och botten om ett slags attack-Yatzy där du slår fem tärningar och får slå om så många du vill innan du har ett slutresultat du förhoppningsvis är nöjd med. Istället för att slå kåkar, två par och treor - är dessa tärningar fyllda med både siffror och olika symboler.

Även symbolerna varierar beroende på vilken karaktär du valt, där barbaren är lämplig för nybörjare och handlar om enkelt skada eller enkel defensiv. Väldigt lätt att spela, men å andra sidan väldigt lätt att finta bort med. Spelar du istället Moon Elf får du möjlighet att undvika skada istället för att träffas alls och kan nypa till rejält med lite taktik. Shadow Thief å sin sida har gott om resurser, medan Monk kan spelas både offensivt och defensivt, men har mindre pålitliga tärningar.

Balansen är väldigt god och man spelar generellt två mot två eller tre mot tre (det går även att spela alla mot alla, men det är inte lika genomtänkt). Du spelar även med kort för att kunna sabotera för motståndarna och hjälpa dig själv samt din lagkamrat. Striderna blir förvånansvärt jämna trots att figurerna är såpass olika som de är samt det faktum att tärningar är inblandade. Produktionsvärdena är också bra med ursnygga tärningar, fiffiga liv- och resursmätare, tjocka spelkort och rejäla plattor med varje karaktär samt snygg design.

Oväntade comebacker, vansinnigt kraftfulla attacker som kontras, skoningslös olycka, härliga sabotage och spänning väntar vid så gott som varje parti, där en omgång tar runt 40 minuter (20-40 minuter enligt officiellt beskrivningen). Kort sagt, varm rekommendation på Dice Throne.

Ett roligt brädspel med en expansion väntandes i november.

Varför göra något svårt när man kan göra det enkelt. Eller varför inte bara testa och se vad som flyger. Det tycks ofta vara hur amerikaner resonerar när de släpper produkter stela svenskar bara fnyser åt och i sin iver att fördöma dumheter glömmer bort att det är okej att välja bort det man inte vill köpa.

De som är gamla nog kommer kanske ihåg när det började komma glassar med andra smaker än fulvanilj samt dåligt artificiell päron och jordgubbe. På sin höjd doppad i lite choklad. När det började dyka upp glassar kallade Rocky Road eller Texas med nötter, kakbitar och marshmallows var svenskarna snabbt där igen och fördömde. Och sådär har det varit.

Jag lutar mer åt andra hållet. Nytt är kul, nästan oavsett vad det är, och det jag inte vill ha kan jag ju bara låta bli att köpa. Därför blir jag tröstlöst lycklig över att Heinz i USA nä släppt en produkt som kort och gott består av majonnäs blandat med ketchup. Eftersom båda dessa produkter från Heinz hör till de jag gillar bäst inom respektive område så kommer jag definitivt köpa med mig en flaska hem från USA till sommaren. Banalt, enkelt och kul. Och förmodligen gott.

Mest troligt oumbärligt.

Jag har alltid varit förtjust i folk med väldigt mycket swag och en generös dos "larger than life". Du som läser min blogg vet såklart att jag verkligen inte har mycket till övers för fotboll (soccer) som jag tycker är något slags koncentrerad tristess med stjärnor som medvetet fuskar så mycket det bara går under matcherna till fansens stora jubel när någon lyckas filma till sig en straff eller liknande.

Ofta med så pinsamt usla resultat att det blir direkt övertydligt hur personen försökt fuska (något vi med rätta brukar se ner på i alla andra sammanhang), men utan att någon hudflängs för det. Inte heller är jag kompis med alla godtyckliga domslut där det även i världens största sportevenemang - World Cup - kan avgöras matcher av att någon utför regelrätt fusk. Det finns de som gillar det, jag är dock inte en av dem.

Men! Med det sagt så tänkte jag ta och göra något så ovanligt som att hylla en liten del av sporten idag, närmare bestämt Zlatan. Jag höll redan innan han stack till Manchester United tummarna för att han skulle gå till Los Angeles Galaxy. Hans personlighet är verkligen perfekt för amerikansk sport, vilken så ofta är tätt hopslingrad med showbusiness - och ett kvitto på det fick vi i den helsida i Los Angeles Times han körde innan han anlände.

För Zlatan är fullkomligt fantastisk, det är bara så. Ett lyckopiller av sällan skådat slag och jag blir genuint lycklig nästan varje gång han säger något som inte riktigt passar in i det hårt inrutade och jantelagsdrabbade Sverige. Jag såg därför första matchen han spelade för Galaxy (och jag tittar så ogärna på soccer att jag ännu inte sett ens en sekund av när ÖFK spelar trots att jag är infödd Östersundare), och det fick jag igen med ränta. Zlatan regerade.

Igår var det äntligen dags för honom att dyka upp i amerikansk TV på allvar när han gästade Jimmy Kimmels talkshow, vilken sänds hyggligt centralt från Hollywood. Jag tycker alltid det är kul när svenskar medverkar som när Alicia Vikander fullständigt charmat sönder Jimmy Fallon eller Zara Larsson blåser publiken av stolarna hos Ellen De Generes, men jag hade extra höga förväntningar här.

Fotboll i USA är nätt och jämt en 'topp tio'-sport när det kommer till mediaintresse och publik, och det var därför rimligt att tro att det inte var så hett. Jag följer flera amerikanska talkshows slaviskt och har sällan sett fotbollsspelare medverka, möjligen undantaget Beckham. Men nu var det Zlatans tur och redan när han kom in var jublet enormt mycket större än för huvudgästen LL Cool, och resten kan jag bara beskriva som TV-historia i sammanhanget.

Zlatan dominerar amerikansk TV lika bra som fotbollen, och publiken och Kimmel själv ville bara ha mer. Plötsligt sticker inte Zlatans attityd ut lika mycket längre och han tycks stormtrivas i ett land där man älskar ett gott självförtroende. Något han naturligtvis har massor av och backar upp det med talang.

Att han dessutom lovar att spela World Cup måste man bara älska (om Zlatan vill det - måste han banne mig få det), likaså att han slår fast att det inte blir något VM utan honom. Precis så. Zlatan har hittat hem, måtte han få några fina säsonger med Galaxy, nu är till och med jag villig att kika på sporten.

Kolla på denna länk!

En kung bland kungar. Det är bara så.

Om du läser min blogg vet du säkert att jag älskar retrospel, och så sent som under tisdagen recenserade Commodore 64 Mini, en enhet som gett mig många ljuva minnen av svunna tider senaste två veckorna. Ett problem med dessa spel, vilket jag påpekade i texten, är att många titlar är så föråldrade att de nu är svåra att avnjuta.

Och så kan det vara, tidens tand är hård mot spel på ett sätt som i synnerhet böcker och musik, men i viss mån även film klarar sig ifrån. Med det sagt så går det utmärkt att avnjuta många äldre titlar som är precis lika underhållande nu så då, vilket Classic Mini-utgåvorna av NES och Super Nintendo visat prov på. Men det finns en sorts spel som brukar klara sig risigare och det är polygonspel.

De första tvådimensionella spelen kom redan på 1960-talet och sedan dess har de utvecklats. Tredimensionella spel har inte alls samma historia och lätt förenklat var Playstation vad Coleco Vision var för tvådimensionella konsoler, och med samma resonemang var Playstation 2 och Xbox en slags motsvarighet till Atari 2600. Det vill säga ofattbart primitiv teknik där det idag för många upplevs som så sanslöst fult och märkligt hopsatt att det blir svårt att avnjuta trots att varje generation har sina förtjänster.

Lyckligtvis får många spel ny chans via nyare utgåvor där de fräschas till och får nytt liv. Jag tänker bland annat på Shadow of the Colossus som jag först nu spelat på allvar. Hit hör också de Xbox-spel som nu går att spela till Xbox One X med kraftiga förbättringar. Ofta ser spelen ut som tidiga Xbox 360-spel och skärpan gör att det helt plötsligt går att ha kul med dem på allvar igen.

Under dagen vankade det en större lansering av Xbox-spel som nu är Xbox One X-kompatibla varav flera favoriter för min egen del fanns med (främst Conker: Live & Reloaded, Panzer Dragoon Orta och The Elder Scrolls III: Morrowind), titlar jag skulle placera på en personlig topp 10 över de bästa Xbox-spelen. Sagt och gjort, jag åkte över till far för att rota i förrådet och hitta igen mina gamla Xbox-spel, vilka jag inte rört på över tio års tid.

Jag tog med mig hela kartongen hem och har sedan dess suttit och gottat mig. Conker: Live & Reloaded står sig helt fantastiskt bra och ju mer jag spelar, desto mer obegripligt känns det att detta inte fått en uppföljare. Det är så bra att jag rätt upp och ner kan rekommendera alla att ladda ner, spela och bara garva åt vansinnet i ett av de mest respektlösa spel som någonsin gjorts tillsammans med Ubisofts South Park-lir. Frågan är om någon ens vågar göra humor av det här slaget i dagens lite mer känsliga tider?

Panzer Dragoon Orta ger mig fortfarande gåshud med den närmast överpampiga inramningen och de sällsamt vackra omgivningarna. Nu fattar jag bättre än någonsin varför detta aldrig blev någon succé för Segas del (det är så otroligt smal målgrupp för utmanande rälsskjutare med drakar och fantasispråk samt obegriplig japansk story), men det är fortfarande en annorlunda och mäktig upplevelse. Skulle jag rekommendera det? Ja, tveklöst till dig som har minnen från det, däremot är jag mer tveksam till om det skulle roa dagens gamers.

Till sist fastnade jag för The Elder Scrolls III: Morrowind. Det vore synd att påstå att det är direkt vackert, men vilken makalös skillnad det är på denna version gentemot originalet. Och snacka om speldjup. Plötsligt förstår jag bättre alla de som tycker att Bethesda varit lite för ivriga med att strömlinjeforma de senaste båda delarna i denna serie. Här kan man verkligen göra allt och världen lever och frodas helt utan min närvaro. Hur jag levlar, vart jag går, vilka magiska grejer jag snickrar ihop och vem jag pratar med styr verkligen allt. Jag hade glömt hur otroligt Morrowind faktiskt är, och detta samt Conker: Live & Reloaded lär bli vad jag pysslar med tills dess att God of War släpps.

Att göra dessa titlar spelbara på nytt är en kulturgärning av rang och jag hoppas verkligen att detta arbete fortsätter. Det här är helt rätt sätt att hantera klassikerna på och göra dem tillgängliga för en ny publik samt för äldre som saknar lite vuxnare spel utan evighetslånga genomgångar, tillrättalagd story och handhållande i spelen.

Conker: Live & Reloaded är på pricken lika bra 2018 som när det kom för 13 år sedan.

Sitter och bläddrar i Gamereactors historik för att kolla hur det såg ut såhär års för ett år sedan, två år sedan, tre, fyra och så vidare. Och jodå. Ända sedan 2006 drog E3 igång så smått redan i april. Stora utannonseringar gjordes innan mässan för att få uppmärksamheten ensamt och slippa dränkas i bruset av allt annat.

Under E3 kunde man då istället släppa nya bilder, en ny trailer och kanske avslöja något nytt om titeln ifråga. Men 2018 har det varit magert på den här fronten. Överhuvudtaget har det varit ganska magert senaste halvåret med stora utannonseringar, inte ens Sony hade sådär rasande mycket att komma med vid sin senaste Playstation Experience, och Nintendo har visserligen charmat alla med Nintendo Direct, som dock varit fyllda av återutgivningar i ganska hög grad.

Microsoft har å sin sida egentligen inte haft så mycket alls utöver att prata om dina produkter som är aktuella just nu. En del av mig hoppas att de tre sparar krut för att kunna ha en riktigt maffig E3-mässa i år. Att de på allvar kunnat hålla hemligheter så bra att vi kommer knockas ur våra sockor när presskonferenserna drar igång om mindre än två månader.

Men en annan del av mig, möjligen den lite mer förnuftigt tråkiga, tror att det kanske kan vara så att det här kommer vara en E3 där det förvaltas mer än utannonseras nytt. I synnerhet Sony brukar kunna utannonsera spel flera år innan de släpps, men om de gör det nu och vi ska vänta flera år - så kommer Playstation 5 vara ute. Och innan dess har de så mycket på gång. En rimlig gissning är att vi kommer få se DLC till God of War och Detroit: Become Human. Vi lär få se The Last of Us 2, Days Gone, Spider-Man och Death Stranding igen samt förhoppningsvis Ghost of Tsushima. Och så ska ju såklart nya Call of Duty visas upp samt möjligen något Destiny-relaterat.

Microsoft har en ganska tom höst för tillfället och har snackat mycket om sina nya spelsatsningar. Men som Phil Spencer nyligen sade så tar det lång tid innan allt är på plats och det ens finns något att visa. Star Wars Battlefront är ett exempel på ett modernt spel som utvecklats på två år från grunden av en oerhört kompetent studio. Det fick ändå kritik för att vara innehållslöst och saknade grundläggande grejer som singleplayer.

Om de startade utvecklingen av det omtalade Fable 4, Perfect Dark samt något helt nytt förra året så har de rimligen ingenting av det att visa upp. Sannolikt får vi se något Halo- och Gears of War-relaterat. Forza Horizon 4 är såklart en lågoddsare, liksom Ori and the Will of the Wisps och Crackdown 3. Vad har de mer? Jag hyser inga tvivel om att Spencer och de andra Xbox-höjdarna menar allvar när de säger att det är hög tid att investera i spel, men jag hyser heller inga tvivel om att Spencer har rätt när han säger att det tar tid. Risken finns att 2018 blir ett mellanår.

Nintendo då? De brukar inte satsa sådär våldsamt hårt på E3 längre. De kommer visa Smash Bros för första gången liksom Metroid Prime 4, men sedan då? Nintendo har en utsökt förmåga att kunna överraska rejält, men jag är inte helt övertygad om att de kommer bränna sitt krut på E3. De kör sina superpopulära Nintendo Direct och sparar säkerligen en hel del till detta.

Bristen på rykten och utannonseringar såhär sent i april gör att jag börjar fundera över om det inte är något av ett mellanår för E3 under 2018. Jag hoppas innerligt att jag har fel och att framför allt Microsoft och Sony lyckats med något som är halvt omöjligt idag - bevara stora industrihemligheter - så vi har stora överraskningar att se fram emot.

Risken är dock att det här är början till slutet för denna generation, det spekuleras om nya konsoler redan nästa år, och 2020 tycks de flesta vara överens om att vi är igång med nytt. Det är det inte så kul att utannonsera superstora grejer med osäkra premiärdatum, utan helt enkelt förbereda sig för en riktigt stark start för de nya konsolerna istället.

Vid den här tiden förra året utannonserades Destiny 2, The Crew 2, Total Warhammer II, Darksiders III och New Nintendo 2DS XL. I år är det betydligt tystare.