För några veckor sedan skrev jag en nyhet jag haft svårt att släppa i tanken. Det var skaparen av F-Zero som förklarade att det är osannolikt att det blir några fler spel i serien. Orsaken är att Nintendo tycker sig behöva en "a grand new idea" för att detta ska bli av.

Det här respekterar jag Nintendo fullt ut för, det har tagit dem långt, även om det lett till rejäla klavertramp som Wii U och nu senast Nintendo Labo. Men om man har detta som stressande huvudkudde, skulle jag rekommendera dem att byta. Jag älskar när spel tas i nya riktningar som när Zelda fick en levande och öppen värld i Breath of the Wild, Hur God of War förnyade konceptet eller hur Gears of War lanserades som Xcom-inspirerat äventyr i Gears Tactics.

Men det finns en nervös övertro att allt måste förnyas. Det är ju just detta som satt käppar i hjulet för Starfox och F-Zero som är två av de serier trogna Nintendo-fans sett mest fram emot. Om något har väl Starfox-fansen varit besvikna just för att Nintendo försökt förnya konceptet, och för F-Zero-fansen är det ännu värre. De har knappt fått något alls på snart två decennier.

Båda dessa serier är spel jag skulle älska att få se mer av, och det jag vill ha är ju det som var bra. Jag skulle betydligt hellre ta en rejäl remake av Starfox eller Starfox 64 än att få ett helt nytt spel med "a grand new idea". Och i fallet F-Zero gäller just detta i ännu högre grad. Varje gång jag spelar F-Zero-banorna i Mario Kart 8 Deluxe, inser jag hur genialiskt underhållande konceptet faktiskt är fortfarande, och önskar att jag fick fler samt köra dem med svärare.

Det är inte trasiga idéer som behöver förbättras. Det handlar om ett shoot 'em up och ett racingspel. Två av de mest grundläggande och lättbegripliga genrer vi har. Jag tror jag talar för de flesta av oss när jag säger att det skulle räcka med ett snarlikt gameplay och mycket bättre grafik, för att de flesta av oss faktiskt skulle vara mer än nöjda.

Idag är Fox McCloud och Captain Falcon mest kända som Smash Bros-figurer. Det är hög tid att ändra på detta med värdiga uppföljare till Starfox och F-Zero utan "a grand new idea".

Många var upp över öronen förälskade i Game of Thrones när det gick, jag hörde aldrig till denna skara, men uppskattade ändå intrigerna, de tvära kasten, twisterna i storyn och den ofta uppseendeväckande råheten som jag tycker omdefinierade vad en lång TV-serie kan vara.

Dessutom var det första gången sedan tidigt 90-tal som hela landet (och världen) följde en och samma TV-serie. Det fick mig att minnas när det bara fanns två statliga kanaler så alla följde Falcon Crest, Dallas, Varuhuset och Goda Grannar helt slaviskt. Alla skrattade dessutom åt samma humorprogram, så att imitera Farbror Frej eller dra "Jag heter Rulle"-skämt var alltid gångbart. Game of Thrones påminde mig om den eran då bokstavligt talat alla var tvungen att utvärdera gårdagens avsnitt.

Somliga menar som vanligt att böckerna är bättre, och så är det ju oftast, men dessa har jag inte läst. Däremot tror jag på det. För hade det inte varit för George R.R. Martins förmodat suveräna förlagor, hade det blivit pannkaka av alltihopa. Det fick fick vi smaka på i säsong fem när originalmaterialet tog slut och HBO började hitta på egna grejer.

Med ens störtdök kvaliteten som en drake på jakt efter villebråd, och en fantasyserie som rörde sig i sakta mak och förde storyn fram i nyanser snarare än övertydlighet - började plötsligt svinga vilt omkring sig. Och sämre skulle det bli, för ärligt talat var sista säsongen och slutet bedrövligt. Så risigt att jag är villig att kalla det ett svek mot fansen som så lojalt älskat denna serie under så lång tid.

När jag nu kollar in de första bilderna från House of the Dragon, den första (för det är flera på väg) spinoff-serien baserad på Game of Thrones, på Deadline... så blir det inte ens en axelryckning från mig. Bilderna får mig inte att känna någonting och det liknar i bästa fall ett rollspelssällskap som är ute och lajvar Game of Thrones.

Jag är otroligt osugen på att ge HBO chansen att på nytt lära känna ett enormt persongalleri när jag vet att de utan någon som helst förvarning kan köra allt hårt och skoningslöst i botten. Jag lägger hellre min tid på annat när det finns så mycket bra att se. Utan en tydlig förlaga från George R.R. Martin är det bara en ovanligt snygg fantasyserie med ett manus som andas fanfiction.

Två av de första bilderna från House of the Dragon. Hur sugen är du på spinoff-serier baserade på Game of Thrones?

Jag såg någon på Twitter skriva något i stil med att du är inte ett äkta Star Wars-fan om du inte hatar sex av de nio huvudfilmerna. Och det ligger något i det. Vi är ofta ett gnälligt släkte (även om jag inte gillar grejen med att någon ska vara mer äkta fan), och det går definitivt att ha synpunkter på vad Disney gjorde med de tre senaste rullarna.

Tänk att de vägrade låta Han, Leia och Luke mötas, och började istället ta huvudpersoner av daga på de mest ovärdiga vis, samt slafsade ihop en story där filmerna överhuvudtaget inte ens tycks sitta ihop. För detta ska de ha skit.

Å andra sidan var det ju inte som att vi jublade av lycka åt George Lucas insatser med prologtrilogin där en amfibie som pratade bäbisspråk snubblade sig igenom allt och ett barn chanstryckte på knappar och löste biffen. Idag har nog många av oss ändå varmare känslor för prologrullarna än Disneys filmer, men Lucas sätt att hantera Star Wars var verkligen inte vackert mot slutet.

Inga filmer, böcker som mest liknade fanfics (och helt motsade varandra), inga spel (förutom Unleashed som helt sabbade universumets klister) och en allmän apati. Det var ingen rolig tid att vara Star Wars-fan, undantaget Clone Wars.

Men samtidigt som Disney behandlade de tre nya filmerna illa, så har de även släppt de underhållande rullarna Rogue One och Solo. De har startat om universumet med böcker så det nu ska vara mer genomtänkt, de erbjuder riktigt välskrivna serier och de har framför allt gett oss Rebels och Mandalorian.

Rebels är så briljant att jag knappt ens vet vart jag ska börja egentligen och lyckades under fyra säsonger knyta ihop så mycket lösa trådar, fixa så många ogenomtänkta beslut och ge en så mycket bättre inblick i Star Wars-galaxen att jag värderar den nästan i paritet med originaltrilogin. Och just Mandalorian behöver väl ingen närmare presentation och heller inte den kommande series Obi-Wan. Eller för den delen Boba Fett-serien. Eller den med Cassian Andor från Rogue One.

Därför var det med ganska höga förväntningar jag kikade piloten av The Bad Batch på Disney+, vilket brukar vara ett recept för att bli besviken. Men icke. Detta gäng introduceras väl i Clone Wars och vi slungas rakt in i händelserna efter Kejsarens brutala Order 66. Jag tänkte inte spoila något om storyn, mer än att säga att du uppenbarligen har något att se fram emot.

Skaparen Dave Filoni har uppenbarligen kvar fingertoppskänslan från Rebels och vet precis vad fansen vill ha. Produktionsvärdena är också betydligt högre än i tidigare animerade Star Wars-serier och sammantaget kommer jag sitta som bänkad framledes. Visst, den nya trilogin gjorde få glada som helhet, men inte sedan de tre originalrullarna för 38 år sedan har Star Wars varit bättre än just nu!

Måtte det komma ett co-op-baserat actionspel baserat på The Bad Batch. Det kan bli hur bra som helst, kolla in serien så förstår ni vad jag menar.

Mitt spelbibliotek till främst Steam och GOG.com är i stort sett ett slags digitalt museum. Självklart trängs där otaliga nya storheter, men varje gång det är rejäl rea, brukar jag vara framme och plocka på mig ett några klassiker jag saknar.

Saknar är dock en definitionsfråga. Oftast handlar det om spel jag egentligen äger, men har på gamla format. Jag kan absolut spela igenom originalet av Final Fantasy IX till Playstation, Turok till Nintendo 64 eller Sonic Adventure till Dreamcast. Det kräver dock att jag hämtar in konsolerna och kopplar in deras primitiva anslutningar i min TV som ger en ganska hemsk bildkvalitet, samtidigt som minneskorten är opålitliga - samt att det dessutom är PAL-versioner i de flesta fall som både går i slowmotion och har hoptryckt bild.

När jag vill visa folk spel som dessa, eller lira själv en stund, står det snabbt klart att mina minnen av dessa spel gett dem ett nostalgifilter verkligheten absolut inte kan matcha. Det blir som att kika på gamla VHS-band i princip. Det här är PC kommer in i bilden och alla dessa tre spelexempel äger jag även till denna plattform, inköpta för lite och ingenting.

Vips kan jag spela dessa titlar i kanonfin bilduppdatering med bra ljud, moderna handkontroller samt spara med lätthet. Men idag gjorde jag något jag mig veterligt aldrig gjort tidigare. Jag investerade i Tomb Raider: Definitive Edition, ett spel jag tidigare hade till Playstation 3 - men valde inte PC utan Xbox. Orsaken är det enkla faktum att gamla spel till formatet nu börjar bli så bra att det är ett lika gångbart format för att bevara spel som PC.

I huvudsak handlar det om att Tomb Raider fick FPS Boost-stöd idag, samt det faktum att det dessutom har alla andra funktioner konsolen ger som framför allt auto-HDR och snabbare laddningstider (samt stabilare/högre bilduppdatering och upplösning i de fall där de är olåsta). Det var såklart ingen stor investering utan ynka 112 kronor, men däremot symboliskt viktig.

För lika mycket som jag älskar att spela konsol, har det varit ett faktum att det blir lite elefantkyrkogård över gamla spel som blir svårare att avnjuta på grund av uråldrig teknik (som ofta är både primitiv och sliten, och det kommer från en person som älskar konsoler nog mycket för att äga samtliga hyggligt stora som släppts sedan tidigt 80-tal) gjord för tjock-TV. Det är därmed helt enkelt PC som får agera arkiv för mig, men nu känns det som att Xbox kan vara ett lika bra alternativ fall tack vare de förbättringar som görs.

Att köpa ett snart tio år gammalt spel och gratis få det uppgraderat till en standard som på flera sätt är jämförbara med vad fullpris-remasters erbjuder, är faktiskt lyxigt och något jag vill ska bli standard. Det är helt enkelt en behaglig tanke att mina inköp från både igår och idag kommer vara fullt njutbara även imorgon.

Håller tummarna för att Tomb Raider: Definitive Edition landar i brevlådan imorgon.

Lite som ett oönskat kedjebrev förr i världen (var det verkligen någon som gick plus på dessa pyramidspel för barn?) brukar det trenda med "impopulära åsikter" på Twitter mellan varven. Jag brukar oftast försöka se till att hålla mig utanför sådant, men när det nu var dags igen, kände jag att jag tar och nappar. Dock inte på just Twitter, utan här i bloggen.

Så, här är några åsikter jag står för till 100% som jag kan tänka mig är impopulära på sina håll:

• Multiplayerspel är generellt mycket roligare än singleplayerspel

• Nintendo 64 är en av de sämsta konsolerna genom alla tider

• Xbox Series S var en dålig idé

• Det är roligare att spela konsol än PC

• Playstation-placeringen av analogspakar är sämre än asymmetrisk

• Sluta med enorma spel, de behöver snarare minskas i storlek

• Cyberpunk 2077 är bland det bästa jag har spelat på ett helt år

Har du själv några impopulära åsikter att dela med dig av?