Vi närmare oss 2019 med stormsteg och om inget drastiskt händer, så kommer inget Star Wars-spel från EA att släppas i år. Det betyder att sedan de skaffade ensamrätten till spelen 2013 har de på sex år fått ur sig Star Wars Battlefront, som på flera sätt var en besvikelse eftersom det var så tomt och Battlefront II som på flera sätt var en besvikelse eftersom det helt enkelt inte är spelmässigt bra.

Fler spel är ju på gång såklart. Vi får förmoda att Star Wars Battlefront III är givet, och så har vi ju såklart Respawns kommande Star Wars Jedi: Fallen Order samt säkerligen något mer. Men ändå. Detta är så få spel att EA med lätthet kunnat licensiera dessa spel ändå utan att skaffa sig ensamrätten till Star Wars. Som det är kommer det betydligt färre spel än filmer på temat.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Star Wars är direkt avslaget i spelvärlden, fjärran 15-25 år sedan då det var stekhett med spel som Tie Fighter, Dark Forces, The Old Republic, Rogue Squadron II, Empire at War, Force Unleashed, Republic Commando, Jedi Outcast - och såklart Pandemics två fullständigt makalöst underhållande original-Battlefront. Bara för att nämna några spel.

Disneys ambitioner om att få ett flertal maffiga Star Wars-spel som tillsammans med filmerna, serietidningarna, de nya böckerna, brädspelen och TV-serierna lyfter franchisen ytterligare har gått om intet. Filmerna och spelen var det viktigaste och av detta är det bara filmerna som levererat (det är bara The Last Jedi som misslyckats; omstarten The Force Awakens, ljuvligt retrodoftande Rogue One och charmiga Solo är alla underhållande).

EA:s kontarkt löper på tio år, det betyder att relativt kort efter att nästa generation dragit igång - vilket jag trots allt tror sker först 2020 trots alla rykten om nästa år - så ska Disney och EA omförhandla. Jag är tyvärr realist. Att Disney skulle starta upp Lucasarts på allvar igen och ha flera team kompetenta nog att leverera allt från podracing, rymdstrider, tredjepersonsaction, arenaaction, förstapersonsaction, realtidsstrategi, äventyr till smartphone-spel och rollspel... är minst sagt orealistiskt. Disney behöver extern utveckling.

Men istället för att glädjas åt en enorm säck cash från någon tät utgivare, hoppas jag att de börjar licensiera ut projekten allt eftersom de presenteras för Disney. Dice ska såklart fortsätta göra Battlefront (men måste börja göra dem bättre, tvåan håller verkligen inte måttet spelmässigt) och jag ser fram emot Respawns projekt. Men låt Obsidian göra ett rollspel, släpp loss Creative Assembly på att göra ett Total War i Star Wars-miljö och ett realtidsstrategispel enligt samma mall som Halo Wars 2, låt Sega göra ett podracing-spel i samma stuk som deras F-Zero GX, låt Ubisoft göra ett Republic Commando-inspirerat äventyr på samma premisser som Ghost Recon, låt Overkill Software göra ett Heist-spel där rebeller ska stjäla ritningar/vapen/whatever från imperiet och så vidare i all oändlighet.

Då tror jag vi kan få massor av Star Wars-spel i varierade genrer igen. Nu är halva EA blockerat av en svindyr franchise de inte riktigt har resurserna att dra nytta av fullt ut och som jag ärligt talat inte tror de är så himla nöjda med i dagsläget. Till 2023 kommer det som sagt fortsätta som nu, men då kommer den nya generationen fortfarande vara relativt ny och kanske är det dags för första omgången uppgraderade konsoler modell Playstation 4 Pro och Xbox One X. Där och då vill jag även se en nystart för Star Wars i spelvärlden.

Xcom-konceptet (bild från Xcom 2-mod) vore otroligt väl lämpat för Star Wars, men är inget vi kan räkna med att EA någonsin kommer släppa. Förhoppningsvis får ingen utgivare ensamrätt när avtalet löper ut 2023 så vi kan få mer varierade Star Wars-spel från fler utvecklare.

Låt mig börja med att förklara att jag älskar serier. Som jag skrev i en blogg nyligen håller jag på att flytta och i det ingår såklart kartongflyttande - och milda Matilda var jag äger serietidningar. Vi snackar i princip kompletta utgåvor av allt svenskt Marvel från 1970 till år 2000, en hel del äldre än så och en fruktansvärd massa amerikanskt. Däribland flera rariteter som förstanummer och liknande - samt en kopiös mängd DC (kompletta svenska Batman till exempel).

Jag älskar verkligen serier och kan än idag inte gå in på en Barnes & Noble utan att komma ut med en trave album. Bästa jag läst på senare år är The White Donkey, Spy Seal och Doom Patrol. Varför jag berättar detta är för kontext, jag repeterar; jag älskar serier.

Något jag däremot inte älskar är Marvel-filmerna. Lika gärna som jag plockar upp serierna, lika ogärna kollar jag filmerna. Har just, som förmodligen sista person i Sverige under 55 år, sett Infinity Wars och det fanns mycket få ögonblick i filmen där jag inte önskade att den bara kunde ta slut snart. Jag tänkte inte recensera den, så det blir inga spoiler-varningar, men jag pallar verkligen inte konceptet.

Som film betraktat är det bara hoppigt och tramsigt med fasansfull dialog och som superhjältar betraktat blir allt alldeles för storskaligt hela tiden för min smak. Och det gäller alltså Marvel-filmerna generellt. Det finns absolut sådant jag gillar såsom första Captain America-rullen och Daredevil-serien på Netflix, men det är som att producenterna tror att allt måste raseras och förstöras hela tiden för att underhålla. För mig blir det bara en gäspning och resultatet att jag inte reagerar när ännu en/ett bil, flygplan, hangarfartyg, skyskrapa, stad eller planet stryker med i bara farten (samma Disney-tänk som genomsyrar Star Wars, något jag tidigare bloggat om).

Det får heller aldrig bli personligt på något sätt eftersom saker då lätt blir mer känslosamma och grymma, så allt är hela tiden rejält utzoomat för att vi inte ska känna för någon. Filmerna är gjorda så barn (PG-13 i USA) ska få se dem och karaktärer som har lite "edge" i sina serieförlagor såsom Black Widow är i filmerna så menlösa att det omöjligen går att begripa vad de ens har i Avengers att göra? Varför inte bara plocka med en slumpvis utvald UFC-kämpe eller elitsoldat istället? Jämför med Deadpool som är för vuxna, hur mycket mer underhållande det blir direkt.

Inte heller får superhjältarna ha någon personlighet. Alla drar de samma typer av one-liners i tid och evighet, och för den som inte kan sina serieförlagor är det omöjligt att veta vad som kännetecknar Clint Barton, Steve Rogers eller Wanda Maximoff. Superhjältarna destilleras från att vara riktiga (nåja) personer till anonyma avatarer som på samma premisser som TV-serien Läderlappen & Robin alltid tar fram precis vad som behövs i varje givet ögonblick och flyger runt och skjuter laser eller liknande.

Det handlar inte heller om att jag tjurar för att jag är gammal och grå och vill ha det exakt som i serietidningarna. Ta Guardians of the Galaxy som hör till mina absoluta favoriter i Marvels filmuniversum. Där har man tagit sig rejäla friheter med allt i filminkarnationen, inte minst Star-Lord själv som är en helt annan person. Och det kunde jag inte bry mig mindre om, jag gillar som sjutton ändå eftersom han och de andra faktiskt HAR personligheter. De är inte bara tomma skal med krafter och förmågor. Vi vet vem Drax är och hur han tänker (well...?) och agerar, samma med Rocket och Mantis. Och med en gång blir det mer tredimensionellt och personligt.

Förmodligen är det just därför jag tycker tidigare nämnda TV-serie Daredevil är så mycket bättre. Det blir mer jordnära, man får lära känna personerna lite bättre, allt är inte bara en axelryckning och hela världen förstörs inte på nytt i varje avsnitt. När jag läser ett nyinköpt nummer av Spider-Man i USA eller årets Xmen Red så spenderas lika mycket tid med faktisk karaktärsutveckling och story som på action, och när det är action ligger inte fokus på att göra det så glättigt och distanserat som möjligt och hela tiden bräcka det som hände senast sett till förstörelse - och det är så jag vill ha det.

Inget för mig, tyvärr. Disneys Marvel-universum är inte vad jag hoppats på.

Det har smugit lite under ytan eftersom Square Enix, Firaxis, Blizzard och såklart Nintendo själva hade spännande saker att utannonsera under gårdagens Nintendo Direct. Det gjorde att Capcom Beat'em Up Bundle inte fick särskilt mycket uppmärksamhet - och det känns ju givetvis inte helt rättvist.

I denna samling trängs nämligen godingar som Final Fight och Knights of the Round - men även mer obskyra spel som Captain Commando och King of Dragons. Dessutom har de trevligt nog packat med Armored Warriors och Battle Circuit, två titlar som väldigt få nog har spelat och som aldrig släppts för hemmabruk tidigare. Alla dessa har gemensamt att de handlar om att slå folk på käften, i drivor dessutom. Och de har väldigt härliga pixlar att njuta av samt är väldigt roliga.

Till detta kommer att Nintendo släpper sin onlinetjänst till Switch nästa vecka. Istället för Virtual Console lassar de på med massor av retrospel som man får tillgång till varje månad med eviga godbitar som Ice Climber, Excite Bike, Gradius, Double Dragon och Super Mario Bros 3. Massor av riktigt goa spel man får tillgång till för 200 spänn per år. Det motsvarar knappt 17 kronor per månad för att få gotta sig i spelhistoria.

Till detta kan vi lägga att Mega Man X Legacy Collection släpptes för mindre än två månader sedan och nya spelspel vi kunnat njuta av senaste tiden är Octopath Traveller, Sonic Mania Plus och det som för mig är ett av årets solklart bästa spel - The Messenger. Dessutom går nu både NES Clasic Mini och Super Nintendo Classic Mini åter att köpa i butik samtidigt som SNK släpper Neo-Geo Mini, och tidigare i år kom Commodore 64 Mini. Och det finns såklart bra mycket mer ändå.

Kort sagt. Retrospel är hett på ett sätt jag faktiskt inte sett maken till tidigare. Och jag klagar inte. Det är skönt att varva maratonsittningar med Spider-Man eller Vermintide 2 med att bara spela igenom någon bana i Mega Man 2 eller leverera några Spinning Pile-Drivers i Street Fighter II. Att lättillgängligheten ökar för denna kulturskatt på det sätt som sker just nu är verkligen en kulturgärning av rang.

Dags att rädda Marian igen i 80-talskalaset Double Dragon. Snart i en Switch nära dig.

Vad jag tycker om Solo: A Star Wars Story har jag ju redan bloggat om tidigare (ledtråd: klart positiv). Med det sagt så finns det såklart ungefär lika många åsikter om filmen som det finns folk som sett den, men generellt verkar det som att biobesökarna var mer positiva än filmkritikerna - vilket händelsevis är raka motsatsen mot the Last Jedi som kritikerna gillade men biobesökarna desto mindre (baserat på snittbetyg från kritiker och på sajter där folk kan tycka till som IMDB och Rotten Tomatoes).

Milda spoilers

Ett argument jag ändå hör mot Solo: A Star Wars Story rör något så trivialt som Han Solos namn. Han får det som bekant under en sekvens där han försöker ta värvning hos Imperiet. Eftersom han (Han?) inte har ett efternamn och inga anhöriga får han namnet Solo. Så sent som under en Halo-kväll nyligen utbröt diskussion om just denna bagatell som ses som ett kvitto på att det skulle vara ogenomtänkt, dåligt och fånigt.

Bara det att soldatnamn fungerade exakt så även i Sverige för inte alltför länge sedan. Flera av er som läser heter säkert saker som Stark, Frisk, Modig eller Glad - eller känner någon som gör det. Namn som brukar kallas för just soldatnamn och delades ut när folk tog värvning på precis de premisser som gör att han (Han?) får heta Solo, det vill säga att det ansågs vara en koncis beskrivning av personen ifråga.

Jag kan tänka mig mängder av invändningar mot Solo: A Star Wars Story, även om jag som sagt gillade den. Men den som tycker just denna specifika scen är märklig, tramsig eller osannolik demonstrerar bara egen okunnighet om hur det faktiskt har varit i Sverige och flera andra länder (och möjligen även ännu är i delar av världen) en gång i tiden.

Den 24 september kommer Solo: A Star Wars Story på Blu-ray, och jag har redan beställt mitt 4K-ex.

Jag borde egentligen inte alls klaga. Jag ska flytta 250 meter ungefär efter att ha blivit radhusägare härom veckan. Fem rum (ombyggt till fyra), en härlig uteplats på både fram- och baksida samt allmänt hög standard. Det är ju så lätt som en flytt blir egentligen.

Men... oavsett det, så är det ju det här med själva flyttandet. Att packa ihop ett halvt hem i kartonger och städa det nitiskt samt göra saker tjusiga för fotografering tar tid. Likaså möten med mäklare, besiktningsmän, banker, försäkringsbolag och så vidare samt att massor av gamla prylar åker upp på Blocket eller Tradera (för att inte tala om resor till tippen) eftersom det helt enkelt inte finns någon plats för det hemma längre.

Tid, tid och åter tid. Och då ska vi inte ens tala om att förbereda skiten (nuvarande lya) inför visningar. Inte bara en utan helst flera. Chefredaktör Petter flyttade från en villa till en villa i somras och fick rimligen slita betydligt mer än jag gör, men likt förbaskat är jag sjukt leds redan och är inte ens halvvägs igenom processen ännu. För när min och sambons nuvarande bostadsrätt väl är såld ska det ju faktiskt flyttas också. Och sedan packas upp ett helt hem. Och handlas en massa nya saker.

Det är milt sagt ett smärre heltidsjobb utöver det vanliga jobbet. Ett obetalt och fruktansvärt tråkigt sådant. Jag vet att jag i mitten av januari, när jag fått nycklarna och hunnit inreda ett bra spelrum för mig (sambon tar oftast TV:n i vardagsrummet) samt en plats för brädspel, kommer jag vara sjukt nöjd med mig själv. Men vägen dit känns halvt oöverstigligt lång och jag vill härmed slå fast att flytta suger. Måtte jag aldrig få lust att göra det igen.

Exakt här ska jag sitta nästa år och grilla hamburgare, spela Switch och dricka citron-Snapple.