Om det finns något i film- och TV-serievärlden som retar gallfeber på mig, är det så kallade öppna slut. Ni vet känslan när man investerat ett antal timmar i något och kikar på klockan och inser att det här inte kommer få ett riktigt avslut. 

Oftast stämmer magkänslan och eftertexterna rullar utan att trådarna knytits ihop. Istället har regissören lassat på lager på lager av spännande och mystiska tillskott, på ett sätt som gör det omöjligt att förutse vad som ska hända. Men till slut blir det så mycket att det inte går att ge en trovärdig förklaring, och det är då verktyget "det öppna slutet" tas fram.

Poster Boy för detta fenomen är TV-serien Lost som bara laddade på med det ena kryptiska efter det andra i ett försök att överträffa det som just skedde. Det blev snabbt så makalöst märkligt att de storymässiga luckorna blev overstigliga och dessutom var de inkompatibla med varandra. Lösningen fick bli att helt enkelt bara skippa slutet istället.

För min egen del tar jag betydligt hellre ett riktig jäkla kalkon till avslut, bara jag faktriskt får ett. Idén med att lämna allt öppet för att maskera det faktum att man inte fått ihop sitt manus borde klassas som ett brott mot mänskligheten och regissörerna borde vara tvingade att ersätta alla för förlorad tid.

The Matrix Revolutions blev sannerligen inte bättre av att Wachowskis målat in sig i ett hörn av mystik och inte kunde bjuda på ett riktigt slut.

Petter bloggade igår om den andra säsongen av The Movies That Made Us på Netflix, och jag håller rätt upp och ned honom om hans slutsats. Mycket sevärt. Men teamet som gör dessa är uppenbarligen samma som gjorde The Toys That Made Us, vilken fick sin tredje och hittills sista säsong 2019.

Och det får jag väl ändå säga gör mig bedrövad. För medan serien gått igenom sådant som Star Wars, Lego, Transformers, Turtles, My Little Pony och så vidare... så saknas fortfarande flera kultklassiker från förr. Var är exempelvis Mask? Robotech? Smurfarna? Brave Starr? Ghostbusters? Dino Riders?

Det känns helt enkelt inte som att serien bör vara avslutad ännu, utan det finns kopiöst mycket nostalgi kvar att täcka. Tills vidare får jag nöja mig med de tre hittills släppts säsongerna som för mig är feeldgood-TV med vissa episoder jag sett orimligt många gånger. Och har du ännu inte sett The Toys That Made Us, så gör det. Tittarsiffror är allt för Netflix.

Måtte det bli en fjärde säsong!

Den 16 oktober är det dags för DC FanDome. Ett slags julafton för DC-fans om du så vill, med massor av DC i alla former. Det inkluderar såklart serier, men även film och spel samt mycket annat. Bland annat lär vi få kika på kommande The Batman samt förhoppningsvis även The Flash. Dessutom lär det bli trailers och annat från John Cenas kommande TV-serie Peacemaker.

Men mest hoppas jag faktiskt på ett spel, nämligen Injustice 3. Det har flitigt ryktats från ganska bra håll att Netherrealm Studios arbetar på antingen ett Marvel-spel eller ett nytt Mortal Kombat. Därmed skulle de alltså stå över Injustice som de annars alternerat med sedan studion grundades hos Warner.

Det finns dock en del frågetecken. Marvel ägs ju av Disney som är Warners värste konkurrent. Varför skulle en Warner-utvecklare göra spel med konkurrentens karaktärer? Och med tanke på att Netherrealm ryktas vara på väg att säljas, kanske det inte är så smart att trassla in sig med licenser.

Då känns Mortal Kombat mer sannolikt än Marvel, men medan det absolut kommer, så tror jag inte det är dags ännu på långa vägar. Del 11 har ju relativt nyligen uppdaterats till Playstation 5 och Xbox Series S/X - samt att premium-DLC lanserats. Det är för tätt inpå och jag tror inte det är dags.

Kombinerat med uppgifter om att Netherrealm-höjdare ska medvera på DC FanDome, tror jag istället att det blir ett nytt Injustice. Sedan del två släpptes år 2017 har väldigt mycket hänt med DC-universumet, första Wonder Woman hade inte ens haft premiär vid det laget, och det är viktigt att DC inte förlorar mark på spelområdet.

Kort sagt inte bara hoppas jag att Injustice 3 utannonseras på lördag, utan jag tror faktiskt det sker. Och det skulle glädja mig något enormt.

Vad tycker du själv om Injustice-spelen?

Jag gillade verkligen That 70's Show som förgyllde kvällarna sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Det finns flera helt oförglömliga avsnitt och sammantaget tyckte jag årtiondet, som jag förvisso bara hann uppleva tre år av, porträtterades väl.

Idag har Hollywood slut på fantasi, alternativt möjligen att all populärkultur var så sabla överlägsen på 80-talet att det helt enkelt inte går att överträffa. Sistnämnda är en möjlighet vi faktiskt inte bör avskriva. Men hur det är är med den saken, så är allt gammalt nytt idag. Listan över varumärken, skådespelare, artister, musik, filmer, TV-serier och så vidare från 80-talet som fått nytändningar eller nytolkningar är direkt häpnadsväckande.

Därför borde det inte komma som någon överraskning att även That 70's Show gör comeback, även om det nu handlar om huvudpersonernas avkommor och deras vänner i That 90's Show. Det tycker jag är en utmärkt idé och en ganska naturlig uppföljning, och det ska bli kul att se hur 90-talet porträtteras (ja, jag känner till floppen That 80's Show). 

Det som provocerar mig, är istället intervjuer där producenterna av serien förklarar att That 70's Show utspelades ungefär 20 år innan de sändes. Serien startade 1998 och utspelades 1976 och fram till 1979. Nu gör de samma sak igen. That 90's Show kommer också utspelas runt 20 innan de sänds, faktiskt till och med mer. 

Här får vi hänga med till Wisconsin under 90-talet, och det är för bövelsen runt 25 år sedan. Men jag får verkligen kämpaför att begripa det. När jag såg That 70's Show kändes det som att den portätterade en helt antik era. Nu säger enkel matematik att 90-talet är lika antikt idag. Men det var ju inte länge sedan jag lirade Playstation och Dreamcast, mina känslor är verkligen inte överens med fakta här, kort och gott.

Hur avlägset känns 90-talet för dig och ser du fram emot That 90's Show?

Det är få saker som jag fortfarande blir lika barnsligt glad av som att få packa upp ny elektronik. Och med tanke på hur mycket jag har spelat (och spelar) Switch de senaste åren, är det kanske inte konstigt att jag varit våldsamt sugen på en första riktiga hårdvaruuppgraderingen av Switch.

Efter att ha haft den en knapp vecka, känner jag mig nu redo att dela med mig av mina intryck.

Låt oss brja med det roliga, nämligen pluskontot. Ett sådant finns nämligen för enheten är betydligt snyggare än den gamla vid en jämförelse sida vid sida. I synnerhet bakdelen är helt omarbetad med ett mycket bättre stöd för att ha Switch OLED stående i olika vinklar. Det gamla var så bräckligt att det i praktiken var oanvändbart.

Det största dragplåstret är dock såklart skärmen, men innan jag kommer dit, vill jag nämna att de nya högtalarna låter märkbart bättre och är något jag uppskattat mer än jag trodde. Det blir betydligt mindre skränig klockradio och mer något som det faktiskt finns lite tryck i. Skärmen är dock viktigast och den är utan tvekan vassare med trevligare kontrast.

Det var dock inget fel på Switch-skärmen heller, och det jag uppskattar mest är istället att den är 13% större. Jag har faktiskt lirat multiplayer på fyra personer några gånger under på resande fot, även Mario Kart 8 Deluxe, men på delad skärm blir det på vippen att det är meningsfullt. Här tycker jag faktiskt att den lilla skillnaden i kontrast och storlek faktiskt gör det mer användbart till lokal multiplayer.

Men riktigt allt är inte frid och fröjd. För på minuskontot hamnar det faktum att detta i princip bara är en uppgradering för den som lirar bärbart. För utöver ett uttag för ethernet samt en något tjusigare dockningsstation - så är det exakt samma enhet som tidigare. Det går det svårt att motivera prisskillnaden på runt 3200 kronor för en vanlig Switch kontra 4500 kronor för OLED.

Det går inte att komma ifrån att jag önskar att Nintendo hade tagit i lite mer än såhär, men spelar du mycket Switch bärbart är det absolut OLED du bör kika efter.