Senare i sommar bär det som jag tidigare nämnt av till Japan för min del. Jag har varit där förr, men bara i jobbet. Detta blir första gången jag åker dit för att bara insupa atmosfär, kultur, mat och såklart shopping.

Som sig bör när man åker till vad som är de moderna TV-spelens hemland, så finns det givetvis väldigt mycket nördigt jag vill se och göra - men inget enskilt lockar mig lika mycket som ett besök på Nintendo Museum. Att få biljetter är dock inte helt enkelt, det krävs att man ställer sig i ett lotteri tre månader (!) innan man ska dit, och lotteriet avgör sedan om man får biljetter.

Det är naturligtvis många som vill gå, och tycker titt som tätt man hör om folk som fått nobben. Men för att göra en kort historia ännu kortare så får man välja vilka tider man är intresserad av att gå och ser då när det väntas mindre folk, så vi provade att söka en av dessa... och förra veckan kom besked om att det gått vägen.

Därmed kan ni med andra ord se fram emot en artikel om Nintendo Museum när jag kommer tillbaka igen, och förhoppningsvis lite bilder (utom från den våning där man inte får fota, givetvis).

Peppen. PEPPEN!

Jag blev fullkomligt överkörd av The Boys när jag såg den första säsongen, och även om nyhetens behag saknades, var jag även stormförtjust i den andra och tredje säsongen. När det blev dags för fjärde gick dock luften ur mig.

Säsongen kändes feg, karaktärerna tog märkliga vägar och seriens halvt patenterade chockscener kändes påklistrade snarare än naturliga inslag i storyn. Jag tappade hoppet och har efter det inte riktigt vågat hoppas på den femte och sista omgången. The Boys behöver uppröra och vara respektlös snarare än att kännas tillrättalagd. 

Men... efter den suveräna andra säsongen av Gen V så fick jag ändå lite hopp och nu har jag sett de första två avsnitten av säsong fem... och kan bara konstatera att det känns mycket lovande. Det är som att säsong fyra aldrig riktigt hänt, karaktärerna är som en naturlig fortsättning av säsong tre (möjligen Kimiko som överraskar lite) och allt är på plats för en brakfinal.

Nu håller jag tummarna för att skaparna och skådespelarna levererar det slut vi förtjänar. Säsong fyra är jag inte villig att förlåta, men det vore trevligt att lämna Billy Butcher och Homelander och för känna sig nöjd.

Vad tycker du om The Boys i allmänhet och säsong fem i synnerhet?

Vi började av oklar anledning snacka om IT-haverier i vår gruppchatt för moderatorer. Alla har någon hårresande historia att berätta från någon släkting, arbetskamrat, partner eller annat - som uppvisat en närmast hårresande usel förståelse för det här med datorer och internet.

Till viss del förståeligt, alla kan inte vara bäst på allt, men det hindrar inte från att man i en del fall nog ändå kunde kräva lite mer. Och det är tillåtet att skratta när det blir kul, så är det bara. Jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt och dela ett av de främsta haverier jag minns.

Det var från min tid på Ericsson, något år innan jag började på Gamereactor. Jag gissar på runt 1997. Vi har just fått en varsin mejladress i något program som hette Memo. Det fanns gott om äldre personer på bygget, och de tyckte naturligtvis att det var lite komplicerat, men alla fick hjälp att komma igång eller frågade snällt.

Men... det fanns en tant som inte fick till det. Det var ingen jag pratade med särskilt ofta (jobbade på olika avdelningar) men hon hade fått höra att jag var hjälpsam, och kom och hämtade mig. Hennes mejl kom aldrig fram och hon fick felmeddelanden när hon tryckte på skicka. OK, jag följde med till hennes avdelnings dator och kollade in problemet.

Till min förvåning såg jag hur hon matade in epostadresser enligt denna princip: Jonas Maki@Ericsson se

Jag fattade problemet och sade att det ju saknas punkter mellan namnen och innan toppdomän. Tänkte att hon skulle säga "Ahhhh, nu fattar jag, tack", men istället fick jag ett lite hånfullt fnys och ett lite överlägset skratt varpå hon förklarade för mig att posten fixar det där ändå, ibland hade hon till och med skrivit postnumren fel på julkorten och fått fram breven ändå, så att byta punkter mot mellanslag var inga problem.

Det tog ett tag för mig innan jag fattade att hon på något sätt alltså trodde det fanns manuell posthantering inbakad i epostandet, där någon läste adressen och sedan tryckte på en knapp som fick breven att hamna rätt. Trots ett snorkigt bemötande försökte jag igen, men det var absolut inte där problematiken låg enligt henne, och hon tappade nästan humöret, för hon hade minsann stavat fel på adresser förr, och en granne hade skrivit grannbyn på ett brev en gång som ändå kom fram med brevbäraren.

Jag fick ge upp - men tänker förundrat på det där mellan varven än idag.

Alla har vi väl stött på helt sjuka IT-haverier genom åren från folk med en teknisk kompetens motsvarande familjen Hedenhös.

Jag är väldigt svag för originella och fräscha speluppelevelser, i synnerhet om det dessutom ackompanjeras av matchande grafik och ett intuitivt gameplay. Under torsdagen fick jag möjlighet att avnjuta två nya trailers från kommande spel som tycks bjuda på precis just detta.

Jag gissar att det är för smalt för många, men det första av dem är Dead as Disco, ett neonfärgat beat 'em up som tycks vara hämtat ur någon feberdröm från 80-talet. Här blandas stryk och musik och det är ju svårt att tänka sig något bättre, men när det dessutom kombineras med förstklassig design så faller jag pladask direkt. Det här kommer jag skaffa omedelbums när det släpps i maj.

Det andra spelet jag är sugen på är Rhythm Heaven Groove. Det utannonserades för ett år sedan, men vi har inte hört särskilt mycket mer än så. Serien har varit stendöd i över tio år, och jag befarade nog att Nintendo skulle göra som med WarioWare-spelen och komplicera saker och ting i onödan. Men... den korta teaser vi fick se sade allt jag behöver veta.

Musikslingor som sätter sig på hjärnan direkt kombinerat med sjuk japansk humor och charmig design - gör att det här nog kan bli mitt sommarspel i år. Jag åker från Japan när det släpps, så jag ser fram emot att spendera tiden på flyget med att lira mig igenom de förhoppningsvis runt 100 minispelen.

Två spel som jag är helt övertygad kommer bjuda på otrolig underhållning.

Det här med tycke och smak är såklart alltid svårt, men ofta när man diskuterar vad som är bäst, så finns någon slags objektiv sanning på saker och ting som nästan automatiskt är med i toppskiktet. När vi - för att hylla The Super Mario Galaxy Movie - gjorde en lista över våra favoritspel med Mario (favorit är inte alltid lika med bäst), så förväntade jag mig att ganska precis alla skulle välja Super Mario World och Super Mario 64.

Men... så blev det inte. Långt ifrån. Super Mario World syns visserligen till tre gånger på listan, men Mario-spelens stora variation, långa historia och breda utbud gjorde att det i slutändan blev så att en klar majoritet hade favoriter ingen annan valde. För min egen del velade jag mellan Super Mario Bros 2 och Super Mario 3D World (och funderade kort även på Super Mario Land), innan valet föll på förstnämnda.

I övrigt rasslade det sedan på. Alla tre NES-spelen finns med, liksom ovan nämnda Super Mario World och Super Mario 64, samt även mer moderna klassiker som Super Mario Galaxy och Super Mario Odyssey. Till och med en småobskyr (med Mario-mått mätt) titel som Super Mario 3D Land har tydligen sina fans.

Efter en karriär på 40 år med så mycket höjdarspel, borde jag kanske inte vara förvånad, men jag tvivlar på att särskilt många andra spelserier hade fått samma vilda spridning på alternativen som Svamprikets meste rörmokare.

Du läser vår artikel här - och vilket är ditt favorit-Mario?