Förra veckan släpptes ett nytt kortspel från Fantasy Flight Games - Keyforge. Det unika med detta är att ingen lek är likadan som någon annat, utan att det för den sakens skull krävs att du köper eller samlar en massa. Du skaffar helt enkelt en komplett lek för runt hundra kronor och den är sedan den du spelar med.

Inget får tas ur och inget får tillföras. Ett registerkort medföljer där det finns en lista över vad som ingår och när du ska spela går det lätt för din motståndare att kolla så du inte ändrat något. Matcherna spela en mot en och varje lek innehåller kort från tre olika hus. Utifrån dessa förutsättningar finns sedan flera fräscha inslag som får spelet att sticka ut.

Exempelvis kostar det inget att lägga ut korten (något som annars ofta är vanligt) och du får spela hur många du vill, men med haken att du bara får spela kort från ett av dessa hus. Du väljer själv vilket. Det gör att du ofta sitter på en hand med flera kort du helt enkelt inte får använda. Spelmekaniken är faktiskt riktigt fiffig och det är underbart roligt att spela mot folk utan att ha en aning om hur deras lekar ser ut.

Den som är van vid Magic the Gathering eller Star Wars Destiny och liknande utan att det är menat som kritik - jag älskar Star Wars Destiny) känner säkert till fenomenet netdecking, att folk helt enkelt kopierar det som fungerar väl för andra på bekostnad av variation. Här finns alltså inget sådant eftersom ingen annan i världen har samma Keyforge-lek som dig och din motståndare. Du vet helt enkelt inte vad du ska möta.

Jag har skaffat startpaketet och en extra lek och spelar glatt med vänner och sambo. Jag lär skaffa någon till tids nog, och gillar Fantasy Flights app (Android och Ios) för spelet där jag snabbt får en uppfattning om vad som ingår i mina lekar och kan kolla vad vänner och bekanta har om de talar om vad deras heter (japp, även namnen på lekarna är framslumpade).

Ett kul koncept, som jag tror kan hitta en publik som gillar att spela kortspel och tävla mot varandra, men som inte är förtjusta i den svindyra aspekten av samlarkortspel. Tilläggas ska också att Fantasy Flights algoritmer som skapar dessa lekar tycks vara så välgjorda att de faktiskt hittills alltid känns tämligen välfungerande. En imponerande bedrift ändå.

Totalt finns 104 septiljoner kombinationer av Keyforge-lekar, så variationen är... god.

De tre spel jag lirat soklart mest i år är Sea of Thieves, Call of Duty: Black Opss 4 och Vermintide 2. Sistnämnda nappade jag på när det dök upp via Xbox Game Pass efter att initialt inte varit sådär övermåttans nyfiken - men gratis är ju gott. Hur det än är med den saken så är spelet skitbra och vanebildande till tusen.

Idag meddelar Fatshark att de dammat igång betan för Playstation 4-versionen som ska pågå till den 18 december då spelet slutligen släpps till Sonys konsol. Och för att delta behöver du bara förhandsboka. För att göra en kort historia ännu kortare vill jag bara säga att du svårligen kommer hitta roligare co-op för upp till fyra personer än just Vermintide 2, så jag kan absolut rekommendera dig att haka på betan om du har en eller ett par vänner att spela med.

AI-kontrollerade medspelare fyller upp resten av teamet tills dess att andra hoppat in i er grupp, så man måste inte heller vara just fyra för maxad underhållning, även om det då är som allra bäst.

Ljuvligt bra co-op, gillar du detta ska du absolut skaffa Vermintide 2 till Playstation 4.

Zombies-läget i Call of Duty: Black Ops 4 är magiskt bra och vanliga dödsmatcher är alltid roliga. Men det spelar liksom ingen roll, det är med Blackout jag slår ihjäl timme efter timme. Det är hutlöst, vansinnigt underhållande och jag hade absolut kunnat tänka mig att köpa detta som ett separat spel. Lite som PlayerUnknown's Battlegrounds, om du så vill. Ett spel som bara består av ett enda spelläge.

Och frågan är om jag inte tycker just detta är vägen fram för multiplayerspel. Gör ett spel med ODST-battle royale och låt oss falla ner och skjuta varandra, sladda sönder folk med Warhogs och krocka i överljudsfart med en Ghost. Sälj spelet billigt och bygg kontinuerligt ut med fler banor och fordon. Kolla hur Blizzard gjorde med Overwatch eller Microsoft med Killer Instinct.

Det var sannerligen inte för mycket innehåll i spelet från start. Men det som fanns var bra och osvikligt har Blizzard fortsatt bygga på kärnspelet som idag är enormt maffigt och underhållande. Detta gäller även Killer Instinct som var helt tomt när det kom men som byggdes upp under åren av förstklassig support. På samma sätt borde Respawn släppt en arenaskjutare med Star Wars-innehåll, Sega väckt liv i Virtua Fighter och Nintendo skämt bort oss med ett nytt F-Zero.

Många får nästan hudutslag av Gaas-konceptet (Games as a Service), men faktum är att det kan vara så mycket mer än att bara leverera riktigt feta och påkostade spel som The Division eller Anthem som sedan får nytt innehåll. Få till en riktigt bra kärna, släpp spelet och se vad folk tycker. Gillar de så bygg kontinuerligt ut. Tänk Early Access/Game Preview om du vill, fast mindre buggigt. Jag efterfrågar polerade upplevelser med mindre innehåll som byggs ut. Då kommer man ifrån problemet med att göra spel för miljarder och enorma risker som förmodligen kräver hysteriska mängder mikrotransaktioner för att gå runt.

Lika lite som alla spel behöver erbjuda både single- och multiplayer, behöver alla multiplayerspel ha kopiösa mängder spellägen. Det är ändå oftast ett fåtal som verkligen spelas, satsa på kärnan istället och bygg ut kontinuerligt. Visar det sig att spelet inte är vad folk vill ha så slipper man risken att konkursa studion och visar det sig gå bra har man ett spel som kommer hålla i åratal.

Släpp spelen snabbare, mindre välfyllda och känn vad folk faktiskt vill ha. Jämför suveräna Overwatch nu med när det släpptes, till exempel.

I dagsläget har vi som bekant en otroligt föråldrad betalmodell för Public Service med TV-licens. Praktiskt taget ett halvspionliknande upplägg som tilldelats Radio & TV-tjänst som försöker luska ut vilka invånare som egentligen äger en TV. Din TV kan rent av vara trasig eller kanske inte alls användas - men TV-licensen ska ändå betalas, och det råder ingen brist på historier om närmast obehagliga metoder som används för att ta reda på om någon äger en TV. Detta kan jämföras med Viasat, Canal Digital eller liknande där du själv får välja om det är något för dig eller ej.

Kanaler som du inte vill se, behöver du helt enkelt inte betala för. Men Public Service är inte riktigt som dessa kanaler, utan har en samhällsfunktion och ska leverera opartisk TV. Det är dock många som röstar borgerligt, mig själv inkluderad, som anser att Sveriges radio och SVT lite för ofta slirar där och mycket riktigt är det generellt sett betydligt fler som röstar vänster som är nöjda med Public Service medan det bland Allians-väljare är relativt lågt förtroende och dessutom sjunkande (källa).

Jag hör dock till dem som absolut tycker vi ska ha Public Service och att en viss avgift är rimlig eftersom det trots allt är så enkelt att ingenting är gratis. Och på onsdag ska det röstas om en ny, obligatorisk avgift på 1300 kronor per år och person för Public Service. Här hoppas jag dock att det här stöter på patrull och inte går igenom, trots att en skatt istället för TV-licens vore helt överlägset dagens system.

Orsaken är att jag tycker det är för mycket pengar. Jag tycker helt enkelt att det är dags att se över SVT och SR och börja dra in på en väldans massa saker. Idag läggs det pengar på egna program som Sveriges fetaste hundar, egenproducerade dokusåpor som Stjärnorna på slottet, enorma satsningar på schlager/Eurovision och diverse sportevenemang som precis lika gärna kunnat sändas i andra kanaler. Till och med serier som Game of Thrones köps in och sänds i SVT.

Inget av detta är sådant som inte lika gärna kunde ha gått i andra kanaler som vi faktiskt får välja om vi vill betala för. Där hade jag hellre sett att licenspengen gått till grävande journalistik, utökad samhällsinformation på flera språk, smalare filmer, mer lokalnyheter (extra viktigt i dessa tider då lokalnyheter sakta försvinner; hur tunnelbanerulltrapporna i Stockholm fungerar är inte viktigt för den som bor i Svappavaara men är ofta vad som finns att läsa), repriser/nyproduktioner avsedda för pensionärer, pedagogiska barnprogram och liknande.

Grejer som i grund och botten till råga på allt ofta är relativt billiga jämfört med att sända fotbolls-VM eller liknande. SVT behöver inte rikta sig till den stora publiken, denna har sina kanaler ändå - jag skulle vilja se dem rikta sig mer till de som blir utan istället. Därför gillar jag inte idén om att alla ska skatta för SVT med 1300 kronor per person och år. Jag tycker förvisso att det ska vara en skatt istället för TV-licens, men betydligt billigare än förslaget och att det är dags för en rejäl översyn av uppdraget för Public Service.

Tycker du 1300 kronor per år är rimligt att betala för svensk Public Service?

Det var en hemsk, hemsk era egentligen när alla människor gick omkring och imiterade Sacha Baron Cohens antihjälte Borat och han uppträdde som sin figur i diverse talk-shows där alla hoppades att något tokigt skulle ske. Jag tröttnade snabbt, men senaste året har suget efter kulturkrockar återuppstått och det händer iallafall några gånger per år att jag glider in på Youtube för att kika lite Borat-videos. Skrattar fortfarande gått åt klippet med djurrättsaktivister, när han hånar gubben på museet för att de har så gamla prylar och det ljuvliga hippietrollandet.

Sedan Borat har Sacha Baron Cohen egentligen inte lyckats med särskilt mycket roligt alls, inklusive det väldigt ojämna This is America. Men det räcker, han har gjort sin kulturgärning. Nu finns Borat på svenska Netflix och jag har under kvällen betat av klassikern. Mycket minns jag såklart (och det var fortfarande lika kul), annat hade jag glömt och fick upptäcka på nytt.

Så vad vill jag ha sagt med det? Absolut inget egentligen. Men har du tråkigt någon dag vill jag tipsa om denna kavalkad av Borat-klipp där flera favoriter finns med. Mycket retronöje!

Fortfarande rolig.