Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Plus och minus på Battlefront II-betan

Skrivet av Jonas den 9 oktober 2017 kl 13:39
This post is tagged as: Star Wars, Intryck

Star Wars Battlefront II har som du säkert vet haft en beta som startade den 4 oktober och pågick fram till idag. Jag investerade gott och väl över 100 timmar i föregångaren och har därför verkligen sett fram emot del två nästan lika mycket som filmen The Last Jedi. Och det är inte ens en överdrift.

Hur har jag hunnit klämma lite mer på det till flera format och är redo att dela med mig av lite plus och minus på det jag hittills har fått uppleva.

[ + ] Rymdstriderna i ettan hade sin charm, men det kändes som en Tie Interceptor körde såpass långsamt att man fått framföra den med EU-moppekort på jorden. Nu känns striderna snabbare och mer intensiva och Tie Bomber är rasande mäktig med dess löjliga eldkraft. Starfighter Assault är något jag förutspår kommer bli väldigt populärt i Battlefront II.

[ - ] Hjältarna var ofta irriterande inslag i ettan där spelare kunde stänga in sig i små utrymmen och sitta där en hel match som exempelvis Han Solo och knäppa alla som gick in utan egentlig chans att ta ihjäl liraren. Dessutom var hjältarna märkligt dåligt gjorda rent grafiskt. Spontant känner jag samma inför Battlefront II, hjältarna är för starka, går att missbruka, är fula och gör verkligen inte spelet roligare.

[ + ] Naboo-banan känns härligt nostalgisk att spela på. Jag är, som de flesta andra, milt sagt kluven till episod 1-3, men det fanns mycket som var bra också, inte minst miljövariationen och fienderna. Därför känns det ljuvligt att få gå omkring och röja i Amidalas huvudstad Theed och hinna kolla in allt mer noggrant än i filmerna. Det våldsamt tomma palatset med alla snarlika rum känns lite trist, men annars är detta en pärla.

[ - ] Klassystemet känns helt onödigt. Som en lösning på ett problem som inte finns. Varför inte låta mig välja den bössa jag vill ha, välja det skin jag vill ha och sedan få spela? Jag vet att många efterfrågade mer speldjup, men det är inte lika med mer krångel väl?

[ + ] Onlinebiten i Star Wars Battlefront hade sina problem; servrarna kunde tömmas på folk utan att nya kom in, buggar hindrade saker från att låsas upp och laddningstiderna var direkt löjliga. Allt detta verkar Dice ha fått fason på redan till betan som fungerar så mycket bättre redan nu.

[ - ] I Battlefield har det länge varit kutym att när jag dör, så får jag vara beredd på att det kan ta en stund att vara tillbaka i striden igen. Så var det aldrig i Star Wars Battlefront där 'fullt ös - medvetslös' rådde. Battlefront II är inte Battlefield, ändå finns detta inslag med och jag lufsar sakta med min droid för att komma fram till det roliga efter att ha fått bita i gräset. Bara för att mötas av prickskyttar som verkar vara betydligt bättre i detta spel och ofta vet jag inte ens vad jag dör av när jag plötsligt segnar ihop. Banorna tycks vara alldeles för stora och det leder till tempoproblem samt en uppenbar risk att jag på nytt dör innan jag ens hunnit ansluta till striden igen. Dessutom är jet-troopers verkligen inte roliga rent spelmässigt eller sett till Star Wars-kanon för den som bryr sig om sådant. Här är de på tok för många och suger det roliga ur striderna.

[ + ] Spelkontrollen var bra i originalet, men skotten ofta så våldsamt långsamma att det kunde vara svårt att skjuta fiender på lite håll. Här går det snabbare och rörelseschemat känns överlag bättre. Det gör striderna roligare och mer utmanande.

[ - ] Av oklar anledning har ett filter valts till grafiken som döljer det tjusiga arbete Dice gjort. Jag har för skojs skull gjort lite blindtester med vänner och sambo, och konsensus är att det första Battlefront ser bättre ut.

[ + ] Dice är såklart inte immuna mot buggar, men de brukar ändå hålla en hög teknisk standard på sina spel med fin bilduppdatering och Battlefront II fortsätter den traditionen. Det flyter väldigt stabilt och det är relativt enkelt att få till en hög bilduppdatering på PC.

[ - ] Loot-systemet känns direkt värdelöst och jag gillar heller inte scrap-systemet. Jag vill kriga, inte sitta panta vapen och utrustning för att göra nya saker samt bläddra i menyer. Det känns som något som hade passat i ett prisjägaräventyr i Star Wars-univerumet, men absolut inte i Star Wars Battlefront II. Att det finns Pay to win-inslag är också rejält negativt.

[ + ] Dice måste som sagt ta bort pay to win-inslagen, helt skrota alla former av loot och minimera mängden menytraggel. Men med det sagt så har de samtidigt slopat säsongspassen. Detta ska de såklart hyllas för rejält. Underbart att äntligen få spela allt nytt innehåll med alla vänner, inte bara de som handlar DLC.

[ - ] De spellägen som finns tillgängligt har inte övertygat. Galactic Assault känns obalanserat och folk verkar fullständigt omedvetna om vad de sysslar med. Här kan man säga att jag spelar med fel folk, men när i princip ingen match riktigt funkat som det ska så är det utvecklarnas fel. Strike är kul i teorin, men att folk redan under betan lärde sig spawn-campa så effektivt bådar inte gott för framtiden. Jag hoppas framför allt Supremacy, Walker Assault, Blast och Extraction från föregångaren finns kvar så inte allt gammalt kastats ut för sakens skull.

...och till sist två frågetecken:

[ ? ] Dice kan ljud. Dice är otroligt bra på ljud, rent av. Ändå var det länge sedan jag hörde en så mixad blandning av bra och dåligt som i Star Wars Battlefront II. Detta är ju Star Wars där just ljudet är ohyggligt viktigt. Ändå låter så många laserpistoler som krutpåkar och smällarna i horisonten låter som valfritt Call of Duty eller Battlefield. Samtidigt är så mycket bra också. Smällarna i rymden, det omisskänliga ljudet av Bobba Fetts Slave 1 och explosionerna får ryggraden att dallra av välbehag. Här behövs en balans hittas. Mindre av det dåliga (mycket lät bättre i ettan) och mer av det som är bra (tyngden är makalös) behövs, varför har vissa delar försämrats?

[ ? ] I Star Wars laddas vapen inte om generellt. De bara fungerar. Det löstes med ett överhettningssystem i Star Wars Battlefront som gav en bra balans och väldigt mycket eldgivning. Nu har Dice kommit på att istället för att ha en omladdning, så kan de få överhettningen att fungera på samma sätt. Jag är väldigt skeptisk mot detta, dels tar de bort en unik sak som fick spelet att skilja sig från mängden till att bli ännu en förstapersonsskjutare där jag rytmiskt trycker om omladdningsknappen och dels är det ju verkligen inte Star Wars. Samma sak med handgranatspammande, rekylen och alla jetpacks. Meningen är väl att det ska kännas som just Star Wars och inte bara vara ett förstapersonsspel i mängden med Star Wars-skin på allt?

Spelade du Star Wars Battlefront II-betan, och vad tyckte du isåfall?

Jag spelar Cuphead

Skrivet av Jonas den 28 september 2017 kl 14:45
This post is tagged as: Gamereactor

Imorgon klockan 09:00 är det recensionsdags för ett av de senaste årens mest hypade indiespel, Cuphead. Från början var det ett tämligen litet spel med spektakulära bossfighter som avlöste varandra, men efter den enorma uppmärksamheten har det byggts ut till något helt annat. Om det varit bra eller dåligt för spelet går såklart att diskutera, och det kommer jag avslöja allt om under morgondagen.

Något som däremot inte är en smaksak eller hemlighet är hur fruktansvärt löjligt snyggt det här spelet är. Alla som kan sin tecknade historia och har vuxit upp med Woody Woodpecker, Looney Tunes, Silly Symphony, Hanna-Barbera och andra tecknade pärlor kommer ofelbart sitta och gråthulka åt den absolut ljuvliga designen och den perfekt ackompanjerande musiken.

...imorgon 09:00 alltså. Cuphead-recension hos oss på Gamereactor. Missa inte det!

Ett spel så vackert att varenda bildruta kan klassas som konstverk.

Ett av världens bästa spel fyller tio år

Skrivet av Jonas den 26 september 2017 kl 12:38
This post is tagged as: Halo

Fint folk kommer alltid för sent. Xbox 360 släpptes i november 2005, bara tre och ett halvt år efter att den första Xbox släppts i Europa. Året innan hade Halo 2 lanserats till just Xbox och visat prov på vilken, med den tidens mått mätt, makalöst kraftfull konsol det var innan den alltså kort efter pensionerades.

När Xbox 360 släpptes var den då ganska nya serien Call of Duty ett av dragplåstren och överskuggade totalt Perfect Dark Zero som var tänkt att vara en nystart för den serien och början på något stort. Fansen väntade febrilt på livstecken från Master Chief till den nya konsolen, men först på E3 2006 blev de bönhörda då den första teasertrailern visades och spelet utannonserades. Det skulle dock dröja innan spelet släpptes och istället var det samma år dags för Gears of War att göra premiär och vara dragplåster under hösten.

Fint folk kommer alltid för sent, som sagt. Därför blev det först den 26 september 2007 som Halo 3 lanserades i Europa, nästan två år efter att konsolen lanserats. Men det var värt varenda sekund av väntan, Halo 3 är ett spel många rankar som absolut bäst i serien (för mig får det dock räcka med en andraplats, efter Halo: Reach). Idag är det på dagen tio år sedan. Och just nu kliar det i fingrarna rejält. Ikväll tänker jag nämligen damma av Master Chief Collection och fira detta genom att återigen lotsa gamle Master Chief och Cortana genom horder av Covenanter, sänka stygga Brutes, ha episka strider mot Scarabs, lattja med Warthogs och bara njuta av Martin O'Donnells förstklassiga musik.

Halo 3 är ett stycke spelhistoria som satte standard för multiplayer online och det är även spelet som satte punkt för Bungies berättelse om Master Chief Petty Officer of the Navy John-117. Efter det kom som bekant den något underskattade pärlan Halo 3: ODST och därefter Halo: Reach, men Master Chief och Cortana återsåg vi inte förrän 343 Industries väckte dem till liv i Halo 4, varpå serien tog en ny inriktning.

Halo 3-trailern "Starry Night"

Ett av tidernas bästa spel, enligt min ringa mening.

Soccer är förbaskat tråkigt

Skrivet av Jonas den 25 september 2017 kl 13:26
This post is tagged as: Sport

Det var fotbollsfest igår. Cincinnati Bengals tog sig an Green Bay Packers. Med tanke på att förstnämnda lag är närmast motsvarigheten till att ställa upp en folkabuss och hoppas på att ro hem ett F1-race, hade Packers sannolikt underskattat motståndet som efter två rundor inte lyckats göra en enda touchdown.

Det i sin tur ledde till stor dramatik av det slag amerikansk fotboll ofta bjuder på. Ett spel där det väldigt snabbt och väldigt ofta sker stora omkastningar i resultattabellen sedan betydande justeringar gjorts i strategin. Satt och gallskrek i soffan och var sannolikt nära att få störningsjouren på halsen. Det stora underläget Packers försatt sig i började ätas upp och i slutsekunderna blev resultatet lika, varpå övertid krävdes. Även det blev en nagelbitare och till slut kunde Packers elegant sparka hem segern genom ett enkelt, spikrakt och stenhårt field goal.

Helt svettig och eurforisk fick jag en härlig natts sömn (även om valpen gjorde sitt bästa för att sabba) och en bra söndag var till ända. Det får mig att tänka på förra helgen då jag besökte min far som gillar ett annat slags fotboll, nämligen soccer. Han bjöd på mycket trevlig crème brûlée, men tyvärr inte lika trevlig underhållning. Istället visades Tottenham Hotspur FC mot Swansea City FC. 90 minuter ofattbar tristess med 0-0 som resultat i en tabell utan playoffs där det för de absolut flesta lag halvvägs in i säsongen är helt ointressant hur det går i slutändan eftersom topparna tidigt utkristalliseras.

Jag vet att jag sagt det förut, men det finns få sporter som erbjuder större tristess än detta. Det är ju liksom inbyggt i denna variant på fotboll att det måste vara lågintensivt. Spelarna (alla med trendriktiga frisyrer, detta är oerhört viktigt i denna sport!) är mer atletiska än det mesta annat i sportväg, men de ska spela 90 minuter. Ska kroppen palla måste de vara lågintensiva. Springs det med full intensitet så kommer spelarna orka fem minuter av dessa.

I exempelvis hockey, handboll, football och liknande finns fria byten och upplägget med avblåsningar som faktiskt stannar matchklockan gör att det inte är någon mening att försöka maska fram tid. Resultatet är en helt annan intensitet där det hela tiden spelas på max den tid man är på plan, sedan in med friskt blod som kan prestera på topp. Då har jag inte ens nämnt de klassiska käpphästarna som exempelvis filmning med scener man helt enkelt inte ser i andra sporter - möjligen undantaget wrestling om man nu vill räkna det som sport - eller godtyckliga domslut utan möjlighet att överklaga. Visst har myrsteg tagits i rätt riktning, men det är fortfarande regel mer än undantag att det även i världsmästerskapet utdöms hittepå-straffar, att grova regelbrott förbises och att myglande lönar sig.

Sedan kan man såklart tycka att sport ska vara segt, att fuskande bör kunna löna sig och det är kul med en slumpgenerator i form av godtyckliga domslut. Smaken är ju som baken, men inte ens ÖFK-framgångarna i Östersund eller att att våra kollegor delade ut en tia till FIFA 18 gör mig ens det minsta sugen på att genomlida soccer i någon form. Jag fattar premissen med den basala enkelheten, men det erbjuder även basket och är även det betydligt mer underhållande att se på.

Fotboll har aldrig summerats bättre än i NBC Sports-reklamen för Premiere League.

Racing med Petter

Skrivet av Jonas den 25 september 2017 kl 02:46
This post is tagged as: Gamereactor

Vi gillar bilar både jag och Petter, det gör vi. Men där stannar också likheterna i det ämnet. Där han gillar japanskt, föredrar jag tyskt. Där han prioriterar körglädje, vill jag ha komfort. Där Pedro föredrar bensin, kör jag hellre diesel. Där han gillar sportbilar, vill jag ha rymlig SUV. Där han föredrar simulatorer, spelar jag hellre Mario Kart eller Outrun. Där bil för Petter är passion, är det för mig något praktiskt.

Detta kan inte illustreras mycket tydligare än i den mastodontartikel på temat realism och Forza Motorsport samt Gran Turismo han publicerade i fredags. En vansinnigt köttig historia som bär tydliga drag av just passion, men även en generös dos expertis. Vare sig du är en person med bensinen i blodet eller någon som helst bara kör sönder åkrar och hoppar utför raviner i Forza Horizon eller vägrar köra bilspel som inte innehåller blåa skal - så är detta något du bör läsa.

Du kommer lära dig något på kuppen och att få doppa tårna i någon annans passion är bland det absolut roligaste man kan göra. Snyggt jobbat Petter!

Det närmsta jag kommit en bilsimulator.