Jag glömmer det ibland att jag (liksom chefredaktör Petter) faktiskt växte upp under kalla kriget. För alla som är födde från 1990 och framåt är det såklart avlägsen historia, men när jag gick på lågstadiet var det en självklarhet med bombövningar för att springa ner i skyddsrum, och alla hushåll fick regelbunden information om vart de skulle ta vägen om kriget kom.

Kanske har även just ditt hus ett idag pensionerat skyddsrum från denna era (som nu förmodligen dubblar som förråd), det var nämligen lag på att det skulle finnas i bostadsområden. Farsoten kommunism härjade i stora delar av Europa som var lamslaget under hänsynslös skendemokrati med folket som gisslan, styrt av Sovjet, med konstanta fejknyheter varje dag användandes TASS som källa (jämför med nyheterna som kommer från Nordkorea idag via deras officiella kanaler).

Och så var det ju Tjernobyl. 1986 var svensken oroliga. Många lät inte sina barn leka utomhus och jag minns hur mina föräldrar strikt förbjöd mig att äta de bär som växte där vi bodde. Jag, då nio år, lärde mig snabbt termen becquerel utan att egentligen fatta vad det betydde - men bra var det ej. Orsaken var att ett av kärnkraftverken i Sovjet, V.I. Lenin i Tjernobyl, totalhavererat med ofattbar ödeläggelse som resultat.

Men eftersom ingen ville ta ansvar för vad som hände och alla var rädda för överordnades reaktioner, tog det oerhört lång tid innan något gjordes och inte heller meddelade Sovjet omvärlden innan ett svenskt kärnkraftverk mätte upp osannolik strålning. Och just detta handlar nya HBO/Sky Channel-serien Chernobyl om, regisserad av Johan Renck (i Sverige kanske mest känd som Stakka Bo fortfarande).

Och jag älskar varenda sekund av serien, som snyggt fångar Sovjet, tidsandan och den absolut otroliga katastrofen samt de sanslösa människooffer som krävdes för att göra något åt saken. Jag har inte behövt klippa naglarna på två veckor eftersom jag lagom till varje avsnitt gnager ner dem av spänning - och jag hoppas detta blir en nog stor succé för att det ska göras fler miniserier baserade på modern historia. Missa för sjutton gubbar inte detta.

I Chernobyl överträffar verkligheten dikten. Vem behöver egentligen skräckfilm när det finns kommunism och katastrofer som denna?

Köpte som bekant hus nyligen och får väl säga att jag trivs otroligt bra, liksom hundarna som nu har en baksida och framsida att hänga på där de kan skälla på alla förbipasserande. Det spelar liksom ingen roll om det är pisskallt, regnar eller blåser snålt (det vill säga 97% av alla dagar i Jämtland) så slår gräsplätten på baksidan att vara inomhus om man har fyra tassar och är hund.

Själv gillar jag att ha fler rum än jag behöver och har kunnat dedikera dem till saker som ett riktigt nördaltare till rum med enbart en massa härliga prylar. På kuppen har jag dessutom börjat visa tendenser till viss händighet där jag tvingats lära mig saker. Just det där med att ha tummen mitt i handen, är annars verkligen Jonas Mäki i sitt esse. Men allt har inte varit frid och fröjd, och jag får känslan av att hemelektroniken spökar.

Under de fyra månader jag bott här, har nämligen kylen och frysen pajat, ugnen likaså och härom veckan strök tvättmaskinen med. Sedan igår är diskmaskinen snubblande nära att sjunga på sista versen och det är därmed enbart torktumlaren kvar - och den använder jag och sambon i princip aldrig så den kanske är trasig den med. Under de 20 år som gått sedan jag flyttade hemifrån, har jag endast varit med om en trasig vitvara, så det känns helt klart som att det vilat en förbannelse över dem.

På pluskontot har jag och sambon fått en ursäkt att byta ut skiten mot något bättre, och den kyl och frys vi köpte från Bosch är direkt makalös (knäpptyst och larvigt energisnål), Siemens-spisen är också underbar och tvättmaskinen (Bosch) är oändligt mycket bättre än det gamla eländet. Så inget ont som inte för något gott med sig. Trots allt är nya prylar ett av livets absoluta glädjeämnen, enligt min egen ytterst ringa mening.

Om det är gastar, demoner, poltergeists eller något annat ockult, vet jag faktiskt inte - men att det spökat i mina vitvaror är fakta.

Har sedan jag blev husägare för några månader sedan, varit otröstligt sugen på att skaffa gasgrill. Har redan en hygglig för kol, men efter att otaliga gånger ha rest i USA och bott på hotell där de haft schyssta gasolgrillar, känner jag nu suget efter något som låter mig få maten lite mer exakt som jag vill ha den.

Men de kostar. Slängde ut frågan på Twitter om vad folk egentligen föredrar och insåg att detta ju är en känsligare fråga än det mesta annat. Vilket är lite märkligt ändå, de kompletterar ju varandra rätt bra. Att kunna grilla något på exakt temperatur under lång tid är ju onekligen enkelt med gas, men visst sjutton ger kol en härlig smak. Dessutom är min uppfattning att det är lättare att få till bra rök i en vanlig grill.

Därför slukar jag just nu ungefär alla grillvideos som finns att hitta där matglada Sydstatare till självutnämnda grillexperter ger sina bästa tips. Och jodå. Nog lockar en Weber Genesis II E-310 GBS rejält alltid. Jag ska vela några veckor till då snön bara vräker ner i Jämtland just nu (och därefter vankas E3 och USA-resa), men förhoppningsvis slår jag till i början av juli och inleder en sommar med orimligt och ohälsosamt mycket grillande av allt man rimligen kan peta in i truten.

Föredrar du gasol eller kol när du grillar?

Det är ju inte direkt så att jag inte trodde på Disneys kommande Netflix-utmanare Disney+. Jag vet såklart vilka blytunga varumärken de har till sitt förfogande och de projekt de har på gång känns så lovande att jag blir alldeles kollrig bara av att tänka på det.

För mig personligen är det främst Star Wars som lockar, men Netflix TV-serier baserat på Marvel har också varit bra och jag har inga som helst tvivel kring att Disney kommer kunna göra det bättre. Dessutom lassar de nu på med vad som inte kan beskrivas som något annat än ren och skär fanservice med bland annat TV-serien baserad på Willow, och jag kan inte få det till annat än att jag kommer slå till och skaffa tjänsten samma dag som den släpps.

Men ska jag då har tre tjänster? Idag har jag ju Netflix och HBO också. Nej, jag ska nog faktiskt inte det. Netflix tror jag blir svåra att rubba på, de gör ett otroligt bra jobb just nu med egna TV-serier och filmer som lanseras i ett kulsprutetempo - och det finns inga tecken på att detta kommer bli sämre i framtiden. Tvärtom. Konkurrensen från Disney måste såklart mötas.

Istället är det HBO jag stör mig allt mer på. Dels tycker jag tjänsten är fattig med för klent utbud, och dels tycker jag dessutom att den fungerar på tok för dåligt. Visst, jag vill veta hur Game of Thrones slutar och John Oliver är verkligen kungen samt att The Handmaid's Tale är den bästa TV-serien på år och dag. Men där tar det också slut för mig. Det räcker inte för ett löpande abonnemang och när jag så ofta möts av felmeddelanden och tvingas traggla med deras skrattretande usla app (som inte ens finns till flera stora format) - tror jag att den kommer väljas bort.

Hulu saknas som bekant i Sverige, och även om det finns ett par hyggliga svenska alternativ, så är det Netflix och HBO som är de självklara alternativen för de flesta. När Disney+ kommer, tror jag däremot att det är slut med detta. HBO räcker helt enkelt inte till, trots ett flertal populära program. Och fixar de inte till sitt utbud och sin tjänst inom de närmsta månaderna, tror jag de kommer få det riktigt, riktigt tufft.

En alltför vanlig syn för HBO-användare.

En Huawei P30 Pro anlände till redaktionen för att hårdtesta under gårdagen. Hittills har jag inte mycket mer än hunnit packa upp den, men spontant är det en mycket smäcker pryl som designmässigt påminner en hel del om Huawei Mate 20. Kamerorna har dock fått en bättre placering och jag uppskattar att det medföljer ett enklare skal som både ger bättre grepp om enheten samt naturligtvis skyddar den.

Jag ska nu hårdtesta den några dagar och återkommer med recension nästa vecka för att berätta hur Huaweis senaste flaggskepp är att använda.

Glansig, skön att hålla i och minimal flärp. Första intrycket är gott.