Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Underbara Schitt's Creek

Skrivet av Jonas den 13 augusti 2019 kl 10:55
This post is tagged as: TV-serier

Sedan något år tillbaka är det inte lika lätt att komma åt det amerikanska Netflix-utbudet från Sverige längre, vilket gör tjänsten klart mindre prisvärd eftersom de har ett enormt mycket bättre utbud. Dels av nya filmer, men även av TV-serier. Det är i sistnämnda kategorin vi hittar Schitt's Creek, en kanadensisk sitcom utan burkskratt och en rik familj som förlorar allt och tvingas ut i obygden, vilken jag plöjde under Florida-semestern.

I sig inte det mest originella upplägget, men Eugene Levy (mest känd som Jims farsa i American Pie-rullarna) och hans son Daniel Levy har tillsammans skapat ett fantastiskt litet universum bland jordnära och snusförnuftiga människor med ljuvligt obekväma scener. Och det är aldrig enklaste vägen ut, saker slutar sällan som man kunde tro och det väljs hela tiden otippade vägar.

Persongalleriet är absolut ljuvligt, dels med far och son Levy som både har skapat och skådespelar i serien där de spelar... far och son. Leyvs fru spelas av Catherine O'Hara (mamman i Ensam Hemma), här en avdankad såpaskådis, och parets dotter spelas av Annie Murphy. Sistnämnda blev snabbt en favorit tack vare det ofta talande kroppsspråket och mimiken som fått mig att skratta högt mer än en gång.

Jag vill även slå ett slag för Chris Elliott som spelar borgmästare i Schitt's Creek och helt tar över scener med hockeyfrippa och ett självförtroende han inte ens nästan har täckning för samt John Hemphill som bilmekanikern som ger begreppet "dålig lyssnare" en helt ny innebörd. Om och isåfall när Schitt's Creek dyker upp på svenska Netflix (eller om den går på någon TV-kanal) vet jag inte - men om den gör det så missa absolut inte. Ett gott skratt förlänger livet, heter det ju, och denna serie erbjuder gott av just denna vara.

Underbara Schitt's Creek

Far och son Levy har skapat Schitt's Creek, men även systern Sarah Levy har en hyggligt stor roll i serien.

Mega Drive Mini spöar alla andra minikonsoler

Skrivet av Jonas den 7 augusti 2019 kl 17:08
This post is tagged as: Sega

Sega lusläser min blogg, det har jag bevis för. På annat sätt kan jag inte förklara att de nästan till punkt och pricka lagt till just de otippade spel jag önskade mig till kommande Mega Drive Mini, som med bred marginal ser ut att bli den överlägset bästa minikonsolen hittills. Jag har fem stycken hittills (alla i minst två exemplar p g a hoarder) och de har såklart förtjänster och nackdelar:

• C64 Mini - Uselt utbud av spel, buggig hårdvara, ljuvlig design och presentation

• NES Classic Mini - Bra utbud av spel, klockren design, bara en handkontroll med korta sladdar

• Playstation Classic - Uselt spelutbud, handkontroll utan analogspakar, smart designad hårdvara

• SNES Classic Mini - Flera tokhöjdare, totalt sett för få spel, två handkontroller

• SNK Neo Geo Mini International - Suveränt spelutbud, usel design på hårdvaran

Kommande Mega Drive Mini är dock en annan best. Våra spanska kollegor som fått testa är helt lyriska över hårdvaran som är både rapp och smidig att använda. Handkontrollerna är tydligen helt fenomenala och spelutbudet kan bara beskrivas med göteborska 'gôttigt'. Kolla in listan liksom. Här trängs Disney-höjdare som Castle of Illusion med Konami klassiker såsom både Castlevania: Bloodlines och Contra: Hard Corps... och vidare hittar vi übersamlingen Mega Man: The Wily Wars (Mega Man 1-3 med 16 bits-grafik), sorgligt underskattade Earthworm Jim, bortglömda Road Rash II och då har jag inte ens börjat rabbla Segas egna spel ännu.

Som för att göra allt bättre, så sköts konverteringsarbetet av ultrakompetenta M2, vilket i det närmare garanterar perfekta versioner av alla spel. Visst kan jag vara gnällig och konstatera att Sonic & Knuckles saknas, och absolut, det hade varit kul med Robocop vs Terminator. Men ärligt talat, som retrokonsol betraktat skåpar denna ut allt annat och jag kommer se till att ha en både i vardagsrummet och sovrummet samt dessutom en ouppackad raritet att bevara för eftervärlden (p g a hoarder, som sagt).

Mega Drive Mini spöar alla andra minikonsoler

Om inget radikalt händer lär detta bli den bästa retrokonsolen hittills och Mäki tar inte två, han tar tre!

Star Wars Battlefront II har blivit roligt

Skrivet av Jonas den 5 augusti 2019 kl 01:44
This post is tagged as: Åsikter

Jag älskar Star Wars, så är det, och har väl egentligen alltid gjort. Detta oavsett om vi snackar filmerna, serierna, de animerade showerna, böckerna, brädspelen eller TV-spelen. Nästan villkorslöst faktiskt. Och i sistnämnda kategorin har Battlefront-serien hört till mina favoriter sedan star.

Men att EA fick ensamrätt på spel var väl i retrospekt kanske inget jag med facit i hand jublar över. Det första Battlefront (som Dice gjorde) hade sina poänger, men nog sjutton kändes det framstressat, och det andra spelet... ja, jag gav det betyget sju och jag tycker det står sig. Och det är såklart inte särskilt imponerande för ett superpåkostat Dice-spel baserat på mitt favorituniversum.

Problemen var många och visade att de inblandade helt enkelt inte hade koll på vad som gör Star Wars till Star Wars eller för den delen hur folk på internet beter sig. Ta bara idén om hur man skulle få folk som aldrig träffat varandra att arbeta i små enheter. Jag citerar mig själv från min egen recension:

"Dessutom finns ett nytt system för att spawna, där du inte längre kan haka på din polare och dyka direkt in i striderna. Istället bildar du och upp till tre andra som dött i strid en grupp som ger varandra bonus om ni slåss som just en grupp.

Detta är en funktion jag knappt fått att fungera bra överhuvudtaget. Oftast sticker mina "kamrater" åt varsitt håll."

Nästan två år senare har jag fortfarande aldrig fått detta att fungera och Dice har lyckligtvis plockat bort det. Den enskilt största bristen var mikrotransaktionerna - som egentligen aldrig funnits så länge spelet varit officiellt släppts. På grund av den enorma kritiken spelet (med rätta) fick, så rensades allt sådant och lämnade kvar ett helt brutet och otydligt system. Men även detta är något som Dice sedermera har fixat till.

Likaså var jag i recensionen missnöjd över urvalet av Heroes, där Han Solo och Lando Calrissian jämställdes med Darth Vader och Yoda på slagfältet. Jag förstår dimensionerna av nördighet i klagomålet, men snälla gör inte så. Det är inte särskilt Star Wars och bidrar bara till den där känslan av att utvecklarna inte helt förstått grundmaterialet. Jag skrev i recensionen:

"Så mycket som jag gillar Han Solo, Leia Organa eller Lando Calrissian som karaktärer betraktat - så är de sannerligen inga superkrigare med ultimata vapen som röjer runt på slagfältet som exempelvis Darth Vader. Då hade det varit betydligt roligare om Dice valt att satsa på Mace Windu, Qui-Gon Jin, Ahsoka eller en Star Wars Rebels-hjälte som Kanan Jarrus istället. Hjältar där det faktiskt känns logiskt att de styr upp ett helt krig på egen hand."

Vad har hänt sedan dess då? Jag vågar inte riktigt ta på mig äran helt själv (ingen alls, faktiskt), men Dice har fyllt på skaran av Heroes och då lagt till bland annat Obi-Wan Kenobi, Anakin Skywalker, Captain Phasma, General Grievous och Count Dooku. Och vips känns Star Wars som just Star Wars igen. Till detta har mängder av andra nyheter lagts till, inte minst riktigt bra banor samt en förlängd kampanj, och i slutändan är detta ett till stora delar annat spel än det jag recenserade för snart två år sedan. Ett mycket bättre sådant.

Så är allt fixat då? Nej, inte riktigt allt, en sak har rent av hunnit bli sämre. I min recension klagade jag på "tillkrånglade menyer", och det gäller än i om möjligt ännu högre grad efter att mängden innehåll ökats på. Istället för att bara vara ett smidigt actionspel med fokus lagt på striderna, finns ett fullkomligt överbelamrat system av saker att låsa upp, levla upp, fixa egenskaper för och designa om. Ingenting är någonsin smidigt åtkomligt utan kräver att du klickar runt dig i menyerna från helvetet där "plottrigt" tycks ha varit honnörsordet man arbetat efter och där oanvändarvänlighet möjligen förväxlats med lång speltid eftersom allt går så långsamt att utföra. Jag skulle gå så långt att säga att jag nog aldrig sett sämre lösningar än såhär i en påkostad förstapersonsskjutare förr.

Lyckligtvis är det en petitess i det stora hela och tristessen med att harva på gör att jag helt enkelt skiter i det och bara spelar istället. Och har kul. Det har blivit väldigt många timmar i Dice version av den där galaxen långt, långt borta senaste tiden - och fler lär det blir. Star Wars Battlefront II är nämligen äntligen roligt.

Star Wars Battlefront II har blivit roligt

Idag är Star Wars Battlefront II spelet det borde ha varit från start - men snälla fixa menysystemet till del tre.

Slutet för traditionella konsolkrig

Skrivet av Jonas den 31 juli 2019 kl 01:59
This post is tagged as: Spekulation

På relativt kort tid har nu först Microsofts högste chef Satya Nadella uttalat sig om en växande spelmarknad och härom dagen var det Phil Spencer som gjorde detsamma. I sig är det inget kontroversiellt. Det blir fler människor på jorden med en allt högre levnadsstandard och för yngre människor är spel en helt naturlig underhållningsform på ett annat sätt än för äldre.

Dessutom uttalar Microsoft sig naturligtvis i egenskap av att värste konkurrenten Sony är så förbenat starka när det kommer till konsolförsäljning, att de inser att det kanske inte går att sälja mer nästa generation heller. Men de har ändå en fullgod poäng. Jag har tidigare varit inne på att det här med spelförsäljning blir en allt mer menlös parameter, lite som hur topplistor tappar poäng när det endast är fysisk försäljning i utvalda butiker som gäller.

Microsoft har som bekant ökat intäkterna för Xbox One trots att de säljer ganska klart färre konsoler nu än förra generationen. Det visar med all tydlighet hur spelkonsumtionen förändrats och gör det svårt att mäta som förut då flest sålda konsoler och flest sålda spel var det enda som gällde.

Idag behöver man inte sälja en enda konsol för att vara den som lyckas bäst, eftersom det finns så mycket kringtjänster och PC där man kan avnjuta spelen istället. Kolla bara på Google Stadia, kanske är det framtidens spelformat som alla vill ge ut sina titlar till exklusivt till, på samma sätt som framför allt Playstation 4 fått mycket gratis denna generation. Det är ett fullt realistiskt scenario att den minst sålda konsolen är den mest framgångsrika.

Både Microsoft och Sony filar för övrigt på liknande lösningar, och Microsoft ger sedan länge även ut sina spel till PC. Jag tror att den generation som nu avslutas på gott och ont är ett farväl till traditionella TV-spel. Inom kort är ett format mer en tjänst än något annat. Man kan spela Playstation på sin PC, Xbox på sin smartphone och Google Stadia på sin Switch.

Microsoft försöker såklart sopa över det faktum att de fått rundligt med stryk denna generation när de snackar om att konsolförsäljning inte betyder något. Men spelvärlden lär växa kraftigt nästa generation, rent av alldeles ohyggligt mycket, och redan nu ser vi hur man kan tjäna multum även med lägre antal sålda konsoler. Och när vi har miljarder gamers över otaliga format, så betyder några miljoner sålda konsoler i slutändan väldigt lite.

Det gäller att vara med direkt och inte hamna på efterkälken. Att vara den som erbjuder en utgivare 50 miljoner potentiella köpare till format X kommer helt enkelt ha ett väldigt mycket sämre förhandlingsläge än format Y som erbjuder 500 miljoner potentiella köpare.

Slutet för traditionella konsolkrig

Med Stadia gör Google det halvt omöjligt för Microsoft, Nintendo och Sony att bara erbjuda en låst konsol. Den potentiella marknaden är helt enkelt för liten även med bästa tänkbara scenario.

Enkel kortspelsbriljans

Skrivet av Jonas den 30 juli 2019 kl 02:48
This post is tagged as: Brädspel

Spenderade söndagskvällen till något så genomtrevligt som brädspel, och eftersom vi var ett ganska stort gäng hade vi dukat upp för spel som passade ändamålet. Det sista vi lirade var Saboteur, vilket har 15 år på nacken. Det hade jag dock helt missat liksom andra i sällskapet - men bättre sent än aldrig, heter det ju.

Saboteur är nämligen helt briljant i all sin enkelhet. Upp till tio personer kan vara med (som bäst verkar det vara vid sex till åtta personer) och ska sedan i rollerna som dvärgar gräva fram guld ur ett berg via gruvgångar. Busenkelt. Om det nu inte vore för att det finns en till två (eller upp till tre om ni är fulltaliga) sabotörer bland er som omintetgör planer.

Sabotörerna är hemliga och så bör de förbli. I samma sekund som det blir för tydligt vem som sitter och förstör, kommer de motarbetas på olika sätt. Därför gäller det att sabba lagom mycket. Saboteur leder till skratt, paranoia och mängder av falska anklagelser - och du hör ju själv hur kul det låter. Att det kostar futtiga 119 kronor är liksom bara en bonus.

Det finns definitivt djupare spel och det är inget man sitter med en hel kväll, men för en timme eller två mellan varven alternativt i sällskap med brädspelsnybörjare är detta rent guld. Köp!

Enkel kortspelsbriljans

En stämningshöjare av rang