Igår kom den äntligen upp, den tredje och avslutande delen av Hetast 2019, en artikelserie som hör till mina favoriter att göra eftersom den är fylld med spel som komma skall. För få saker är ju ändå roligare än stora och heta spel, och det råder ingen brist på kärlek i den listan, däribland flera av mina personliga favoriter såsom Resident Evil 2-remaken, Ori and the Will of the Wisps, Bayonetta 3, Bloodstained: Ritual of the Night och Mortal Kombat 11.

Här nedan hittar du länkarna till alla tre artiklarna, missa inte för allt smör i Småland:

Här hittar du den första delen av Hetast 2019

Här hittar du den andra delen av Hetast 2019

Här hittar du den tredje delen av Hetast 2019

Redan nu kan du spela Resident Evil 2-demot, och jag tycker det rent av överträffar mina förväntningar.

2019 är ett hyfsat oskrivet blad. Microsoft har egentligen bara Gears 5 bekräftat bland stortitlarma, Nintendo har egentligen bara Yoshi's Crafted World, Sony har en hel del på gång - men inga premiärdatum på annat än Days Gone så mycket lär komma först 2020. En orsak till det är säkerligen att Microsoft och Sony sparar sig inför nästa generation, då se båda lär vilja lassa på med rejält med spel eftersom konkurrensen kommer vara stenhård.

De båda vet att spelvärlden är en nyckfull plats. Sony kom från en betydligt bättre sits än idag med Playstation 3 - men lyckades ändå få stryk av både Microsoft och Nintendo med halverade marknadsandel som de båda andra glufsade i sig (och återställde sedan dominansen med Playstation 4). Microsoft kom å andra sidan från en flopp med Xbox till den väldigt framgångsrika Xbox 360 som mer än tredubblade marknadsandelarna och slog marknadsledande Sony.

Nintendo har också sina erfarenheter, ni minns väl succén med Wii som avlöstes av floppen Wii U? Eller nämnda Wii U-flopp som avlöstes av monstersuccén Switch? Såhär kan man hålla på, exemplen är många. Spelare brukar köpa det som lockar mest i slutändan och märken är inte fullt så viktigt som många tycks tro, även om det såklart finns de som väljer utifrån märke med på samma sätt som somliga vägrar köra annat än Opel eller Mercedes.

De flesta verkar vara ense idag om att det är 202 det smäller, då nästa generation drar igång. Då gäller det att redan från start kunna rabbla upp iallafall fem heta, exklusiva spel som släpps inom den så kallade "launch window" (ett diffust begrepp som ofta betecknar några månader), varav tre-fyra av dem bör komma redan vid lanseringen. Och allt krut får heller inte brännas direkt, det måste finnas saker att se fram emot.

Att släppa spel i år betyder att samma spel inte kommer kunna erbjuda nyhetens behag och släppas på nytt under 2020 till de nya konsolerna. Säkerligen kommer de uppdateras och möjligen även få nytt innehåll dock (jag tror även nya spel till Playstation 5 och Xbox Two under lång tid även kommer fungera till Playstation 4 och Xbox One - men det har jag skrivit om tidigare), men det är ju fortfarande inte nya spel.

Det gäller därför att ransonera. De som har en Playstation 4 och Xbox One måste känna att det var ett bra sista år så de inte lockas att byta format nästa generation. Det betyder att Microsoft lär fortsätta försöka göra Xbox Game Pass till något folk ska vilja fortsätta betala för, för att på så sätt hålla dem kvar vid Xbox samt släppa några tyngre titlar såsom just Gears 5. Däremot tror jag inte de är sugna på att lansera det tyngsta de har såsom Halo Infinite, utan det debuterar nog till både Xbox One och Xbox Two.

Sony å sin sida släpper gärna Days Gone och förmodligen något mer under året, men de verkliga tungviktarna sparar man nog gärna så de kan debutera till Playstation 5 och då erbjuda bästa tänkbara versioner. Även Sony har ju för övrigt en speltjänst kallad Playstation Now, som de säkert vill försöka få in så många som möjligt i. Inom kort tar de dessutom bort spelen till Playstation 3 och PS Vita från sitt PS Plus-abonnemang, och jag tror absolut att vi kan räkna med någon sorts ersättning där.

Nästa år däremot... Redan tidigt 2020 lär vi få den första inbjudan om ett event från Microsoft eller Sony (Sony kanske redan på Playstation Experience i år) där de ska diskutera "framtiden" - något som brukar betyda en ny konsol. Där och då lär Microsoft vara enormt revanschsugna. Jag kan tänka mig att de till varje pris kommer vilja erbjuda den mest kraftfulla konsolen och ha något liknande Halo Infinite bara en-två månader efter lanseringen samt något fanservice-spel som ett nytt Perfect Dark eller Fable.

Sony å sin sida har inga som helst planer på att återigen tappa några marknadsandelar och deras tyngsta utvecklare såsom Guerrilla, Sucker Punch och Naughty Dog har inte släppt något nytt på länge. De tar runt tre år på sig (ibland klart mer, Sucker Punch har inte släppt ett spel sedan 2014!) med sina spel, och de behövs självklart tidigt till Playstation 5 för att säkra att Playstation-spelarna förblir Playstation-spelare.

Jag försöker absolut inte säga att 2019 kommer bli ett dåligt spelår, för så blir det inte. Kolla in våra mustiga artiklar över de hetaste spelen i år, så får du se vad som är på gång. Men från hårdvaruutvecklarna så lär det inte vara de absolut största spelen man släpper loss, de behövs helt enkelt till de nya konsolerna.

Och för Nintendos del handlar det snarast om självbevarelsedrift. De har en produkt som sticker ut och oavsett vad Microsoft och Sony levererar, lär de inte kunna ersätta att spela Super Mario Kart 8 Deluxe på en längre tågresa med polarna. Men även de behöver spelen och möjligen ny hårdvara för att få Switch att kännas fortsatt fräsch. De håller förmodligen koll på de andra och lär även de överraska nästa år med exempelvis ett nytt Zelda och ett nytt Super Mario.

Kort sagt tror jag 2019 är lugnet före den verkliga stormen. År 2020 kommer bli ett spelår som går till historien och varenda utvecklare av rang annonserar sedan över ett år tillbaka efter folk som kan nästa generationsutveckling - så räkna med något spektakulärt.

Tror du nästa generation startar år 2020?

Oväntat ofta så hör jag personer jag tycker är smarta människor (med koll på det mesta) kommentera dagens apotekssystem. Åsikterna kan i de flesta fall sammanfattas som att "det var bättre förr", där andemeningen tycks vara att apotekens glansperiod i Sverige var före 2009 då de privatiserades.

Åsikter är ofta åsikter, men något så många av dessa personer som hävdar detta tycks ha gemensamt är att de är fullt friska och inte tycks behöva överdrivet mycket medicin. Frågar jag lite försynt vad det är som försämrats, så heter det att servicen blivit sämre, de säljer fler saker såsom smink, apotek har försvunnit i mindre orter och dessutom ägs många apotek av privata aktörer. Ungefär här blir jag alltid helt ställd.

Det må låta otrevligt (då jag förmodar att det finns de av er som läser som tycker såhär), och det är inget illa menat, men det känns som att prata med folk som på allvar anser att jorden är platt eller att kristall-healing är det enda som biter på ryggskott. Det är liksom svårt att veta vad man ens ska börja.

Som jag tidigare skrivit har jag cystisk fibros, en tämligen allvarlig sjukdom som framför allt drabbar lungor. Följdaktligen tar jag massor av mediciner (då menar jag massor) - och medicinerna hämtar jag givetvis från apoteken. Det här är något jag fötts med och har alltså sedan jag började hämta själv på 80-talet någon gång besökt fler apotek och har redan nu hämtat mer medicin än 99,5% av er gör under en livstid.

Likaså har jag via patientföreningar och liknande kontakt med andra i samma situation - och det råder konsensus. Sedan apoteken privatiserades är det gott och väl dubbelt, om inte tredubbelt, så bra för oss som verkligen behöver dem. I Östersund, där jag är född och uppvuxen, hade vi innan privatiseringen två apotek i en hel stad på 60 000 invånare. Ett i sjukhuset med helt usla tider (gick inte att använda eftermiddagar, helger eller kvällar) och ett centralt utan parkeringsmöjligheter med öppettider som liknande Systembolagets där det heller inte alltid var tillåtet att gå in, utan bara begränsad kioskservice.

Några vettiga onlinetjänster fanns inte heller, trots att jag reste mycket i USA via Gamereactor och såg hur exempelvis apoteken CVS samt Walgreens låg ljusår före på den här punkten. Ofta hade sistnämnda dessutom öppet dygnet runt, vilket var tur den där gången jag fick influensa i Champaign (Illinois) under ett Volition-besök. En stad lika stor som Östersund erbjud apotek med 24H-service (något som annars bara fanns på C.W. Scheele i Stockholm) och jag kom hem helskinnad, trots att influensa är direkt livsfara för de med cystisk fibros.

Kort innan privatiseringen öppnade Apoteket (det statliga) ett nytt apotek i ett då nybyggt köpcentrum utanför stan, vilket gjorde att det därmed fanns tre i Östersund. Dock fortfarande med pissiga tjänster och dåliga öppettider. Att jag satt på akuten i fem timmar för att få antibiotikatabletter eller liknande sena lördagskvällar kunde höra till vanligheterna. Jag fattar att hjärtproblem och brutna höftleder går före - men att alls behöva köa på det sättet för medicin kändes lite för DDR för min smak.

Idag får jag det till minst åtta apotek i Östersund. Alltså över det dubbla. Två av dem är dessutom större än något som fanns före privatiseringen och ett av dem, Apoteket Hjärtat vid Ica Maxi, har öppet till 22:00 varje dag med suveräna parkeringsmöjligheter, det är suveränt för oss som behöver det. Före 2009 var det ofta en procedur att få ut stora mängder mediciner, det gällde att ta sig till något av de två centralt belägna apoteken på tider som motsvarade när jag borde vara i skolan eller jobba och sedan var det bara att hoppas på att det jag behövde fanns. Annars = fem timmar på akuten igen om det var bråttom.

Numera händer det att jag sent en söndag kväll behöver hämta antibiotika, och det är inga som helst konstigheter. Eller bara beställa via nätet eftersom konkurrensen (inte utvecklingen, det var inget fel på världen online år 2009) drivit på detta. De flesta apotek tar hem mediciner per automatik när mitt recept går ut så allt finns alltid i lager (kunde jag bara drömma om förr i världen när multipla besök var regel snarare än undantag), och det är heller inte långt eller svårt att komma åt dem. Akuten har jag inte varit på en gång av apoteksrelaterade orsaker sedan 2009.

Kritiken att apoteken numera säljer smink, nötter, doftljus och liknande är också svårt att ta på allvar. Va? Har apoteken blivit sämre för att jag fått ett större utbud av varor där? Man är inte tvingad att köpa detta. Det påminner om kritiken mot reklam-TV sent 80-tal då vi fick för många kanaler enligt somliga. Så titta inte, låt bli att köpa, men låtsas inte som att det är något negativt för andra bara för att du är motvalls.

Och det här med att företagen är privatägda. Ja... det stämmer. Men det är inte som att statligt ägande av diverse butiker har något kalasfacit historiskt, tvärtom faktiskt. Jag skulle snarare bensäkert vilja slå fast att det är tack vare de privatägda företagen som det blivit såhär bra. Utan dem hade vi garanterat inte haft åtta apotek i Östersund och en faktisk konkurrens om oss som behöver mediciner.

Jag försöker inte säga att det bara är guld och gröna skogar, alla beslut har konsekvenser, både positiva och negativa. Så är det. Det var en del problem initialt då det bland annat blev svårt att få tag på medicin och kolla vart allt fanns. Men det löstes hyggligt snabbt och idag är allt sådant borta. För mig som sjuk går det inte ens jämföra nu och då, och när jag hör någon ta apoteken som exempel på dåliga privatiseringar visar de bara att de har lika dålig koll som den historiker som lanserar teorin att det nog var Lotta Engberg som var Jack the Ripper. Kom igen nu.

"Tacka vettja apoteken förr i världen som var svåra att komma åt, sällan hade saker hemma, oftast var stängda och inte erbjöd möjlighet att köpa en energibar när jag hämtade Kåvepenin! Det var bättre förr."

Under mellandagarna kunde vi rapportera att animén baserad på Rensuke Oshikiris populära manga Hi Score Girl finns att kolla in på Netflix nu, med alla tolv avsnitt. Serien är producerad av Square Enix och det är lätt att förstå deras intresse. Detta är nämligen ett regelrätt kärleksbrev till den japanska arkadscenen på 90-talet när den var som absolut störst.

Jag har nu kollat in den och medan det definitivt finns djupare animé, så är det väldigt få av tungviktarna som bjuder på diskussioner om PC Engine SuperGrafx, jakter på arkadhallar där det kostar mindre att spela, scener från Street Fighter II (komplett med scan-lines) och så vidare. Att Oshikiri har järnkoll på spelkulturen känns uppenbart och utan att lova något annat än feelgood samt spelnostalgi så kan jag ändå varmt rekommendera denna godbit.

Om du har minsta intresse för japansk spelkultur, så missa inte Hi Score Girl.

Det var ett på flera sätt väldigt intressant 2018 med gott om spännande händelser och stora spel. För min egen del är det inget som slår att ha köpt radhus och faktiskt lämna lägenhetslivet bakom mig, något jag egentligen inte alls varit intresserad av eftersom jag tycker det är bekvämt och rätt perfekt. Men det har naturligtvis hänt en massa annat också, och när jag kolla i backspegeln, så är detta sakerna jag kommer minnas året för.

• Vintern 2018 - Året rivstartade med vintrarnas jävla vinter. Snön klättrade över alla gränser och jag (liksom Petter Hegevall) gladdes dagligen åt ljuvligheterna. De som säger sig föredra regn, slask och svärta framför kristallklar och fin vinter (tänk den bästa/finaste vinterdagen varje år i Stockholm eller Göteborg - det är Jämtland varje dag under vintern) har fel. Det är inte en fråga om åsikt, det bara är så.

• Star Wars - Knappt hade smaken efter den unkna The Last Jedi försvunnit ur munnen innan jag vann en stor Star Wars Destiny-turnering, kort därefter gick Solo upp på bio och därefter avslöjades att J.J. Abrams tar över film nio samt att sambon gav mig Darth Vader-seriesamlingen i julklapp. Det har varit ett bra år för Star Wars-fans.

• Norge - Det är inte långt bort och tyvärr svindyrt. Men vårt grannland rockar. Jag ska absolut försöka besöka Norge mer frekvent framledes.

• Huawei - Efter att ha provat lite olika varianter är jag just nu tillbaka hos Huawei när det kommer till smartphones, och jag tror det lär förbli så under en tid framöver. De är verkligen suveräna.

• Master Chief Collection - Efter att Master Chief Collection uppdaterats till 4K med Xbox One X samt lagts till i Xbox Game Pass har jag och sambon lirat igenom samlingen. Och jodå, kärleken består. Vilken makalös saga detta är, måtte Halo Infinite leva upp till sitt arv.

• Brädspel - Att spela brädspel med goda vänner är något jag numera viger åtminstone en kväll i veckan till. Några av årets favoriter är Sagrada, Dice Throne II, Sheriff och Root.

• Sonys bästa år - Sony har haft många bra år tidigare, men frågan är om de någonsin varit bättre än under 2018. Med spel som God of War, Detroit: Become Human och Spider-Man har de verkligen krossat, otroligt imponerande. Playstation 4 säljer fenomenalt, och det är inte svårt att förstå varför och det känns dessutom ytterst välförtjänt.

• Vermintide 2 - Jösses amalia vad jag lirat Vermintide 2 under året. Andra multiplayerspel jag spenderat kriminellt mycket tid med är Super Mario Party, Sea of Thieves, Tricky Towers, Call of Duty: Black Ops 4 och Super Smash Bros Melee. Multiplayer regerar, det är bara så.

• South Park - Det har varit lite svajigt de senaste åren där vissa säsonger varit briljanta och andra inte. Men årets upplaga hör onekligen till den förstnämnda skaran och de konstant lipande PK-bäbisarna, den överkänsliga Cartman och upprättelsen för Al Gore har verkligen varit geniala.

• Fjällvandring - I somras drog jag, sambon och hennes släktingar till Helags i Härjedalen. Vi valde en hyggligt tuff rutt ut och jag har aldrig varit så slutkörd någonsin som där och då. Vilket var otroligt givande, en bra personlig utmaning och området levde upp till hypen. Ta chansen att vandra någon gång, mycket trevligt och bra avbräck i vardagen.

• Patriots - Jag är hemsk medgångssupporter. Jag medger detta. Men det går inte att inte imponeras av lagmaskinen New England Patriots och über-Terminatorn Tom Brady. Även när de är som sämst fullständigt förintar de motståndet och givetvis kommer de spela Super Bowl igen.

• Nintendo Switch - Nintendo Switch hade verkligen ett torftigt första halvår men sedan tog det sig rejält. Konsolen är verkligen magiskt trevlig. Men nu måste Nintendo få ordning på spelsläppen, 2019 vill jag ha gott och fina, stora spel mer regelbundet.

• The Americans - Har kollat ovanligt mycket TV-serier (för att vara mig) under 2018. Den sista säsongen av The Americans (och serien överlag) är verkligen fenomenal. Rekommenderas varmt! En annan favorit är Boduguard, medan jag inte gillade The Haunting of Hill House. Att inte kunna leverera "riktiga" slut och istället övergå till flum efter att ha gett tittarna för många förgreningar i storyn, är verkligen sämsta sortens berättande i min bok. Knyt ihop säcken och gör det bra.

• Microsoft växer - Kollar jag på Xbox är det två saker jag kommer minnas 2018 för, dels det mindre smickrande faktumet att de hade väldigt få storspel medan konkurrenterna smaskade på desto mer - men dels även att de växer så det knakar med begåvade studios som nu får till synes fria händer och portmonnä på vid gavel. Vi lär inte se något av detta 2019, men för Xbox kommer det fortsättningsvis talas om tiden före och efter 2018.

• Red Dead Redemption 2 - Jodå, uppföljaren till ett av mina absoluta favoritspel någonsin levererade å det grövsta. Jag är faktiskt inte helt klar ännu men har hittills älskat varenda sekund av det, i synnerhet hur världen befolkats av så många personer som faktiskt fått en riktig personlighet och hur allt knyts samman där även slumpmässiga möten kan visa sig vara viktiga.

Gott nytt år på er allesammans, vad tyckte ni var bäst och mest minnesvärt med 2018?