En av de bloggar jag tycker stått sig bäst av alla jag skrivit var Shinji Mikami är död från år 2007. Shinji Mikami (Resident Evils pappa) lever dock och har hälsan, och det gjorde han även 2007 då jag satte bloggen på pränt. Så vad handlade det om då?

Jo, om hur PR-snack ofta är just PR. Det handlar om att sälja saker och hur det gäller att ta tvärsäkra uttalanden med en nypa salt. Flera av spelvärldens mest namnkunniga titlar har på ett eller annat sätt varit ultraexklusiva, tills... de inte var det längre. The Elder Scrolls IV: Oblivion och Bioshock var två spel som aldrig skulle komma till Playstation 3, Shinji Mikami skulle skära av sig huvudet om Resident Evil 4 kom till något annat format än Gamecube, Ninja Gaiden II skulle aldrig släppas till Playstation 3 och Final Fantasy XIII skulle aldrig komma till Xbox 360.

Det här kan vi fortsätta med länge än då det inte saknas spel som varit tidsexklusiva men marknadsförts som helexklusiva, spel vars utvecklare bytt ägare eller där man senare helt enkelt kommit på andra tankar. Själv tycker jag sällan det är anledning att uppröras när fler får chansen att spela bra spel, men svekdebatter brukar uppstå där någon gräver fram ett gammal tvärsäkert PR-uttalande.

Igår (det är efter midnatt nu!) kom två sådana dynamiter. Först bekräftades Cuphead till Switch (någon fler som noterade att vi under sändningen fick höra Nintendo referera till Microsoft som "our friends?), där Microsoft utannonserat spelet som helt exklusivt till först Xbox One, sedan PC och Xbox One samt nu alltså PC, Xbox One och Switch. Bara någon timme efter dundrade Quantic Dreams på med nyheten att Playstation 4-exklusiva Detroit: Become Human (samt två tidigare Playstation-exklusiva spel) släpps till PC och är tidsexklusivt ett år till Epic Games Store.

Och jag tror, som jag bland annat skrev om igår i min artikel Google Stadia övertygar inte att det här bara är början. Jag tror vi är ett fåtal år från att helt ha smulat sönder begreppet 'exklusivitet'. Det kommer gå att spela streamat kors och tvärs, och att försöka låsa in sina titlar är en enkelbiljett ut ur spelvärlden när en publik på två miljarder gamers ska jagas, snarare än i bästa fall 100 miljoner konsolköpare. Kort sagt, räkna med rejält uppluckrade exklusiviteter.

Så vem kan man lita på då när det kommer till prognoser, löften och liknande? Tja, en gång per kvartal är det upp till bevis för alla företag i konsolvärlden då kvartals-/årsrapporterna ska redovisas. Då kommunicerar företagen med sina ägare och deklarerar vad de har på gång samt hur saker och ting har gått. Vi brukar alltid försöka täcka detta så gott vi kan här på Gamereactor då det är en ovärderlig källa till information.

Det som sägs där är inte för att blidka glada gamers, utan för att deklarera för alla delägare vad deras investering egentligen håller på med. Dessa löften brukar vara de bästa. Men när det kommer till vad PR säger om vad som är exklusivt och vad som inte är det, är det oftast bäst att ha i åtanke att det är just PR och till för att sälja snarare än diktera absolut sanning för evigt ristad i sten.

Att exklusiviteter blir ett halvt menlöst begrepp tror jag kommer bli ändå mycket tydligare framöver, i synnerhet om konsolerna börjar kunna köra Windows eller Android - vilket i teorin borde kunna göra att exempelvis Steam, xCloud, Playstation Now eller Nintendos mobilspel kan köras kors och tvärs på dessa.

Har spelat The Division 2 varje dag sedan jag Guld-utgåvan släpptes, ett par timmar varje dag. Oftast med sambon och ibland med goda vänner och kollegor. Och spontant känns det som något jag kommer fortsätta göra, där ett av de främsta dragplåstren för mig är hur otroligt vänligt det är med antalet spelare.

Jag kan nämligen ha vansinnigt kul själv, vansinnigt kul med två personer och vansinnigt kul med fyra personer. Det kan tyckes vara en självklarhet, men är något jag personligen anser att väldigt få spel trots allt kan skryta med. Att spela Sea of Thieves ensam är direkt bedrövligt, om man nu inte har turen att hamna med någon bra och pratsam besättning. Call of Duty: Black Ops 4 - Blackout tycker jag är absolut bäst ensamt eller i en duo. Anthem förstörs ofta rejält av att fåntrattar ansluter som bara åker omkring och sabbar när man är för få - medan The Division fått till denna bit perfekt.

Följaktligen har jag levlat en del själv och samlat loot, kämpat mig framåt med sambon och tagit mig an större utmaningar i större grupper. Att eldstriderna dessutom är underbart roliga på ett sätt som gör det kul att även för 30:e gången störta en propagandaenhet, måste betraktas som något slags bedrift, och ofta blir det sådär hutlöst spännande när granater, ammunition och liv tryter... varpå en jättelik boss med überkanon dyker upp för att göra livet surt för vår lilla trupp.

Det största enskilda klagomål jag egentligen har hittills är faktiskt avsaknaden av ficklampa. Har läst att det kanske finns en teknisk förklaring till detta, och så kan det mycket väl vara, men lös då det tack. Jag får anstränga mig för att komma på något annat påkostat actionspel de senaste två decennierna där jag tvingas famla omkring i mörkret utan att egentligen se vad jag pysslar med, i synnerhet inomhus och på trånga ytor. Och det är ändå ett riktigt lindrigt klagomål, får man väl säga.

För att göra en ändå hyggligt kort historia ännu kortare så kan jag varmt rekommendera The Division 2. Jag tycker det är riktigt underhållande och jag gillar verkligen att faktiskt få spela i Washington DC. Det är en av få amerikanska städer som känns sådär europeiskt pampig (mer sten, mindre stål/glas). Det finns tusen spel med skändade Vita huset, men det finns sannerligen inte tusen spel där man får utforska stan.

Jag har faktiskt haft förmånen att semestra där, och det ger en extra dimension att se hur troget stan återskapats av svenska Massive Entertainment. Jag hade inget problem med New York i föregångaren, men nog börjar det kännas som en lite liten skådeplats för dystopiska äventyr va?

Jag (i mitten), sambon (till höger) och min gode vän Sebz (till vänster) på postapokalyptisk sightseeing i Washington DC.

Nyligen skrev jag en artikel kallad Slutet för konsolerna: Den Streamade revolutionen, i vilken jag slår fast att jag tror vi står inför en streamad revolution som lär riskerar att betyda slutet på konsolvärlden som vi känner den. Det behövs snart helt enkelt inga konsoler för att spela spel, lika lite som du behöver en fysisk dekoder/filmspelare för att se Netflix eller en stereoanläggning för att lyssna på Spotify.

Men som jag också skrev i den artikeln:

"Detta är sannerligen inte en utveckling jag vill ha. Jag vill ligga där i min TV-soffa och gejma på "riktiga" TV-spel som erbjuder perfekt respons. Inget annat."

Artikeln publicerades för tre veckor sedan, och sedan dess har det hänt saker. Playstation Now finns nu officiellt i Sverige och Microsoft har visat upp Project xCloud i Inside Xbox. Till veckan ska som bekant Google visa upp sina planer, där jag misstänker att streaming ingår, men nu väljer jag att fokusera på Playstation Now och xCloud. Och jag är verkligen inte imponerad.

Jag inser såklart att det är en smula hårt att döma ut förstnämnda tjänst då belastningen sannolikt varit hög eftersom den just lanserats - och xCloud har överhuvudtaget inte ens släppts ens som beta utan jag har bara tittat på video och dragit (förhastade?) slutsatser. Dessutom har jag ju inte direkt varit positiv till tekniken på förhand heller. Det finns helt enkelt inneboende problem som gör att du även med teoretisk maxfart (ljusets hastighet - vilket vi inte är i närheten av att uppnå) kommer drabbas av mer lagg än när din dator/konsol renderar spelen åt dig efter knapptryck.

Men, som jag poängterade i min artikel jag nämnde ovan, så lär gemene man inte bry sig. De flesta är inte hardcore-spelare trots allt och de flesta vet att Netflix inte ger samma bild- och ljudkvalitet som Blu-ray samt att Spotify inte levererar ljud med CD-kvalitet. Det hindrar dem inte från att definiera både film- och musikvärld. Med detta sagt vill jag ändå berätta om mina första upplevelser med streamade spel.

Om vi startar med Playstation Now så har jag nu provspelat. Jag valde Sonic Generations (som jag har recenserat och därför har lätt att jämföra med) och Ninja Gaiden Sigma 2 (som bygger på Ninja Gaiden II, vilket jag också recenserat) för att ta spel som har hyggliga krav på precision, utan att vara snortighta mördarspel som Super Meat Boy. Och nä. Det fungerar inte bra. Det släpar märkbart efter och det är tydligt att mina knapptryck inte svarar omedelbart på skärmen. Dessutom känns 720p för fattigt.

Då har jag ändå låg ping och en bättre uppkoppling än de flesta, skulle jag tro, samt en monitor anpassad för spel istället för slö TV och handkontroll med sladd (vilket är betydligt rappare än trådlöst). Jag har helt enkelt förutsättningarna för tekniken, men det vill sig inte. Det är inte kul, det är inte såhär jag vill spela spel.

Och så var det då xCloud. Där fick värden Julia Hardy provspela Forza Horizon 4. Hoppa fram till runt 3:30 i denna video så får du se hur det gick. Rimligen sitter hon otroligt optimalt till med nära till servrar och allt sådant samt har perfekt teknik eftersom det är första gången Microsoft visar upp tjänsten. Det finns liksom inte utrymme för schabbel. Ändå, kolla på hennes spelande och hur skärmen svarar så ser du med väldig tydlighet att där finns en rejäl diskrepans. Det handlar om fördröjning mellan analogspakar och påverkan i spelet.

Jag vet som sagt att det är första veckan för Playstation Now och det är möjligt att högt tryck gett sämre prestanda. Och likafullt vet jag att xCloud inte är ute. Men just nu är jag inte ens i närheten av att vara imponerad, utan snarare mer anti än någonsin. Den streamade revolutionen kommer säkerligen, men jag lär inte vara en del av den och ju senare den sker - desto bättre.

Spela gärna Sonic Generations, det håller. Men undvik att göra det streamat.

Har nyligen bokat en resa till goa södern i USA igen där bland annat New Orleans står på schemat denna gång. Det betyder givetvis kopiösa mängder kryddig seafood och förhoppningsvis friterad alligator samt en hel del live-musik. Jag vet att det inte har varit fredag i två timmar ens, men skitsamma.

Jag fick lite feeling och fick för mig att det är en ypperlig idé att redan nu önska er alla en riktigt trevlig helg och bjussa på fem rekorderliga stycken fredags-country, låtar som verkligen får det att kännas som helg och som är som allra trevligast att lyssna på i en bilstereo.

(5) High Valley - She's With Me
Kroniskt lyckopiller till låt som ger mig en okuvlig lust att ta bilen till Donken och beställa en påse cheeseburgare, Fanta och kycklingvingar. Bara insupa och avnjuta det ljuvliga faktumet att det faktiskt är fredag liksom (siktar på att spendera helgen till 96% med The Division 2 och 4% sömn).

(4) Luke Bryan - That's My Kind of Night
Charmtrollet Luke Bryan har blivit något av en fixstjärna inom countryn och dyker ofta upp tillsammans med stora namn som Jimmy Fallon (som deras gemensamma låt om hur gyros egentligen ska uttalas), men så har han en sällsam förmåga att snickra hits också. Som That's My Kind of Night till exempel. Sommar och fredag summerat i ett ljuvligt country-smycke.

(3) Dierks Bentley - Drunk On A Plane
Den här låten skulle placera sig högt på en lista om ledighet överhuvudtaget för min del och det har inte funnits en resa till USA de senaste fem åren då denna inte avnjutits på högsta volym i lurarna inför landning. Det är verkligen ledighet och den där lättsamt bekymmersfria livsstilen som så ofta gör sig påmind i modern country i sitt esse.

(2) Dan + Shay - Tequila
Det blir väl inte mycket mer fredags-country än såhär egentligen. Lagom smäktande, refrängstarkt och bara jäkligt trivsamt. En låt som för mig kan förvandla vilken usel dag som helst till ljuvlig fredag och, som när jag sitter ensam i bilen, automatiskt leder till alltför hög och ostämd allsång av ej skönsjungande Gamereactor-redaktör. Men det skiter jag i, det är fredag!

(1) Dallas Smith - Wastin' Gas
Sure, det är inte riktigt tider då slösa bensin står högt i kurs, men det är liksom lite skitsamma på det. Många med körkort känner nog igen känslan av att ledighetsåka lite, köpa en burgare, göra något kul och bara njuta av friheten och ledigheten. Dallas Smith är en hit-makare av rang och det finns få saker som ger mig bättre fredagsstämning än Wastin' Gas. På hög volym.

Dallas Smith, en herre med grym talang för svängigt bredbenta refränger.

I takt med att Playstation Now nu finns i Sverige och Microsoft fortsätter satsa på PC - har det ofrånkomligen dykt upp en debatt om saken. Jag har redan tidigare skrivit en artikel jag kallade Slutet för konsolerna: Den Streamade revolutionen där jag förklarar varför jag tror att tanken på isolerade ekosystem av spel kring konsolerna håller på att dö ut i högt tempo.

Så varför ska den som vill spela online till PSN och Xbox Live betala 600 spänn per år för saken? Till PC kostar det ju inget att spela online, där i synnerhet Microsofts spel är i skottlinjen i dagsläget eftersom de är cross-buy. Varför betala för Forza Horizon 4 online till Xbox One när du kan spela en ännu snyggare och bättre version till PC för samma peng?

För mig är det inga som helst konstigheter. Det här är pengar jag mer än gärna betalar, och jag tycker jämförelsen är lite skakig. Till att börja med får jag 20-30 spel per år utan extra kostnad för mitt abonnemang. Om bara två-tre av dessa är av intresse för mig så är det i princip en break-even. Men det är nog inte där det stora argumentet ligger för min del - utan i säkerheten.

Och då talar jag inte om foliehatsrädsla att bli skinnad eller liknande, utan om det faktum att jag slipper fuskare och vet att alla jag spelar med kör med handkontroll. Innan några av er ilsket slänger sig mot tangentbordet för att förklara att det visst finns fuskare till konsol och möjlighet att spela med mus/tangentbord, så vill jag bara tillägga att jag såklart är väl medveten om detta, men tycker att det är sådana parenteser att det inte ens räknas.

Fuskare till PC är något jag tyvärr stöter på hyggligt ofta. Folk som rör sig onaturligt, skjuter för bra eller tål orimligt mycket. Inte så att det händer i varje match, långt ifrån - men det händer. Och det är förbaskat tråkigt. Till konsol har jag inte sett en fuskare sedan Hedenhös (jag tror Modern Warfare 2 var det senaste). Jag säger inte att de inte finns, men de är så pass få att det verkligen är ett ickeproblem.

Vad det gäller mus och tangentbord så kan man absolut spela med det. Men spelen är inte gjorda för det (och är de det kan man välja bort denna dödliga combo) så det blir ändå inte samma snabbhet och precision som till PC, utan det handlar om emulerade analogspakar. Jag har själv provat två varianter tidigare och får inte alls samma känsla som i spel tänkt att köras med mus/tangentbord. Framför allt så är det försvinnande få som spelar på detta sätt.

"Hur vet du de råh, jag känner två personer som gör deh!", kanske någon utbrister. Svaret är att konsoler levereras med standardhandkontroller spelen är byggda kring. Dessa lösningar med mus/tangentbord aldrig varit storsäljare till konsol (vore de populära, skulle intresset vara oändligt mycket större från tillverkare) och det finns extremt få officiella varianter.

Just detta gör att jag gladeligen pyntar för konsolstjänsterna. Avgiften får jag tillbaka som spel (så många favoriter jag upptäckt genom åren tack vare gratistitlarna!) och vetskapen om att i princip samtliga jag spelar mot sitter med en originalhandkontroll och spelar utan fusk - är med råge värt avgiften för min egen del.

Att spela till konsol är så fuskfritt man kan få det i spelvärlden - det tycker jag är värt att betala för.