Det är ju en storm i ett vattenglas av rang och handlar om Icas så kallade 25-kronor som man får efter att man handlat för 2500 kronor. Detta bestämde man sig nu för att ändra dra ner gränsen till 2000 kronor - men passade samtidigt på att göra så att det stäms av månadsvis och sedan nollställs det.

Handlar du får 1999 kronor en månad så får du ingen check, vilket gör att det för exempelvis ensamstående, studenter och liknande lär bli tufft att få några fler Ica-checkar. Likaså får den som handlar för 3999 bara en check den månad och resten av poängen (en krona är en poäng) vaskade.

Föga otippat har Ica försökt marknadsföra denna uppenbara försämring som en förbättring och kallar de lurade kunderna för "stammisar", men både Facebook och Twitter är fullkomligt nedlusat av förbannade kunder som tycker det känns småaktigt och girigt av Ica att hitta på ett system som gör att folk inte får någon bonus för sina inköp. En skitsak (det handlar som sagt om checkar på 25 kronor), men å andra sidan desto orimligare av Ica att försöka sabotera för kunderna för att spara så lite pengar.

Men alla sörjer inte detta. Likt ett bra konsolkrig, passar nu Coop på att strö lite salt i Icas sår, och postade nyss nedanstående bild på Facebook, och lite kul är det allt att se dem kaxa till sig på ett sätt som för tankarna till när Sega beklagade Sonys leveransproblem av Playstation 2 eller när Sony med udden mot Microsoft förklarade hur man kan låna ut spel med Playstation 4.

Coop passar på att gotta sig åt Icas försök lura av kunderna deras intjänade poäng.

Jag gillar ju Joe Biden egentligen, och tycker att han i mångt och mycket påminner om Bill Clinton politiskt. Om jag bodde i USA, var registrerad demokrat och fick rösta fram min favoritkandidat - så hade Biden mest sannolikt fått min röst, alternativt möjligen Pete Buttigieg. Men det var egentligen inte det politiska jag tänkte snöa in på här, utan om hur Biden visar hur otroligt styvmoderligt spel fortfarande ses på.

Det var i en intervju hos New York Times, han passade på att ventilera lite åsikter om spel, och som du säkert anar var det inte direkt positivt. Bland annat sade han:

"At one point, one of the little creeps sitting around that table, who was a multi- — close to a billionaire — who told me he was an artist because he was able to come up with games to teach you how to kill people."ä

För att vara säker på att intervjuaren förstod saken rätt, ombads Biden förtydliga att det handlar om TV-spel:

"Yeah, video games. And I was lectured by one of the senior leaders there that by saying if I insisted on what Leahy'd put together and we were, I thought we were going to fully support, that they would blow up the network, figuratively speaking. Have everybody contact. They get out and go out and contact the switchboard, just blow it up.

And then one of these righteous people said to me that, you know, "We are the economic engine of America. We are the ones." And fortunately I had done a little homework before I went and I said, you know, I find it fascinating. As I added up the seven outfits, everyone's there but Microsoft. I said, you have fewer people on your payroll than all the losses that General Motors just faced in the last quarter, of employees. So don't lecture me about how you've created all this employment."

Tråkigt med så fördomsfulla kommentarer från en herre som Biden såklart, men han är givetvis långt ifrån ensam och även president Trump ventilerade liknande tankar efter den fasansfulla Stoneman Douglas High School-massakern år 2018. Det kanske största problemet är dock hur otroligt okunniga politikerna är om TV-/dataspel - och hur lite de gör för att dölja detta. Ibland är jag osäker på om de själva tror på argumenten eller om de bara vill locka populiströster från andra ej insatta.

Ett finfint exempel på det bjöd Moderaterna på under dagen, när de på fullaste allvar postade ett inlägg på Twitter om att det är ett stort problem i dagens skola att barn lär sig Candy Crush (tydligen vill de gärna nå level 293) istället för kunskap. Candy Crush är som bekant ett spel som främst liras av lite äldre, ett rätt segt pusselspel lockar inte kidsen när det finns Fortnite. På Newzoo.com kan vi läsa:

"Candy Crush appeals to a wider age demographic with 42% of players between the age of 21-35 and almost 40% above 35."

Det lämnar alltså 18% av spelarna där en betydande del lär vara 15-20 år. Kort sagt, i princip inga barn spelar Candy Crush, men vad spelar väl det för roll när billiga poänger ska göras. Ett annat färskt exempel kommer från Göteborgsposten om så kallade incels (här kallade Tindermän), där ett av problemen tydligen är att de är "porrälskande gamers". Underförstått att de som spelar inte träffar partners men konsumerar desto mer porr.

Om det finns någon faktiskt forskning på att gamers har svårare att träffa partners och gillar att se på sex i högre grad än frimärkssamlare, keyboardister, amatörarkeologer eller krönikörer i Göteborgsposten - vet jag inte. Men jag skulle faktiskt inte tro det, och jag gissar att det i vanlig ordning handlar om att gaming hamnar så otroligt långt ner på kulturstegen.

Och ärligt talat börjar jag verkligen tröttna på det. Spela igenom Zelda: Breath of the Wild, Half-Life 2, The Last of Us, Halo: Reach, Ni no Kuni, A Plague Tale, Hellblade: Senuas Sacrifice, Red Dead Redemption 2 eller Detroit: Become Human - och säg sedan att det inte är förstklassig konst. Det är inte gamers det är fel på, utan det är kritikerna som absolut inte fattat galoppen, vilka stoltserar med åsikter som endast kan beskrivas som lika utdaterade som hällristningar, kommunism, monoklar och att ta turistbilder med tillfångatagna vilda djur.

Det är hög tid att vi verkligen börjar ryta ifrån och studsa tillbaka dessa åsikter till avsändaren. De får solka ner sitt eget skrå och sin egen hobby istället för vår. Det får vara nog med sådan här dynga, en gång för alla. Spel är här för att stanna och kombinerar design, teknik, kreativitet, musik, story, röstskådespeleri och mycket annat som få andra underhållningsformer kan matcha. Detta är fakta.

Moderaterna kan vara lugna, det finns inte en svensk unge som vill spela Candy Crush och Joe Biden verkar tyvärr ha en del otur när han tänker.

Kom på att jag ju betade av både Mandalorian och Witcher under julledigheten, och har ju faktiskt inte tycket till om dem - och det vill jag ju såklart göra. Tämligen spoiler-fritt dessutom (med ett litet, grönt undantag ingen kan ha missat). Mandalorian idag - och Witcher imorgon!

Mandalorian
Medan många Star Wars-fans varit otroligt förtjusta i mandalorier, deras klaner, traditioner och riter... så har jag själv alltid varit mer kallsinnig. Jag har upplevt dem som lite ostiga i Rebels, och poster-duon Jango och Boba Fett, har som bekant haft små roller i filmera och sistnämnda åstadkom egentligen inte mycket.

Nåväl. Den befarade ostigheten flög all världens väg redan i första avsnittet. Paketeringen är smått perfekt och den fårdiga hjälten är såklart skapad med klassiska western-ikoner som förebild. Det bara vräks på med Star Wars-godis som att äntligen få se en IG-enhet strida, och att den så kallade Baby Yoda blivit något slags popkulturellt fenomen av samma dignitet som Minions en gång var, har väl ingen missat.

Tyvärr upplever jag dock inte att kvaliteten bibehålls hela vägen utan halvvägs blir det lite "filler"-känsla (omdiskuterade avsnittet Sanctuary gillar jag, liksom karaktären Cara Dune). Nedgången börjar med femman och kulminerar med sexan, innan formen är tillbaka. Visst hade jag not önskat mig lite mer av varje avsnitt och en tydligare röd tråd, men sammantaget kan jag inte säga att än att jag är nöjd och ser fram emot fortsättningen.

Dessutom vill jag ge pluspoäng för all fanservice. De som verkligen kan sin Star Wars, kommer ha riktigt mycket att gotta sig åt, i synnerhet under den andra halvan.

Kungen av memes 2019.

Det är varken det första eller sista spelet att försenas såklart, men få hade nog ändå räknat med att Cyberpunk 2077 skulle försenas ganska rejält med bara tre månader kvar till premiären. Och det var inte heller ensamt, utan även Marvel's Avengers råkade ut för precis samma sak bara häromdagen. Två riktiga supersatsningar till spel dessutom.

Något de båda har gemensamt är att deras respektive utvecklare och utgivare kommit fram till att september är en bra månad att lansera spelet i. Och det här är inte de enda förseningarna, blickar vi bakåt bara en månad, så kom Hardsuit Labs och Paradox på att Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2 inte skulle släppas under våren, utan senare under året. Det tyckte för övrigt även Ubisoft var en bra idé för inte mindre än tre titlar; Gods and Monsters, Rainbow Six Quarantine och Watch Dogs Legion. Lägg till det att ett spel som Dying Light 2 ska släppas under årets första kvarta, det vill säga inom två månader och två veckor. Känns det som att det kommer uppnås? Nog luktar det försening alltid - och det finns fler exempel.

Om dessa med obestämt datum ska komma i september, vet vi inte, men det verkar väl inte alls orimligt att något eller några av dem gör det. Dessutom har vi en hel drös med spel som saknar premiärdatum helt och hållet. Stora titlar, där vi kan vara tämligen säkra på att de inte lanseras första halvåret 2020 (för då hade vi vetat ungefär när de kommer så folk kan förhandsboka och hypa), knappast heller under sommaren - och allt kan ju faktiskt inte lanseras i oktober eller november.

Det är liksom lugnet före stormen, och jag tycker det känns som att september utan förvarning tycks bli en alldeles omotiverat het spelmånad. Visst, den är alltid bra, men det är ju fortfarande inte oktober eller november, nästan som att någon... övertalat dem att skjuta upp spelen till just september.

Och det kanske det är. Ju mer jag tänker på det, desto mer rimligt verkar det att Microsoft eller Sony vill överraska och lansera sin konsol redan i september. De kommer ju hinna sälja ett par miljoner enheter innan den andra ens hunnit få ut sin enhet på marknaden isåfall. Och vi vet alla att det finns otaliga Playstation 4- och Xbox One-användare som inte kommer stå ut med att vänta 60 dagar (för jag förutsätter att de kommer i november) på "sin" konsol och därför skaffar den andra istället.

Om jag skulle lansera en ny konsol, då skulle jag såklart vilja ha massor av helt nya spel till den. Visst, det är kul att kunna spela Cyberpunk 2077 till Xbox One och sedan avnjuta det i 4K till Xbox Series X ett halvår senare, men då är spelet gammalt. Om Cyberpunk 2077 släpps samma dag som min konsol, ja då kommer många av välja att spela till den istället för att få bästa tänkbara upplevelse.

Ett spel som Marvel's Avengers kan alltså bli ett bra argument att skaffa en Playstation 5, trots att det även kommer till de äldre formaten. Om dessa båda titlar, samt garanterat något av Ubisofts spel, kanske Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2 och säkerligen andra lir utan premiärdatum, kan släppas på ungefär samma dag som en ny konsol - så blir det en riktigt mäktig lansering tillsammans med ett par konsolexklusiva titlar.

Om det däremot inte händer att en konsol utannonseras då, ja då tycker jag september snarast är en rätt usel månad att lansera spel på. Det är då bara två månader innan nya konsoler ska släppas (jag räknar fortfarande med november) med grafik som springer cirklar runt dessa båda spel, vilka alltså kan kännas gamla redan innan de lanserats, istället för som de superpåkostade megaäventyr de faktiskt är.

Oddsen är väl fortfarande att det inte kommer några nya konsoler i september. Men så sent som i november rapporterade vi om en hyfsat bra källa som sade att flera spel skulle försenas tidigt detta år för att matcha de nya konsolerna. Att flera spel försenats kan vi lugnt slå fast, så långt stämde ryktet. Men stämmer det även att det är för att matcha Playstation 5 eller Xbox Series X, ja, då är det faktiskt september som gäller för åtminstone en av dem.

Cyberpunk 2077 lanseras i september, tror du det kan vara en indikation på att en av de nya konsolerna släpps då?

För ganska precis ett år sedan skrev jag en krönika jag kallade Är arroganta Sony på väg tillbaka?, och syftade på hur de agerade mellan övergången från Playstation 2 till 3 samt likheterna med idag. Resultatet blev då att Microsoft nästan fyrdubblade sin försäljning från generationen innan, Nintendo nästan femdubblade sin försäljning med Wii från generationen innan medan Sony tappade nästan hälften jämfört mot Playstation 2.

Mycket av min argumentering kom från affärssajten Business Insiders artikel Sony is making the same mistake that hobbled Microsoft and almost killed the Xbox , och jag tycker fortfarande funderingarna och tankarna står sig, även om många (runt 100 kommentarer) av er blev hiskeligt arga. Så varför tar jag upp detta igen?

Jo, för nu har en annan sajt med inriktning på affärer utvecklat resonemangen ytterligare. Jag talar om Games Industry som levererar en artikel kallad Sony's PS5 marketing strategy does away with convention. I stora drag handlar det om hur Sony gått ifrån det som fungerade så oerhört väl för dem med marknadsföringen av Playstation 4. Deras episka E3-presskonferenser, hur de utannonserade konsolen med buller och bång nio månader innan släppet (istället för som nu, där Playstation 5 avslöjades runt ett och ett halvt år innan släppet exklusivt hos sajten Wired), hur de nu slopat Playstation Experience och så vidare.

Det är en väldigt bra artikel, som avslutas med det jag ändå tycker knyter an till min krönika, nämligen just hur marknadsledare haft en förmåga att tro på sig själva så hårt att de inte längre behöver göra det som förväntas:

"Perhaps I should be cheering an industry leader for throwing the conventional wisdom out the window. After all, this industry has a long tradition of great successes that came from doing just that. But this industry has a tradition just as long of industry leaders falling from lofty heights because they thought the conventional wisdom no longer applied to them."

Nu är ju det här inget facit av något slag och det kan, som skribenten påpekar, mycket väl gå lika bra (eller bättre) för Playstation nästa generation. Men ändå, jag tycker det ageras märkligt just nu från Sony. Visst, jag medger villigt att jag talar i egen sak och vill ha en roligare E3-mässa samt att jag tycker det vore bra för branschen i stort (och därmed även för Sony i förlängningen, något jag bloggat om). Det handlar dock inte bara om det.

Jag vet att många viftar bort E3-presskonferenserna med motiveringen att det går ha egna event. Men det hade Sony även tidigare. Playstation 4 utannonserades på ett helt eget event, men det var tack vare den fullständigt öronbedövande överlägsna E3-presskonferensen som spiken slogs i kistan för Microsoft, som snabbt fick dra tillbaka stora delar av sina planer för denna generation.

Många av er har påpekat att det inte är så kul att behöva tävla i uppmärksamhet och att man kan överskuggas av konkurrenten och framstå som en förlorare på E3. Och så är det. Om man är den sämre. Är man däremot den bättre, är det ju istället konkurrenten som glöms bort och försvinner. Det vill säga, är man den bättre, har man allt att vinna på direkt tävlan.

Om det är rätt eller fel agerat av Sony lär vi ha ett hyggligt facit på redan om ett år (vem "vinner" Black Friday och julhandeln i år, samt med hur mycket?). Jag tycker faktiskt inte svaret känns så självklart som många nog vill ha det till, och att inte längre vara lika lyhörda för sina användare samt överge den enormt framgångsrika strategin de hade med Playstation 4 känns som ett onödigt vågspel när de har en så enormt fin utgångspunkt.

En tolkning av Playstation 5, skapad av CanadianJediYT (läs mer här).