Jag gillar verkligen The Division 2

Har spelat The Division 2 varje dag sedan jag Guld-utgåvan släpptes, ett par timmar varje dag. Oftast med sambon och ibland med goda vänner och kollegor. Och spontant känns det som något jag kommer fortsätta göra, där ett av de främsta dragplåstren för mig är hur otroligt vänligt det är med antalet spelare.

Jag kan nämligen ha vansinnigt kul själv, vansinnigt kul med två personer och vansinnigt kul med fyra personer. Det kan tyckes vara en självklarhet, men är något jag personligen anser att väldigt få spel trots allt kan skryta med. Att spela Sea of Thieves ensam är direkt bedrövligt, om man nu inte har turen att hamna med någon bra och pratsam besättning. Call of Duty: Black Ops 4 - Blackout tycker jag är absolut bäst ensamt eller i en duo. Anthem förstörs ofta rejält av att fåntrattar ansluter som bara åker omkring och sabbar när man är för få - medan The Division fått till denna bit perfekt.

Följaktligen har jag levlat en del själv och samlat loot, kämpat mig framåt med sambon och tagit mig an större utmaningar i större grupper. Att eldstriderna dessutom är underbart roliga på ett sätt som gör det kul att även för 30:e gången störta en propagandaenhet, måste betraktas som något slags bedrift, och ofta blir det sådär hutlöst spännande när granater, ammunition och liv tryter... varpå en jättelik boss med überkanon dyker upp för att göra livet surt för vår lilla trupp.

Det största enskilda klagomål jag egentligen har hittills är faktiskt avsaknaden av ficklampa. Har läst att det kanske finns en teknisk förklaring till detta, och så kan det mycket väl vara, men lös då det tack. Jag får anstränga mig för att komma på något annat påkostat actionspel de senaste två decennierna där jag tvingas famla omkring i mörkret utan att egentligen se vad jag pysslar med, i synnerhet inomhus och på trånga ytor. Och det är ändå ett riktigt lindrigt klagomål, får man väl säga.

För att göra en ändå hyggligt kort historia ännu kortare så kan jag varmt rekommendera The Division 2. Jag tycker det är riktigt underhållande och jag gillar verkligen att faktiskt få spela i Washington DC. Det är en av få amerikanska städer som känns sådär europeiskt pampig (mer sten, mindre stål/glas). Det finns tusen spel med skändade Vita huset, men det finns sannerligen inte tusen spel där man får utforska stan.

Jag har faktiskt haft förmånen att semestra där, och det ger en extra dimension att se hur troget stan återskapats av svenska Massive Entertainment. Jag hade inget problem med New York i föregångaren, men nog börjar det kännas som en lite liten skådeplats för dystopiska äventyr va?

Jag (i mitten), sambon (till höger) och min gode vän Sebz (till vänster) på postapokalyptisk sightseeing i Washington DC.