Midsommar irriterar mer än den skrämmer

Med risk för att få horder med arga kommentarer av typen "Sverige har visst bra traditioner", så tycker jag att de flesta av dem känns rätt... töntiga. Var ursprunget är, känns rätt ointressant för mig, och den debatten (om Sverige har traditioner har märkligt nog varit en seriös diskussion på sina håll) är jag inte särskilt intresserad av.

Det svenskaste jag vet när det kommer till just svenska traditioner, är midsommar. Att resa den blomsterklädda stången och dansa runt den i folkdräkt. Inte ens som barn, tyckte jag det kändes relevant och som vuxen har jag aldrig deltagit. För mig handlar det främst om ytterligare ett tillfälle att äta sill, potatis, ägghalvor med röra och skinka - samt om det faktum att märkare tider nalkas. Hösten är min favoritårstid på året och jag ser jämt fram emot den.

Nåväl, när jag såg att det skulle komma en amerikansk skräckfilm baserad på just midsommar med titeln Midsommar, kunde jag inte låta bli att haja till. Spontant känns det som att försöka göra rysare av bilbingo på söndagar, Gekås-shopping eller dansbandsfredag på Folkets hus med Lasse Stefanz. Svenskt så det förslår (och jag ser charmen med det)... men lite småtöntigt som sagt.

Nåväl, när jag ändå var i USA passade jag på att besöka AMC-biografen i Pompano Beach för att se en "svensk" film (den är regisserad av Hereditary-skaparen Ari Aster) bland en massa amerikaner. Jag tänkte hålla det relativt spoiler-fritt, men vill du inte veta något alls så är det lika bra att du slutar läsa här. Rullen handlar kort och gott om en grupp studentvänner som följer med en svensk hem för att fira midsommar.

Det snackas en hel del svenska, men för den som faktiskt är svensk, är det uppenbart att filmen utspelas någon helt annanstans som ska lajva Sverige, närmare bestämt Budapest. Petitesser kan tyckas, men för den som faktiskt bor här, blir det allt en liten tröskel som är svårt att bortse ifrån när träd som inte hör hemma här, skogar som absolut inte finns här och hus av en typ som aldrig existerat ska säljas in som kärn-Sverige.

Midsommar hade såklart inte varit en skräckis om det bara sjöngs små grodorna, åts gräddtårta varpå alla blev drängfulla och filmen slutar. Självklart tar firandet snart en mer hednisk inriktning och det blir faktiskt oväntat snaskigt. Det är ju faktiskt inte så ofta skräckfilmer faktiskt är oväntade. Men Aster tar sin tid och bygger upp och bygger upp - dock utan att riktigt kunna ta berättelsen i mål på ett bra sätt, även om det hela tiden ligger något olustigt i luften.

Jag tror att jag som svensk faktiskt uppskattade den mindre just för att jag är svensk. Det är svårt att inte undermedvetet skaka på huvudet när alla sitter och äter något obskyrt till middag under knäpptysta former, som överhuvudtaget inte påminner om svensk mat, varpå Aster som för att ändå övertyga mig i biomörkret låter en tub Kalles Kaviar skymta förbi på ett jättelikt bord utan något till som skulle kunna tänkas passa in.

Det blir liksom lite för mycket och lite för konstigt och spårar ur gång på gång. Och varje gång något nytt dyker upp som sägs vara typiskt svensk, kan jag bara ruska på huvudet och undra varför rullen ens heter Midsommar. Nu är jag måhända överdrivet kritisk, för filmen har sina förtjänster, men jag får lite svårt att se skogen för alla träd när det å ena sidan talas fläckfri svenska till stor del, och samtidigt vräks på med saker som känns så osvenska att jag inte kan låta bli att reagera.

Annorlunda, är den hur som helst, och det är ju inte det sämsta. Midsommar har premiär i Sverige under onsdagen, och jag ger den betyget sex av tio. Sannolikt skulle det ha klättrat till en sjua om det nu inte vore för att jag vet att i princip allt som sägs är fel, även om jag nog tycker att vårt eget midsommarfirande nog skulle behöva kryddas upp lite med en aning mer av Asters vansinne för att bli lite mer hårdrock.

Vi som är svenskar vet såklart att lingonen är ju alltid mogna till midsommar i Hälsingland, landskapet som är väl känt för midnattssol... eller? Aster gissar svenska grejer hejvilt i Midsommar, så till den milda grad att det tär på underhållningsvärdet för en svensk.