Tom Brady är tidernas förmodligen störste idrottsman

En snabb titt i svenska medier imorse visade att den gångna nattens Super Bowl var stora nyheter även här. Kul, football är en fenomenal TV-sport och otroligt underhållande tack vare ett regelverk som verkligen är utformat för att ingenting ska vara över innan det är över.

Tom Brady tog som bekant sin sjunde Super Bowl-ring efter att ha lett tidigare ganska mediokra Tampa Bay Buccaneers till slutspel, final och till sist vinst - uppbackad av den löjligt underhållande Tight End-spelaren och tillika radarpartnern Rob Gronkowski. Särskilt spännande blev det aldrig då Buccaneers var för överlägsna, trots att de var nederlagstippade.

Men med matchen avklarad, kan vi återigen slå fast att Tom Brady verkligen är en kandidat till att vara tidernas största idrottsman. Det kom även chefredaktör Petter Hegevall fram till i sitt blogginlägg om saken. Och det är ju ren fakta.

Efter att ha sett amerikansk fotboll i sisådär tre decennier, har jag dock lärt mig en sak, och det är att det finns ett enormt förakt mot sporten i Sverige och på flera håll i Europa. Även om det bara är baserat på mina personliga upplevelser (som dock är vääääääldigt många tack vare bland annat Gamereactor och spänner sig tre decennier), så tycks det bottna i en kombination av USA-ogillande och okunskap.

Ofta kommer det knivskarpa argument om att man inte gillar att sporten heter football eftersom händerna också används. Ungefär som att brännboll inte kan heta så eftersom det inte är bollen som bränns, eller att basket inte bör heta så eftersom det bara är en fysisk beskrivning av målet. Funkar inte det kan det dras fram slipade argument om att bollen är oval, något som därmed också dock skulle diskvalificera rugby och australiensisk fotboll (som däremot ofta gillas, mer om det senare) samt exempelvis badminton.

Andra har däremot viss koll på sporten, och brukar drämma till med att det är massa avblåsningar och avbrott, där spelandet bara sker några sekunder i stöten. Och så är det, det stämmer. Om det är ett problem, får man dock i konsekvensens namn även diskvalificera bowling, curling, schack och alla andra sporter som fungerar på liknande sätt. Även där spelar man bara någon sekund i stöten. För den som kan sporten är det givetvis otroligt intressant att följa uppställningar, användandet av time-outs, vilka som är på plan eftersom det är en viktig del av spelet. Genom att dra fram det argumentet bevisas bara dålig koll.

Och så var det USA-hatet. Jag hann faktiskt med att stöta på det under söndagen då jag fixade inför vår Super Bowl-fest. En handlare jag pratade lite med kände sig tvungen att ändå förklara att rugby och australiensisk fotboll är mycket hårdare, de är tuffare än amerikanerna som har en massa skydd. Även där lyser okunnighet och ett visst mått av tankesvaghet igenom. För amerikansk fotboll kunde omöjligen vara hårdare, det är spelets utformning (det är inte samma spel som rugby eller australiensisk fotboll) som gör att skydd behövs, och det dräller av filmer och dokumentärer som handlar om hur mycket stryk NFL-spelare tagit och om hur lite NFL brytt sig om säkerheten. Om något behövs mer skydd. Men om hårdhet är vad sporter ska bedömas efter, så utgår jag från att de som kör det argumentet verkligen avskyr vår variant av fotboll (soccer), detta eftersom det är den överlägset mesigaste sport vi har där det ofta blir parodiskt med hur ont alla får efter minsta touch.

Och så var det Tom Brady. Något jag reagerade på i Petters blogg var hur anti folk var mot tanken på att han kunde vara en tänkbar kandidat till tidernas största idrottsman. En allmän tes tycks vara något i stil med att han inte kan vara den störste för att sporten är för liten eller att den bara är stor i USA. Enligt Statista är det över fem miljoner personer som spelar football enbart i USA. Då ska man veta att den utövas internationellt med, bara i Sverige finns knappt 10 000 registrerade utövare. Det är dessutom den sport med störst publik på matcherna och Super Bowl är en av årets största idrottshändelser. Dessutom bor det 350 miljoner människor i just USA av fler nationaliteter än någon annanstans på jorden. Visst är det ett land, men att säga det på samma sätt som att det därmed kan jämföras med stångstörtning i Skottland blir bara löjligt.

En sport som ishockey däremot kan "bara" skryta med 1,64 miljoner registrerade utövare. Och det råder ingen tvekan om att Brady varit mer framgångsrik inom sitt skrå än exempelvis Wayne Gretzky. Om det är antalet utövare som styr, diskvalificeras naturligtvis hockey liksom sporter som boxning, F1, simning, schack, ridning och mycket annat med. De som utövar dessa idrotter borde givetvis aldrig kunna komma ifråga för Jerringpriset, vinna DN-galan (numera Bauhausgalan) eller Laureus World Sports Award.

Då är det enbart inom vår variant av fotboll och möjligen basket som man kan briljera nog mycket för att kunna bli den störste. Det är förvisso en åsikt man kan ha, men samtidigt fullkomligt orimlig. Finns det stora pengar och berömmelse att vinna i en idrott med miljontals utövare och/eller enorm publik kommer konkurrensen vara förkrossande. Lyckas en atlet i det läget urskilja sig något alldeles abnormt jämfört med vart folk gjort tidigare (där idrotten tidigare dessutom var av en betydligt lägre kvalitet), är det bara att ta hatten av och gratulera.

Försöker man komma med tramsiga invändningar som endast blottar okunskap, svettigt hyckleri samt USA-hat, känns det ärligt talat mest patetiskt.

Rob Gronkowski hade en fenomenal match, och Tom Brady cementerade att han är en av tidernas största idrottsmän någonsin.