Jag älskar svensk pizza

Min kära kollega Månsis postade igår ett blogginlägg om en favoritpizzeria i Stockholm, ett ställe som låter synnerligen intressant och som jag absolut vill besöka. Idag drar allt fler pizzerior åt det italienska hållet, vilket såklart är trevligt eftersom det ofta betyder bättre deg och fräschare råvaror.

Men i blogginläggets kommentarsfält, blev jag inbegripen i en liten diskussion om ölelitism. Jag tycker absolut att massproducerad bärs har ett självklart existensberättigande tillsammans med finare hantverk. Det beror helt enkelt lite på situation. Jag var länge ölelitist och drack enbart säregna grejer, men med tiden började jag omvärdera det där.

I Florida-hettan tar jag betydligt hellre en Coors Light vid polen för snabb svalka, snarare än något komplext som snartare gör mig törstig och heller inte bör serveras iskall. På samma sätt tycker jag en lättöl Mariestad lirar alldeles utmärkt när jag besöker lunchrestaurangen Lime vid min gamla arbetsplats Ericsson, och till den taskigt kokta potatisen, fläsket och löksåsen så vill jag verkligen inte ha findricka.

Månsis inlägg handlade dock om pizza och jag började tänka vidare. För italiensk pizza är som sagt kul, men jag skulle aldrig vilja ersätta den med svensk - för det behöver jag inte. Jag kan få båda. Jag har verkligen inget emot en oststinn calzone med riven fulskinka från min lokala pizzeria, eller sleva i mig en hederlig kebabpizza.

Det är salt och fett, och ibland exakt vad jag efterfrågar när jag är riktigt hungrig eller firar "dagen efter". Det är inte en italienare med knapriga kanter och alldeles för lite fyllning jag drömmer om en sådan gång, oavsett hur fräscha ingredienserna är. Jag älskar helt enkelt vanlig, svensk pizza. Två tankar i huvudet.

Är det fest så är det.