Låt mig hylla Playstation på 30-årsdagen

Om vi bortser från Game & Watch och liknande enheter, så hade jag och mina bröder alltid delat på alla konsoler och hemdatorer vi hade under vår uppväxt. Det var en era då de flesta familjer bara hade en eller möjligen två TV-apparater och onlinespelande i princip inte ens existerade (annat än BBS-spel, vilket i sig var något fantastiskt spännande).

När Playstation släpptes i Sverige var jag 18 år gammal och hade följt utvecklingen via svindyra importspeltidningar jag köpte på en affär som hette LT City i Östersund, samt såklart svenska Super Power. Playstation var väldigt illa omtyckt på sina håll, främst från de som spelade Nintendo och Sega, där Sony sågs som ett utomstående företag med alldeles för mycket pengar som inte hade i branschen att göra.

Men... där Sega generationen innan (med Mega Drive) lyckats göra TV-spelandet till något hippt och lite vuxet, så hade de märkligt svårt att behålla fokus när den nya generationen skulle dra igång. De stödde fortfarande Master System och Game Gear, och hade dessutom de båda tillsatserna Mega-CD och 32X till Mega Drive (som också stöddes, såklart). Dessutom skulle de nu lansera Saturn. Nintendo virrade istället in sig i Virtual Boy, som de menade skulkle vara ett ypperligt mellansteg i väntan på Ultra 64 (som senare fick namnet Nintendo 64, hårdvara som drevs av Silicon Graphics-chip som kunde måla upp fotorealism i realtid - och som av oklar anledning skulle använda kassetter som absolut inte räckte till för den nya erans texturer och grafik).

För att sammafatta så kom Sony i princip rätt tid med Playstation, en konsol jag fortfarande vill hävda är byggd åtminstone till viss del av ren ilska mot Nintendo som drog sig ur samarbetet med Sony på CD-tillsatsen till Super Nintendo. Både Sega och Nintendo var riktigt svaga här och ville så gärna mjölka vidare med sina 16 bits-konsoler och hade en inte helt välkalibrerad bild av framtiden.

Detta bjöd dock Sony på i överflöd. Playstation kändes smått magisk, från startskärmen till menyerna, minneskorten, videokapaciteten, det är T-rex-demot (ni som vet, ni vet), möjligheten att spela musik med grafiska effekter till och spel, som skickade ner hakorna i knät.

Så... för att återknyta till början, så blev Playstation till slut den första konsol jag köpte helt själv. Den var alltså bara min. Det kan låta märkligt att tycka att det är så stort och i reda siffror var det nog egentligen kanske min sjunde eller åttonde konsol, men just känslan av att samla ihop pengar för att köpa något jag verkligen ville ha och som sedan var min (bara min) var mäktig och gjorde att jag än idag hyser närmast gränslös kärlek till just Playstation. 

Och när konsolen nu fyller 30 år (i Japan åtminstone, här i Sverige fick vi vänta till den 29 september 1995) så är det på sin plats att utbringa ett rekorderligt hipp-hipp-hurra till detta stycke underbara hårdvara som är en seriös kandidat att vara den bästa konsol jag någonsin haft.

En konsol jag faktiskt tar fram än idag, oftast när suget efter Bishi Bashi blir för stort. Tack för all underhållning.