Men nu får väl 2025 för h-e ändå ge sig?

Vi börjar ju nå den eran då våra absolut största legender kommer börja tacka för sig. De som slog igenom på 70-talet och även i viss mån 80-talet har helt enkelt blivit för gamla. Tragiskt och vissa känns verkligen oersättliga.

Att kändisar dör är såklart tråkigt, även om det inte är någon man känner. Men ibland träffar det hårdare. Och de senaste månaderna har verkligen inte varit milda för min del. I juli dog som bekant Hulk Hogan, en man som verkligen påverkat mig genom åren, och som jag skulle beskriva som något av en hjälte för mig. För min del kommer Hulkamania definitivt leva för alltid som något slags ledstjärna.

Snabbspola fram till igår, och en annan ikon jag sett upp till gick bort, nämligen Tomonobu Itagaki. Har du någonsin varit in på min redaktionsprofil vet du att jag i över två decennier rankat honom som min favoritproducent av spel genom alla tider. Och jag hann knappt börja sörja det innan det stod klart att Ace Frehley nu lagt gitarren på hyllan och dragit för att hänga med Ozzy och Lemmy.

Kiss var mitt första favoritband och de har hängt med mig hela livet, och jag har tack å lov även hunnit med att se dem live tidigt 2000-tal. I bandet var det alltid Ace jag gillade bäst. Hans låtar hörde (och hör) till favoriterna och han förblir min favoritgitarrist någonsin.

Jag vill tacka Ace för all ljuvlig musik, och Itagaki får en egen hyllningsartikel under morgondagen.

Lita på att det kommer poppas Ace Frehley och Kiss hemma hos mig idag.