Dragon Quest I & II HD-2D bjuder på trygghet och spelglädje

Min erfarenhet av Dragon Quest-världen Alefgard är egentligen ganska begränsad. När jag var som mest inne i japanska rollspel (under 90-talet) hade de knappt ens releaser, och Final Fantasy dominerade i väst. Därför har jag missat mycket och blev orimligt glad när Dragon Quest III HD-2D Remake släpptes förra året.

Dels för att jag därmed fick chansen att hänga med från start, och dels för att det var ett förbannat bra spel – utan att förlora den där charmiga enkelheten som gjorde originalen så älskade. HD-2D-stilen är dessutom som en kärleksfull kram från dåtiden, med pixelperfektion som möter moderna ljuseffekter och animationer som får slott, grottor och slemklumpar att glimra.

Igår kom jag äntligen igång med Dragon Quest I & II HD-2D Remake, vilket namnet till trots är del två i denna serie (del III är en prolog till I & II), och även om det är alldeles för tidigt att säga något konkret, så är det svårt att inte le från öra till öra när man hör den klassiska segerfanfaren efter ännu en vinst mot en blå Dracky. En påminnelse om varför vi en gång förälskade oss i genren.

Jag återkommer med mitt kompletta omdöme om Dragon Quest I & II HD-2D om en vecka eller två (men vår recension kan ni läsa här), men låt mig säga redan nu att den som vill ha något hjärtevärmande och mysigt i en stundtals hård och kall samtid, verkar det här vara rätt väg att gå. Och ibland är det precis vad man behöver.

Glöm inte spela III innan I & II om du inte redan gjort det.