Vi har haft våra duster med danskarna. Då menar jag inte bara Sverige som land, utan även svenska Gamereactor-redaktionen. Men det faktum att danskarna är förbaskat bra på TV-serier är liksom svårt att vifta bort. Klart bättre än vad vi presterar i Sverige, där jag tycker det ofta känns som filmatiserad teater och allmänt lågbudget.

Så när det nu dök upp en TV-serie på Netflix kallad Nisser, blev jag nyfiken. Dels gillar jag skräck, dels vet jag hur mycket våra nordiska syskon kan ta ut svängarna (vem minns inte norska Trolljägaren?)med underbar fantasi.

Grundpremissen är i princip att julnissar existerar på en dansk ö. Men istället för att vara nissar som hjälper till på gården och/eller bygger leksaker samt får betalt i risgrynsgröt (med smör i!)... är detta av det elakare slaget. Att kalla det för skräck är kanske att ta i annat än för barn/tonåringar (även om det blir blodigare än man kan tro, danskarna är inte lika känsliga), men underhållande är det allt.

Serien är sex delar lång fördelade på tjugo minuter styck. Vi snackar definitivt inte om något mästerverk, men att få något originellt med jultema att kika på är ju sannerligen inte det sämsta i dessa tider, och i slutändan kan jag ändå rekommendera Nisser. 

Våra grannar fortsätter slå oss på fingrarna när det kommer till film och TV-serier med roligare, mer fantasifulla och kreativa verk.

I mars stod det klart att Microsoft köpt upp ZeniMax/Bethesda och på köpet fick de en hel rad utvecklare (främst Alpha Dog Games, Arkane Studios Lyon, Arkane Studios Austin, Bethesda Softworks, Id Software, MachineGames, Roundhouse Studios, Tango Gameworks och ZeniMax Online Studios).

Om detta var vad som fick Sony att sätta fart, vet jag såklart inte, men jag tror definitivt det hjälpt till (eller är det någon som bedömer att det fått dem att dra ner på tempot, trots nästan ett uppköp per månad senaste tiden?). Hur som helst står det klart att Sony nu köpt upp Valkyrie Entertainment, en studio som främst hjälpt till med utvecklingen av andras storspel, vilket de ska fortsätta med.

En liknande beskrivning har Sonys tidigare uppköp Nixxes Software, samt att de även köpt upp Housemarque, Firesprite och Bluepoint Games under loppet av ett halvår. Att de tre sistnämnda ska göra fler spel känns självklart, men satsningen på hjälputvecklare med två köp av stora sådana tätt inpå varandra, tyder ändå på en tydlig strategi.

I huvudsak är det två teorier som råder bland mer eller mindre insatta personer. Den ena går ut på att Sony vill ha mer utvecklingskapacitet av sina spel, för att kunna få ut dem snabbare och kanske mer omfattande. Det andra är att de förbereder en större PC-satsning.

Självklart tar inte dessa båda teorier ut varandra, utan båda kan vara rätt i mer eller mindre omfattning, och jag sätter pengarna på att det är 80% teori två och 20% teori ett som gäller. Alltså, det lär definitivt användas för att boosta egna kapaciteten, men framför allt tror jag Sony just nu förbereder sig på ett större PC-fokus.

Eftersom Sonys studios idag främst har Playstation-team och det saknas rutiner för att parallellutveckla till Playstation och PC, tror jag detta är vad man vill ha dessa nya hjälputvecklare till. Vid det här laget står det klart att Xbox inte tappat försäljning på att även köra PC som format, och Sonys egna spel säljer också bra på Steam. Jim Ryan har flera gånger flaggat för att han vill att fler ska spela Sonys titlar, och jag tippar på att det är i just det ljuset man ska se dessa uppköp.

Ironiskt nog verkar det som att PC därmed kan bli formatet vi alla nog drömt om någon gång, där man kan spela alla exklusiviteter på en och samma plattform. Detta medan Microsoft och Sony artificiellt fortsätter låsa ut varandra från sina konsoler trots snarlik hårdvara.

Playstation-spel säljer väldigt bra till Steam, och Sony verkar ta steg mot att öka sin kapacitet på området.

Från en lite skakig The Video Game Awards med kändisar som inte tycktes fatta vad ders roll var och mediokra utannonseringar, har The Game Awards för varje år klivit allt närmare mot att bli en tvättäkta spelvärldens Oscars-gala. Igår var den bästa upplagan hittills där verkligen allt klaffade.

Bra presentationer av årets spel (och förbannat roligt att svenska Hazelight vann pris för årets spel), bra gäster, bra musikval och väldigt bra utannonseringar. Jag kikade hela under natten och rapporterade med mina fullkomligt ovärdeliga kollegor, och en sammanfattning av allt det viktigtaste hittar du här.

Nu tänkte jag bjussa på mina intryck från det som visades i mina alldeles egna kategorier. Håll till godo!

Teknisk briljans - Nu är det ju visserligen "bara" ett teknikdemo och inget egentligen spel, vilket ger andra möjligheter. Men ändå, vi är bara ett år in på generationen och att se ett demo som The Matrix Awakens till Playstation 5 och Xbox Series S/X ger verkligen hopp inför framtiden.

Årets JAAAAAAA!!!!!! - Visst, jag hade på känn att det skulle visas upp, men det är ju något helt annat när det verkligen händer. Men nu är alltså Alan Wake 2 utannonserat och jag har armarna fulla av blåmärken efter att ha nypt mig för att kolla att jag inte drömmer.

Mest fotorealism i ett spel - När Geoff Keighley log som en sol och sade att det vi skulle få se var riktigt gameplay snarare än CGI, anade jag att det skulle komma något alldeles i hästväg. Och jodå. Senua's Saga: Hellblade II är så hutlöst toksnyggt att jag knappt trodde det var sant. Nu är vi snubblande nära fotorealism i spel.

Jag hoppas verkligen - Historiskt sett är det ett utmärkt sätt att bli besviken, men ett nytt Sonic-spel ändå. Jag hoppas verkligen på Sonic Frontier, men jag tar vis av erfarenhet inte ut några segrar i förskott.

Nja, alltså... - Square Enix hade hypoat Forspoken som tusan, men när vi nu äntligen fick se mer av det, kan jag inte hjälpa att jag tycker att det ser ut som ett snyggt Playstation 4-spel. Jag hade verkligen hoppats på mer.

Min dröm slog kanske in - Som du kanske läste i min blogg igår så var min högsta önskan inför The Game Awards att vi skulle få ett utannonserande av ett nytt Star Wars-rollspel. Och så blev det kanske. För Quantic Dreams kommande Star Wars Eclipse ser snubblande nära ut att vara precis det jag efterfrågade.

Detta lovar mycket gott - Patrick Söderlund lämnade toppjobb på Dice och EA för att grunda egna studion Embark, och igår fick vi se vad de filat på i tre år. Jag föll pladask för design, grafik och co-op-upplägg (PvE). Självklart måste jag spela först för att se hur kul det är samt hur påträngande mikrotransaktionerna (det är free-to-play) är, men det lovar mycket gott.

Men fuck yes för tusan - Warhammer 40,000: Space Marine II utannonserades med en trailer, och jag kände adrenalinet rusa i kroppen bara av att titta. Jösses anacka vad detta kommer bjuda på stenhård och frustande überaction.

Rörigt men underbart - Vi fick äntligen se mer från Suicide Squad: Kill the Justice League och det ser milt sagt kaotiskt ut. Allt med det underbara flyt Rocksteady är kända för. Ju mer jag såg av co-op-vansinnet, ju gladare blev jag. Det är kommer bli svinkul.

Avdelning: Försiktigt positiv - Ja, jag älskar Halo. Det är min favoritserie, rent av. Men de säger ju att man inte ska träffa sina idoler (det har jag dock gjort, underbart!) och att något filmatiseras betyder inte att det blir bra, så jag har varit skeptisk här. Men... jag tycker det ser schysst ut. Hittills. Är försiktigt positiv.

En underdog, var så säker - Jag gillade Amicia de Runes underbara medeltidsäventyr redan i A Plague Tale: Innocence, och det blev ju lyckligtvis något av en sleeper-hit. Till uppföljaren har Asobo (Frankrikes just nu överlägset mest spännande studio) spänt sina grafiska muskler rejält och A Plague Tale: Requiem ser ruskigt bra ut, och det hypas klart mindre än förtjänat.

Fattar det fortfarande inte - Varje gång jag ser eller spela Cuphead, vilket är överraskande ofta, slås jag av hur osannolikt snyggt det är. Och när vi nu fick se mer från kommande expansionen The Delicious Last Course (släpps i juni) så kände jag återigen samma sak. Det går liksom inte att riktigt ta in hur läckert detta är, det är överlägset ganska precis allt.

Vad tyckte du var bäst av alla nya utannonseringar på The Game Awards?

Klockan är i skrivande stund runt 02:20, och vid den här tidpunkten imorgon kommer jag och otroligt många andra knappt ens vara talföra. För vid det laget lär en av de fyra stycken superutannonseringar Geoff Keighley har utlovat (mer specifikt presentationer som får lika mycket uppmärksamhet som sommarens Elden Ring-trailer - vilket fick hela spelvärlden att gå i bitar) under The Game Awards ha visats upp. 

Totalt ska 30-40 spel visas och det brukar vara det enda spelevent där de flesta efter avslutad show ändå brukar tycka att det faktiskt var riktigt bra. Dessutom får man inte glömma att branschen och spelarna ska kora årets spel i en rad kategorier.

Sammantaget kommer det alltså bli riktigt, riktigt fett. Vi täcker givetvis allt live dessutom. Med det sagt, här är tre önskeutannonseringar som skulle riskera att få mig att sluta andas:

3. Marvel vs DC utvecklat av Netherrealm - Det har ju i omgångar ryktats om ett nytt Injustice från Netherrealm Studios, men märkligt nog även ett Marvel-spel Tänk om det faktiskt är så att MCU och DC Extended Universe faktiskt drabbar samman så Harley Quinn kan få slå ihjäl Black Cat medan Superman daskar Silver Surfer metallicgul och metallicblå.

2. Mario Kart 9 - Motivering överflödig. Det är så inihelvete dags, helt enkelt.

1. Ett Star Wars-rollspel - Ja, jag vet att The Knights of the Old Republic håller på att få en remake och att The Old Republic kontinuerligt byggs ut. Men det jag efterfrågar är ett nytt rollspel. Offline. Gärna i tredjeperson men annars samma anda som Skyrim med ett riktigt starkt narrativ där mina val verkligen kastar om förutsättningarna med både en god och en ond historia.

I natt klockan 01:30 startar pre-show och 02:00 är det dags för huvudeventet. Vilken vore din önskeutannonsering på The Game Awards?

Jamen jag älskar ju julen och allt som hör till. Igår gick jag igenom mina fem måsten på julbordet och jag känner inte att jag är klar med julbloggandet riktigt ännu. Som svensk 44-åring har jag ju såklart sett min beskärda del jukalenderar där den första jag såg (och minns) var Stjärnhuset från 1981, kanske bäst ihågkommen för att den hade klistermärken istället för luckort att öppna. 

Nåväl. Jag har inte sett alla kalendrar där de äldsta och senaste saknas. Men av de jag har sett - vilket utifrån Wikipedia att döma tycks vara runt hälften där vissa har kollats i efterskott - så är dessa mina fem favoriter.

5. Albert & Herberts julkalender - Det var väl på något sätt peak Göteborg i Alberts och Herberts julkalender, som är en av få jag sett om i vuxen ålder. Idag kan jag knappt för mitt liv begripa hur den ens kunde få sändas då den är synnerligen burlesk, en smula svart, sorgsen och även innehåller regelrätt supande. Men jag älskade den som barn och kanske ännu mer som vuxen, där den även bidragit till att cementera min åsikt att 80-talet var bäst, innan allt skulle problematiseras och nästan ingenting får vara roligt.

4. Ture Sventon privatdetektiv - Varför Helge Skoogs detektiv inte kunde uttala S och därför kallade sig Ture Sventon istället för Sture Svensson (som han egentligen heter), begrep jag aldrig. Det är ju S i Sventon med? Men skitsamma, vartenda avsnitt var svensk TV-magi och kändes precis lagom farligt och roligt. Jag drömmer fortfarande om en kyl dom kan förminska semlor så det ryms massor i den.

3. Håkan Bråkan - Sunes lillebror fick en egen TV-serie tolv år efter Sunes jul. Den är kanske inte riktigt lika bra som just den, men fortfarande direkt magisk och Anders Jacobsson och Sören Olsson visade på nytt varför de är Sveriges bästa författare av barnliteratur. Håkan Bråkan kändes så respektlös att den förde tankarna till 80-talet och var bitvis helt mordiskt rolig samt lyckades reta upp ganska precis alla där den på samma gång påstod vara sexistisk, för vänsterinriktad och sakna julstämning. Men bra underhållning ska inte vara för alla, och den hgär serien var för mig.

2. Trolltider - Kanske många av er hade räknat med att hitta den här kalendern på förstaplats? Det var inte långt ifrån att den hamnade där heller och den står sig så otroligt bra än idag. Det bjöds på magi, vinter, mys, fantasy och oknytt i en salig blandning. Att Ebbe Schön sedan introducerade folktro efter varje avslutat asvnitt var bara pricken över i:et. Många av dessa sagor var riktigt otäcka och gav en ung Jonas Mäki milda mardrömmar, något jag faktiskt var och är tacksam för. Även ett litet barn kan uppskatta bra spänning och jag tror att Schöns berättelser till stor del ligger bakom mitt historieintresse.

1. Sunes jul - Inget annat kan ens komma ifråga. Sunes jul fick mig och mina bröder att kliva upp extra tidigt på morgonen för att hinna kika på dagens avsnitt. Sedan var detta avnsitt det stora samtalsämnet i skolan där klasskompisarna såklart också hade sett. Peter Habers möte med biltjuvsprästen, Håkans pepparkagsdeg i sockarna och alla barocka situationer är fortfarande det närmsta vi kommit riktigt rolig svensk sitcom. Och jag och mina bröder använder än idag knallpacko som en vedertagen svordom

Vad har du för favoriter när det kommer till julkalendern?