Ikväll var det äntligen dags för mig att se No Time to Die, den sista Bond-rullen med Daniel Craig som den brittiske spionen. Den har jag en hel del åsikter om (det mesta positivt, en del negativt), men tänkte vänta med det tills... imorgon kanske? Nåväl, trots att det tog lång tid för mig att faktiskt komma iväg och kika på denna rulle, ser jag mig som Bond-fan.

Har sett alla filmer, varav många över tio gånger, och tror jag skulle klara mig ganska bra i en Bond-trivia. Jag älskar James Bond, helt enkelt, trots karaktärens inneboende ologiskhet och inneboende ostighet. Med det sagt tänkte jag nu ta friheten i akt och berätta vilka Bond-skådespelare jag gillar bäst rangordnat (ja, jag  känner till David Niven - nej, jag räknar inte med honom), vilket även avslöjar de jag gillar minst.

6. Pierce Brosnan - Den här liraren är en fin skådis som ofta placerar sig bra på denna typ av listor. Men ärligt talat gjorde han en enda bra Bond-film (Goldeneye) och resten går knappt ens längre att se på med fruktansvärda datoreffekter (fallskärmssurfa undan laserstrålar från rymden), kassa actionscener och Q-uppfinningar som hade fått Adam Wests Läderlapp att tycka att det blev lite väl tramsigt såsom osynliga bilar och glasögon som gör att man kan kika på folk utan kläder. Brosnan funkade inte alls som Bond, utan kändes mer som en gammaldags TV-serietolkning av karaktären i stil med A-Team eller Brosnans egna Remington Steele, eller en live action-variant av tecknade James Bond Jr.

5. George Lazenby - Egentligen kanske femteplatsen är för hård här. Lazenby gjorde trots allt bara en Bond och den var både riktigt bra och hade den där sluggerkänslan jag gillar när Bond förmedlar. Han var dock en australiensare som lajvade britt, och i slutändan räcker det inte mer till en femteplats, även om jag tror han hade kunnat klättra någon placering till med fler filmer i bagaget.

4. Roger Moore - Moore brukar ofta toppa denna typ av listor och han var onekligen med i flera bra Bond-rullar som Live and Let Die och The Spy Who Loved Me. Men han var också med i några rediga bottennapp. Moonraker är och förblir den sämsta Bond-filmen som gjorts samt att både Octopussy och A View to a Kill är dåliga. Han var kroniskt skotträdd, i ganska klen fysisk form (för att vara superagent) och usel på slagsmålsscener, vilket gjorde all action parodisk. Dessutom var han 45 när han började spela Bond och 57 bast i den sista. Connery slutade spela Bond för att han var 40 år och kände sig för gammal i Diamonds Are Forever. Moore placerar sig såhär högt upp tack vare att han gjorde många filmer, och några blev klassiker, men som agent håller han ej.

3. Timothy Dalton - Jag gillade båda Timothy Daltons rullar The Living Daylights och Licence to Kill. Det var en betydligt hårdare och råare Bond som verkade i en era då det gamla kommunistblocket höll på att klappa ihop och kalla kriget tog slut. Det blev genast svårare att ens motivera en karaktär som Bond, som ju faktiskt skapades specifikt med kalla kriget i åtanke. Med allt detta i åtanke, tycker jag de två utmärkta Dalton-rullarna och hans stenhårda framtoning gör honom till en av de bästa James Bond-tolkningarna hittills.

2. Daniel Craig - För mig började och slutade Craig med flaggan i topp. Casino Royale var första gången sedan kalla kriget tog slut som jag kände att Bond kändes som en motiverad karaktär igen. Han hade hittat sin nya plats, gestaltad av Craig som lyckades kombinera känslan av både gentleman, agent och hårdför rugbyhulligan på samma gång. Jag tyckte visserligen Quantum of Solace var ganska medelmåttig och att Skyfall kändes som något annat än Bond, men i övrigt är jag kanonnöjd med denna era och tror det är filmer som kommer kunna ses om och om igen i framtiden. Precis som ettans rullar.

1. Sean Connery - Och det lämnar oss med en extremt förutsägbar etta. För ärligt talat. Connery föddes till rollen. Allt satt som en smäck, från one-liners till actionscener och framtoning. Det var en agent som verkade i ett extremt komplicerat läge i världen och gjorde det med både stil och klass. Utan Connery tror jag inte ens vi hade fått några fler Bondrullar idag, serien hade aldrig ens blivit någon serie. Ska jag säga något negativt, så ger vissa scener en besk smak i munnen med dagens värderingar (man behöver inte vara woke-svartbältare för att inse det), men det är naturligtvis svårt att ta ett modernt regelverk och applicera på en 50 år gammal era i en helt annan värld framförd av idag döda personer. Sammantaget är Connery Bond och hans insats som den brittiske superagenten förblir den hittills bästa.

Pierce Brosnan kikar fram ur sin osynliga bil och illustrerar samtidigt tydligt varför han hamnar sist på min lista.

Om du läser min blogg, vet du såklart att jag framför allt gillar att spela multiplayer. Dit går den mesta av min spelade tid, och ofta rör jag inte ens singleplayer-komponenterna i spel som har båda (om det nu inte ska recenseras såklart). Nåväl, i fredag startade jag Call of Duty: Vanguard, och eftersom jag är kroniskt sugen på allt WW2-relaterat så drog jag direkt igång kampanjen.

Nu är jag inte ens halvvägs igenom den enligt andra som spelat, men hittills är jag inte helt övertygad. Det känns nämligen gammalt. Och det känns ju en smula märkligt att säga med tanke på att vi snackar om ett av den nya generationens hittills snyggaste spel. 

Det jag syftar på är nämligen den bristfälliga intelligensen hos nassarna (utöver det faktum att de är nassar, givetvis) och det väldigt oflexibla upplägget. I viss mån hör de även ihop. Det går exempelvis ofta att gå runt strider där Sledgehammer bestämt att det ska skjutas. Nassarna har ingen improvisationsförmåga alls och fortsätter glatt skjuta framåt medan jag skjuter dem i ryggen.

Det är även bestämt in i minsta detalj vad jag ska göra, dock utan att det alls är sammankopplat med spelbarheten. Får jag veta att det är extremt bråttom kan bombastiska toner dra igång för att illustrera allvaret medan soldater skriker att jag måste skynda mig. I själva verket kan jag lugnt gå runt och finkamma slagfältet. Det finns ingen brådska alls och jag kan samla vapen, provskjuta dem och leta hemligheter. Ingen kommer attackera mig eftersom jag rensat slagfältet och de nassar jag ser längre fram kommer snällt vänta på mig tills jag går fram till den punkt som triggar igång nästa händelse.

Kriget blir därmed mest en kuliss för mig. Jag känner mig aldrig delaktig i det och tror inte riktigt på det, där även den fokusgruppskompatibla trupp jag spelar med saknar trovärdighet (trots att personerna bygger på verkliga förlagor). Det är som en teater som startar när jag ställer mig på en viss plats, där allt är förutbestämt och jag kan "fuska" genom att inte spela som utvecklarna tänkt sig. Jag kan även dö hipp som happ utan att ha blivit skjuten eller liknande som ett slags omedelbart straff för att jag gått på fel ställe.

Nåväl, än är jag inte klar som sagt, förhoppningsvis blir jag det ikväll och sedan väntar multiplayern. Jag återkommer med mitt samlade omdöme senare, och vår recension hittar du här.

Vad tycker du själv om Call of Duty: Vanguard-kampanjen?

Öknamn på företag är lite småtöntigt och blir fort uttjatat. Dessutom brukar det ofta vara överdrivet. I fallet Postnord har de dock gång på gång (på gång på gång) bevisat sig vara förtjäna av att kallas Postmord. Och igår var det dags för en ny omgång. 

Jag fick tydligen nämligen ett paket den 20 oktober, som jag mig veterligen inte väntat på, jag gissar  på jobbrelaterat från utrikes eller någon Kickstarter-eftersläntrare. Dock ingen avi. Därmed visste jag inte att det var ett paket som väntade på mig. Istället kom en påminnelse för två dagar sedan. Som jag inte hade möjlighet att öppna/hämta. När jag såg påminnelsen idag var paketet redan returnerat tidigare samma dag.

Jag ringde direkt Postnord för att lösa allt. Efter att ha trilskats med nästan häpnadsväckande usel röststyrning fick jag prata med en person (som absolut inte ska ha någon skuld för företagets lednings regelverk och påhitt). Förklarade läget, alltså att jag förlorat ett paket på grund av att jag inte fått en paket-avi i rimlig tid, något som är deras ansvar.

Det kunde dock Postnord inte göra något åt. Jag hänvisades till att själv ta reda på vem som skickat paketet, hur jag nu ska göra det med tanke på att jag mig veterligt inte väntar på något. Och om något behöver tullas om när jag löst detta och det på nytt ska skickas till Sverige är det mitt ansvar det med. Frakten för att skicka om från avsändaren får jag också lösa.

Vill jag ha tillbaka pengar för eventuell tull jag betalat för paketet via Postnords tjänst (jag har nyligen tullat två paket jag ej fått, vet ej om det är något av dessa) - så måste jag även ordna detta själv. Kort sagt, slarvar Postnord bort din paket-avi så sitter du med skägget i brevlådan. Det kommer kosta dig både tid och pengar att försöka få tillbaka paketet, i den mån det ens går. Du kommer inte få ens en tillstymmelse till hjälp från de som är den direkta orsaken till att du förlorat din försändelse.

Det är bara att acceptera att de slarvat bort dina grejer och vill du reda ut deras röra får du fixa det själv samt stå för kostnaderna. Jag tänker verkligen försöka dra i detta och klaga, men innerst inne vet jag att det förmodligen är lönnlöst. Det här företaget skiter bevisligen högaktligen i sina kunder.

Tänk om andra branscher fungerat på samma sätt? Det är sådant man förknippar med regelrätt bluffverksamhet. Och det är tyvärr lååååångt ifrån första gången jag och Petter Hegevall drabbats. Det är i det närmaste kutym att paket försvinner, de påstår sig ha knackat på fast vi varit hemma och helt vanvettigt långa leveranstider. Ärligt talat, bara lägg ner detta skojarföretag.

Screenshot från svenska höjdaren Mutant Year Zero: Road to Eden. Har du själv drabbats av Postmords inkompetens?

På engelska har vi ju det eminenta uttrycket guilty pleasure, där jag tycker något motsvarande på svenska saknas. Istället hör jag ofta svenskar prata om just guilty pleasures. Alltså saker vi verkligen gillar - men talar tyst om, sannolikt av rädsla för smakpolisen™.

Nåväl, ikväll tänkte jag skita i det och dela med mig av tre tvättäkta guilty pleasures för min egen del och samtidigt utmana er att dela med er av något liknande i kommentarsfältet. Bjussa på något roligt/udda ni älskar, men skäms iallafall lite över, så får vi alla skratta bort torsdagen i väntan på fredag.

• Hannah Montana - Att Miley Cyrus har en jävla pipa och har nog med personlighet för tre personer kan säkert många skriva under på, och jag har en hel del låtar med henne i min spellista. Men som jag nämnt någon gång tidigare skaffade jag vid en tidpunkt Hannah Montana: The Movie-spelet till Xbox 360. Jag vill minnas att det fanns begagnat och billigt på Game i Östersund och jag tänkte överraska mig själv med något jag normalt aldrig skulle röra. Det resulterade i att jag tog 1000 av 1000 Achievements-poäng, red junt på kusen Bluejeans länge och väl, lärde mig stegen till The Hoedown Throwdown och lade till The Best of Both Worlds i min spellista på Spotify... där den finns kvar än idag och som jag glatt skrålar med i när jag är ensam i bilen och den spelas.

• Masked Singer - Det här med att kändisar ska leka i TV är något jag normalt fnyser åt, allra helst när det är i SVT och skattepengar går till eländet. Masked Singer går förvisso inte på SVT, men det är verkligen det absoluta bottenskrapet när det kommer till lekande kändisar som halvtaffligt sjunger med masker på sig medan en pajasjury gissar hejvilt. Vore jag minsta rak i ryggen borde jag dödshata. Men det gör jag inte. Istället har jag kollat in cirka hela världens alla Masked Singer på Youtube och följde den svenska versionen slaviskt, och jag vågar påstå att jag verkligen älskar showen samt spenderar oroväckande mycket tid med att verkligen grubbla över vem som är vem.

• Mums-Mums - Vår fortfarande relativt nye redaktionsmedlem Månsis är en finsmakare som gärna slevar ostron, goa ostar och schysst bourbon. Det gör jag med, älskar allt sådant, och anser att den som får ett enda poäng i ett sådant här test är ett kräset barn med outvecklade smaklökar (allergier och liknande räknas givetvis ej). Därför blir det varje fredag en vända förbi saluhallen eller manuella charken för att bunkra samt att paket med långväga godsaker ständigt beställs. Men likt förbaskat... För ofta slutar mitt helgmys med att jag köper hem runt fyra askar Mums-Mums (eller en låda med 16 motsvarande toppar - utan kokos med kexbotten!). Sedan sitter jag motbjudande och slevar i mig allt i ilfart och sköljer ner med mjölk som om jag aldrig hade sett varken mat eller bordsskick förr. Mums-Mums är och förblir min kryptonit och jag kan verkligen inte bete mig. Ställ fram det på kakbordet och mina händer går som kolibrivingar medan jag glufsar i mig rubbet direkt, något som goda vänner ibland förfärat fått beskåda i förhoppningen att godsakerna skulle räcka till alla.

Har du själv någon rolig guilty pleasure att bjuda på?

Det finns mycket jag gillar med Xbox Game Pass och det är ingen överdrift att påstå att det i grunden förändrat hur jag konsumerar spel. Även om jag jobbar på Gamereactor och får möjlighet att lira de hetaste titlarna innan de lanseras, så jag jag alltid köpt något alldeles ohemult med spel.

Det gör jag för övrigt fortfarande, så det var inte dit jag tänkte komma. Idag kan jag dock lägga pengarna vigda för spelköp på diverse samlarutgåvor av spel jag verkligen vill lyxa till det med alternativt rariteter, samt såklart sådant som kommer till Playstation och Switch. 

Nej, istället vill jag belysa något som slog mig när jag nyligen spelade igenom Echo Generation (läs vår recension vettja). Det har inget med ekonomi att göra, även om jag såklart inte sörjer att jag slipper utgifterna för spel och bara kan ladda hem dagsfärska spel i princip varje vecka.

Inte heller är det faktumet att jag ju sparar tid genom att liksom bara ha tillgång en stor del av de titlar jag vill spela till PC och Xbox. Det är bara att ladda hem det jag vill ha utan knussel. Dessutom gillar jag att Xbox Cloud Gaming ingår vilket gjort att långsammare titlar är något jag helt slutat ladda hem. Det är ju mycket smidigare att spela dem streamat, som när jag nyligen satt på Arlanda och lirade Octopath Traveller någon timme med vanlig 4G-uppkoppling.

Nej, det är faktiskt funktionen att få spel föreslagna som jag gillar allra mest. Lite som hur det fungerar till Netflix, HBO Max och liknande där jag nog inte är ensam om att regelbundet kolla nya grejer baserat på förslag. Tack vare detta hittade jag exempelvis ett spel som Echo Generation, en titel som var helt i min smak (story, design och musik doftar tidigt 90-tal på bästa tänkbara sätt) och som jag satt helt trollbunden framför. Förvisso inget perfekt äventyr, men något jag vågar påstå att jag aldrig hade köpt eller gett chansen utan Xbox Game Pass.

Inte för att jag inte trodde på det, utan för att det kommer för mycket indies för att jag ska hinna lira allt och jag brukade därför vara selektiv och satsa på de som kändes som säkra kort. Men får jag en rekommendation och det inte kostar mig något extra - så laddar jag såklart hem. Det har blivit flera sådana positivt överraskande upplevelser under de senaste åren, och denna möjligen banala funktion i kombination med möjligheten att bara ladda hem det jag känner för, är i slutändan därmed det jag uppskattar mest.

Bild från vansinnigt läckra Echo Generation.

Hur har spelabonnemang som exempelvis Playstation Now, Stadia eller Xbox Game Pass påverkat ditt spelande?