Efter att ha läst Marie Liljegrens eminenta blogg om 80-talet blev suget så våldsamt att jag bestämde mig för att kika igenom Commando på Disney+. En rulle jag sett säkert 10 gånger, men som fungerar som ett stensäkert lyckopiller.

80-talet är ständigt närvarande i mitt liv tack vare diverse olika hobbys och varje gång jag får konsumera populärkultur från detta årtiondenas årtionde - så slås jag av hur ljuvligt det faktiskt ändå var. En av de saker jag gillar bäst är såklart gamla actionfilmer av puckomachosnitt.

Det var Ronald Reagans och Margaret Thatchers årtionde, och deras totala okompromissvilja (på gott och ont) smittade av sig på populärkulturen med enmansarméer som löste biffen i rullar som Escape from New York, Robocop, Rambo II, Predator, Aliens, Top Gun, Cobra - och såklart Commando. Sett till trovärdighet, manus och dialog är det förmodligen bland det sämsta som någonsin producerats, men sett till underhållningsväg tänker jag istället med emfas hävda att det är bland det bästa.

Jag skrattar så det sprutar snor ur nästan när en liten cabriolet smaskar in i ett träd i hög fart och Arnold utan bilbälte bara stiger ur (idag vet vi med säkerhet att folk skulle kränkas över att det glorifierar icke-användande av bilbälte), one-liners som "I let him go" när Arnold kastat en ruskprick utför ett stup eller när han svingar sig likt Tarzan i ett köpcentrum. Eller när han står helt öppet och pepprar ihjäl ett 70-tal fiender (hans body-count är 81 i Commando) medan alla som skjuter tillbaka alla missar honom.

Det är ostigt, men alltid på ett medvetet och roligt sätt som var väldigt accepterat under denna eras filmer, gärna med stänk av regelrätt komedi. I grunden töntiga one-liners som folk minns och älskar fick ju den status de har just för att de var så överdrivna. Idag är det mer humorlöst, och mängden filmrepliker som kommer bli odödliga på samma sätt tror jag tyvärr är ganska få.

Ikväll tänker jag fortsätta min resa genom det underbara 80-talet genom att beta av Big Trouble in Little China, vilken trevligt nog också finns på Disney+. Jag vet att jag skrev i en blogg nyligen att det inte var bättre förr. Och det står sig, för det var det inte. Utom 80-talet givetvis som är undantaget som ju alltid behövs för att bekräfta regeln.

Det behövs betydligt fler rullar av samma kaliber som Commando. 80-talet regerar.

Igår översatte jag våra brittiska kollegors recension av Republic Commando som du kan läsa här. Det har nämligen getts ut på nytt till både Playstation 4 och Switch. Det är ett av mina favoritspel någonsin när det kommer till just Star Wars, och tydligen är den nya utgåvan bra nog för att underhålla än idag.

Gamereactor-läsaren Imperial Scout sammanfattade allt som är bra med spelet i sin senaste blogg och jag rekommenderar er att kolla in den och ladda ner spelet, i synnerhet om ni inte lirat det tidigare (detta är första gången det släppts till Nintendos och Sonys konsoler) och gillar Star Wars. Det inkluderar även er som har Xbox då det är bakåtkompatibelt och får vissa automatiska förbättringar.

Ett mycket rekorderligt Star Wars-äventyr som absolut borde få en remake/uppföljare.

Jag har investerat över 100 timmar i Yakuza: like a Dragon och över 50 timmar i Immortals Fenyx Rising. Bara dessa två spel har jag alltså i snitt lirat en timme om dagen sedan de släpptes i november/december. Till det kommer sedan Animal Crossing: New Horizons och allt annat jag spelar.

Det är ju knappast en unik 'take' på något sätt, men jag kan känna att spel idag tenderar att bli ohantlerligt stora. Det resulterar i sin tur i att de ofta blir en smula ofokuserade. Ta Assassin's Creed Valhalla till exempel. Det Ubisoft skapat är helt magnifikt, men jag gissar att det kommer vara ett äventyr förhållandes få personer ändå spelar igenom, och ännu färre som gör det mesta.

Det är dock ingen kritik mot Assassin's Creed på något sätt, för jag vet precis hur illa det låter ur PR-synpunkt om utvecklarna skulle säga att de nu tagit bort ett flertal inslag, förminskat spelvärlden och kortat ner storyn. Många skulle vara starkt kritiska, men samtidigt är det ohållbart att vilja göra allt lite större för varje nytt spel komplett med snyggare grafik.

För min egen del blir jag överlycklig när spel kan klaras av och jag känner mig klara med dem efter 10-20 timmar, vilket för mig oftast är synonymt med en mer intensiv och fokuserad spelupplevelse. Och huruvida det finns ett omspelningsvärde kunde jag inte bry mig mindre om. Mängden personer som beslutat sig för att köra igenom Yakuza: like a Dragon och Immortals Fenyx Rising ett varv till måste vara försvinnande få, trots att det finns lite endgame-innehåll.

Nu försöker jag inte säga att det inte ska finnas långa spel, för det ska det såklart. Men väldigt många skulle kunna kortas ner. Det gör dem inte bättre att bli så otroligt späckade att huvudstoryn nästan känns som en bisyssla. Till stor del beror dagens hysteri kring enorma spel på det faktum att det som sagt är dålig PR att säga att man kommer leverera mindre än vad föregångaren erbjöd, men även på att så mycket idag är live service.

Vi ska kunna spela ett och samma spel till döddagar och fortsätta köpa innehåll till det. I vissa fall finns en gameplay-loop som gör det roligt att lira vidare, men i de flesta andra fall känns det bara artificiellt och nästan mer som ett jobb än underhållning.

Därför tyckte jag det kändes skönt att Josef Faren under dagen röt till om singleplayer-spel och sade att de ofta är för långa. Jag håller faktiskt med. Lite kortare och mer fokuserade spelupplevelser tror jag i de flesta fall skulle resultera i bättre spel, och även kapa utvecklingstider, resurser samt minska mängder buggar samt behovet av crunch.

Vad tycker du själv, är det viktigt att spel är så långa som möjligt och erbjuder andravarv, eller är det roligare att bara få känna sig klar och få gå över till något nytt?

Assassin's Creed Valhalla var sannolikt fjolårets mastigaste spel, men behövde det verkligen vara så otroligt omfångsrikt?

Tidigare i år skrev jag en krönika om EA som bland annat tog upp hur de köper upp sportlicenser istället för att försöka konkurrera med bra sportspel. När de nyligen utannonserade att de återigen ska börja göra golfspel, blev jag dock försiktigt positiv.

Nu är ju EA underdogs och 2K Sports har de inarbetade varumärkena. Även om mitt intresse för golf är overkligt lågt, gläds jag åt lite konkurrens. Därför kändes det som en besvikelse att EA under dagen twittrade "@TheMasters exclusively in #EASPORTSPGATOUR". Kort sagt kommer Masters Tournament vara exklusivt i EA Sports PGA Tour. Den som lirar andra spel får hålla sig till godo med inkompletta huvudmästerskap.

Det är ju precis så jag inte tycker det ska gå till. Tänk så ofattbart trist om Audi var exklusivt till Gran Turismo eller Subaru bara fanns i Forza Motorsport? Eller som haveriet kring FIFA och PES där turneringar, arenor, lag och spelare är exklusiva till ett spel (oftast FIFA). När det kommer till sportspelen kan jag verkligen, verkligen sakna äldre tider när det drällde av NHL-spel, det fanns massor av NFL att välja på, flera NBA-spel och så vidare.

Jag brukade ibland byta serie när någon annan var bättre (jag var barnsligt förtjust i Sonys NFL GameDay och skiftade senare till Segas NFL 2K), och det var just kvaliteten som avgjorde vilket spel jag skulle satsa på. Efter att bjässarna började köpa exklusiviteter, dog detta ut och idag finns det i princip bara en serie att välja på per stor sport.

Förbaskat trist såklart. Jag hade hoppats att golfen skulle kunna få hälsosam konkurrens där de som vill slå digitala bollar kunde hitta sin favorit. Nu förmodar jag att det bara är en tidsfråga innan Take-Two börjar köpa på sig golfexklusiviteter tills vi har två spel som inte erbjuder så mycket kul som de borde och där en sida kommer lägga ner om ett år eller två för att den andra lyckats säkra de mest lockande ensamrätterna.

I alla andra genrer handlar det om att göra bäst spel, inom sporten handlar det om ensamrätten till licenser.

Har haft en förlängd påskledighet och hälsat på släkten, vilket varit väldigt trevligt för mig som varit och är isolerad till stor del som en följd av pandemin. Jag är nämligen extra infektionskänslig (cysisk fibros) och tillhör en riskgrupp. Kort innan jag gick på semester hann jag blogga om det faktum att Microsoft har ytterligare en dålig månad för deras Games with Gold-koncept för april månad.

Något förvånat får jag ändå konstatera att många tycktes vilja försvara att de får betydligt sämre spel för pengarna än vad konkurrenterna ger (Google Stadia och Sony ger bättre valuta), men smak är såklart smak, även om jag tycker det är helt skevt. Argumentet att det är gratis ger jag dock inget för, för Xbox Live Guld kostar pengar och man ska absolut ställa krav på vad man får för sina slantar.

Men semestern hann knappt börja innan det började klia i bloggfingrarna igen. Orsaken var en krönika kallad "I'm Ditching 30 Hours Of PS5 'Outriders' Demo Progress For Xbox Series X" som publicerades av en huvudskribent hos Forbes. Det är ju ännu rätt tidigt in på den nya generationen och många har inte ens fått tag i sina konsoler, och ännu färre har lyckats lägga rabarber på båda.

Nåväl, att kasta bort 30 timmars spelande för att byta format är ändå något jag har svårt att se mig själv göra (det är få spel jag ens investerar 30 timmar i), så jag blev såklart nyfiken. Överraskande nog handlar det i princip om en ganska saklig kritik av Playstation 5 som alltså publicerades i den största amerikanska finanstidningen - förmodligen en av världens största överhuvudtaget - lagom till påsken. Knappast en dröminledning för Sonys del, där vi bland annat kan läsa hur skribenten ogillar menyerna, hanteringen av chattar och batteritiden på handkontrollerna:

"All the tiny annoyances of PS5 have overwhelmed me. The poor UI and remapping of the home button. Whatever they've done to badly screw up the friends and party system. The fact that Outriders (and other games) will still have "copying" phases whenever they are patched (which will be frequently). Any time any game tries to use adaptive triggers. Poor controller battery life. The list is getting long."

Åsikter är åsikter såklart. Men lägger man till det sådant som hur Sony höjt spelpriserna, hur stökigt det i vissa fall varit att uppgradera spel från Playstation 4 till 5, hur Sony lägger ner spelbutiker till äldre konsoler så vissa spel helt enkelt försvinner och hur den japanska Playstation-divisionen tappar veteraner i raketfart - så tycker jag det framträder en bild av att Sony med Jim Ryan i spetsen just nu kanske borde vara mer lyhörda (Ryan kommenterade bland annat bakåtkompatibilitet med retoriska frågan "why would anybody play this?" om gamla spel).

Det har framförts en del rimliga synpunkter senaste tiden där de helt enkelt ligger efter vad konkurrensen har att erbjuda på flera områden. Det är i sin tur kritik som jag överhuvudtaget knappt sett under hela förra generationen, då det istället var udden mot Microsoft på goda grunder eftersom de totalschabblade vid lanseringen av Xbox One samt hade stora problem med att erbjuda bra och stora exklusiviteter.

Redan för två år sedan skrev jag en artikel som hette Är arroganta Sony på väg tillbaka?, vilken gjorde flera av er väldigt upprörda. När jag läser om den idag känns den ändå hyggligt rätt ute.

Sony gjorde fenomenala spel till Playstation 4 och Microsoft satsade på fel hästar med Xbox One, men det hjälper ju inte mycket denna generation. Man kan bara leva på gamla meriter så länge, och få räknar väl med att Microsoft ska ha spelbrist även denna generation? Jag tror faktiskt det är hög tid att Playstation-teamet och Jim Ryan sätter örat mot marken lite.

Jag tvivlar inte för en sekund på att fantastiska spel kommer framledes, men det går att ha högre krav än så på omsorg om både spelmediet i sig och på oss spelare. Det känns helt enkelt inte som att Sony har samma fingertoppskänsla just nu som under glansåren med Playstation 4.

Har Forbes-skribenten en god poäng och vad tycker du själv om Jim Ryans sätt att leda Playstation-divisionen senaste två åren?