Star Wars senaste åren har varit en milt sagt blandad kompott. Disney-filmerna har varit ojämna (del sju, Rogue One, Solo och Mandalorian gillas mycket, resten = inte så värst), och spelen likaså (Battlefront startade ljummet medan Jedi: Fallen Order rockade). Vad jag skulle tycka om Star Wars: Squadrons kändes på förhand oklart, då det lät bra när jag läste om det, men det såg samtidigt väldigt trist ut på video.
Nu har jag hunnit spendera runt fem timmar med spelet. Självklart inte nog för att skriva någon recension, men fullt tillräckligt för att tala om att jag haft förbaskat kul med det som erbjuds för en oväntat låg penning. Här har allt sådant som kraft-mitokondrier, sörplande av blå rymdmjölk och 100 000 Star Destroyers med inbyggda Dödsstjärnor slopats till förmån för det kanske mest klassiska vi har i Star Wars-universumet - rymdstrider.
Man får spela som både den goda och den onda sidan, som vardera båda har fyra skepp att bjuda på, bland vilka vi såklart hittar Tie Fighters och X-Wings. I ett sakta mak låses för och fler funktioner upp på ett sätt som gör att varje strid har något nytt att erbjuda, och storyn är faktiskt ganska välskriven med många roliga påskägg för den som kan sin Star Wars. Pluspoäng för hur smidigt sådant som kraftöverföring och liknande hanteras, där jag ibland kan behöva prioritera bort sköldar för vapen, eller vapen för hastighet, och så vidare. Det är ett väldigt väl fungerande 'sten, sax, påse'-system.
Jag har inte hunnit testa på multiplayerläget Fleet Battle ännu, vilket Mike Holmes (vår brittiska redaktör som skrev Gamereactors recension) tyckte var det svagare av de två som erbjuds. Utan att ha testat det själv, är det upplagt som en serie minikampanjer med mål som måste nås, spelandes i lag fem mot fem. Jag provade istället Dogfight som är ett slag lagbaserade dödsmatcher, och föll pladask. Både mot motståndet (jag behöver träna!) och för den underbara känslan.
En sak jag vill lyfta fram är hur väl utvecklarna lyckats återskapa känslan av att ratta något berömt skepp genom att faktiskt använda dess fysiska mätare och reglage istället för att ha sådant på skärmen som påklistrade mätare. Överhuvudtaget är presentationen förstklassig och mellansekvenserna ofta makalösa. Jag vill även slå ett slag för de makalöst läckra omgivningarna, vilket är något fansen lär älska lite extra.
Något betyg vill jag inte ge då jag som sagt spelat för lite. Men om du gillar Star Wars så kolla in detta. Det är överraskande underhållande, och jag hoppas verkligen att det får stöd för Playstation 5 och Xbox Series X (bättre grafik) längre fram för att det ska fortsätta vara aktuellt länge än, för det är det faktiskt värt.
Star Wars: Squadrons är en underhållande pärla som ger en mer vuxen Star Wars-känsla.
Ungefär samma dag som xCloud släpptes officiellt förra månaden, började förfrågningarna om olika sätt att spela på. Med tanke på att vi redan har Google Stadia och Amazon Luna väntar runt knuten, är det hög tid att kolla in ett par olika alternativ för justdetta och under helgen har vi publicerat vår recension av PowerA Moga Mobile Gaming Clip, ett riktigt prisvärt - om än inte särskilt snyggt - alternativ.
Betydligt snyggare, men kanske inte riktigt lika prisvärt (återstår att se!), är däremot Razer Kishi. Den finns till både Android och Iphone och gör att man bokstavligt talat förvandlar sin smartphone till vad som bara kan jämföras med en Switch-kopia med bättre prestanda och högre upplösning. Jag har spelat med Razer Kishi under helgen och återkommer med recension till veckan.
En kostsam men riktig stabil lösning.
Som ni kanske sett släpptes den första trailern till Borat Subsequent Moviefilm: Delivery of Prodigious Bribe to American Regime for Make Benefit Once Glorious Nation of Kazakhstan under dagen, det vill säga uppföljaren till Borat från 2006. Tydligen ska min favoritkazak tillbaka till USA för att göra landet osäkert med sanslösa kulturkrockar.
På ett sätt tycker jag synd om Sacha Baron Cohen, som är en genuint rolig och klipsk herre som verkligen nyskapade med Ali G (där Borat ingick). Men formatet kräver att man är relativt okänd, och det kan man knappast beskylla Borat för att vara idag. Men jag tror folk nu nästan har slutat säga "Very nice" och göra tummen upp, och för bara två år sedan gjorde Borat mini-comeback hos Jimmie Kimmel, vilket var vansinnigt roligt eftersom det bevisade att det existerar folk som inte vet vem han är.
Men räcker det till en bra film? Det återstår att se, Baron Cohens senaste filmer har inte varit något att skratta åt, vilket är ett problem eftersom det rör sig om komedier. TV-serien Who is America? var dock rolig, men handlade väldigt mycket om amerikansk tokhöger, och jag tycker nog Baron Cohen varit som bäst när han med sina karaktärer frustrerat folk till både höger och vänster (som Borats möte med djurvännerna och feministerna). Nu behöver tokhögern sannerligen kläs av, men det blir som sagt bäst när det svingas brett.
Nåväl, jag är hur som helst våldsamt pepp och kommer lösa mitt Amazon-abonnemang specifikt för just denna rulle. Jag hoppas på något fruktansvärt respektlöst samt politiskt inkorrekt, och blir det ens hälften så kul som originalet är jag officiellt mer än nöjd med detta.
Kulturkrockar, i egen hög person.
Det har i omgångar senaste året ryktats om att Xbox Live Guld skulle vara på väg bort. Det vill säga den tjänst du behöver för att få spela online till Xbox-konsolerna och som startade redan 2002. Microsoft har bestämt nekat till detta, men säljer idag helst Xbox Ultimate som ger dig allt du behöver, inklusive just Guld.
När jag nu följer utbudet av Xbox Live Guld-spel månad för månad, så slås jag av att digniteten på titlarna som ingår verkligen dalat senaste åren. I oktober snackar vi om Slayaway Camp: Butcher's Cut, Maid of Sker, Sphinx and the Cursed Mummy samt Costume Quest. Sannerligen inga dåliga titlar, men jag tror att en vanlig casual-spelare inte kommer känna igen ett enda av dem. Samtidigt som Games with Gold-spelen tappat tyngd, har Xbox Game Pass däremot gått från storhet till storhet, och det bör vara klart för alla vart resurserna går.
Idag vet vi att det knappt finns några begräsningar för vad vi kan vänta oss från just Game Pass. Storspel kan komma efter bara några månader och Microsofts egna 23 studios kommer se till att det är ett stadigt tillflöde av titlar (även om jag tror att det kan ta ett tag, något jag nyligen bloggade om). Det här gör att Games with Gold just nu snarast blivit till ett sänke för Microsoft.
Allra bäst på gratisspel är Google med sin Stadia Pro-tjänst, och Sony är god tvåa trots att de bara släpper två spel per månad jämfört med Microsofts fyra. Det resulterar i kommenarsfält där folk mest är besvikna jämfört med vad Sony-spelarna får. Knappast bra PR. Och nu tror jag verkligen att tiden snart är kommen för Xbox Live Guld.
Det talas väldigt lite om tjänsten, det verkar inte vara intressant att sälja in den och jag tycker inte det tillförs något för att fler ska nappa på den (tjänster, nya funktioner och annat). Med ett helt öppet onlinespelande, kommer förmodligen fler spela online, det ökar potentiell merförsäljning och blir mindre administration för Microsofts del. Det blir då också lättare att nå visionen om hur man flyttar runt mellan olika enheter såsom smartphones, Android-TV, laptops och såklart Xboxar eftersom man inte längre är bunden av ett abonnemang till en av enheterna.
Självklart kommer det kosta en slant dock och möjligen är det något som kan resultera i en prishöjning någon annanstans, dessutom skulle det sätta våldsam press på Nintendo och Sony. Men idag är Live Guld en udda fågel som inte längre fyller något tydligt syfte. Jag tror att dagarna är räknade.
Vad tror du är framtiden för Xbox Live Guld?
Att svenska översättningar ofta är otroligt dåliga är såklart ingen nyhet, och man undrar ibland hur det egentligen gick till när skiten släpptes igenom (svaret är såklart pressade tidsscheman och ett 'löpande band'-jobb med usla löner). Min personliga favorit bland översättningsmissar har länge varit när Vänner-Rachel går in i sovrummet där Ross apa juckar runt, bara för att höra henne skrika "Bad monkey" och storma ut.
Väl ute ur rummet säger hon (enligt översättaren) "Vi kan väl säga att nyfikne Georg inte är nyfiken längre". Här blir det direkt oklart, vem är denne George och vad gjorde han i Rachels sovrum? Och varför var han så nyfiken? Originalrepliken löd dock "Let's just say my Curious George doll is no longer curious". Det handlar alltså om den Nicke Nyfiken-docka (Curious George på engelska) som Rachel har, som alltså fått idka... umgänge med Ross apa.
Men sedan ikväll är det inte längre min favorit. Den kommer istället från Cobra Kai på Netflix. Under en mer känslig scen utbrister en kompis till huvudpersonen Johnny (rysligt fint spelad av William Zabka för övrigt) att han hade velat ha mer av det mod som Johnny har, och använder ordet "balls" om just mod. Hur detta översattes?
....kolla in bilden nedan!
Har du någon favorit i kategorin 'katastrofal film/TV-översättning'?