Att en person anställd av Xbox-teamet tycker att utvecklare bör satsa mer på Xbox är kanske inte så konstigt, men det var onekligen en tuff värvning av Microsoft att anställa Sony-veteranen Mena Sato Kato för att försöka få fler japanska utvecklare att satsa på Xbox. I sak har hon rätt i att det ger en ökad marknad, men att utveckla separata versioner kostar pengar och det är inte alls säkert att det är ekonomiskt lönsamt.

Med det sagt ser jag ändå fram emot att få se vad hon tar sig för. Phil Spencer och Xbox-teamet har jobbat väldigt hårt i tre års tid med att få fler japanska titlar till sin konsol, och idag kommer det mesta som är hyfsat stort till Xbox, där framför allt Square Enix utgör det tydligaste undantaget – men även där finns tecken på förändring efter ett ledningsbyte under året.

Japanska titlar var länge den gyllene standarden i spelvärlden, men sedan många, många år tillbaka dominerar väst. Idag är det lite mer nisch, men det råder ingen tvekan om att det behövs titlar som Final Fantasy, Street Fighter och Like a Dragon för att lyckas. Även den som framför allt lirar västerländskt vill ibland uppleva Persona, Nier eller Octopath Traveller – och då måste dessa spel erbjudas.

Så långt allt gott, men om Microsofts ambitioner är att sälja fler Xboxar i Japan och även tilltala de i väst som framför allt vill spela japanskt måste de dock sikta högre. Ibland tycker jag företaget gör saker och ting onödigt svåra för sig. De borde istället snegla på sin egen strategi från Xbox 360-eran då konsolen faktiskt skåpade ut Playstation 3 under relativt lång tid. Hemligheten är exklusiva spel som dessutom är intressanta. Framför allt tänker jag såklart på Blue Dragon och Lost Odyssey, men även tredjepartsexklusiviteter som Eternal Sonata och Star Ocean: The Last Hope.

Spel säljer konsoler, svårare är det inte, och det räcker inte med en titel, utan det behöver vara flera. Idag tuffar Xbox Series S/X på i Japan på en avlägsen tredjeplats jämte Playstation 5 och framför allt den monstruösa Switch, men jag måste väl ändå utgå ifrån att bågen är hårdare spänd än så från Microsofts sida.

Idag verkar det dock som att väldigt mycket pengar läggs på Game Pass från Microsofts spelbudget. Och medan det definitivt är en prio jag kan begripa, så behövs också innehåll till just Game Pass. Och det har man definitivt just nu. Det började redan ganska bra detta år och från och med 2024 kommer det vräkas på med innehåll. Men japanska spel fortsätter lysa med sin frånvaro, och framgång föder framgång i detta fall.

Finns det fler japanska Xboxar blir det lättare att göra vinst för mindre utvecklare, och ovan nämnda Mena Sato Kato får som hon vill. Men för att det ska ske, behöver Microsoft göra ett ännu bättre jobb i Japan, även om saker och ting går åt rätt håll.

Hur viktiga är japanska spel i utbudet för din egen del?

Jag hann knappt ens skriva krönikan om att E3 nu är officiellt död, innan mässan lät meddela att de nu lägger ned. För gott. Mina tankar om varför finns att läsa på denna länk, men jag tänkte här bjuda på lite funderingar om vad som händer nu.

För det här kommer få konsekvenser. Till exempel är det ju så att vi i juni generellt har väldigt många presskonferenser runt den period som i år och 2022 refererades till som not-E3. Presskonferenserna ligger helt enkelt där för att det brukade vara så, inte för att det är den strategiskt bästa tidpunkten eller någon naturlag som stipulerar hur det ska vara.

Med E3 borta för gott, kan man tänka sig att fler väljer andra tidpunkter för presskonferenser, och att vi sakta men säkert går mot ett upplägg där flera utvecklare helt enkelt inte har några egna streams, åtminstone inte lika ofta eller lika påkostade – utan bara kör när det passar. Nintendo och Sony har ju i hög grad redan gått denna väg och är inte med på not-E3, medan jag däremot tror att Microsoft kommer fortsätta. De har fått mycket beröm för sina event som de satsat hårt på och detta lär de vilja fortsätta med.

Utan ett E3 där alla konkurrerar om uppmärksamheten, kan man även tänka sig att spelutvecklarna och utgivarna inte känner samma behov av att ta i lika hårt för att synas eftersom alla lär vilja köra sina grejer mer utspritt. Därmed kan exempelvis Bandai Namco, Ubisoft och Square Enix dra ned på tempot och inte lassa på med samma show. Jämför med hur Nintendo satsar på sina kortare Direct-streams istället för presskonferenser och hur Sony dragit ner rejält på sina bamseshower med branschens fetaste utannonseringar.

Det här kommer även göra att spelvärlden får lite svårare att nå ut på samma sätt. Gamescom och Tokyo Game Show må ha fler besökare – men när det kommer till nyhetsvärde lirar de i Svenska Universitetshockeyligan jämfört med E3 i SHL. Detta såg jag länge som ett problem (spelvärlden behöver synas), men i takt med att Geoff Keighleys produktioner blivit allt större, så är det inte något jag funderar lika mycket på längre. Klart är dock att vi lär få betydligt torrare spelsomrar (och torrare somrar i allmänhet, men det är ett separat problem) framöver, vilket ändå måste betraktas som något negativt.

Sedan är det väl ändå så att jag tror att någon arrangör kommer vara sugen på att skapa en arvtagare till E3. Att har en dedikerad, jättelik spelmässig i USA är givetvis gångbart. Det är världens ojämförligt största och viktigaste spelmarknad. Däremot måste det nog vara mer som Gamescom och Tokyo Game Show, alltså en upplevelse för besökarna snarare än alla som följer eventet online. Det skulle isåfall gå ut över nyhetsvärdet, men ändå betyda att det finns en superpåkostad amerikansk tillställning att se fram emot på årsbasis.

Jag håller tummarna för detta. Mitt enda E3-besök var 2006 med dåvarande kollegan Bengt Lemne samt en dansk kollega. Vi såg bland annat utannonseringen av Playstation 3 med den berömda (och kanske även ökända) Killzone-sekvensen, jag fick se Bill Games samt presentationen av Halo 3 och se en livs levande Shigeru Miyamoto samt Reggie Fils-Aime. Minnen jag hoppas kunna få fler av, även om mässan inte längre heter E3.

29-årigt modeorakel på världens viktigaste spelmässa. 

Jag tycker verkligen synd om de anställda på Free Radical Design, som äntligen fått tillbaka sin studios namn och skulle få göra drömspelet - ett nytt Timesplitters - bara för att sedan drabbas av nedläggning med tillhörande osäkerhet, där allt de gjort skrotas. Hoppas innerligt att det går bra för samtliga inblandade, det har varit lite för många uppsägningar i år i branschen för att man ska kunna räkna med det.

Men... med det sagt så ska jag ändå cyniskt konstatera att jag inte tror att Timesplitters hade haft någon framtid oavsett. Jag spelade ettan i mängder och även uppföljarna via delad skärm och LAN, och hade kanonkul. Men problemet var på den tiden att det egentligen inte fanns några alternativ till konsol. När Halo och Call of Duty tog fart på allvar, var det liksom slut. 

Timesplitters: Future Perfect från 2005 blev det sista spelet i serien och i snart 20 år har fansen hoppats på en fortsättning. Men även om serien sålde okej, så var den aldrig särskilt stor, och idag ser jag ingen plats för den överhuvudtaget. Att folk skulle köpa ett multiplayerspel till fullpris i en idag obskyr serie i den stenhårda konkurrensen, tror jag inte riktigt på.

Det är svårt att säga var dragplåstret skulle finnas och konceptet behöver förnyas. Hade det blivit en free-to-play och/eller battle royale så kanske det hade kunnat gå vägen, men då tgror jag vi hade gått för långt ifrån konceptet istället. För Timesplitters är väl mer än ett namn? Det betyder väl även något spelmässigt?

Jag önskar att spelet hade fått släppas och att det blivit en succé (samt att utvecklarna fått behålla jobbet), men i realiteten befarar jag trist nog att vi hade hamnat här ändå. Det är helt enkelt inget varumärke som lockar längre och jag tror folk har slutat bry sig - och istället för ett nytt spel borde Free Radical ha nöjt sig med en remaster-samling.

Hur hade du velat att ett Timesplitters år 2024 skulle vara, och tror du det finns en framtid för serien?

Det känns på flera sätt väldigt tragiskt. Jag är väl knappast någon riktig Twitter-pionjär, men har trots allt haft tjänsten och använt den dagligen i över 13 år, i runda slängar en fjärdedel av mitt liv. Utkälld, men alltid underhållande och blixtsnabb, har den varit mitt förstahandsalternativ bland sociala medier. 

Och det skulle den nog fortfarande vara om det inte vore för Elon Musks övertagande. Sedan dess gillas allt jag skriver av botar till förbannelse, spammet haglar som aldrig förr, och Musk själv eldar på regelrätta konspirationsteorier om det mesta där inget är för dumt. Och liksom otaliga annonsörer redan gjort, har jag bvörjat leta mig till alternativen i allt högre grad och har provat flera av dem.

Facebook tycker jag inte alls om, Threads är trevligt men otillgängligt, Instagram är svårt att diskutera kring, Mastodon för krångligt och Hive är för dött - men minsann om jag inte tror mig ha hittat rätt. Numera postar jag allt oftare på Bluesky istället. Det krävs invites för att få vara med, vilket effektivt stoppar botarna, och folk tycks generellt vara lite mer rädda om sina konton när det är svårt att komma tillbaka igen efter avstängning.

Interfacet och funktionerna påminner i stort om Twitter och när jag nu kollar min skärmtid ser jag att tiden på X (som Twitter numera heter - bara en sådan pantad grej) numera är ungefär samma som Bluesky och trenden är att min absoluta favorit bland sociala medier - Twitter - kommer vara något jag lämnar bakom mig om några månader.

Jag lär ändå kika in nu och då eftersom Bluesky inte är nog stort ännu för att "alla" ska finnas där, och när något händer är Twitter därmed fortfarande överlägset. Men förhoppningsvis kan det förändras tids nog för Bluesky (eller att Musk lämnar Twitter), i väntan på det håller jag mig dock borta numera och sällar mig därmed till kritikerskaran.

Hur ser du på Twitters utveckling senaste halvåret?

Var det den bästa The Game Awards jag sett? Tveksamt. Var det en av de bättre? Solklart. Showen har i skrivande stund just avslutats och det fullkomligen drällde av bra trailers och fina utannonseringar samt gott om överraskningar som överlevt läckor. Själv gladdes jag åt Segas tidiga julklapp, vrålade rakt ut åt Manas återkomst och tror att Stranger Things-doftande Lost Records kan bli riktigt spännande.

Klart är att vi har ett ljuvligt spelår framför oss med mycket att se fram emot och det är en kul tid att vara gamer. Nu lär det vara lugnt på utanonnseringssidan fram tills iallafall slutet av januari - vilket inte är någon nackdel. Man vill ju gärna ha tiden att hinna spela allt som kommer och smälta intrycken.

The Game Awards fortsätter för min egen del vara den enskilt bästa tillställningen i spelsammanhang på hela året. E3/not-E3 är trots allt en lång period, här är allt koncentrerat till tre timmar med något till (nästan) alla. Tioårsjubileumet vankas nästa år och jag gissar att det då kommer tas i lite extra, men det återstår att se.

Vad tyckte du om årets The Game Awards?