Som bekant kunde vi nyligen rapportera att Sony betalade motsvarande 2,2 miljarder svenska kronor när de köpte upp Insomniac. Jag har sett besökare både på sociala medier, diverse forum och här på Gamereactor jämföra affären med exempelvis Disneys uppköp av Star Wars för 40 miljarder kronor, Activisions uppköp av King för 57 miljarder kronor, EA:s PopCap-affär för 72,5 miljarder kronor och Microsofts Mojang-köp för runt 24 miljarder kronor. Vet att andra innan mig benat ut detta, men tänkte att jag väl ändå kan göra detsamma här på Gamereactor.

Det folk framför allt tycks ha reagerat på, är det faktum att Insomniac ser ut att vara oerhört lågt värderade, jämfört med mycket av det andra. Det är ju faktiskt jäkligt bra utvecklare. Och så är det, jag skulle rent av säga en av mina favoriter. Har gillat allt från Ratchets äventyr (i princip samtliga) till Resistance 2/3 samt Sunset Overdrive. De gör helt enkelt ursnygga, fartfyllda och roliga spel.

Men det är inte därför de prissatts som de gjort. Som exempel skulle jag tro att Microsoft gav betydligt mindre för Playground Games, trots att även de är fenomenala utvecklare, och rimligen gav LCG Entertainment bara något ynka korvöre för resterna av Telltale Games.

Problemet med utvecklare som dessa, är dock att de egentligen inte äger något av värde. Kolla på Playground. De har bara gjort Forza Horizon-spelen. Microsoft äger alla rättigheter. Studion har talang och kan kanske göra bra spel med en stabil utgivare, men det gäller att komma på en riktigt säljande idé för att någon ska komma med skurhinkar fulla av dollarsedlar och vilja finansiera allt i en ny spelserie.

Till och med en gigant som Bungie tycks ha fått en småknepig deal med Activision inför Destiny, som de senare valde att bryta. Att få till ett riktigt lönsamt avtal är svårt. För Telltales del är det ännu värre, de äger i princip Wolf Among us, vilket är ett av deras mindre populära spel. Resten är varumärken de måste betala för att få använda; Game of Thrones, Borderlands, Batman och naturligtvis The Walking Dead - för att nämna några.

Det är i denna sits vi hittar Insomniac. Ratchet är Sonys figur, Resistance-serien likaså och det gäller även Spider-Man. Lek med tanken att Nintendo eller Microsoft köpt upp dem. Sedan då? Ska de börja göra nya spelserier från grunden eller ta över befintliga? Hur pass bra gick det med Fuse och Sunset Overdrive?

Insomniac är riktigt begåvade, men jag tror inte att det hade varit lönt för någon annan att köpa upp dem. De hade inte fått något på köpet, medan de för Sony redan var en suverän partner med ansvar för några av deras mest populära spel.

Jämför med köpet av PopCap, King eller Mojang. Utvecklare jag personligen inte tycker gör ens nästan lika bra spel som Insomniac. Men med det sagt så har till exempel PopCap serier som Bejeweled och Plants vs Zombies - som dragit in fullständigt vettlösa summor pengar i mikrotransaktioner, King kan skryta om detsamma i och med pengamaskinen Candy Crush medan Mojang har egna sedelpressen Minecraft.

Det är alltså helt olika saker pengarna gått till. I de fall där det rasslat på, är det framför allt rättigheter man varit ute efter (i fallet Mojang säkrade Markus "Notch" Persson till och med att Microsoft skulle ta hand om de anställda, eftersom han visste att de främst ville ha Minecraft och inte personerna bakom det), och detta styr prislappen.

Sony fick ingen lombax på köpet (Ratchet var redan i deras lag) när de tog över Insomniac, och det bidrog till en lägre prislapp.

Tanken är ju egentligen rätt befängd. Det finns få saker som slår att köpa ett spel på premiären. Jag kommer ihåg när jag var yngre, och satt på bussen hem med ett nyinköpt Mega Man 2 i en plastpåse från Korg-Olles (som Östersunds och även Sveriges - vill jag minnas - äldsta leksaksbutik hetet).

Försökte lite elegant pilla bort prislappen från den tjusiga framsidan, utan att lämna kvar klisterrester, och lusläste manualen om och om igen. Det fanns något ljuvt i längtan där varje meter bussen körde närmast logaritmiskt ökade sugen efter att få skyffla in kassetten i familjen NES och spela.

Nu på senare tid har såklart det mesta av detta försvunnit och jag föredrar på alla sätt och vis digitalt nedladdade spel, och sitter nu med min förladdade titel och väntar på att klockan ska slå midnatt så jag får börja spela. Chattar med redaktionen och kollegor online, dricker en god öl och räknar ner.

Men jag gör sällan detta längre. Det var i somras någon gång jag på allvar bestämde mig för att jag måste sluta göra på det här viset. Det sämsta tillfället att avnjuta spel idag, är otvivelaktigt på lanseringen. Ni anar säkerligen redan vart jag vill komma. Spel släpps i dåligt skick. Och det ledsamma är ju att det inte är en åsikt, utan bara simpel fakta.

Det kan vara storspel som Borderlands 3, krig i Call of Duty: Modern Warfare, multiplayertrivsel i Gears 5 eller gemytlig retrostrategi i Warcraft III: Reforged. Ingen går säker utan sparfiler försvinner, bilduppdateringar dyker, uppdrag går inte att klara på grund av buggar, spel låser sig, multiplayern kopplas ner och you name it. Allt det här har blivit vardag för oss. Vi är vana vid att köpa spel till fullpris, för att därefter oavlönat hjälpa utvecklarna att betatesta medan vi skriker ut vår frustration.

Bara en-två månader senare dyker det upp reor på både fysiska spel och digital nedladdning med rabatter på mellan 30-50%. Ofta med ytterligare rabatter på säsongspass av olika slag. Eller att det rent av dyker upp som en titel jag kan ladda ner till någon av våra många prenumerationstjänster för spel. Inte bara betalar jag en bråkdel mot vad jag initialt fick göra om jag velat spela på premiärdagen - jag får dessutom en betydligt mer polerad spelupplevelse tack vare alla fullprisstackare som skrikit i sociala medier och med/mot egen vilja bistått med spelardata som hjälper utvecklarna att fixa problemen.

Det här gör att jag först nu började med Call of Duty: Modern Warfare, förra veckan spelade höjdaren Darksiders Genesis och inom kort planerar att ta itu med The Outer Worlds. Betydligt billigare och betydligt bättre.

Visst spelar jag fortfarande på premiärdagen, dels är det mitt jobb att recensera nya spel och dels vet jag ju att det oftast är riskfritt att köpa exempelvis Nintendos titlar - och så finns det såklart även för mig spel jag bara inte kan motstå. Och det är just detta som fick mig att skriva bloggen, för jag kunde inte hålla mig och skaffade Zombie Army 4: Dead War.

Föregångarna har ju varit så underhållande, och jag kan bara inte motstå att få peppra sönder nazizombies igen. Och visst fasen är det kul, men varför väntade jag inte lite? Nu sitter jag med ett spel till fullpris som tvingat mig att spela om uppdrag efter att saker och ting buggat fast flera gånger. Jag vet ju att det kommer att fixas med ett par stabila patchar inom kort, och jag vet ju att prislappen kommer sjunka. Alla nazizombies kommer vara precis lika tacksamma mottagare av hett bly i april - med mindre frustration inbakat.

Att köpa heta titlar på premiärdagen brukade vara bland det absolut bästa jag visste. Idag skulle jag säga att det är det sämsta tillfället att köpa ett spel. Vill du inte betatesta trasiga spel och få en sämre upplevelse - så vänta med inköpet.

Blizzard gjorde det enda raka och lät alla Warcraft III: Reforged-köpare få pengarna tillbaka utan knussel. Det hör dock till undantagen. Oftast är det bara en usel affär.

Jag ska inte sticka under stol med att min spontana tanke, när jag hörde att Anthem mer eller mindre rebootas, var väldigt negativ. Hur ska det gå till? Vem tror på Anthem fortfarande. Lyckligtvis trillade hjärnan ner på plats efter det, och jag började fundera lite.

Att släppas i undermåligt skick, bli totalt utskällt och därefter floppa - är ett öde som drabbat många spel. Men i flera av dessa fall har det blivit succé efter hårt arbete från utvecklarna. Ni minns väl Final Fantasy XIV till exempel, vilket lades ner och försvann ett år, innan det lanserades på nytt som A Realm Reborn, varpå succén var ett faktum. Eller Rainbow Six: Siege som blev rejält utskällt, där Ubisoft pausade sådant som expansioner, för att arbeta om spelet. Idag är det generationens förmodligen mest populära spel (Grand Theft Auto V släpptes till förra generationen först).

Och listan kan göras ännu längre. Destiny 2, No Man's Sky, Diablo 3, Sea of Thieves, The Division... Det fullkomligen dräller av spel som initialt schabblats bort, men där eldsjälar lyckats få projektet på rätt köl. Varför skulle inte Anthem kunna lyckas? Dess gameplay var faktiskt riktigt bra redan från start, världen var rolig, designen mästerlig och får de bara ordning på struktur, loot och det söliga upplägget - kan det mycket väl bli en riktig höjdare i slutändan.

Jag väljer att vara positiv istället. Jag ser fram emot Anthems återkomst, och det ska bli väldigt spännande att se om Bioware fått spelet på rätt köl igen. Och om de har det, tror jag mycket väl att Anthem kan bli ytterligare ett spel som gjort lyckad comeback. Vi gamers är snabba med hårda omdömen ibland, men vi är heller inte sena att ge andra chanser.

Att bara slunga sig ut för en klippa eller tillsammans sänka en Titan efter en hård strid i Anthem, är förbaskat underhållande. Grunden finns där, nu behövs bara... resten.

En sak som förvånade mig något när jag skrev artikelserien om varför de tre konsolerna som i huvudsak kommer vara aktuella efter i år (Switch, Xbox Series X och Playstation 4), var att överraskande många av er fortfarande är helt inkörda på konsolförsäljning som enda faktor för att mäta framgång. Jag har sett det flera gånger även i andra kommentarer, och känner mig faktiskt lite förbryllad över en ofta rätt taskig ton kring det hela.

För den som känner för det, går det ju alldeles utmärkt att räkna konsolförsäljning som enda parameter även framledes. Att vi går mer och mer mot tider där ett ekosystem, något man absolut kan bortse ifrån, om man vill. Det är isåfall något som sannolikt betyder att Google kommer komma sist oavsett hur de gör eftersom de säljer noll konsoler, samt att möjligen Nintendo vinner med Switch om de får den långa försäljningen de tror på.

Däremot går det inte att bortse från att antalet exklusiva spel, tjänster och liknande i hög grad styrs av intäkter och popularitet. Trots att Nintendo kanske säljer mest med Switch, finns det ingen garant för att de för den saken lyckats bäst. Sony lät exempelvis tidigare denna vecka avslöja att en tredjedel av Playstation-intäkterna kom från just abonnemang. Det var ändå under perioden som inkluderade Black Friday och julhandeln, då man kan tänka sig att folk köpt extra mycket spel, vilket borde trycka ner abonnemangens procentuella andel.

För Microsoft är siffran sannolikt ännu högre - medan den för Nintendo är klart lägre. Nintendo är såklart väldigt glada över att de säljer mycket spel, men förmodligen inte alls lika glada att de inte lyckats få användarna att lika självklart starta abonnemang hos dem ännu. Microsoft å sin sida talar om sju miljarder potentiella spelare.

Det är såklart en publik även Google och Sony vill åt med sina spellösningar, och även Amazon väntas vara på G med någon egen utmanare. Nu kommer det dock ta lång tid innan något sådant kan bli realitet, men att det finns betydligt fler möjliga gamers idag än som vill/har möjlighet att investera i en konsol, får ändå ses som ett faktum.

Den som lyckas skapa ett ekosystem som når hundratals miljoner spelare - vare sig det handlar om PC, konsol, smartphones, streaming eller annat - kommer också ha möjlighet till enorma intäkter. Det är också sådant som möjliggör fler spel, fler exklusiviteter och fler satsningar av olika slag. Det är tack vare det höga antalet betalande användare Netflix kan ha ett så stort tillflöde av nytt innehåll, och det är just detta som får allt från Kanal 5 (Dplay) till WWE och Disney att satsa på abonnemang.

Att säga att spel utanför den traditionella konsolsfären inte räknas utan ska jämföras med mobilspel, eller bara surt förkunna att det är allt som gäller i framtiden - går som sagt utmärkt. Men det kräver att man håller för både ögon och öron. För i realiteten kommer stora ekosystem vara det spelbranschen handlar om under överskådlig tid, och det är inte bara jag som tror det, utan även en höjdare som NPD-analytikern Mat Piscatella som vet mer om spelförsäljningen än någon annan, skrev sent förra året på Twitter:

Psssst... the 2020's will be about ecosystems, not platforms. By the end of the decade I doubt any company will tie content exclusively to one device. Particular hardware will be a nice to have, not a need to have. ¯\_(ツ)_/¯

Han fortsatte senare i den långa diskussionen:

"Getting to billions of premium gamers means we'll have a much more exciting and bigger market that will attract more game investment, resulting in more games."

Och han har rätt. Det är onekligen åt det hållet det går. Inte ens Nintendo hymlar om saken, och där de tidigare sade att de alltid kommer ha en egen konsol, heter det nu att de är öppna för en framtid med fler format.

"it would be pointless to solely focus on methods of play that can only be had on dedicated hardware. Once your audience starts saying they can play on other consoles or smartphones instead, you're finished."

Även de är inställda på att de kommer behöva bredda sig och finnas där spelarna finns. Tiden där spelarna var inlåsta till ett format håller så sakteliga på att försvinna och idag liras det kors och tvärs mellan konsolerna. Man tjänar i huvudsak pengar på spel genom att antingen sälja dem, få folk att handla DLC eller abonnemang. Allra mest om man kan kombinera dessa tre delar.

Däremot tjänas det ganska relativt lite pengar på att säljas konsoler, något som är allmän kännedom, men där bland annat Sony nyligen medgav att de inväntar Xbox One X-priset för att få se hur stor del av kostnaderna de måste ta själva på Playstation 5:

"And depending upon the price level, we may have to determine the promotion that we are going to deploy and how much of the costs we are prepared to pay."

Som sagt, vill du fortfarande bara räkna konsoler och låtsas att det är detta allena som kommer avgöra hur bra det går för Google, Microsoft, Nintendo eller Sony - så gör då det. Men att sitta och utöver det agera tyket (eller möjligen kanske snarare bittert för att spelvärlden gått i en annan riktning än du själv önskat), flyger inte riktigt.

Spelvärlden förändras snabbt, och det känns inte riktigt som att alla är redo att släppa sargen.

Som ni kanske noterat har vi lite mer kontinuerligt börjat publicera brädspelsartiklar här på Gamereactor. För många en naturlig förlängning av de idag kraftigt decimerade spelen dedikerade till lokal multiplayer. Så är det i alla fall för min del, och att samla vänner en fredag kväll för att jävlas med varandra i brädspel eller tillsammans försöka klara utmanande uppgifter - är för mig en höjdare.

Innan jul kunde vi bland annat presentera finfina tips på rekorderliga julspel för tjocka släkten och under Halloween hade jag komponerat ett ganska mastigt test på en rad spel med skräcktema. Även innan dess har jag gjort en del artiklar som att kora årets brädspel och skriva om det här i bloggen.

Vi vet att det är ganska många som läser dessa artiklar och de som kommentera brukar uteslutande vara positivt inställda. Men jag är lite nyfiken ändå, hur ser brädspelsintresset ut här på Gamereactor? Vad brukar just du spela; är du nyfiken på moderna brädspel men har svårt att komma igång eller är du redan ett fan och vill se tester av mer krävande spel?

Jag har två artiklar på gång kring två spel jag själv tycker är intressanta, men för att jag ska kunna anpassa dem ännu bättre för det folk faktiskt vill läsa. Att sidor som Polygon och Kotaku redan dragit igång brädspelsverksamhet, ser jag som ett kvitto på att gamers gärna är gamers även i den mer analoga världen. Men ta nu gärna chansen att tycka till om brädspel och texter om dem genom att låta mig få veta vad du vill ha. Jag delar ut något litet brädspelsrelaterat till en av er som tycker till.

Bild från Dice Throne, en personlig favorit som kan förgylla vilken spelkväll som helst.