Spenderade söndagskvällen till något så genomtrevligt som brädspel, och eftersom vi var ett ganska stort gäng hade vi dukat upp för spel som passade ändamålet. Det sista vi lirade var Saboteur, vilket har 15 år på nacken. Det hade jag dock helt missat liksom andra i sällskapet - men bättre sent än aldrig, heter det ju.

Saboteur är nämligen helt briljant i all sin enkelhet. Upp till tio personer kan vara med (som bäst verkar det vara vid sex till åtta personer) och ska sedan i rollerna som dvärgar gräva fram guld ur ett berg via gruvgångar. Busenkelt. Om det nu inte vore för att det finns en till två (eller upp till tre om ni är fulltaliga) sabotörer bland er som omintetgör planer.

Sabotörerna är hemliga och så bör de förbli. I samma sekund som det blir för tydligt vem som sitter och förstör, kommer de motarbetas på olika sätt. Därför gäller det att sabba lagom mycket. Saboteur leder till skratt, paranoia och mängder av falska anklagelser - och du hör ju själv hur kul det låter. Att det kostar futtiga 119 kronor är liksom bara en bonus.

Det finns definitivt djupare spel och det är inget man sitter med en hel kväll, men för en timme eller två mellan varven alternativt i sällskap med brädspelsnybörjare är detta rent guld. Köp!

En stämningshöjare av rang

Sitter som bäst och planerar årets fjällvandringar. Dels en kortare tur med damen till vackra Issjödalen före en övernattning där det bara ska njutas av natur och fotas en massa. Därefter en sväng med damen och hennes familj som troligen går till Lunndörren (ett "hål" i fjällen skapat av isen under istiden) och till sist blir det en vandring med polare och släktingar som vi ännu inte spikat ännu.

En tur till Helags lockar då vi aldrig var upp på toppen förra året, men även klassiska Jämtlandstriangeln, där det under högsäsong kan vara lite för mycket folk för min smak, men i september lär vara helt okej.

Själva vandrandet är i sig ljuvligt, att bara bombarderas av absolut tystnad och se helt vidunderliga vidder överallt. Dessutom smakar allt bättre till fjälls och på en rast efter halv mil i uppförsbacke med packning smakar kaffe, Brago och lite torkat kött bättre än någon annanstans, för att inte tala om middagen tillagad på gaskök (varför inte ta med en bit ädelost och lite grädde för en ljuvlig tortellini?) med tillhörande efterrätt (stekta äpplen i kanel och socker samt en skvätt Mackmyra).

Men det finns en grej till jag verkligen gillar med att dra på mig kängorna och ge mig av - nämligen själva planerandet... och i synnerhet införskaffandet av ny utrustning. För idag är det big business, och big business betyder ett överskott på produkter. Därför kan jag spendera tid med att fundera på om jag inte behöver en ny värstingkniv, några nya minikryddburkar, ett rejält Hillerberg-tält, den där tjusiga Lundhags-vindjackan som inte väger något, supertunna vantar från Norrøna, en våldsamt stark ficklampa (som även fungerar som batteriladdare), multiverktyg av platina, ultralätta men tjocka liggunderlag som isolerar tio minusgrader samt halvt oändligt med andra saken.

Har just klickat hem prylar för runt 4000 kronor, klockan är snart två på natten och årets första vandring rycker allt närmare. Detta är en ljuvlig materialsport, och jag älskar det.

Hundarna hänger självklart med ut och går, efter en hel dags vandring brukar de vara fullkomligt slutkörda.

Det finns såklart fantastiskt mycket guld om man börjar gräva i Netflix utbud bland ej engelskspråkiga serier. Jag har fastnat för flera koreanska höjdare bland annat, men även tyska och franska grejer. Just nu kollar jag La casa de papel, en spansk heist-serie om ett episkt rån. Skådespeleriet är kanon, scenografin snygg och manuset tight - och jag kommer hela tiden på mig med att heja på vad som egentligen är avskum för att få se hur den välplanerade stöten ska gå i slutändan.

Undan för undan väcks fler frågor, och jag ska såklart inte avslöja vad som händer - men missa absolut inte denna pärla som förra veckan fick sin tredje säsong släppt på Netflix. Ni kan tacka mig sedan.

La casa de papel - riktigt bra spansk serie.

Kanske var det bra att Disney lärde sig läxan. Star Wars är inte Marvel och det går inte att pumpa ut filmer i hur högt tempo som helst. Dessutom är fansen rädda om sin älskade galax, långt, långt borta och det går inte att behandla den hur som helst. När Solo: A Star Wars Story gick upp på bio, blev den därför första Star Wars-filmen som floppade.

Och det fanns såklart mycket som talade emot den. Det hade varit rejält struligt under inspelningen med regissörer och manusförfattare som kom och gick. Projektet hade även stötts mot ledningen, marknadsföringen var milt sagt tveksamt, tidpunkten usel och det går inte att bortse från det faktum att The Last Jedi (vare sig man anser det vara tidernas största kulturella gärning någonsin eller en styggelse vars enorma uselhet utgör ett hot mot mänskligheten) var en vattendelare som gjorde många så förbannade att de tappade Star Wars-suget.

Kort sagt, Solo: A Star Wars Story hade det inte lätt. I det ljuset kanske den rent av gjorde bra ifrån sig, men för de som håller i portmonnän hos Disney, duger det såklart inte med projekt där mer pengar åker ut än vad som kommer in. Så är det, och det accepterar jag och de flesta.

Kort sagt har en uppföljare inte utannonserats, trots det öppna slutet, och regissören Ron Howard säger öppet att någon tvåa inte är under produktion. Men helt kört är det inte, trots att Disney säger att de ska ta det lite lugnare med filmerna (bra, så borde det ha varit från start). Filmen tycks nämligen har blivit en retrospektiv framgång istället och sålde väldigt bra på Blu-ray samt har sett flitigt på diverse streaming-tjänster.

Nu sägs det att filmen till slut faktiskt har genererat vinst och efter att folk sett den första rullen, borde de vilja ha mer. För Solo: A Star Wars Story var underhållande ändå. Och även om många ikoniska scener var med, är det ingenting mot vad som väntar. Hoppa resten av detta inlägg om du inte sett filmen, men ämnar göra det och absolut inte vill veta någonting alls.

Vi ska alltså få återse Darth Maul igen. Vi ska få se när Solo åker till Tatooine för att träffa världens bästa Jabba the Hut. Och på Tatooine bor ju även den gamle Ben Kenobi samt en yngling vid namn Luke Skywalker. Det vore väl inte helt orimligt att vi får se Ben och Uncle Owen i något snabbt gästspel (de kanske köper droider eller liknande?) och Ben Kenobi har ju full koll på Mos Eisley i A New Hope - han har alltså varit där förr. Kan vi få se Ewan McGregor skymta förbi i bakgrunden när han samlar in information om Imperiets förehavanden? Eller en filmatisering av hans möte med Maul på Tatooine från TV-serien Rebels?

Dessutom är ju Imperiet i sitt esse här. Detta är ju relativt samtida med Rogue One. Det borde alltså vara möjligt att få se Darth Vader igen. I seriernas värld har han ju träffat Jabba the Hut i sistnämndas palats. Varför inte visa något av det? Vi är väl många som drömmer om mer Vader och lyxen att höra James Earl Jones tolka världens bästa filmskurk kommer inte vara för evigt. Han är 88 år, trots allt.

Ju mer jag tänker på det, är en uppföljare till Solo: A Star Wars Story en av de filmer jag är mest sugen på för tillfället. Även om det tog tid, blev den första filmen en framgång, med bättre organisation och marknadsföring borde det finnas rejäl potential här och jag hoppas det blir av förr snarare än senare.

Jag samlar inte fysisk film längre, men köpte 4K-utgåvan av Solo: A Star Wars Story (vanlig Blu-ray ingår) ändå. Och det ångrar jag inte.

Jag har vid något tidigare tillfälle skrivit om kortspelet Star Wars Destiny, ett spel av samlartyp med en blandning av kort och tärningar. Till skillnad från de flesta sådana som kommer och går (medan Magic the Gathering består) - har Star Wars Destiny faktiskt lyckats bita sig kvar. Antagligen ett utslag av det enkla faktum att spelet är väldigt bra, förhållandevis billigt samt att det är tämligen unikt i sitt upplägg.

Man spelar med bara 30 kort i sin lek (med fem kort på hand) som heller inte roteras när den tar slut, vilket gör att det är förhållandevis lite slump i kortdragandet, istället är det tärningarna som bistår med de mer oväntade faktorerna. Det blir hela tiden ett spel mot oddsen där man ibland får satsa lite/mycket extra för att ro hem segern komplett med en väldans massa Star Wars-känsla i utformningen.

Det har blivit nog omtyckt för att stora mästerskap ska hållas och de äldsta korten har nyligen roterats ut ut standardspelläget (som är det vanligaste). Synd tycker vissa, även om det såklart går utmärkt att fortsätta använda äldre kort för all framtiden när man spelar med vänner eller turneringar där det tillåts. Det gör å andra sidan att det nu är lättare och billigare än på mycket länge att komma in i spelet på hög nivå eftersom du inte behöver oroa dig för folk som spelat sedan Hedenhös dagar och har en uppsjö gamla kort.

Om du är sugen, så skaffa dig ett Draft Pack eller ett Starter Pack och leta upp ditt lokala community. Lättast gör du detta via Facebook där det finns en bra grupp för ändamålet. Hoppas vi får chansen att mötas i strid någon gång medelst kort och tärning.

Ett väldigt roligt kortspel.