Efter chokladbollar, är väl sockerkaka förmodligen det första barn lär sig baka (möjligen i konkurrens med scones?). Hur det än är med den saken, så är det alltså löjligt enkelt. Fett, ägg, socker, mjöl och lite bakpulver. Sedan smaksätts det efter eget huvud med vanilj, citron, choklad eller något annat. Och karamellfärg om man är barn.

Så varför tar jag upp det? Jo, för att imorgon (senare idag, tekniskt sett) får jag besök av en kusin jag inte sett på alldeles för länge, och det med kort varsel. För att ha något att bjussa på fick det bli... sockerkaka. Detta finesslösa bakverk, som dock kan smaka riktigt bra med rätt tillredning. Och det är just vad jag brukar bjuda på. God sockerkaka alltså.

Hemligheten är ett recept jag snubblade över för ett antal år sedan, som vida spöar allt jag tidigare provat i denna kategori. Exakt vad det är som gör det, vet jag inte, med det som i huvudsak skiljer det från annat är den direkt kopiösa mängden smör som rekommenderas samt det faktum att det ska vara tre ägg (95% av recepten har två) och den lägre temperaturen samt längre tiden för gräddning. Skitsamma, ni fattar. God kaka.

Ska ni bjuda på något gott och enkelt i sommar, så vispa ihop denna kalasgrej. Jag brukar även riva ner citronskal och pressa i lite saft från samma frukt, men det är såklart en smaksak. Ni kan tacka mig sedan: RECEPT!

Svingott. Svinenkelt.

Toy Story kändes väl rätt klar för min egen del efter den lite vemodiga tredje filmen (och vad som hände sedan är egentligen ganska irrelevant), men ärligt talat säger jag ju aldrig nej till att hänga med Woody, Buzz och gänget - och därför bänkade båda jag och sambon oss i biomörkret i Fort Lauderdale härom veckan. Jag tänkte försöka hålla det tämligen spoilerfritt från viktiga saker, men vill du inte veta någonting, så är det bäst att inte läsa vidare.

Den här gången har leksakerna hamnat hosa lille Bonnie som strax ska börja förskolan. En gammal cowboy är inte leksaken nummer ett för en liten tjej, men han tar sitt ansvar för att hålla samman gänget och få allt att fungera. För att göra en lång historia kort, så får Bonnie under sin första förskoledag skapa en egen leksak (vilket på engelska leder till flitigt upprepade ordleken "She made a new friend" - alltså bokstavligt talat) av vad de flesta skulle betrakta som skräp.

Detta lätt nervösa nytillskott - kallad Forky - vill helst av allt slänga sig i papperskorgen som det skräp han är, ljuvligt gestaltad av Tony Hale (Buster Bluth i Arrested Development). Woody ser till att det inte blir så, men när familjen åker på semester i husbil blir det allt svårare för Woody att hålla kolla på Forky.

Utan att gå in i detalj på vad som händer sedan, även om trailern är rätt avslöjande, så hamnar Woody och Forky på avvägar. Det leder i sin tur till ett kärt återseende med Bo Peep som här blivit något slags hjältinna, och hinner rädda Woody fler än en gång under filmen. Toy Story 4 underhåller riktigt bra från första stund, men jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det är en film som faktiskt inte hade behövts och att det tillför ganska lite. Utöver underhållning då förstås, vilket ju inte är helt betydelselöst för en animerad komedi.

Dessutom känns leksakerna betydligt mindre som leksaker denna gång. De rör sig helt öppet på nöjesfält och ränner runt på enorma ytor på ett sätt jag inte tycker var fallet i Toy Story 1-3, vilka ju var just leksakernas hjärtevärmande historia. När jag klev ut ur biomörkret kände jag mig ganska klar över min åsikt; det är den svagaste av Toy Story-filmerna, den var för förutsägbar... men visst sjutton var den bra och hade de där fina sekvenserna som serien gjort sig känd för.

Dessutom är persongalleriet magiskt. Christina Hendricks tolkning av blinkdockan Gabby Gabby är underbar och Keanu Reeves stjäl återigen showen som kraschande stuntmansleksaken Duke Caboom. Sammantaget känner jag mig ganska kluven till Toy Story 4. Å ena sidan är jag klar med Toy Story nu och önskar att Pixar satsade på något nytt istället, å andra sidan är filmen väldigt bra även om den inte lever upp till originaltrilogins extremhöga standard och jag ger den betyget åtta av tio.

Toy Story 4 har premiär den 9 augusti i Sverige.

Jag är säkerligen inte ensam om att spela mer bärbart på sommaren, än andra tider på året. Det faller sig rätt naturligt, eftersom det är ledigt, slappas på stränder och besöks exotiska platser. Sedan Switch släpptes har den varit min självklara reskamrat, men bara för att ett spel går att spela bärbart, betyder det inte att det är perfekt för just det ändamålet.

Så mycket som jag älskar Zelda: Breath of the Wild och Super Mario Odyssey (fullpottare för mig), så tycker jag inte att det alltid var helt optimalt med den mindre skärmen. Förra året var det Captain Toad: Treasure Tracker som blev min självklara reskamrat på semestern, men i år har det faktiskt varit en svensk titel som fått samma ära - nämligen SteamWorld Quest från Göteborgsbaserade Image & Form.

I grund och botten ett ganska banalt rollspel utan överdrivet mycket hemligheter, som utspelas i det ljuvliga SteamWorld-universumet. Twisten ligger istället i det faktum att striderna är utformade som ett kortspel. Du bygger din lek där varje vald lagkamrat (du ska alltid ha tre stycken) får åtta kort med sig som sedan blandas. Dessa kort ska du sedan göra mesta möjliga med under striderna.

Att ta blytunga attacker som kräver en massa uppvärmning är såklart bra - förutsatt att du får korten sent när du har laddat upp allt. Men risken är att du inte har det och får en starthand med kort du inte kan spela. Och hur mycket defensiva grejer vågar du ta? Samma sak där, om alla dina karaktärer har full av liv, är det inte så kul att få en handfylld av möjligheter att hela.

Systemet är busenkelt och ger ett alldeles makalöst speldjup där jag vågar påstå att inga personer kommer spela med samma uppsättningar av kort. Din resa blir alltså just din resa. Det rättframa systemet gör att det går lätt att pausa några dagar vid behov och raskt fortsätta med det roliga där du lämnade det. Jag har själv experimenterat med kort till förbannelse och det här är ett spel där det knappt existerar några tråkiga strider. Varje möte blir ett nytt gyllene tillfälle att prova sina egna briljanta (?) idéer.

En del flyger, andra visar sig vara för långsökta medan ytterligare en del slutar med ond bråd död. För egna laget. Varje sig du har semestern kvar, nyss har påbörjat eller är tillbaka på jobbet - så skaffa StemWorld Quest. Det finns till Switch, men även PC, så du med anständig laptop eller Surface-tablet bör också överväga saken.

Sommartrivsel i spelform. Vår recension läser du här.

Jag är faktiskt så ohyggligt gammal att jag växte upp i en tid då popcorn i mikrovågsugn inte fanns. Men populärt filmsnask har det såklart varit sedan Hedenhös dagar och ofta kunde jag köpa färdigpoppade på påse alternativt tvinga morsan att fixa. Nåväl, lång historia kort, så är det ju otroligt bekvämt med mikro-popcorn - men inte fasen är det väl särskilt gott?

Fick lite jetlaggad munchies såhär på natten och bestämde mig för att göra lite "riktiga" istället för de mikrovågade jag konsumerade igår. I med olja i kastrullen och brassa på med värmen. Och jodå, på med salt och det är tametusan närmast oöverträffat gott än idag, utan den där märkliga bismaken jag tycker mikro-popcorn ofta får. Visst, ytterst marginellt mer jobb, men vad tusan...

En riktig popcorn-maskin finns det tyvärr ingen plats för, och ärligt talat behöver jag ingen (du säger mindre kalorier; jag säger mindre smak). Nu ska här mumsas motbjudande och kikas senaste avsnittet av A Handmaids Tale. God natt!

Vad tycker du om mikro-popcorn?

Det band som följt mig överlägset längst tid i livet är Kiss. Är faktiskt inte säker på när jag började lyssna på dem, men har ett vagt minne av att det kan ha varit det coola sminket på samlarkort som fick den sex- eller möjligen sjuårige Jonas Mäki att bli intresserad. Resten är iallafall historia. Jag köpte plattorna med sparade lördagspengar och kopiera äldre släktingars skivor på kassett.

Favorit blev snabbt Ace Frehleys hyllade soloalbum från 1978 och sedan dess har jag lyssnat. Kanske inte regelbundet, men någon gång per år får jag iallafall ryck och bränner av favoriter som Sure Knows Something, Deuce, Lick it Up, Cold Gin, Hard Luck Woman, Speeding Back to my Baby och 2000 Man - bland många andra favoriter (där jag även räknar med senare hits som Uh All Nite och Forever).

Hur som helst fastnade jag för att SVT Play tipsade mig att se en dokumentär kallad Kiss och gitarristen som försvann. Jag fattade direkt att den skulle handla om Vinnie Vincent, mannen som låg bakom Kiss största hits på 80-talet, men faktum är att den var tämligen heltäckande. Det är verkligen en historia om Kiss, då till nu, men bra arkivbilder och information samt en del nyheter. Jag vill därför tveklöst tipsa alla som gillar Kiss, bra musik eller bara vill allmänbilda sig lite - att kolla in denna dokumentär på SVT Play.

Ett band med väldigt mycket sväng.