Under helgen passade Petter på att blogga om sina åsikter om Frasiers comeback, och var inte nöjd. Själv har jag med viss skräck hållit mig från att se återkomsten eftersom Frasier är en av mina absoluta favorit-sitcoms genom alla tider. Det var så otroligt mycket som föll på plats, drivet av Kelsey Grammer och David Hyde Pierce som sitcom-historiens två stelaste karaktärer genom alla tider.

När hela persongalleriet (mer eller mindre) slängts ut och Frasier flyttat hem till Boston igen (där allt började i Cheers) är det inte utan att jag blir nervös. En riktigt bra sitcom står i princip och faller med att alla pusselbitar funkar, är det någon del som inte håller måttet - så är det ju god natt. Risken var alltså överhängande att det skulle gå illa.

Och tyvärr startar det svagt. Anders Keith i rollen som Niles and Daphnes son David Crane funkar inte alls. I en serie som hela tiden kändes rotad i något slags riktiga överklassmänniskor, blir det inte riktigt rätt med en ärkepajas. Jag antar att filmskaparna ville ha någon slags Phoebe/Kramer-liknande karaktär, men det är inte ett universum som behöver det. Maris var väl det närmaste vi kom i Frasier, men hon var ju aldrig med i bild.

Lyckligtvis blir det bättre. För Kelsey Grammer själv ÄR såklart Frasier, och Nicholas Lyndhurst (som spelar Alan Cornwall) är en nästan chockerande bra sparringpartner för Frasier. Även sonen Frederick "Freddy" Crane fungerar väl och det är lika delar kul och fint med parallellerna kring hur Frasier behandlar honom på samma sätt som Martin såg på Frasier i originalserien.

Ännu har bara fem avsnitt sänts och jag tycker det puttrar på bra, men det kommer behövas ett kvalitetslyft, något jag hoppas sker när fler bekanta ansikten från förr börjar dyka upp (vi vet redan att Bebe Neuwirth återigen spelar Lilith Sternin samt att Peri Gilpin är tillbaka som Roz Doyle). Säsong ett av en sitcom handlar ofta om att se vad som funkar och få alla att hitta sina roller, inte sällan blir det rejäla förändringar till säsong två. Och jag förblir positiv, det är trots allt bättre än jag befarade.

Jag tror och hoppas att seriens skaparen inser att de måste ändra på David Crane som just nu med marginal är sämst i serien, och jag skulle även vilja få en tydligare riktning för rektorn Olivia Finch. Blir det någonsin lika bra eller klassiskt som Frasier, nej, det tror jag absolut inte. Men om det kan vara småkul, igenkännande och bjuda på skön nostalgi så kommer det räcka för min egen del.

Frasier hittar du på SkyShowtime, fem av tio avsnitt har sänts i Sverige. Gillar du originalserien  (och Cheers) har du riktigt mycket påskägg att se fram emot.

Jag gillar generellt sett skräckfilmer, även om jag tycker genren gått ner sig lite på senare tid med alla besatta hus och fokus på demoner. Jag har alltid tyckt att det är betydligt roligare med mer fysiska varelser, vare sig de är mänskliga eller ej, som får gå loss på en hoper vilsna tonåringar.

Kort sagt älskar jag rullar som Halloween, Texas Chainsaw Massacre, Friday the 13th, Terror on Elm Street, Scream, I know What You Did Last Summer och så vidare. Följdaktligen har jag sett fram emot Thanksgiving, en film som hade premiär förra veckan i USA (och kommer den 1 december till Sverige). Den handlar inte alls särskilt mycket om just Thanksgiving egentligen, utan en bättre titel hade nog varit Black Friday.

Efter en alltför lockande kampanj (gratis våffeljärn) blir ett varuhus nedlusat med köpsugna individer, något som leder till direkta dödsfall. Ett år senare är det någon som vill hämnas och slakten drar igång. 

Teen slashers lever ju extremt sällan på välskrivna manus (Scream i princip enda undantaget), utan oftast gäller det istället att ha en vinkel för storyn som känns unik samt skådespelare man vill se både dödade och levande. Och sist men inte minns behövs en riktigt karismatisk mördare. Får man allt detta, jamen då blir det riktigt kul som i Wrong Turn, Hush, Don't Breathe och X (stor favorit!).

Så levererar Thanksgiving då? Jamen hyfsat faktiskt. Jag och sambon gick till en indiebiograf i Fort Lauderdale som är specialiserad på skräck. Snackade med biljettkillen som tyckte den var fiffig. Och gillar man teen slashers med alla dess obligatoriska tropes - så kommer man ha kul. Det är kreativa dödsfall, en riktig obehaglig mördaroutfit, lagom mycket "vem är den skyldige" (även om upplösningen är en aning för förutsägbar) och en story som puttrar i bakgrunden och driver på allt.

Tveksam till att det blir en modern klassiker, men förhoppningsvis går den tillräckligt bra för en uppföljare. För man vill ha mer om detta är en genre du gillar. Kort sagt, Thanksgiving är riktigt trivsam att kika på i biomörkret. Kolla in trailern härunder.

Nu blir det åka av med massmord på tonåringar.

Rattar som du kanske vet runt i en Skoda Enyaq och är tämligen nöjd. Tänkte att jag skulle blogga lite om den längre fram, men som jag skrev igår hade jag en hyr-Tesla (Model Y) i USA under nio dagar. En kärra som gav mersmak.

Jag har åkt en del Tesla tidigare (polare, taxi), men faktiskt inte kört en meter, så det blev en halvt tumultartad upplevelse att gå till det vita åbäket och inse att jag faktiskt inte visste hur man låser upp bilen, hur man startar den och så vidare. Man känner sig inte så lite korkad när man står i ett Hertz-parkeringshus i Miami och inte kommer in i hyrkärran. 

Men... lite Youtube löste det mesta och de spörsmål som dök upp efter det fixades snabbt. Något som direkt slog mig är hur trivsam Tesla Model Y är att köra. Att de har direkt brutal acceleration är vida känt (min Enyaq är också hyggligt rapp, men detta är något annat) gör det till en suverän upplevelse på amerikanska raka vägar. Där hann jag också testa Teslans omtalade AI-förare, som jag dock blev högst lagom imponerad av. Kraftiga tvärbromsningar vid onödiga tillfällen och seghet vid trafikljus gjorde att jag nöjde mig med att endast använda farthållaren bland automatiska funktioner.

Jag tycker även det är lite störigt att behöva "starta" bilen med nyckelkortet genom att lägga det mot mittkonsolen. Jag vill direkt brasklappa för att det säkert går att lösa med smartphone-app eller liknande, men bilar har haft smidig startknapp i drygt ett decennium nu och det känns gammaldags att behöva använda detta som standard.

Tycker även det känns snålt att inte projicera information mot rutan. Det är också en grej som andra märken haft sedan Hedenhös dagar, och som är betydligt smidigare än att titta på en skärm, i synnerhet GPS-funktioner och hastighet (samt hastighetsbegränsningar) hade varit trevliga att alltid ha i synfältet.

Dessutom så är jag fortfarande inte helt kompis med att bara ha touch-skärm. Riktiga, fysiska knappar är ofta betydligt snabbare och bättre, även om det kanske inte ser lika cleant ut alla gånger. Våra baksätespassagerare tyckte även att bältena ofta liksom gled bakom sitsen, vilket kostade lite onödig frustration varje gång vi skulle iväg. 

Men som du ser är det bara en massa i-landsgnäll från min sida. Det är petitesser jag klagar på. Tesla Model Y är tyst och komfortabel, och laddstationerna från Tesla är direkt överlägsna. Dessutom är infotainment-systemet bättre än allt annat jag sett (endast Hyundais elbilar kan konkurrera av de jag testat - vilket ändå blev en del inför införskaffandet av Enyaq). Bilen ligger sådär tungt mot vägen som elbilar tenderar att göra, batterikapaciteten är god, komforten bra och ljudnivån låg. Dessutom älskar jag knappen för dörröppning.

Jag var lite negativ mot Tesla på förhand (mest på grund av Musk, osakligt nog), men nästa gång det blir dags att kika på bil är chansen hyggligt stor att jag kommer snegla på en Tesla.

Den Tesla jag kuskade runt med i Florida under nio dagar. Många miles blev det.

Måhända i kortaste laget, men min nio dagar långa semester i Florida är slut och under gårdagen bytte jag bilden nedan (29 plusgrader) mot 15 minusgrader och vanvettigt mycket snö i Östersund. Kontraster, men inget jag är egentligen missnöjd över. Jag älskar en bra vinter.

Men... Florida förblir mitt semesterparadis trots detta. Jag vet inte hur många resor det blivit dit genom åren, men för den som bara vill ha det lugnt och skönt (alternativt storstadsliv deluxe om det är mer din grej) med mycket att se och göra så är det verkligen svårtoppat. Det går att flanera runt i Little Havanna och kika på handrullade cigarrer för larviga priser en dag, paddla glaskanot i regnskogar dagen därpå, hoppa mellan jätteödlor på en KFC-parkering samt ligga på en svåråtkomlig strand bland en massa sköldpaddor nästa. Och såklart dra på de bästa nöjesfälten planeten har att erbjuda.

Dessutom... till och med dagens sladdriga krona erbjuder billigt semestrande. Det är ingen konst att äta och dricka gott för en ganska beskedlig penning, och shoppningen i USA är och förblir en helt annan värld än här hemma. Ta bara en sådan sak som att en normalstor djuraffär hade ett femtontal hyllor med enbart julartiklar av olika slag till djur (bildbevis på tio av dem här och två ytterligare här), jag vågar påstå att det är det antal hyllor man överhuvudtaget hittar i en normalstor djuraffär i Sverige. Här kan man säkert skriva något tankvärt om konsumtion och miljö, men det är inte en debatt jag var intresserad av här - bara tydliggöra hur extremt det kan bli.

Dessutom är amerikaner generellt väldigt trevliga. Det vet jag att folk är även på andra ställen på jorden (jag reser en del trots allt), men det är få platser där jag bjuds in till så mycket otippade diskussioner som i just USA, vare sig det är på Walmart, i en hiss eller på bio (såg Thanksgiving, intryck kommer!).

Den här gången hade vi hyrt en Tesla Model Y som vi kuskade runt i, inspirerade av den Skoda Enyaq vi annars kör här hemma. Kan väl säga att det finns väldigt mycket att gilla med en Tesla, men även några saker jag inte var helt såld på (ska försöka fixa ett separat inlägg). Klart är iallafall att det är en smått perfekt hyrbil i just USA tack vare Teslas infrastruktur. Bara att köra till en Supercharger och ladda snabbt utan att behöva kontanter, betalkort eller appar. Riktigt, riktigt smidigt.

Hamnade även i ett rejält oväder under två dagar då vi passade på att shoppa istället. Det var värsta novemberregnvädret sedan 1994 med tillhörande storm, något som ledde till att vi fick uppleva något nytt - nämligen att hela Fort Lauderdales strand bokstavligt talat flyttats till den parallellt gående bilvägen. I dagar stod det sedan folk med snöskyfflar (i 30 plusgrader) och snöplogar och flyttade tillbaka all sand från den annars oerhört fina bilvägen som under ett par dagar var en regelrätt sandstrand. Skottande i november är alltså inte något man bara gör i Norrland, utan även i Florida.

Med det sagt, skönt att vara tillbaka igen lagom till uppladdningen inför The Game awards. Hoppas på några fina överraskningar...

Florida levererar jämt. Kan varmt rekommendera.

Det här med förnyelse är svårt och det är fler än en sitcom som hamnat fel efter ett par briljanta, inledande säsonger varpå kvaliteten dalat mot slutet. Få skulle nog argumentera mot att även erkända höjdare som Frasier, Seinfeld, Arrested Development, Community och The Office var sämre mot slutet. 

Jag fattar problemet, det går inte att göra på i samma gamla hjulspår utan förnyelse behövs, men man måste samtidigt behålla det som gjorde serien så bra och unik. Som jag skrev i somras började jag äntligen kolla It's Always Sunny in Philadelphia och hade då hunnit till säsong sju. Nu har jag betat av den, och... tamigtusan om den inte fortsätter vara lika bra hela vägen in i kaklet.

Det knusslas aldrig med de råa skämten, försiktighet vet de inte ens vad det är och skaparna lyckas ska engagerande och rimliga historier även utanför den bar som är seriens mittpunkt. Klart är att jag nu måste stuva om på min personliga topp-5 över tidernas bästa sitcoms (lista kommer!), för den här serien måste in.

Har du inte kikat It's Always Sunny in Philadelphia ännu, så gör det. Den finns på Disney+, de äldsta avsnitten är 4:3 och inte högupplösta, men som humorn sitter genom hittills 16 säsonger.