Det har smugit lite under ytan eftersom Square Enix, Firaxis, Blizzard och såklart Nintendo själva hade spännande saker att utannonsera under gårdagens Nintendo Direct. Det gjorde att Capcom Beat'em Up Bundle inte fick särskilt mycket uppmärksamhet - och det känns ju givetvis inte helt rättvist.

I denna samling trängs nämligen godingar som Final Fight och Knights of the Round - men även mer obskyra spel som Captain Commando och King of Dragons. Dessutom har de trevligt nog packat med Armored Warriors och Battle Circuit, två titlar som väldigt få nog har spelat och som aldrig släppts för hemmabruk tidigare. Alla dessa har gemensamt att de handlar om att slå folk på käften, i drivor dessutom. Och de har väldigt härliga pixlar att njuta av samt är väldigt roliga.

Till detta kommer att Nintendo släpper sin onlinetjänst till Switch nästa vecka. Istället för Virtual Console lassar de på med massor av retrospel som man får tillgång till varje månad med eviga godbitar som Ice Climber, Excite Bike, Gradius, Double Dragon och Super Mario Bros 3. Massor av riktigt goa spel man får tillgång till för 200 spänn per år. Det motsvarar knappt 17 kronor per månad för att få gotta sig i spelhistoria.

Till detta kan vi lägga att Mega Man X Legacy Collection släpptes för mindre än två månader sedan och nya spelspel vi kunnat njuta av senaste tiden är Octopath Traveller, Sonic Mania Plus och det som för mig är ett av årets solklart bästa spel - The Messenger. Dessutom går nu både NES Clasic Mini och Super Nintendo Classic Mini åter att köpa i butik samtidigt som SNK släpper Neo-Geo Mini, och tidigare i år kom Commodore 64 Mini. Och det finns såklart bra mycket mer ändå.

Kort sagt. Retrospel är hett på ett sätt jag faktiskt inte sett maken till tidigare. Och jag klagar inte. Det är skönt att varva maratonsittningar med Spider-Man eller Vermintide 2 med att bara spela igenom någon bana i Mega Man 2 eller leverera några Spinning Pile-Drivers i Street Fighter II. Att lättillgängligheten ökar för denna kulturskatt på det sätt som sker just nu är verkligen en kulturgärning av rang.

Dags att rädda Marian igen i 80-talskalaset Double Dragon. Snart i en Switch nära dig.

Vad jag tycker om Solo: A Star Wars Story har jag ju redan bloggat om tidigare (ledtråd: klart positiv). Med det sagt så finns det såklart ungefär lika många åsikter om filmen som det finns folk som sett den, men generellt verkar det som att biobesökarna var mer positiva än filmkritikerna - vilket händelsevis är raka motsatsen mot the Last Jedi som kritikerna gillade men biobesökarna desto mindre (baserat på snittbetyg från kritiker och på sajter där folk kan tycka till som IMDB och Rotten Tomatoes).

Milda spoilers

Ett argument jag ändå hör mot Solo: A Star Wars Story rör något så trivialt som Han Solos namn. Han får det som bekant under en sekvens där han försöker ta värvning hos Imperiet. Eftersom han (Han?) inte har ett efternamn och inga anhöriga får han namnet Solo. Så sent som under en Halo-kväll nyligen utbröt diskussion om just denna bagatell som ses som ett kvitto på att det skulle vara ogenomtänkt, dåligt och fånigt.

Bara det att soldatnamn fungerade exakt så även i Sverige för inte alltför länge sedan. Flera av er som läser heter säkert saker som Stark, Frisk, Modig eller Glad - eller känner någon som gör det. Namn som brukar kallas för just soldatnamn och delades ut när folk tog värvning på precis de premisser som gör att han (Han?) får heta Solo, det vill säga att det ansågs vara en koncis beskrivning av personen ifråga.

Jag kan tänka mig mängder av invändningar mot Solo: A Star Wars Story, även om jag som sagt gillade den. Men den som tycker just denna specifika scen är märklig, tramsig eller osannolik demonstrerar bara egen okunnighet om hur det faktiskt har varit i Sverige och flera andra länder (och möjligen även ännu är i delar av världen) en gång i tiden.

Den 24 september kommer Solo: A Star Wars Story på Blu-ray, och jag har redan beställt mitt 4K-ex.

Jag borde egentligen inte alls klaga. Jag ska flytta 250 meter ungefär efter att ha blivit radhusägare härom veckan. Fem rum (ombyggt till fyra), en härlig uteplats på både fram- och baksida samt allmänt hög standard. Det är ju så lätt som en flytt blir egentligen.

Men... oavsett det, så är det ju det här med själva flyttandet. Att packa ihop ett halvt hem i kartonger och städa det nitiskt samt göra saker tjusiga för fotografering tar tid. Likaså möten med mäklare, besiktningsmän, banker, försäkringsbolag och så vidare samt att massor av gamla prylar åker upp på Blocket eller Tradera (för att inte tala om resor till tippen) eftersom det helt enkelt inte finns någon plats för det hemma längre.

Tid, tid och åter tid. Och då ska vi inte ens tala om att förbereda skiten (nuvarande lya) inför visningar. Inte bara en utan helst flera. Chefredaktör Petter flyttade från en villa till en villa i somras och fick rimligen slita betydligt mer än jag gör, men likt förbaskat är jag sjukt leds redan och är inte ens halvvägs igenom processen ännu. För när min och sambons nuvarande bostadsrätt väl är såld ska det ju faktiskt flyttas också. Och sedan packas upp ett helt hem. Och handlas en massa nya saker.

Det är milt sagt ett smärre heltidsjobb utöver det vanliga jobbet. Ett obetalt och fruktansvärt tråkigt sådant. Jag vet att jag i mitten av januari, när jag fått nycklarna och hunnit inreda ett bra spelrum för mig (sambon tar oftast TV:n i vardagsrummet) samt en plats för brädspel, kommer jag vara sjukt nöjd med mig själv. Men vägen dit känns halvt oöverstigligt lång och jag vill härmed slå fast att flytta suger. Måtte jag aldrig få lust att göra det igen.

Exakt här ska jag sitta nästa år och grilla hamburgare, spela Switch och dricka citron-Snapple.

Nu är det minuter kvar innan jag tar en ovanligt sen semester, men bättre sent än aldrig! På måndag är min god vän, kollega och chefredaktör Petter tillbaka igen. Själv tänkte jag försöka jobba hårt på att göra så lite som möjligt. En motsättning i sig, kanske, och i ärlighetens namn är jag urusel på att ta det lugnt. Här är några saker jag siktar på att hinna med:

• Spela Overcooked 2 - Att samla vännerna och skrika åt varandra framför TV:n är något som verkligen aldrig blir gammalt.

• Läsa bok på balkongen, helst i regn - Det har varit varmt den här sommaren. Läskigt varmt. Jag ser fram emot en förhoppningsvis sval augusti så jag kan lägga mig i en solstol under filt och läsa bok (sannolikt Star Wars: A New Dawn) och lyssna på regndropparna.

• Spela Star Wars Destiny-turnering - Den 18 augusti är det Star Wars Destiny-turnering i Stockholm. Jag vann Sveriges hittills största i våras och nu tänkte jag oblygsamt försöka upprepa bedriften.

• Göra en fjällvandring - Jag har varit iväg en sväng redan och nu tänkte jag dra med sambo och hundar på en lättare sväng. Bara tälta och njuta av lugnet en dag eller två.

• Se en jäkla massa film och TV-serier - Jag och sambon har redan hyrt The Shape of Water, Red Sparrow och Three Billboards Outside Ebbing, Missouri samt påbörjat säsong två av Glow. Det blir även en massa Hap & Leonard på HBO vars tredje säsong är på G.

• Spela brädspel - Jag älskar brädspel och under ledigheten tänkte jag ha rejäla spelkvällar iallafall två-tre dagar i veckan för att hinna avnjuta så mycket som möjligt. Upptäckte nyligen RoboRally som jag hoppas ska leda till många roliga partier.

• Spela online - Räknar med att klämma en kopiös massa timmar i både Vermintide 2 och Sea of Thieves med sambon som radarpartner. Underbart lättsam underhållning.

• Bo in mig i ny PC - Komponent efter komponent har kastat in handduken i min huvud-PC. Det ledde till att jag till slut beställde en helt ny i veckan som gått. Har satsat på tystnad denna gång i alla delar och ser fram emot att fixa allt efter egen huvud. Ska bland annat göra en generös Ubuntu-partition, tänkte jag, ett operativsystem som verkligen vuxit på mig.

• Jogga. Mycket. - Jag brukar försöka jogga så ofta jag orkar. Minimum två gånger i veckan. Men värmen som varit har sett till att jag verkligen inte pallat. Men augusti blir svalare sägs det och nu jäklar ska det kutas!

Siktar även på en snabb kryssning till Finland samt en alldeles pervers mängd shoppande av finsk lakrits.

Den utan jämförelse bästa bok jag läst som baseras på ett spel är Halo: The Fall of Reach som känns precis sådär mystiskt dystopisk som Halo-serien gör i sina bästa stunder. Jag vågar påstå att den är kanonbra oavsett om man gillar Halo eller ej, rent av. Det är en bra scifi-bok, helt enkelt.

Förmodligen är jag sist i världen att notera det, men på Netflix finns sedan en tid (inte en susning om hur länge) en tecknad version av boken och under nattens gångna åskväder kikade jag igenom historien om hur John kidnappas för att bli Spartan-krigarnas Spartan-krigare, tar del av träningen, ser hur kontakten med kolonin Harvest bara försvinner och tar del av den fullkomligt mästerliga introduktionen av Covenanterna.

Det är långt ifrån det bästa jag sett, men för den som gillar Halo men kanske inte riktigt haft koll på bakgrundshistorien eller bara vill uppleva hur vad som idag ändå är ikonisk populärkultur började - så är det väl värt att kolla in.

Halo: The Fall of Reach på Netflix levererar scifi-mys.