Gränsen mellan vrålcool och urtäntig är oftast närmast chockerande tunn i filmatiseringar av manga/animé eller TV-spel. I rätt händer kan det bli hur fränt som helst, i fel en ren cringe-fest oavsett budget. Ett pirma exempel på detta är Netflix Cowboy Bebop-tolkning som gjorde direkt ont att se på, medan One Piece istället blev en riktig höjdare.

Spontant hade jag trott att sistnämnda skulle vara halvt omöjlig att filmatisera på ett bra sätt, men det visade sig fungera utmärkt och jag satt som trollbunden bland alla gummislagsmål, märkliga skutor, knäppjökar till pirater och kufisk scenografi. Det hjälpte även att castingen var så lyckad som den var. 

Just nu väntar jag idogt på Amazons kommande Fallout-serie som fick en rejäl trave bilder idag. Spontant tänker jag mig att serien måste vara nästan lika svår som Halo att få till på ett bra sätt, eftersom fula Power Armor och en misslyckad Pip-Boy direkt skulle få det att kännas som en plastig kopia. Men... Lyckligtivs ser det ut som att vi har något alldeles extra att se fram emot.

Förhoppningsvis får vi den första trailern på The Game Awards, men i väntan på det så har min hype-meter hoppat upp flera nivåer, för det här ser riktigt mustigt lovande ut. Finns det bara ett bra manus och fina karaktärer så tror jag vi snackar om en modern klassiker.

Amazons Fallout-serie har premiär den 12 april på Prime Video. Spola fram tiden tack.

Finns det perfekta spel som inte kan bli bättre? Antagligen inte, det finns alltid någon liten detalj som hade kunnat optimeras eller snyggas till, alternativt att mer innehåll lagts till. Mario Kart 8 Deluxe är definitivt inget perfekt spel, även om jag utan att tveka hade dundrat på betyget nio och kanske även övervägt tian efter allt extra innehåll som lagts till.

Det är helt enkelt alldeles vansinnigt bra, även om jag fortfarande tycker att bumerangen är ett hiskeligt uselt hjälpmedel, att grafiken i DLC-banorna är lite för enkel och att det är lite för lätt att rycka ordentligt som loppets ledare eftersom de som ligger tvåa-trea oftast blir skjutna sönder och samman av de som ligger längre bak. Petitesser dock, och jag har i slutändan svårt att se hur Nintendo ska kunna överträffa detta om de ändrar konceptet.

För... vi vet ju alla att Nintendo väldigt sällan släpper raka fortsättningar på sina spel. De vill erbjuda något helt nytt varje gång, vilket är på både gott och ont (lyckligtvis mest förstnämnda). Mario kart-serien är inget undantag och det har genom åren lagts till saker som dubbla förare, glidflygare, förstapersonsperspektiv och den så kallade anti-gravity i Mario Kart 8. Vissa saker har plockats bort mellan delarna, medan andra överlevt, men till Mario Kart 9 kan jag ärligt talat inte föreställa mig vad som skulle kunna adderas, som verkligen gjort upplevelsen rejält annorlunda samt även bättre.

I dagsläget har spelet sålt runt 65 miljoner (Mario Kart 8 samt Deluxe-utgåvan) och har därmed mer än något annat definierat hur Mario Kart ska se ut och fungera. Även om serien alltid varit populär, är det i och med detta som den på allvar blivit gigantisk. För miljoner och åter miljoner människor är detta nu Mario Kart.

Hur jag än vänder och vrider på saken, kan jag inte komma på något jag skulle vilja ha förändrat rent spelmässigt. Jag vill absolut inte ha någon ny gimmick inkastad, jag vill inte att det i likt Gran Turismo/Forza ska gå att på hyggligt detaljerad nivå bygga egna karts, jag vill inte att det ska börja adderas en massa kosmetiska alternativ och så vidare. Det som nu erbjuds är helt enkelt så fruktansvärt bra att jag åtminstone för ett spel tycker Nintendo ska frysa tiden och bara bygga vidare på vad de har.

Jag nöjer mig helt enkelt med nya banor (där ännu fler kontinuerligt tillförs regelbundet under hela generationen), någon ny kraftbonus (där bumerangen ryker) och ett utvecklat onlinekoncept (gäller egentligen mest Switch 2 snarare än spelet i sig). Om Nintendo absolut vill tillföra något helt nytt, så får de hellre satsa på att göra en riktig kampanj för singleplayer eller liknande, så länge de lämnar grund-gameplay intakt. För även om inget spel som sagt är perfekt, tror jag att grundmekaniken i Mario Kart 8 Deluxe är bland det närmsta perfektion vi kan komma i denna kategori. Jag vill på fullaste allvar påstå att den inte kan bli så mycket bättre.

Vill du se mer av samma till Mario Kart 9 eller något helt nytt?

Under helgen passade Petter på att blogga om sina åsikter om Frasiers comeback, och var inte nöjd. Själv har jag med viss skräck hållit mig från att se återkomsten eftersom Frasier är en av mina absoluta favorit-sitcoms genom alla tider. Det var så otroligt mycket som föll på plats, drivet av Kelsey Grammer och David Hyde Pierce som sitcom-historiens två stelaste karaktärer genom alla tider.

När hela persongalleriet (mer eller mindre) slängts ut och Frasier flyttat hem till Boston igen (där allt började i Cheers) är det inte utan att jag blir nervös. En riktigt bra sitcom står i princip och faller med att alla pusselbitar funkar, är det någon del som inte håller måttet - så är det ju god natt. Risken var alltså överhängande att det skulle gå illa.

Och tyvärr startar det svagt. Anders Keith i rollen som Niles and Daphnes son David Crane funkar inte alls. I en serie som hela tiden kändes rotad i något slags riktiga överklassmänniskor, blir det inte riktigt rätt med en ärkepajas. Jag antar att filmskaparna ville ha någon slags Phoebe/Kramer-liknande karaktär, men det är inte ett universum som behöver det. Maris var väl det närmaste vi kom i Frasier, men hon var ju aldrig med i bild.

Lyckligtvis blir det bättre. För Kelsey Grammer själv ÄR såklart Frasier, och Nicholas Lyndhurst (som spelar Alan Cornwall) är en nästan chockerande bra sparringpartner för Frasier. Även sonen Frederick "Freddy" Crane fungerar väl och det är lika delar kul och fint med parallellerna kring hur Frasier behandlar honom på samma sätt som Martin såg på Frasier i originalserien.

Ännu har bara fem avsnitt sänts och jag tycker det puttrar på bra, men det kommer behövas ett kvalitetslyft, något jag hoppas sker när fler bekanta ansikten från förr börjar dyka upp (vi vet redan att Bebe Neuwirth återigen spelar Lilith Sternin samt att Peri Gilpin är tillbaka som Roz Doyle). Säsong ett av en sitcom handlar ofta om att se vad som funkar och få alla att hitta sina roller, inte sällan blir det rejäla förändringar till säsong två. Och jag förblir positiv, det är trots allt bättre än jag befarade.

Jag tror och hoppas att seriens skaparen inser att de måste ändra på David Crane som just nu med marginal är sämst i serien, och jag skulle även vilja få en tydligare riktning för rektorn Olivia Finch. Blir det någonsin lika bra eller klassiskt som Frasier, nej, det tror jag absolut inte. Men om det kan vara småkul, igenkännande och bjuda på skön nostalgi så kommer det räcka för min egen del.

Frasier hittar du på SkyShowtime, fem av tio avsnitt har sänts i Sverige. Gillar du originalserien  (och Cheers) har du riktigt mycket påskägg att se fram emot.

Jag gillar generellt sett skräckfilmer, även om jag tycker genren gått ner sig lite på senare tid med alla besatta hus och fokus på demoner. Jag har alltid tyckt att det är betydligt roligare med mer fysiska varelser, vare sig de är mänskliga eller ej, som får gå loss på en hoper vilsna tonåringar.

Kort sagt älskar jag rullar som Halloween, Texas Chainsaw Massacre, Friday the 13th, Terror on Elm Street, Scream, I know What You Did Last Summer och så vidare. Följdaktligen har jag sett fram emot Thanksgiving, en film som hade premiär förra veckan i USA (och kommer den 1 december till Sverige). Den handlar inte alls särskilt mycket om just Thanksgiving egentligen, utan en bättre titel hade nog varit Black Friday.

Efter en alltför lockande kampanj (gratis våffeljärn) blir ett varuhus nedlusat med köpsugna individer, något som leder till direkta dödsfall. Ett år senare är det någon som vill hämnas och slakten drar igång. 

Teen slashers lever ju extremt sällan på välskrivna manus (Scream i princip enda undantaget), utan oftast gäller det istället att ha en vinkel för storyn som känns unik samt skådespelare man vill se både dödade och levande. Och sist men inte minns behövs en riktigt karismatisk mördare. Får man allt detta, jamen då blir det riktigt kul som i Wrong Turn, Hush, Don't Breathe och X (stor favorit!).

Så levererar Thanksgiving då? Jamen hyfsat faktiskt. Jag och sambon gick till en indiebiograf i Fort Lauderdale som är specialiserad på skräck. Snackade med biljettkillen som tyckte den var fiffig. Och gillar man teen slashers med alla dess obligatoriska tropes - så kommer man ha kul. Det är kreativa dödsfall, en riktig obehaglig mördaroutfit, lagom mycket "vem är den skyldige" (även om upplösningen är en aning för förutsägbar) och en story som puttrar i bakgrunden och driver på allt.

Tveksam till att det blir en modern klassiker, men förhoppningsvis går den tillräckligt bra för en uppföljare. För man vill ha mer om detta är en genre du gillar. Kort sagt, Thanksgiving är riktigt trivsam att kika på i biomörkret. Kolla in trailern härunder.

Nu blir det åka av med massmord på tonåringar.

Rattar som du kanske vet runt i en Skoda Enyaq och är tämligen nöjd. Tänkte att jag skulle blogga lite om den längre fram, men som jag skrev igår hade jag en hyr-Tesla (Model Y) i USA under nio dagar. En kärra som gav mersmak.

Jag har åkt en del Tesla tidigare (polare, taxi), men faktiskt inte kört en meter, så det blev en halvt tumultartad upplevelse att gå till det vita åbäket och inse att jag faktiskt inte visste hur man låser upp bilen, hur man startar den och så vidare. Man känner sig inte så lite korkad när man står i ett Hertz-parkeringshus i Miami och inte kommer in i hyrkärran. 

Men... lite Youtube löste det mesta och de spörsmål som dök upp efter det fixades snabbt. Något som direkt slog mig är hur trivsam Tesla Model Y är att köra. Att de har direkt brutal acceleration är vida känt (min Enyaq är också hyggligt rapp, men detta är något annat) gör det till en suverän upplevelse på amerikanska raka vägar. Där hann jag också testa Teslans omtalade AI-förare, som jag dock blev högst lagom imponerad av. Kraftiga tvärbromsningar vid onödiga tillfällen och seghet vid trafikljus gjorde att jag nöjde mig med att endast använda farthållaren bland automatiska funktioner.

Jag tycker även det är lite störigt att behöva "starta" bilen med nyckelkortet genom att lägga det mot mittkonsolen. Jag vill direkt brasklappa för att det säkert går att lösa med smartphone-app eller liknande, men bilar har haft smidig startknapp i drygt ett decennium nu och det känns gammaldags att behöva använda detta som standard.

Tycker även det känns snålt att inte projicera information mot rutan. Det är också en grej som andra märken haft sedan Hedenhös dagar, och som är betydligt smidigare än att titta på en skärm, i synnerhet GPS-funktioner och hastighet (samt hastighetsbegränsningar) hade varit trevliga att alltid ha i synfältet.

Dessutom så är jag fortfarande inte helt kompis med att bara ha touch-skärm. Riktiga, fysiska knappar är ofta betydligt snabbare och bättre, även om det kanske inte ser lika cleant ut alla gånger. Våra baksätespassagerare tyckte även att bältena ofta liksom gled bakom sitsen, vilket kostade lite onödig frustration varje gång vi skulle iväg. 

Men som du ser är det bara en massa i-landsgnäll från min sida. Det är petitesser jag klagar på. Tesla Model Y är tyst och komfortabel, och laddstationerna från Tesla är direkt överlägsna. Dessutom är infotainment-systemet bättre än allt annat jag sett (endast Hyundais elbilar kan konkurrera av de jag testat - vilket ändå blev en del inför införskaffandet av Enyaq). Bilen ligger sådär tungt mot vägen som elbilar tenderar att göra, batterikapaciteten är god, komforten bra och ljudnivån låg. Dessutom älskar jag knappen för dörröppning.

Jag var lite negativ mot Tesla på förhand (mest på grund av Musk, osakligt nog), men nästa gång det blir dags att kika på bil är chansen hyggligt stor att jag kommer snegla på en Tesla.

Den Tesla jag kuskade runt med i Florida under nio dagar. Många miles blev det.