Sitter och kikar en ny Trump-dokumentär på Netflix som täcker hans resa från relativt okänd affärsman till att bli amerikansk president. Helt okej, den saknar narrativ, och berättas istället genom intervjuer av både folk som gillar och inte gillar honom varvat med gamla videoklipp.

Klart intressant för den som är intresserad av nutidsorientering och politik - och något jag hoppas Netflix gör mer av. Hade gärna sett bra dokumentärer om presidenter som exempelvis George W. Bush, Ronald Reagan, Jimmy Carter eller Richard Nixon. Oavsett hur det är med den saken så smög sig godissuget på, jag ville ha något att fylla kakhålet med. Snarast. Bara det att skafferiet gapade tomt.

Kom att tänka på ett recept jag nyligen snubblade över från den alltid lika fenomenale kemisten och kocken Anders Johansson på något han lite blygsamt kallar "Livsbejakande kryddig ostdipp" (och lite senare på samma sida för återhållsamt strama "Ostsås för själen"). Receptet ser inte mycket ut för världen och påminner lite om godsakerna man ofta hittar på Instagram-kontot Tip Buzz som jag tidigare tipsat om.

Eftersom jag tycker det är svårt att hitta riktigt bra amerikanskt ostdipp i Sverige, tänkte jag att jag ger det chansen med den mjukost jag har hemma. Efter våldsam misshandel av Fjällbrynttuben kunde jag få ihop ungefär halva den mängden som krävdes enligt receptet. Sedan valde jag Cholula Hot Sauce (som är en favorit och ett absolut måste till exempelvis hashbrownes och pytt i panna), och till sist lite gurkmeja och spiskummin.

Så hur blev det då? Jo, precis helt magiskt. Slet upp en Doritos-påse för att dippa och har lika delar ömsint och motbjudande slafsat på under kvällen tills verkligen inget återstod. Ni bör verkligen testa! Jag överväger just nu att klockan 01:48 på natten ta bilen till Statoil för att köpa mer mjukost så jag ska kunna göra en andra omgång.

Det kan vara så att jag tog fingret och bokstavligt talat klöste fram de sista dropparna ur skålen, men några bevis har ni fan inte!

För en knapp månad sedan dök det upp rykten om att utvecklingskit för Playstation 5 redan finns i händerna på utvalda utvecklare, något som jag då bloggade om. Jag tror helt enkelt fullt ut på det av den enkla anledningen att det tar i runda slängar tre år att göra ett storspel, så om ett projekt påbörjas idag kan vi räkna med det runt våren 2021 - och då tror jag de flesta av oss är överens om att nya konsoler anlänt.

Nu har ännu fler rykten dykt upp som säger ungefär samma sak, det vill säga att Playstation 5 är under utveckling och sannolikt ska komma under 2019. Det låter även som något jag räknar med, även om 2020 också känns tänkbar. Uppgifterna om en stealth-lansering redan i år är jag däremot mer skeptisk till och det av den enkla orsaken att det är för få läckor just nu.

För ni minns väl när Playstation 4 och Xbox One skulle släppas? Allt från Microsofts drakoniska regler kring fysiska spel till prestandan i Playstation 4, Kinect-stödet och den nya Dual Shock 4 hade sipprat ut i förväg. När det drar ihop sig mot en ny konsol ska leverantörer säkras, prototyper tillverkas och så vidare där det vid varje steg dräller av personer som kan läcka saker - och gör det. Samma sak med Playstation 4 Pro och Xbox One X för övrigt. Att det var nya konsoler på gång i halvtid stod tidigt klart.

Nu bedömer jag helt enkelt att det är lite för tyst om Playstation 5 (och Xbox Two i förlängningen) för att tro att konsolen är sådär rasande nära förestående. Men med det sagt känns det ändå som att vi kan se vart ryktena som ändå finns pekar, samt att vi såklart vet hur Sony prioriterar just nu, vilket ger ledtrådar om vad som komma skall. Därför vågar jag mig nu på att göra fyra förutsägelser om Playstation 5:

• Mer PC-komponenter - Alla ryktena är entydiga. Playstation 5 fortsätter tankegodset med att i princip skyffla en slimmad PC in i ett snyggt (det är Sony vi talar om) plastskal. Därmed kommer det vara fortsatt lätt att konvertera PC-spel till Playstation 5 och med mycket enkla medel kan fullkompatibilitet med Playstation 4 uppnås. Räkna alltså med att konsolen blir bakåtkompatibel.

• Virtual reality - Sony kommer fortsätta satsa stenhårt på virtual reality. Ryktena snackar om att Playstation 5 rent av är byggd med detta i åtanke. Det är såklart spännande, men samtidigt ett risktagande. Intresset för virtual reality har inte direkt varit skyhögt denna generation och om Sony lägger för mycket kraft på det kan de hamna i en sits liknande Microsoft och Kinect där Xbox One har prestanda reserverad för ett tillbehör få vill ha och använder.

• Minst två modeller - Med denna generation har både Microsoft och Sony visat (liksom Nintendo gjort på den bärbara fronten tidigare med Nintendo DSi och New Nintendo 3DS) att man kan släppa kraftfullare konsoler och få det att fungera utmärkt med de gamla versionerna. När nästa generation drar igång tror jag det kan vara något man satsar på redan från start. En billigare instegsmodell för att få folk att snabbt satsa på den istället för Playstation 4 och en dyrare med mer kräm i. Möjligen kan det också bli tal om en helt digital plattform med Playstation Now.

• Mer multiformat - Tekniskt sätt snackar vi fortfarande exklusiviteter, men ändå spel som kommer till minst två format, och förmodligen tre - bara det att alla är Playstation. Nintendo har med Legend of Zelda-spelen Twilight Princess och Breath of the Wild redan nosat på konceptet att släppa sina största exklusiviteter till både sitt gamla och nya format samtidigt. Det här tror jag Sony kommer nappa på och ett spel som Ghost of Tsushima kan mycket väl komma till Playstation 4, Playstation 4 Pro och Playstation 5. Och kanske även Playstation Now. Det lär fortsätta parallellt under åtminstone ett års tid för att ge generationerna smidigare övergångar (och är även något jag räkna mer att Microsoft kommer göra).

Det börjar dugga allt tätare mellan ryktena om Playstation 5. Ingen rök utan eld...

Min gamla skärm började sakta men säkert ge upp hoppet om livet. Flimmer, gröna fläckar och till slut var den borta. Skärmar är inget jag har liggande utan byter när jag uppgraderar, men av oklar anledning kom jag på att jag har en gammal CRT-skärm i förrådet. Gulnad och jävlig, men startade trots kallförråd i säkert 15 års tid. Storleken var 14 eller 15 tum (mätte inte) och det blev som en tidsresa att återigen få koppla in en VGA-sladd.

Jag hade helt glömt hur skarpt ljuset från de rackarna var. Ovan efter 10-15 år med plattskärmar kändes det som att någon stod och lös mig i ögonen med en flimrande ficklampa. Och storleken som var helt standard förr är idag så ofattbart liten att jag flyttade huvudet närmare som för att kisa. Dessutom låter eländet sådär svagt elektriskt surrande och den knastrar hejvilt när den stängs av.

Idag kom min nya skärm, AOC Q3279VWF, och även om det såklart är hög "god dag Yxskaft"-varning på det så vill jag bara slå fast här och nu att det var inte bättre förr. Alls.

En knapp vecka med CRT bör kunna jämställas med tortyr.

Det är faktiskt bara knappt tre timmar kvar tills det är dags för recensionen av A Way Out. Josef Fares omtalade spel om flykten från ett välbevakat amerikanskt fängelse tillsammans med en kumpan. Co-op är allt och jag har spelat med min kära sambo i veckan för att kolla om Hazelight spel levererar. Idag 17:00 publicerar vi vår recension och berättar exakt hur underhållande detta äventyr blev i slutändan.

Är A Way Out ett spel du sneglat på?

Generellt så gillar jag när saker är olika. I allmänhet. Grå massa, slentrian och kollektiv tycker jag snabbt blir trist. Det inkluderar även konsoler, och därför blev jag otroligt glad när Nintendo återigen gjorde något helt annat med Switch. På samma sätt gillade jag Xbox One vid den första presentationen, trots flera graverande brister (där det värsta för min del var Kinect-kravet och svag lägre prestanda), just för att den skiljde sig från Playstation 4 som Sony visat upp innan.

De båda konsolerna hade kompletterat varandra och gett olika fördelar och styrkor. Nu är de mycket mera lika varandra igen där egentligen bara relativt små handkontrollsskillnader och menysystem sticker ut. Missförstå mig rätt, jag är glad att båda finns och fungerar väl, men jag tycker det är roligare på knytkalaset när alla tar med sig olika rätter, än när alla tar samma trots att det är goda grejer. På den här fronten tyckte jag det var väldigt tråkigt när Playstation 3 och Xbox 360 under en period förra generationen delade runt 95% av alla spel och hade identiska system för det mesta - och när det inte var så, såg de till att kopiera varandra (Sony stal Achievements rakt av och Microsoft stal iden att ge bort spel med PS Plus rakt av).

Men det finns en punkt som skiljer de båda åt i ganska hög grad. Och det är det här med multiplayer och singleplayer. Microsoft satsar betydligt hårdare på multiplayer i sina spel och Sony på singleplayer. Innan du slänger dig på tangentbordet för att informera mig att Recore faktiskt finns till Xbox One och att just du spelar Halo främst för kampanjen, eller att Gran Turismo Sport är inriktat på onlineracing och att Uncharted 4 har en välspelad multiplayerkomponent - så talar jag i breda penseldrag. Alltså mer generellt.

Visst, Microsoft erbjuder välgjorda kampanjer i Gers of War och Halo, men det är multiplayer som är dragplåstret och som får folk att fortsätta spel. Och i övrigt satsar de på spel som Forza Horizon och Forza Motorsport, State of Decay 2, Crackdown 3, Halo Wars 2, Titanfall, PlayerUnknown's Battlegrounds, Killer Instinct och nyss släpptes Sea of Thieves. Av dessa spel har dessutom Forza, Gears of War, Killer Instinct och framför allt Halo gjort ett avtryck på esportscenen.

Jag är mycket väl medveten om att Microsoft även gett ut Cuphead, Dead Rising, Sunset Overdrive, Rare Replay, Ryse: Son of Rome, Quantum Break, Ori and the Blind Forest och Super Lucky's Tail - men det är ändå inte samma fokus och tyngd lagd på dessa titlar. Hos Sony råder omvända sits. Deras dragplåster heter Uncharted, Bloodborne, Ratcher & Clank, Nier, The Last of Us, Detroit: Become Human, The Last Guardian, Days Gone, Spider-Man, Nioh, Horizon: Zero Dawn, Infamous och alldeles strax kommer som bekant God of War med spel som Final Fantasy VII Remake, Death Stranding, Ghost of Tsushima och Shenmue III på horisonten.

Även Sony har givetvis multiplayerspel såsom redan nämnda Gran Turismo Sport, Driveclub, Street Fighter V, Little Big Planet och MLB The Show med flera - men man ska ha bra livlig fantasi för att hävda att det är här Sonys tyngdpunkt ligger. Vilket som är bättre och sämre av single och multiplayer är en rätt ointressant debatt eftersom det helt handlar om personlig preferens, men jag tycker ändå det är kul att det är såhär. Det gör att faktiskt blir skillnader mellan konsolerna, där det blir mer logiskt att köpa den ena eller den andra eftersom de är två olika alternativ, tre när vi räknar med Switch och fyra med PC.

Jag hoppas både Microsoft och Sony fortsätter göra sina grejer och känner precis som Xbox-skaparen Ed Fries kring farhågan att Microsoft och Sony absolut inte bör snegla på Nintendo och börja kopiera dem. Olika är helt enkelt bäst med tydliga alternativ och att M som i Microsoft och multiplayer fortsätter höra ihop lika naturligt som S som i Sony och singleplayer ser jag enbart som något positivt som gör det meningsfullt att äga båda format för min del.

Ed Fries tycker inte konsoltillverkarna ska kopiera varandra för mycket - och jag kan bara hålla med. Hellre hitta på egna nyheter än stjäla andras.