En trogen Gamereactor-läsare tipsade via Twitter om en Netflix-dokumentär jag borde se, kallad "Leksaker vi minns". Han sålde in konceptet med att första avsnittet handlar om Star Wars. Sagt och gjort, jag var såld, och nu har jag sparsamt ransonerat ett avsnitt varje kväll för att dryga ut denna nostalgifest så långt det går. För det här är riktigt retromysigt. Det bara dammas på med relevanta intervjuer, roliga anekdoter (som hur det bestämdes att de där små serietidningarna skulle följas med i varje figur från He-man) och gamla videoklipp som är på vippen att göra mig gråtmild.

Jag ska inte spoila nöjet för er, men efter Star Wars bara dammar det på med klassiska leksaker många av oss nog växte upp med och kring alla finns det historier som förtjänar att berättas. Har ni inte åldern inne för att minnas leksakerna, blir det en rolig historielektion som anknyter snyggt till dagens leksaksvärld, och har ni åldern inne så... kolla med näsdukarna nära till hands. Ibland blir nostalgin övermäktig.

"...by the power of Grayskull...

Jag säger det direkt, precis som i Petters blogg om The Last Jedi kommer det finnas gott om spoilers här. Har du inte sett filmen ännu och inte vill veta något, så vänta med mitt omdöme.

Som rubriken slår fast är jag inte direkt imponerad av filmen som känns som ett alltför långt och segt hopklipp av en massa beståndsdelar som inte riktigt passar ihop samt till bredden fyllt av sådant jag förmodar att Disney tvingat på den gode Rian Johnson. Sistnämnda handlar framför allt om all överdriven "comic relief" som klämts in i filmen, så till den milda grad att manus tar stryk.

Det är som att ingen scen får kännas allvarlig, utan det måste direkt kastas in något kul som för att ta udden av allt. Poes inledande diskussion med general Hux är ett bra exempel på detta, där The First Orders flotta väntar och låter rebellerna fly fullt synligt medan en av höjdarna låter sig förlöjligas. Det blir mer Spaceballs än Star Wars, och att tänka sig Grand Moff Tarkin eller Jerjerrod bli förlöjligade på samma sätt i komedins namn är omöjligt.

"Aha, ytterligare en stofil som jämför med de gamla filmerna", tänker du kanske? Tja, så kan det såklart vara och jag förstår mycket väl att nya tider måste till. Och faktum är att det som är nytt hör till det jag gillade mest. Hur illa det gått för Luke, att Reys föräldrar inte tycks vara släkt med någon känd person i den till synes kraftigt inavlade galaxen, att Kylo har ett mål som är olikt andra Star Wars-hjältars och så vidare.

Det hindrar dock inte att jag för den sakens skull gillar att det rivs i Star Wars grundvalar. När Palpatine slungades ner i schaktet i Return of the Jedi, var det tack och godnatt för honom. När Leia blivit sprängd och slungats ut i iskallt vakuum - ja då flyger det inte riktigt för mig att hon plötsligt visar sig ha en förmåga som säkerligen kunnat rädda självaste kejsaren i film sex. Inte heller gillar jag att Snooke kan koppla ihop folks sinnen hur som helst, även när Rey är på Lukes superhemliga gömställe och Snooke aldrig träffat henne - men ändå inte är kapabel att se ett lasersvärd vändas mot sig av en relativ amatör i sammanhanget innan han stryker med i ett våldsamt antiklimax.

Inte heller gillar jag de våldsamt ologiska luckorna som att The First Order har massor med skepp och oändligt med soppa, men ändå tycker det verkar rimligt att flyga efter Rebellernas återstående rest i ett dygn, vilket ger dem chansen att göra saker. Varför inte bara hyperrymds-hoppa så de möter rebellskeppet från alla riktningar eller skicka iväg alla skvadroner de har? Och varför låter Vice Admiral Amilyn Holdo bli att tala om för Poe att det finns en plan, och hellre låter honom göra myteri och riskera att allt går om intet? Och om Lukes plan i slutet är att ge alla tid att fly, varför inte informera dem om detta istället för att flumma runt innan han bjuder på en häftig show. Hade inte Poe fattat galoppen hade alltså rebellerna dött i Helms klyf... f'låt, planeten Crait för att Luke skulle få vara lite mystisk.

Denna typ av argument brukar bemötas med att hänvisa till någon annan scen i fantasy/scifi-världen som varit ologisk, ungefär som att två fel gör ett rätt - alternativt genom att säga att det innehåller drakar/rymdskepp/monster och därför per automatik är ologiskt. Ungefär som att den som gör fantasy och scifi är befriade från att försöka sälja in en trovärdig värld och kan slänga ihop vad som helst.

Vidare tycker jag inte klippningen fungerade alls. Precis som den där menlösa scenen i Rogue One där en märklig varelse ska bryta ner Bodhi Rook i jakt på information, utan att något händer utifrån detta och han själv förblir opåverkad. The Last Jedi har för mycket av detta.

Detta skymmer för mig mycket av de riktigt bra scener som faktiskt finns. Jag älskar samspelet mellan Rey och Luke, jag gillar Rey överhuvudtaget faktiskt. Jag tycker Kylo Ren är en kanonskurk underbart gestaltad av Adam Driver, jag gillade hela slutstriden (minus de snälla lotsarna till kristallrävar), jag gillade Finns äventyr (även om personkemin med Rose Tico var sisådär) och så vidare.

Jag ser mig som stort fan av Star Wars och spelar både Star Wars Armada och Star Wars Destiny, följer Rebels slaviskt, läser de nya serietidningarna och plöjer böckerna - och spelar Star Wars Battlefront II varenda kväll samt kikar filmerna om och om igen. Men nä, det är för mycket som inte funkar för mig. Mycket är väldigt bra, men för mycket är väldigt dåligt och alldeles för mycket känns ogenomtänkt eller inte Star Wars överhuvudtaget.

Och jag hatar att använda det som ett skällsord, men detta känns mer som en Marvel-rulle än Star Wars för min egen del. Jag hoppas verkligen J.J. kan göra något riktigt bra av del nio, för det här tyckte jag var ytterst medelmåttigt.

Phasma blev rysligt populär efter den första filmen trots att hon snöpligt dog. Efter en välskriven bok, är hon nu tillbaka igen - bara för att dö precis lika snöpligt och precis lika snabbt. Vad var ens poängen med att ta tillbaka henne?

Sony hade verkligen ingen vidare bra Playstation Experience i år. Spekulationerna har gjort gällande att de sparar krutet till E3 2018 efter det något lama tillställningen i somras. Med det sagt så levererade de ändå betydligt mer än Microsoft. I december har de i nyhetsväg lyckats få ut, om man ska hårdra det, ett premiärdatum till Sea of Thieves samt en handkontroll till detta. Och det är klart mindre än Sony levererat, odiskutabelt.

Nu tror jag visserligen på Phil Spencer när han säger att Microsoft just nu filar på fler spel, och de brukar traditionellt inte visa upp sina titlar lika tidigt som många andra. 2018 lär bli ett bra år att vara Xbox-ägare med Xbox One X ute och fina spel på gång. Vi får väl ändå förmoda att de har något helt nytt att visa, ett nytt Halo och såklart ett till Forza Horizon utöver kommande Ori and the Will of the Wisps, Crackdown 3 och nämnda Sea of Thieves.

Problemet är bara att hur man än vänder och vrider på saken så har Microsoft riktigt bra konkurrenter. Nintendo har sådan medvind att de knappt kan stå upprätt utan att blåsa omkull just nu och de kommer lassa på med spel 2018 i serier av sådan dignitet att ingen kan matcha det. De kan ledigt sälja 10-20 miljoner av sina största spelserier, och mer ändå mellan varven. Sony skäms inte heller för sig och står i startgroparna med God of War, Days Gone, Spider-Man och Detroit: Become Human - med Final Fantasy VII Remake, The Last of us Part II och Death Stranding som möjligen tänkbara spel samt givetvis ytterligare något ännu ej utannonserat.

Microsoft behöver spel och det börjar kännas som att det är hög tid att snegla på ett uppköp av en utvecklare. När första Xboxen släpptes var många oroliga över att Microsoft skulle köpa sönder spelvärlden, någon som knappast hänt där flera av de största värven är borta (tänker främst på Bungie och Lionhead). Och trots oron över Microsofts resurser, är det ett faktum att flera av de studios vi idag gillar hos Nintendo och Sony också är ett resultat av uppköp. Nintendo har exempelvis köpt på sig Monolith Soft och Retro Studios, medan Sony köpt Naughty Dog, Guerrilla, Sucker Punch och Bend.

Det är i slutändan så enkelt att Microsoft inte har resurserna idag att matcha konkurrenternas utbud. Och genom att låta oberoende utvecklare göra spelen, tappar de kontrollen över utvecklingen och uppföljarna. Att köpa på sig tidsexklusiviteter kommer inte räcka i längden. Det är naturligtvis så att Microsoft köpt utvecklare förr med horribelt resultat (något som tyvärr är alltför vanligt, minns EA och Pandemic, Sony och Psygnosis, Activision och Neversoft samt Microsoft och Lionhead), men idag har de en bättre plattform där de satsar lika delar på PC och konsol.

En exklusivitet för Microsofts del innebär i princip att ett av tre format försvinner (jag räknar PC, Playstation 4 och Xbox One). Nu är det givetvis ett avbräck eftersom Playstation 4 är rysligt framgångsrik, men tidigare försvann två av tre format försäljningsmässigt, även om pliktskyldiga PC-versioner ibland kom långt senare av Fable och Gears of War. Vill de ha igång utvecklingen och stå mer stadigt om något år är det hög tid att börja fundera på att vädra portmonnän.

Så vilka ska de köpa då? Jag kan komma på tre alternativ, varav alla är europeiska. Det ena är Sumo Digital. En brittisk studio som har en lång historia av att erbjuda titlarna Microsoft saknar. De skulle med lätthet kunna leverera bra spel med Banjo-Kazooie, gokart-spel med allehanda maskotar och väcka liv i Project Gotham Racing. Dessutom gör de redan Crackdown 3 för Microsofts räkning och har alltså ett stort Xbox-team. Jag tror de vore som klippt och skurna för uppgiften.

Det andra är Crytek. En studio som inte är direkt intimt förknippad med kvalitet utanför Crysis-serien. De har krympt våldsamt senaste åren, men har fortfarande ett par studios kvar. De har enormt skickliga grafiker och med Microsofts plånbok skulle de kunna leverera en bra grafikmotor i och med Cryengine, precis som Guerrillas suveräna Decima används av fler Playstation-utvecklare som gör exklusiva spel. Med bättre ledning tror jag Crytek är företaget som kunde ingjuta nytt liv i Perfect Dark och Battletoads, och ett exklusivt Crysis vore trots allt tungt om de vill visa vad hårdvaran går för.

Till sist är det Playground Games. En relativt okänd brittisk studio som hittills bara gjort Forza Horizon, men som just nu bygger ut kraftigt och gör ett rollspel som spekuleras vara knutet till Microsoft. De består enligt Wikipedia idag av två team på 200 personer vardera, vilket är en bjässe i trakterna av Naughty Dog. Eftersom de fortfarande är relativt okända och såvitt vi vet bara har jobbat med Xbox, verkar det vara en rimlig kandidat.

En snabb bubblare kunde vara japanska Mistwalker. Xbox har inte direkt rosat Japan någon gång, men varken Xbox eller Xbox 360 var så rysligt impopulär som Xbox One i landet. Den marknaden tror jag är stendöd för Microsofts del, men det finns fortfarande en publik för japanska spel utanför Japan, och det är inte direkt sådär chockerande många exklusiva japanska titlar som finns att välja på till Xbox One. Att ha åtminstone några sådana exklusiviteter skulle verkligen inte skada Microsofts spelutbud.

Så, kommer det här hända? Utöver Playground Games-alternativet så är det ytterst tveksamt. Att äga stora utvecklare är en stor risk, går ett spel dåligt får man själv ta smällen. Även giganter får som bekant ibland läggas ner, vilket görs för att de kostar mer än de smakar, och det ger inte någon kalas-PR heller direkt. Men vill Microsoft på allvar utmana knivskarpa Nintendo och Sony på området spel, är jag osäker på om det finns så värst många alternativ. Den metod som just nu används har inte direkt skämt bort spelvärlden med kvantitet och variation.

Playground Games består av utvecklare från bland annat Codemasters, Bizarre Creations, Criterion, Ubisoft Reflections, Slightly Mad Studios och Sony Liverpool. De har hittills bara Forza Horizon-serien på meritlistan, men gör just nu ett rollspel som tycks kräva enorma resurser. För vilkas räkning vet vi dock inte ännu.

Jag fullkomligen älskade Vice Principals redan från start. Det var kompromisslöst, svart och kändes aldrig tillrättalagt för att maximera tittarsiffror. Definitivt inte något för alla men definitivt något för mig. Hur som helst har jag nu betat av säsong två efter att nästan ha fått ransonera tittandet för att få det att räcka länge.

Endast nio avsnitt fanns att se fram emot och får vi tro skaparna är det över nu. Det är såklart omöjligt att få den första kärleken en gång till, men jag drar på smilgroparna rejält redan från första stund då Danny McBrides fruktansvärt osympatiske vicerektor dammar loss. Som vanligt drabbas exfruns genomsympatiske man Ray Liptrapp hårt av framfarten och ingen går säker för groteska övertramp och förolämpningar.

Bäst gillar jag fortfarande Walton Goggins bombastiske karaktär Lee Russel som förmodligen är det mest fasansfulla som gått i ett par skor sedan George Costanza gjorde gjorde livet outhärdligt för folk i Seinfeld. Här finns även ett gäng nya bekantskaper som jag inte tänkte sabba nöjet genom att berätta mer om, men för att summera - se för sjutton gubbar Vice Principals säsong två. Och ettan med om du inte redan gjort det. Det blir inte mycket elakare och roligare än så.

En komediserie helt befriad från skrattpauser och uppenbara repliker.

Spelvärlden brukar av naturliga skäl vara tidigt ute med teknik. Det är liksom en teknikorienterad bransch med (ofta) teknikorienterade användare. Följdaktligen är det en självklarhet att vi handlar spel online, kollar Netflix, hyr film, använder virtual reality och lyssnar på musik via våra konsoler - bland mycket annat. Därför har det mer och mer gått åt samma håll som det gjorde med Spotify och Netflix för musik och film, det vill säga att det kommer prenumerationstjänster som låter oss ladda ner spel i drivor och avnjuta.

Jag tänker på bland annat EA Access, Playstation Now, Xbox Game Pass och liknande. Betala en summa och spela så mycket du vill. Även bland TV-bolagen fungerar det på liknande sätt där du skaffar abonnemang och får ett tjugotal kanaler, eller väljer vilka du vill ha för en klumpsumma.

Ett område där i princip inget hänt, är dock nyhetsrapporteringen. Fler och fler sidor smyger in med betallösningar som gör det omöjligt att läsa något alls, alternativt att man får några smakprov innan man kastas ut. I princip vartenda mediehus har sedan egna varianter och vill jag läsa Östersundsposten och Dagens nyheter är det bara att slanta upp 200 spänn per månad.

Dubbla kostnaden mot för vad det kostar att konstant gå omkring med Spotifys magnifika bibliotek av musik där det konstant släpps nytt. Jag får för dessa 200 inte läsa Svenska dagbladet dock, och absolut inte bläddra i Göteborgsposten. Att det skulle ingå någon engelsk läsning som exempelvis New York Times är bara skrattretande att tro.

Här finns det en hel del att göra. Jag hör nämligen till dem som gladeligen betalar för mina nyheter, men inte med det system som råder idag. 300-400 spänn per månad skulle jag behöva slanta upp för att få läsa lokala nyheter, rikstäckande svenskt och något internationellt - och fortfarande inte vara heltäckande. Det är tyvärr inte rimligt. Men 150 spänn per månad för att fritt få läsa artiklar, är däremot något jag vore intresserad av. Helt enkelt något Netflix-liknande för nyheter.

För den som vill läsa tidningar finns redan appar som Ztory, men bland nyhetsmedia tycks intresset noll.