Fint folk kommer alltid för sent. Xbox 360 släpptes i november 2005, bara tre och ett halvt år efter att den första Xbox släppts i Europa. Året innan hade Halo 2 lanserats till just Xbox och visat prov på vilken, med den tidens mått mätt, makalöst kraftfull konsol det var innan den alltså kort efter pensionerades.

När Xbox 360 släpptes var den då ganska nya serien Call of Duty ett av dragplåstren och överskuggade totalt Perfect Dark Zero som var tänkt att vara en nystart för den serien och början på något stort. Fansen väntade febrilt på livstecken från Master Chief till den nya konsolen, men först på E3 2006 blev de bönhörda då den första teasertrailern visades och spelet utannonserades. Det skulle dock dröja innan spelet släpptes och istället var det samma år dags för Gears of War att göra premiär och vara dragplåster under hösten.

Fint folk kommer alltid för sent, som sagt. Därför blev det först den 26 september 2007 som Halo 3 lanserades i Europa, nästan två år efter att konsolen lanserats. Men det var värt varenda sekund av väntan, Halo 3 är ett spel många rankar som absolut bäst i serien (för mig får det dock räcka med en andraplats, efter Halo: Reach). Idag är det på dagen tio år sedan. Och just nu kliar det i fingrarna rejält. Ikväll tänker jag nämligen damma av Master Chief Collection och fira detta genom att återigen lotsa gamle Master Chief och Cortana genom horder av Covenanter, sänka stygga Brutes, ha episka strider mot Scarabs, lattja med Warthogs och bara njuta av Martin O'Donnells förstklassiga musik.

Halo 3 är ett stycke spelhistoria som satte standard för multiplayer online och det är även spelet som satte punkt för Bungies berättelse om Master Chief Petty Officer of the Navy John-117. Efter det kom som bekant den något underskattade pärlan Halo 3: ODST och därefter Halo: Reach, men Master Chief och Cortana återsåg vi inte förrän 343 Industries väckte dem till liv i Halo 4, varpå serien tog en ny inriktning.

Halo 3-trailern "Starry Night"

Ett av tidernas bästa spel, enligt min ringa mening.

Det var fotbollsfest igår. Cincinnati Bengals tog sig an Green Bay Packers. Med tanke på att förstnämnda lag är närmast motsvarigheten till att ställa upp en folkabuss och hoppas på att ro hem ett F1-race, hade Packers sannolikt underskattat motståndet som efter två rundor inte lyckats göra en enda touchdown.

Det i sin tur ledde till stor dramatik av det slag amerikansk fotboll ofta bjuder på. Ett spel där det väldigt snabbt och väldigt ofta sker stora omkastningar i resultattabellen sedan betydande justeringar gjorts i strategin. Satt och gallskrek i soffan och var sannolikt nära att få störningsjouren på halsen. Det stora underläget Packers försatt sig i började ätas upp och i slutsekunderna blev resultatet lika, varpå övertid krävdes. Även det blev en nagelbitare och till slut kunde Packers elegant sparka hem segern genom ett enkelt, spikrakt och stenhårt field goal.

Helt svettig och eurforisk fick jag en härlig natts sömn (även om valpen gjorde sitt bästa för att sabba) och en bra söndag var till ända. Det får mig att tänka på förra helgen då jag besökte min far som gillar ett annat slags fotboll, nämligen soccer. Han bjöd på mycket trevlig crème brûlée, men tyvärr inte lika trevlig underhållning. Istället visades Tottenham Hotspur FC mot Swansea City FC. 90 minuter ofattbar tristess med 0-0 som resultat i en tabell utan playoffs där det för de absolut flesta lag halvvägs in i säsongen är helt ointressant hur det går i slutändan eftersom topparna tidigt utkristalliseras.

Jag vet att jag sagt det förut, men det finns få sporter som erbjuder större tristess än detta. Det är ju liksom inbyggt i denna variant på fotboll att det måste vara lågintensivt. Spelarna (alla med trendriktiga frisyrer, detta är oerhört viktigt i denna sport!) är mer atletiska än det mesta annat i sportväg, men de ska spela 90 minuter. Ska kroppen palla måste de vara lågintensiva. Springs det med full intensitet så kommer spelarna orka fem minuter av dessa.

I exempelvis hockey, handboll, football och liknande finns fria byten och upplägget med avblåsningar som faktiskt stannar matchklockan gör att det inte är någon mening att försöka maska fram tid. Resultatet är en helt annan intensitet där det hela tiden spelas på max den tid man är på plan, sedan in med friskt blod som kan prestera på topp. Då har jag inte ens nämnt de klassiska käpphästarna som exempelvis filmning med scener man helt enkelt inte ser i andra sporter - möjligen undantaget wrestling om man nu vill räkna det som sport - eller godtyckliga domslut utan möjlighet att överklaga. Visst har myrsteg tagits i rätt riktning, men det är fortfarande regel mer än undantag att det även i världsmästerskapet utdöms hittepå-straffar, att grova regelbrott förbises och att myglande lönar sig.

Sedan kan man såklart tycka att sport ska vara segt, att fuskande bör kunna löna sig och det är kul med en slumpgenerator i form av godtyckliga domslut. Smaken är ju som baken, men inte ens ÖFK-framgångarna i Östersund eller att att våra kollegor delade ut en tia till FIFA 18 gör mig ens det minsta sugen på att genomlida soccer i någon form. Jag fattar premissen med den basala enkelheten, men det erbjuder även basket och är även det betydligt mer underhållande att se på.

Fotboll har aldrig summerats bättre än i NBC Sports-reklamen för Premiere League.

Vi gillar bilar både jag och Petter, det gör vi. Men där stannar också likheterna i det ämnet. Där han gillar japanskt, föredrar jag tyskt. Där han prioriterar körglädje, vill jag ha komfort. Där Pedro föredrar bensin, kör jag hellre diesel. Där han gillar sportbilar, vill jag ha rymlig SUV. Där han föredrar simulatorer, spelar jag hellre Mario Kart eller Outrun. Där bil för Petter är passion, är det för mig något praktiskt.

Detta kan inte illustreras mycket tydligare än i den mastodontartikel på temat realism och Forza Motorsport samt Gran Turismo han publicerade i fredags. En vansinnigt köttig historia som bär tydliga drag av just passion, men även en generös dos expertis. Vare sig du är en person med bensinen i blodet eller någon som helst bara kör sönder åkrar och hoppar utför raviner i Forza Horizon eller vägrar köra bilspel som inte innehåller blåa skal - så är detta något du bör läsa.

Du kommer lära dig något på kuppen och att få doppa tårna i någon annans passion är bland det absolut roligaste man kan göra. Snyggt jobbat Petter!

Det närmsta jag kommit en bilsimulator.

• Punisher på Netflix - Jag tror detta kommer bli helt vansinnigt bra. Men även kortvarigt. När Disney nu startar egen streamtjänst får jag förmoda att Netflix inte är lika pepp på att marknadsföra Marvel åt dem eftersom allt lär hamna där förr eller senare.

• Nya Tomb Raider-trailern - Vi hade en vild diskussion på Skype igår i redaktionen om nya Tomb Raider-trailern. Filmen alltså. Några gillar, några gillar inte. Jag hör till sistnämnda och tycker det ser alldeles för bedrövligt risigt ut. Gillar verkligen Vikander, men.... näh!

• HTC U11 - Det fick bli en HTC U11 när jag nyligen bytte mobil. Och efter två veckors användande är jag direkt kriminellt nöjd. Kameran är alldeles ohyggligt bra (den har prisats ohyggligt i recension, och är värt vartenda superlativ) och ljudet likaså. Batteriet räcker längre än förväntat, skärmen är skitbra, designen är snygg och den tryckkänsliga ramen fiffig. Rekommenderas till dig i mobilköpartankar. Sambon blev så inspirerad av hon handlade en egen.

• Octopath Traveler-demot till Switch - Starta omedelbums din Switch och ladda hem Octopath Traveler-demot. Jag blev tipsad av gamle Gamereactor-medarbetaren Mikael Sundberg och kan bara slå fast att Sunken hade rätt (händer inte ofta!), det här kommer blir så fruktansvärt bra.

• Fotbollssäsongen är underbar - Patriots är väl favoriter som vanligt, men Brady börjar bli gammal, tror det här blir hans sista säsong. Atlanta Falcons och Carolina Panthers är istället lagen vi ska hålla utkik efter, även Pittsburgh Steelers kan bli rysligt farliga. Njuter varje sekund av denna överlägsna TV-sport och har schemalagt livet för att kunna klämma in så många matcher som möjligt under veckorna.

• Star Wars Destiny - Varit sugen på kortspelet Star Wars Destiny? Sedan en vecka finns ett start-kit för två spelare som fungerar som klockren inkörsport. Gillar du Star Wars och kortspel tycker jag helt klart att du ska kolla in. Vi är många som spelar och det är frekventa turneringar runt om i Sverige samt ett väldigt roligt community.

• Spel jag inte ser fram emot - Säg Death Stranding, Super Lucky's Tale eller Assassins Creed Origins och jag kommer visa dig ett mycket ointresserat ansikte. Tyvärr, jag har verkligen ingen hype alls för dessa storspel.

Ladda hem Octopath Traveler-demot till Switch. Det är du värd.

Antar att man kan sortera in detta under kategorin "aldrig nöjd" men jag börjar känna mig dödligt leds på konceptet med att inkludera loot och boosters i alla spel numera. I grund och botten är det en annan variant på att behöva betala för expansioner, vilket är en horribel metod som gör att man ofta inte kan spela med sina vänner eller får svårare att hitta folk att spela med, men som fått eget liv och idag används från actionspel till racing och strategi.

Idag är de flesta nog ganska medvetna om att det inte är rimligt att betala 500 kronor för ett spel och tro att man för det ska få öppna servrar i all oändlighet, som dessutom ska vara kraftfulla, plus utvecklarsupport som ser till att göra ett spel bättre och bättre. Skillnaden mot förr är enorm, ett spel kunde vara några kilobyte medan de idag ledigt klockar in 100 gigabyte i de värsta fallen. Felpotentialen ökar med varje ny etta/nolla som läggs till i koden.

Då fanns heller inte onlinestöd, eller miljontals spelare som via sociala medier beklagade sig om buggar de hittat och som måste fixas.Kort sagt, mer pengar än startkostnaden måste in, och just nu är det sälja boosters som regerar. Boosters som sedan ger små eller stora fördelar i spelet och kosmetika. Ett slags dolt 'pay to win'-system i väldigt många fall.

Jag önskar helt enkelt att det satsades hårdare på säsongspass. Låt det kosta vad som behövs, och sedan kan jag få slippa öppna boosters och bara få ett komplett spel direkt med allt jag behöver och lite till. Jag är mer än tacksam över att de flesta tycks ha fattat att allt spelbart DLC bör vara tillgängligt för alla, men den rådande lösningen just nu känns småaktigt girig, monotont tråkig och faktiskt även en smula barnslig.

Köpa, öppna, köpa, öppna och köpa... låt mig slippa detta.