Medan chefredaktör Petter Hegevall lirade Bungie-spel och snackade om dem (ja, jag har känt honom sedan strax efter att Berlinmuren revs) redan innan jag ens rört något av deras titlar, var min första kontakt med dem Halo: Combat Evolved, ett spel jag intialt var totalt ointresserad av (läs mer här den som vill). Då hade de köpts upp av Microsoft, och redan när Halo 2 skulle släppas, började det snackas om hur Microsoft saboterade för Bungie.

Bråken tycktes lugna ner sig tills Halo 3 lanserats, då det bekräftades att Bungie skulle köpa loss sig och bli fristående. Efter att de lanserat Halo: Reach var det dags att dra, och det tog inte lång tid innan de bekräftade ett intimt samarbete med Activision Blizzard som sedermera visade sig vara Destiny. Ett mycket bra spel, men inte utan brister (och det blev även ett storbråk med kompositören Marty O'Donnell som resulterade i stämningar och hårda ord i media), men när Destiny 2 kom år 2017 skulle allt fixas.

Men... så blev det inte, utan bara dryga året efter att det släppts började det på nytt knaka i fogarna och det fanns gott om rykten om hur besvärliga Activision Blizzard var för Bungies del. Det slutade ganska kort därpå med en skilsmässa då Activision Blizzard helt drog sig ur och Bungie köpte tillbaka alla rättigheter.

År 2022 var det Sonys tur att ingå ett djupare samarbete med Bungie efter ett uppköp. Sedan dess har de förvisso inte släppt något helt nytt spel, men väl utannonserat Marathon och medverkat till nedläggningen av The Last of Us Multiplayer. Trots det kommer nu rapporter som avslöjar att Bungie missat sina intäktsmål med 45%, en rejält anmärkningsvärd siffra som angränsar till det direkt oseriösa. Och trots direkta löften från Bungies ledning om att det inte skulle bli några uppsägningar efter Sony-uppköpet får nu 100 personer kicken på tveksamt vis - däribland Michael Salvatori som gjorde Halo-musiken (inklusive ledtemat) med Marty O'Donnell.

Och nu snackas det både på sociala medier och spelforum om hur Sony är en dålig ägare till Bungie. Bara det att samtliga källor jag sett med något slags insyn pekar tydligt mot att det är Bungies ledning som är problemet - inte Sonys.

Efter att Bungie haft strul med sina spel och sin verksamhet innan de köptes av Microsoft, strul medan de var en Microsoft-ägd studio, strul under tiden de samarbetade med Activision Blizzard och nu strul hos Sony - börjar jag undra om det verkligen går att skylla på andra så mycket längre. Vad har Bungies ledning för ansvar för dessa uppkomna situationer? Är det månne dags att titta sig i spegeln och ta sig i kragen?

Kanske är det i Bungies ledning det borde sparkas en del folk istället för att uppnå den förnyelse Jason Schreier påstår är målet?

..."men du spelar ju alltid själv", var det en polare som utbrast när vi skulle planera en spel-date någon dag framöver. Min omedelbara reaktion var att fråga om han tappat förståndet och halvt avfärda honom som jubelidiot. 

Mina bästa spelminnen hör alla till multiplayer och ända sedan Phantasy Star Online släpptes till Dreamcast har jag i princip bott online. Multiplayer av olika slag är det roligaste jag vet och som jag skrivit här i bloggen otaliga gånger prioriterar jag det framför singleplayer alla dagar i veckan. Jag skulle rent av gå så lång som att säga att singleplayer är något jag väldigt sällan lirar privat. Så vad menade min tappade kamrat? Han svarade något i stil med:

"Jamen du lirar ju alltid spel som Hi-Fi Rush, Octopath Traveller II, Hogwarts Legacy, Star Wars Jedi: Survivor, Starfield, Sonic Generations och nu Super Mario Bros Wonder..."

Jag var tvungen att tänka efter en stund, och... polaren har rätt. 2023 har av oklar anledning blivit året då jag lirat själv. Största tidsslukarna har varit Hogwarts Legacy och Starfield som jag gott och väl investerat över 100 timmar i vardera, men flera av de andra spelen kommer chockerande nära. Då har jag ändå dessutom Alan Wake 2 och Robocop: Rogue City kvar, vilka jag solklart tänker spela, liksom Persona 5 Tactica, kampanjen i Call of Duty: Modern Warfare III samt Avatar: Frontiers of Pandora (där jag dock hoppas på att kunna lura med mig tanten).

Visserligen har det varit ett förbaskat fint singleplayer-år sett till min egen spelsmak, men jag undrar om inte den stora skillnaden är att Halo Infinite liksom dog ut för mig utan att ersättas av något annat. Just Halo är ju annars den serie som år efter år förblivit min mest spelade. Nu har dock Season 5: Reckoning startat och suget efter att få återvända till ringvärlden är tillbaka, men även om året säkerligen avslutas med massor av multiplayer, så förändrar det inte att jag just haft mitt första singleplayer-år (med mer single- än multiplayer) sedan Nintendo 64 var den hetaste konsolen på marknaden. Och polaren hade som sagt rätt, och fick mig att reflektera över något jag inte ens hade tänkt på.

Hur ser din generella fördelning mellan single- och multiplayer ut?

Började skriva på en ny blogg om en het diskussion om Halloween efter att ha lyssnat till outhärdligt gnäll. Högtiden firas som bekant nu på tisdag, men eftersom det inte är en helgdag har många passat på under den gångna helgen istället. Sedan många år är högtiden en självklarhet även i Sverige med tiggande små varulvar och häxor som ställer ultimatumet "bus eller godis", skräcktema i stadskärnorna, massor av fester, välfyllda butiker och liknande.

Det här gillar jag, har alltid varit vän av skräckfilm och just Halloween känns ju som en betydligt roligare och mindre tradtionsbunden helg som dessutom känns ganska nördanstruken - på ett bra sätt. Och allt som ger oss en anledning att vara glada i höstrusket och det annalkande mörkret är ju bra. Men... så är det sannerligen inte för alla. Där Grinchen är ganska ensam om att vilja sabba julen, så fullkomligen dräller det av Halloween-Grinchar i Sverige. Helt vanliga människor, som av någon anledning ser rött (istället för pumpaorange) varje gång det vankas Halloween.

I huvudsak tycks det vara tre argument som återkommer, om än i lite olika variationer, och jag tänkte ta tillfället i akt att såga dem alla - när jag fick en släng av déjà vu. Har jag inte skrivit om detta för ohemult länge sedan? Jodå, det har jag faktiskt, visar det sig efter en sökning, och när jag läser vad jag tänkt skriva så är det ganska precis samma sak som jag tyckte för tio år sedan.

Därför stjäl jag nu mina argument igen, för att även år 2023 smula sönder alla skitargument mot grinpellar som upprörs över att folk hittar på något kul och umgås utanför mobilskärmarna samt skapar kreativa rätter, gör roliga maskeradkostymer, karvar tjusiga pumpor och bara trivs.

• Det är ju amerikanskt - Ja... och nej. De som enligt min uppfattning oftast framför argumentet är smart folk, kanske med hjärtat lite till vänster och ett starkt drag av humanism. Samma människor som jag vet alltid drar en lans mot orättvisor av alla de slag. Men att något kommer från USA är bara inte acceptabelt.

Att sedan praktiskt varenda svensk tradition faktiskt har sitt ursprung i något annat land bortser man gärna ifrån, men nya traditioner ska vi alltså inte ha - tycks man konservativt resonera - och absolut inte från USA. Det ligger något nästan främlingsfientligt över den argumentationen som jag tycker går stick i stäv med hur jag annars uppfattar de som kör detta argument, och jag tycker det är fullständigt uppåt väggarna.

Dessutom... så är det så att Halloween inte är amerikanskt från början, utan konceptet kommer från de brittiska öarna. Ett land folk som hatar Halloween brukar ha betydligt lättare för. Så kanske känns det bättre nu om de får höra detta?

• Alltför kommersiellt - Halloween är definitivt kommersiellt. Precis som kräftskivan, påsken, mors dag och mångas favorit - julafton. Att affärer försöker tjäna en slant på helgdagar får vi nog acceptera och räkna med, och det är definitivt inte unikt för Halloween. Gör din egen dräkt, köp en pumpa (skär sedan ut en Jack-o'-lantern och sätt i ett Ikea-värmeljus), baka något gott fika med skräcktema, Netflixa en klassisk skräckfilm och bjud över kompisarna så har du ett nästan gratis Halloween-party som känns både mer genuint och roligt än de flesta andra högtider på året.

Vill du köra kommersialism-argumentet så får du välja mellan att vara konsekvent eller en hycklare. Antingen kritiserar du konsekvent alla högtider eftersom alla är kommersiella - eller så kör du hycklarvarianten och ger dig specifikt på Halloween.

• Det är dumt - Många kan inte förklara varför de ogillar Halloween, när jag frågar varför de skakar på huvudet åt fenomenet. Det är bara... dumt. Dumt och dåligt. Och det är helt okej att tycka så. Men att vara emot något som gör andra människor glada, känns bara själviskt.

Hösten är en mörk tid, och att få klä ut sig, imponeras av andras påhittiga dräkter, gå på skräckbio, tända en massa ljus och ha roligt - gör världen till en lite bättre plats att leva i. Visst kan man hävda att man kan göra allt detta ändå, men med samma argument kan man slopa varenda högtid. Jag menar, jag kan ge dig presenter iförd röd luva och fejkskägg fast du inte fyller år - men jag kommer förmodligen inte göra det. Samma sak gäller med Halloween - folk kan ha skräckfilmskvällar och klä ut sig till mumier, slampiga vampyrer och monster alla dagar i veckan - men de kommer inte göra det.

Låt folk ha roligt, glada människor gagnar dig som bara vill vara hemsk, gubbsur och ogin.

Ni har väl förresten inte missat vårt Halloween-besök i spelvärlden?

För dryga månaden sedan slog jag som bekant fast att mitt mest efterlängtade spel just nu är Like a Dragon: Infinite Wealth. Jag vill väg egentligen bara säga att detta definitivt inte har ändrats av den senaste trailern för spelet, som vi skrev om idag. Tvärtom.

I ett sinnessjukt genomarbetat minispel går det alltså att lajva Animal Crossing på en solig ö, komplett med ganska precis allt serien är känd för. Komplettera detta med en sådan ljuvlig detalj som att Ichiban Kasuga tar sig till ön genom att rida på en delfin, och du anar kanske att det är peak japansk Sega-humor vi har att göra med här. 

Seriöst, kolla in denna video...

Jag klämde över 100 timmar Yakuza: Like a Dragon, och jag tippar helt seriösty på minst lika mycket i Like a Dragon: Infinite Wealth.

Jag spelade igenom Alan Wake när det släpptes för drygt 13 år sedan efter en lång och krånglig utveckling där spelet gjordes om från originalvisionen. Det var ett habilt skräckspel med lite småbökig spelkontroll, banala pussel och framför allt tjatiga strider. Den stora behållningen var istället presentationen och storyn som lyfte paketet.

Men... något mästerverk var det inte och min gamle kollega Jonas Elfving gav det en sjua när det begav sig, och det är vad jag själv hade satt med. Sedan spelet var avklarat återvände jag bara för att recensera de båda expansionerna, men jag kände aldrig suget själv efter att få lira vidare. Så bra var det helt enkelt inte.

Därför har det känts lite märkligt att se spelet vara så hyllat under lång, lång tid. Fansen har tjatat konstant efter en uppföljare och minsta rykte eller potentiell information om ett Alan Wake 2 har dragit stora mängder läsare. Själv har jag också känt suget smyga sig på, utan att egentligen riktigt förstå varför (utöver det uppenbara; att Remedy gör unika och bra titlar).

Det är väldigt få spel som fått betyget sju som jag känt att jag verkligen skulle vilja ha mer av, och Alan Wake är inte ett av dem. Jag har inget sug av att gå runt med en orimligt svag ficklampa igen, jag förstår verkligen inte idén att inkludera en ny huvudperson och jag tycker inte striderna har sett så märkvärdiga ut - men jag hoppas och tror att jag har fel i slutändan.

Vad tyckte du själv om Alan Wake och vad tror du är orsaken till att det retroaktivt hyllats och hypats så unisont trots att betygen inte var de allra bästa?

Idag klockan 15:00 publicerar vi vår recension av Alan Wake 2, och det ska ni såklart inte missa.