Vill till att börja med be om ursäkt för lite inaktivitet av mig i bloggen senaste tiden. Vi har haft ett dödsfall i familjen och det har helt enkelt tagit för mycket energi och fantasi från min sida. Men nu tänkte jag försöka komma igång på allvar igen och gör det genom att undra hur det är fatt med Platinum Games. En studio jag länge betraktat som en av mina absoluta favoriter efter spel som Bayonetta, Mad World, Metal Gear Rising: Revengeance och framför allt Vanquish.

Ni som läser min blogg vet såklart att jag verkligen älskar japansk tredjepersonsaction och betraktar Ninja Gaiden som ett av de absolut bästa spel som någonsin gjorts. Därmed är de ju som klippt och skuren för mig eftersom det är i princip det enda de gör. Eftersom studion grundades av en trave erkända genier från Capcom - Shinji Mikami (Resident Evil-skaparen), Atsushi Inaba (Viewtiful Joe) och Hideki Kamiya (Devil May Cry) - så har spelet hållit en genomgående hög kvalitet utan att vara sådär överdrivet mastiga som storspel kan vara.

Det är liksom svulstigt singleplayer i lagom långa äventyr med skyhögt omspelningsvärde. Inte en massa lullull runtomkring med spellägen ingen använder. Möjligen har titlarna även varit något opolerade, men det har för min egen del snarast varit en del av charmen. När jag spelar ett spel som The Wonderful 101 så gör det inte så mycket med opolerade grejer som inte rör spelbarheten eftersom det är allt i en sådan titel. Och på just den biten har Platinum Games alltid levererat.

Men det vore lögn och förbannad dikt att påstå att det varit speciellt kul att kalla sig Platinum Games-fan senaste tiden. Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan var direkt undermåligt och saknade egentligen alla former av underhållningsvärde. Legend of Korra var också ytterst tvivelaktigt och Star Fox Zero blev långt ifrån den efterlängtade återkomsten för serien som vi nog alla hoppats på.

Runt hörnet väntar Nier: Automata som Kim "Sveket" Orremark spelar just nu och han verkar måttligt nöjd och talar mest i grymtningar medan det äventyrar i det. Scalebound skulle också ha kommit i år, men det såg i ärlighetens namn verkligen inte heller bra ut och något i utvecklingen tycktes ha gått så fel att Microsoft drog sig ut som utgivare.

Utöver det är det ganska tomt. Vi förmodar att fler spel kommer att utannonseras inom kort och sannolikt blir det fler licensspel. Men att utvecklaren just nu har det tungt råder det ingen tvekan om. De skulle verkligen behöva backa bandet och hitta tillbaka till kärnan igen. Mindre actionspel med underbart bra gameplay. Visst, de sålde sannolikt inte så bra, men kostade troligtvis heller inte så mycket att utveckla.

Att som nu släppa spel som solkar ner varumärket gör att de säljer ut det enda de har. Platinum Games spel är inte snyggast eller bäst och de har definitivt inte mest innehåll - men de har gameplay. Blir de en skräputvecklare som gör licensdravel på löpande band, kommer ingen våga köpa deras egna titlar heller och då finns seriös risk för nedläggning.

Studion som gav oss unika tokhöjdare som Vanquish tycks ha tappat fokus. Nu är det upp till bevis, för det är väl ändå bara en formsvacka va?

Har egentligen aldrig varit något större fan av Gordon Ramsey på TV, det duger som underhållning för stunden och har haft karaktären av något jag möjligen kan se om jag råkat zappa över. Främst eftersom han så ofta står och gastar åt folk som inte kan bedriva restaurang när hans egna ofta gått i konkurs.

Men bra mat serveras på hans inrättningar åtminstone, har på kort tid besökt två av hans restauranger, både i Las Vegas och los Angeles, och gillar knivskarpt det som serverats. Hur mycket han själv tyckt till och bidragit med av det som hamnar på tallriken kan man förmodligen diskuteras dock, jag gissar på snubblande nära 0%.

Däremot har jag just kommit på en grej med Ramsey som jag inte annat än kan älska. På Twitter recenserar han nämligen folks matlagning, och det är ofta hysteriskt roligt. Folk bombarderar honommed sina stoltheter, där det mesta sågas skoningslöst med enstaka undantag, och rätter anklagas för att vara allt från hundfoder till brända bordsdukar. Se till att följa och gör vardagen lite roligare.

Något så makalöst trist som kycklingbröst avrättas brutalt av Gordon Ramsey.

Om du läst min blogg vet du såklart att Halo hör till mina absoluta favoritserier, och att det även inkluderar Halo Wars som jag spelade i hundratals timmar när det släpptes. Tack vare att Halo Wars hette just Halo (det går inte att komma ifrån att det hjälper) fick det snabbt en stor fanskara och det var lätt att hitta folk att spela med. En genre som dittills var mer eller mindre förbehållen PC hade därmed fått fotfäste även till konsol.

Ett tag i alla fall, för utvecklaren lades ner och spelserien hamnade i malpåse, tills det nyligen tydligen blev aktuellt att återuppliva den igen med hjälp av Creative Assembly. Trots spel som Total War: Warhammer, valdes att bygga vidare på originalet snarare än att haka på det konceptet och Halo Wars 2 är därför en helt naturlig fortsättning på ettan.

Jag har av olika anledningar inte hunnit spela lika mycket som Kim gjorde inför sin eminenta recension, men nog för att våga uttala mig om det. Och jag gillar, stenhårt. Allt som var bra med föregångaren finns bevarat men det har tillförts snillrika sätt som ytterligare bygger ut möjligheten att ilsnabbt domptera omkring sina trupper. Innan någon hinner säga "Jamen det går ändå snabbare på PC!!", så är det naturligtvis helt korrekt. Jag är i huvudsak PC-spelare själv sedan flera år tillbaka och kan skryta med hela två fullt dugliga riggar hemma, och Halo Wars 2 finns även till PC med Play Anywhere-stöd.

Men det handlar inte riktigt om det. Halo Wars 2 är främst gjort för handkontroll och i genren, till konsol saknas det motsvarigheter. Alla jag spelar mot och med till Xbox One använder samma kontrolldon som jag själv, och det blir med ens väldigt balanserat och rättvist. Matcherna blir stenhårda och det är lätt att hitta folk att spela med redan nu, trots att det inte ens är ute ännu.

Jag fullkomligen älskar kampanjen som är oerhört rättfram och lätt att följa. Där andra Halo-spel ofta kräver att man läst en eller ett par böcker åtminstone för att fullt ut förstå vad som händer (Reach, Wars och ODST undantaget), känns detta befriande mycket rymdsåpopera med en riktig överjävlig skurk. Lite som första mötet med Covenanterna i Halo: Combat Evolved eller som känslan när katastrofen uppdagas i Halo: Reach. Brutes står för huvudmotståndet och jag hoppas verkligen de får chansen att synas på nytt i den ordinarie Halo-serien snart då dessa bestar är precis så brutala som Halo-världen ibland behöver behöver.

Multiplayern känns också bra och jag uppskattar hur olika Banished (Covenant-raser) är kontra människorna, samt dessutom hur olika de är sinsemellan. Själv föredrar jag långsamme Forge som tar tid på sig, men får han bara den så vankas storstryk medelst enorma tanks. Ingen vidarekaraktär för den som spelarensam, men en underbar back-up när man spelar två eller tre i ett lag.

Pluspoäng också för hur Horde-liknande läget Firefight nu finns med även här. Det hoppas jag verkligen är något som byggs ut ytterligare då detta är precis hur kul som helst. Att med allt mer decimerade trupper stå emot allt svårare anfall är till slut en omöjlig ekvation - som dock alltid slutar med: "Bara en gång till!". Något som resulterat i sena nätter (eller tidiga mornar, beroende på hur man ser det...) för både mig och mina Gamereactor-kollegor.

Kort sagt älskar jag Halo Wars 2 som är precis allt jag hoppats på från en uppföljare. Det är precis såhär ett spel i genren ska se ut till konsol och detta är vad alla andra har att leva upp till om de ska försöka sig på något liknande. Och det hoppas jag att de gör. Halo Wars har bevisat att detta är en genre som fungerar hur bra som helst till konsol, och det dräller av serier som vore extremt lämpade för detta upplägg, inte minst blytunga Gears of War och Killzone.

Medan Halo Wars tynade bort på grund av omständigheterna omkring spelet, så hoppas och tror jag att tvåan istället kan bli spelet som innebär genombrottet. För om detta blir riktigt populärt kommer fler vilja utmana, det är isåfall inte frågan om det kommer fler spel, utan när.

Halo Wars 2 är förbaskat underhållande med suveränt multiplayer och ett härligt singleplayerläge (som för övrigt erbjuder de snyggaste mellansekvenser jag sett).

Det råder ingen brist på krigsrubrikerna just nu angående mjölks farlighet. Mjölk kan förkorta livet enligt DN, i Nyheter24 slås fast att Det kan vara livsfarligt och statliga SVT hakar också på med Mjölk kopplas till ökad dödlighet. Kort sagt, drick inte mjölk, du dör. Budskapet är glasklart.

Den här typen av rapporter kommer mellan varven och kan handla om chips, någon grönsak, ett visst godis, en maträtt eller liknande, och jag tänker inte säga att varken dessa eller den här har fel. Tvärtom ligger det nog ofta något i dem. Problemet är bara hur de porträtteras i media. Svenskar kvinnor lever fjärde längst i Europa, männen lever längst i Europa (källa: SCB). Vi dricker också näst mest mjölk i världen, efter endast finnarna.

Att mjölk skulle ha en alltför våldsam inverkan på vår livslängd verkar alltså ganska osannolikt, såvida man inte vill hävda att svenska kvinnor och män skulle vara överlägset äldst i Europa (och sannolikt världen) utan mjölken. Med odds som dessa vågar jag definitivt ta risken.

Och påståendet att människan är enda djuret i världen som dricker en annan arts mjölk (vilket brukar framföras i diskussioner som dessa) känns hanterbart märkligt, vi är sannolikt även enda rasen som bär andra arter som kläder, troligen enda som odlar öron på andra arter för att rekonstruera oss själva och troligtvis enda rasen som äter torskrom som smörgåspålägg. Det är rätt mycket vi människor gör som vi är ensamma om, nämligen.

Jag älskar mjölk och har inga planer på att vara utan det, hot om för tidig död till trots.

För tre månader sedan bloggade jag om hur jag återigen trillat dit på ett samlarkortspel. Jag kan inte nog beskriva hur anti jag är detta koncept egentligen och tycker ett upplägg som Dominion eller Star Realms (bland otaliga andra exempel)fungerar minst lika bra - om inte bättre. Men även fast jag spelar Star Wars: The Living Card Game trillade jag dit.

Den stora skillnaden var att det denna gång var Star Wars som tema och det faktum att det ingår en tärning med varje booster, vilket faktiskt känns lite roligare. Dessutom uppskattas hur långt jag kommer utan att behöva ha en väldans massa specialkort. Du får helt enkelt inte ha fler än två stycken av samma sort i din lek och du får heller inte ha fler än 30 kort. Vips har en tämligen dyr hobby bantats rejält. Dessutom finns flera riktigt bra lekar folk bygger på bland annat Cardgame DB och SW Destiny DB som överhuvudtaget knappt ens kräver något sällsynt alls.

Under dessa tre månader som gått sedan släppet har jag inte direkt tappat sugen, tvärtom har den snarast växt. Eftersom Star Wars Destiny dessutom är tämligen nytt, så är det fortfarande ganska outforskat. Något riktigt meta har inte växt fram ännu och korten är såpass få att det inte existerar några helt brutna kombinationer som sabbar spelet.

Varför jag skriver detta precis just nu är för att en person frågade mig via PM om jag fortfarande spelar och hur framtiden för Star Wars Destiny ser ut, och jag måste säga... ljus. Väldigt ljus. Den första expansionen heter Spirit of Rebellion och kommer i april eller maj, ett drygt halvår efter lanseringen av originalspelet. Ett ganska lagom tempo kan jag tycka.

Ett bra svenskt community finns på Facebook och det tävlas flitigt runt om i landet tack vare väldigt många spelare. Det har även redan ordnats otaliga turneringar för den som är lagd åt det hållet. Och eftersom Star Wars är just Star Wars med Disneys enorma push bakom just nu, så tror jag inte intresset kommer krympa, utan snarast fortsätta växa rejält.

Jag kan alltså varmt rekommendera den som är sugen på ett roligt kortspel med tämligen originellt regelverk att kika närmare på Star Wars Destiny. Själv spelar jag just nu helst med Count Dooku och Kylo Ren som ger både gott om fultricks och fin skada alternativt Darth Vader och ett stycke Sand People som lirar förvånansvärt bra ihop. Har du hunnit prova själv något och vilka är isåfall din vinnande startuppsättning kämpar?

Bild från den kommande Star Wars Destiny-expansionen "Spirit of Rebellion" vilken som synes lägger till flera figurer från underbara Rogue One.