Generellt sett är jag för när saker blir annorlunda och Nintendo brukar vara mästare på just detta. En av de saker som fallit lite i skymundan av Switch-visningen är den app som kommer vara helt central för Switch. Tanken är nämligen att du ska sköta allt snack med dina vanliga mobillurar istället för ett nytt plastskrälle till headset och använda telefonen för att starta spel, snacka med andra, vara med i lobbys och liknande.

Och jag måste säga att jag gillar idén. Problemen är många, och säkert blir inte lanseringen perfekt. Men medan Microsoft och Sony designar i grunden ganska ointuitiva lösningar där man helt enkelt måste lära sig hur man navigerar snabbare, öppnar Nintendos variant för större smidighet. Att exempelvis snabbt kunna klicka på ett antal namn och sedan skicka invita går onekligen snabbare än att med ett styrkors välja alla och trycka på en knapp.

Likaså är det ett bättre sätt att välja de inställningar som önskas vid socialt spelande eller när det ska söka hemmasnickrade banor och liknande. Jag utgår även från att meddelandehantering och liknande också kommer vara centralt och smart implementerat, något Microsoft försökt sig på med Smartglass, som dock inte alltid är så smidigt som man skulle kunna önska.

Då är det bara att låta Switch vila i sin dockningsstation och spela vidare med handkontrollen, men använda telefonen till det den faktiskt gör bäst. Blir appen katastrof så faller naturligtvis detta, men det bör kunna undvikas och med lite fintrimning och feedback kan jag absolut tänka mig att det har potentialen att bli trendsättande även för Microsoft och Sony inför framtida hårdvara.

Din smartphone kommer vara en central del av Switch.

Jag vill börja med att säga det direkt. Jag ser fram emot Switch så in i bängen, rubriken till trots är jag inte ute efter att gnälla på prestanda eller liknande. Vad jag däremot vill belysa är uppgifterna om hur Nintendo hanterar de gratisspel du får med betalabonnemanget till konsolen. Tanken är att du ska få ett per månad och att det ska vara klassiska spel från bland annat NES och Super Nintendo.

Redan när jag hörde detta reagerade jag dock negativt. Sony har inte sällan gett sex spel, två till vardera Playstation 3 och 4 samt PS Vita. Microsoft är inget sämre utan ger fyra spel, två till Xbox 360 och två till Xbox One - där alla kan spelas på sistnämnda konsolen. Att få exempelvis Super Mario World är naturligtvis att få ett riktigt kungspel få andra titlar kan mäta sig med, men det är också att få ett spel jag säkert köpt tre-fyra gånger vid det här laget.

Ett enda spel kan verkligen inte mäta sig med vad de båda andra har. Där är det ofta relativt nya spel dessutom som faktiskt har ett reellt värde. Det känns som att jag får något jag lika gärna kunnat betala för mellan varven. Jag har rent av bekanta som inte ens köper spel utan lever av vad de får på detta sätt.

Men det blir värre. För vad amerikanska Nintendo-bossen Reggie Fils-Aime nyligen gjorde var att förtydliga att man får spelet till låns, i en månad. Vill du behålla så måste du köpa. Är du på semester under juli då din favorit kommer så är det bara att glömma det. Det blir inget spelande för din del. Nästa månad kommer ett nytt spel.

Nu vet jag såklart inte vad tjänsten kommer kosta och den blir säkert svinbra i övrigt. Men just det här är tondövhet av ett slag som för tankarna till Sonys $599 år 2006 och Microsofts "TV, TV, TV" från år 2013. Det här uppfattas enbart som enormt mycket sämre än vad de andra har, det känns direkt sniket. De kunde gott ge bort tre Virtual Console-spel per månad permanent och möjligen ha ett spel till låns - och det hade fortfarande varit mindre än vad de andra erbjuder.

Vi snackar trots allt om 25-30 år gamla spel till ett flertal gamla konsoler som många redan köpt på sig massor av gånger, inte minst i julas med NES Classic Mini, kontra titlar som faktiskt finns i butik. Även om tjänsten visar sig kosta 20 kronor per månad så är det fortfarande ingen rolig grej att behöva stresspela något medan det finns för sedan är det för sent.

Det brukar poängteras att Nintendo inte har något annat att falla tillbaka på än just spel. Och det är en fullgod poäng. Deras produkter måste generera vinst. Men där ingår även PR-mässiga segrar som gör att folk vill ha konsolen och betala för onlinetjänster, och att då komma med en sådan här enkel grej att undvika tyder för mig på att Nintendo inte har den kollen på spelarna som de faktiskt borde ha.

Switch lovar väldigt gott för egen del, men det finns märkligheter jag tyvärr förknippar med Nintendo inbakade i konceptet.

Sitter fortfarande helt svettigt och bara skakar efter kvällens fotbollsmatch. Sammandrabbningen mellan mellan Green Bay Packers och Dallas Cowboys innehåll väl ungefär allt det där som gör sporten så överlägset underhållande med stenhårt spel ända in i slutsekunderna.

Efter ett snabbt fieldgoal från Dallas började Green Bay storspela och när de klev av för halvtidsvila stod det betryggande 21 - 13 till mejeriklanen från Wisconsin, något de resolut sedan utökade till 28 - 13 och efter en neslig interception började jag nästan tycka synd om Dallas (jag skrev "nästan"). Men sedan vände det. Medvinden blev motvind och allt Dallas gjorde bara satt och med en halv minut kvar att spela stod det 31 - 31.

Jag svettades som en gris, bet på naglarna och idisslade med käkarna som besatt. Efter ett katastrofalt spel såg allt kört ut, men nejdå, hoppet hölls vid liv och hängde med tre sekunder kvar på ett ynka field goal på ett avstånd där det ofta missas - som en märkbart nervös kicker satte. Men Dallas coach hade signalerat time out innan avblåsning och det var bara göra om allt.

En ännu mer märkbart nervös kickers klev fram och sparkade en skev boll som såg ut att vara på väg ut, så till den milda grad att en av två domare väntade med måltecknet. Nu har jag stora frossan och det känns som jag druckit sexton liter extra koffeinstint kaffe. Vilken jävlar match. Hoppet lever. Green Bay mot Super Bowl.

Där kommer givetvis maskinen New England Patriots vänta och suga ut allt hopp som Azkabans olustiga Dementorer. Jag tror det står i kontraktet att de ska spela och vinna vart fjärde år (de har vunnit fyra gånger under 2000-talet och spelat Super Bow sex gånger). Stackarna har nu inte vunnit på två år nu och fick förra året inte vara med alls. Jag missunnar givetvis inte Tom Brady en fjärde Super Bowl-ring. Eller som något smartskaft på Twitter skrev inför lördagsnattens match:

Keys to a New England Patriots victory on Saturday night:

•Arrive at Gillette Stadium on time

...och det känns inte ens som ett skämt. Vilka tror du tror hem Super Bowl och har du börjat planera käk, snask, Gamepass-licens och måndagsledighet inför den stora dagen ännu?

Världens bästa TV-sport, prima fotboll av amerikanskt snitt (det vill säga ej soccer).

Imorgon vid ungefär den här tiden drar Nintendo igång den efterlängtade demonstrationen av Nintendo Switch då de ska avslöja allt. Eller åtminstone så mycket som vi faktiskt behöver veta inför lanseringen. Så vad kan vi vänta oss dock? För min egen del har jag hyggligt höga förväntningar, jag tror Switch kommer bli kalaskul och jag ser fram emot att få spela. Men det är en sak i synnerhet jag tror vi kommer ta med oss... återvinning.

Nu försöker jag så gott jag kan rösta med plånboken för att miljövänliga alternativ ska premieras, men här är det naturligtvis en annan typ av återvinning jag snackar om. Jag åsyftar nämligen Wii U-spel som får nytt liv till Switch. För det är nämligen inte alls otänkbart att den säljer mer under sitt första år på marknaden är vad Wii U gjorde under sin livstid. Det betyder att det kommer finnas drivor, jag rent av horder av människor som aldrig fått spela dess klassiker.

Och klassiker finns det gott om. Donkey Kong: Tropical Freeze, Super Mario 3D World, Bayonetta 2, Mario Kart 8, Super Smash Bros for Wii U, Wind Waker-remaken, Captain Toad: Treasure Tracker, Super Mario Maker och så vidare. Men istället för att bli makabra succéer (Mario Kart Wii och Wii Fit seglade iväg över 30 miljoner vardera) som under Wii-eran har de sålt tämligen lite med Nintendo-mått mätt.

Som du säkert vet tänker Nintendo på det här med ekonomin, och ett bra sätt att få fler spel är såklart att återanvända Wii U-spelen. Peta in extra innehåll, bumpa upp upplösningen och vips finns det massor av godbitar. Just detta är vad jag tror de kommer att göra, och det i massor.

Om jag får rätt, vilket jag hoppas, så kommer jag inte bli ett dugg besviken. Ge mig ett Mario Kart 8 med riktigt onlinestöd, ännu bättre grafik, fler förare och några cuper till - så är konsolen ett måste för mig bara där. Lassar de sedan på med Super Smash Bros for Switch (samma spel som till Wii U) men återigen med fler kämpar, banor och framtida DLC så är det samma sak där. Ge mig för bövelen!

På det här sättet kan spelen som flög lite under radarn få den uppmärksamhet de förtjänar. Enda molnet på himlen är väl om Nintendo tycker att alla lojala fans ska betala fullpris ett varv till. De som har laddat ner spelen eller DLC till dem borde kunna få något slags rabatt. Vips har Switch ett förhoppningsvis fint tredjepartsstöd, flera helt nya Nintendo-spel samt en massa riktigt bra titlar som tål att upptäckas på nytt eller spelas vidare i extra fina utgåvor.

...kort sagt, räkna med återvinning. Och jag gillar det.

Imorgon får vi veta allt om Switch och du kommer givetvis kunna läsa rubbet om det här på Gamereactor.

2017 började för min egen del med att ett förhållandevis litet paket dundrade ner i brevlåda. Det innehöll något som trevligt som en Kickstarter-belöning, något som ger lilla julafton nu och då eftersom det tar i runda slängar året innan de kommer från det att man beställt, vilket gör att jag snudd på hinner glömma att produkterna ens existerar. Hur som helst, i detta fall var det specifikt House of Borgia som kom.

Ett spel jag fastnade för just för att oärlighet och att avslöja nämnda oärlighet är en stor del av det. Du spelar helt enkelt som en medhjälpare till en kardinal som försöker bli nästa påve, och du ska få denne vald med alla tänkbara medel. Du vet inte vilka kardinaler dina motståndare stödjer (totalt sex stycken, men spelet kan spelas från 2-6 personer) och de har givetvis inte en susning om vad du har heller.

Beroende på hur många spelare ni är får du ett antal tärningar och en skärm att sätta framför dig. Fyra spelare ger fem tärningar varpå du slår. Sedan ska du tala om vad du vill göra härnäst. Fem handlingar finns att välja på, det kan vara att förgifta en kardinal så de tappar pengar, starta rykten om att någon annan spelare stödjer en viss kardinal eller muta deras inbördes ranking.

Varje handling symboliseras av en tärningssida där den sjätte utgör en slags joker. Efter att du slagit dina tärningar deklarerar du vad du vill göra och hur många tärningar du satsar på detta. Du får räkna med de du själv har och de du tror att dina motståndare har. Vill du absolut förgifta någon men inte har en enda tärning förklarar du bara självsäkert att du satsar fyra tärningar på gift.

Det betyder att det ska finnas minst fyra tärningar med just giftsymboler (eller joker). Den som är slängd i matte inser såklart att detta verkar rimligt. Fem tärningar var på fyra personer ger 20 tärningar. Tre stycken ska statistiskt sett vara joker och tre ska vara gift. Spelaren efter får avgöra om det är troligt, varpå det är dennes tur. Bara det att denne nu måste höja insatsen.

Minst fem av samma symbol alltså, men det är även tillåtet att höja med så mycket du vill. Kanske hävda att det finns minst åtta tärningar med falsk påve. Det sätter ju ännu nästa spelare i en tuff sits eftersom det då är minst nio som gäller. Vem ljuger, när ska man deklarera att man inte tror på det? Om din motspelare synar dig visar alla sina tärningar och det stäms av om du klarade läget.

Gjorde du det förlorar den som synade en tärning permanent, men om du hävdade att det fanns fler än det gjorde är det istället du som tappar en tärning. När någon når noll är spelet över. En runda tar omkring en halvtimme och finesserna oväntat många. Om din kardinal leder betryggande kanske det bästa är att gissa dåligt så spelet tar slut. Då vinner du. Å andra sidan om dina motspelare fattar misstanke kan de starta ett rykte om att du exempelvis supportar fundamentalisten. Om det visar sig vara rätt i slutet plockas den bort och du kan inte vinna. Man måste alltså stödja sin kandidat lagom mycket och lura de andra.

Mina vänner och jag spelade flera omgångar i rad och hade säkerligen kunnat fortsätta länge än om det inte var för sådan där "tidig arbetsdag" därefter som vissa i kompisgänget tillämpar. House of Borgia är ett kalasspel som fungerar som bra filler när du vill klämma in något lite kortare och lättsammare efter ett mer omfattande spel, men det är även bra nog för att ni ska vilja spela det om och om igen för sig själv.

Osäker på om House of Borgia finns att köpa ännu, men när det kommer så skaffa. Detta är riktigt roligt.