Det kan tyckas märkligt med tanke på hur mycket jag älskar Star Wars, men jag skaffade faktiskt A Force Awakens först i måndags. Hade tänkt vänta på något slags storbox med alla rullarna istället, men fick suget att kika och filmen var billig. Under året som gått sedan den hade premiär har jag hunnit med att se den tre gånger på bio, hyrt den på Blu-ray, lånat den på Blu-ray och även sett den under en USA-resa.

Visst finns det brister i den (varning för milda spoilers), både filmmässiga och mer nördiga sådana. I sistnämnda kategori så rent av hatar jag hur Rei på första försöket kan bruka kraften på ett sätt självaste Luke Skywalker bara kunde drömma om efter hårda pass med Yoda och miljövariationerna är för fattiga - och i förstnämnda kategorin så finns för mycket upprepning av A New Hope. Men problemen är inte alls lika graverande som i prologtrilogin, det är en fullt fungerande och vacker film med mycket hjärta, och Kylo Ren rockar.

Ändå var det framför allt tre scener som fick biopubliken att chippa efter andan i den märka salongen. Den första var när Millennium Falcon visade sig stå under en presenning på Jakku, den andra när självaste Harrison Ford dök upp i filmen - och den tredje och sista stod Carrie Fisher för.

Det var som att allt syre i lokalen liksom försvann när hon stegade ut ur det där transportskeppet med Leias enorma pondus. Alla flämtade till och skulle andas samtidigt över upphetsningen. Leia är så otroligt omtyckt och väldigt många Star Wars-fans vet att Carrie Fisher har en hel del i bagaget med psykisk ohälsa och missbruk. Nu stod hon där i kanonform och såg ut att vara redo att ta sig an galaxen i ett nytt episkt storkrig.

Till hösten kommer som bekant Star Wars VIII och då är Leia tillbaka igen, alla scener är redan inspelade, men det finns anledning att misstänka att det kan komma att klippas en del i dem. För som du säkerligen vet, gick Carrie Fisher tyvärr bort under dagen.

Det här med att älskade kändisar dör är naturligtvis alltid trist. De har såklart vänner och familj som alla vi andra, men de har också fans som älskar vad det nu är de håller på med och som kommer sakna dem för detta. För mig som älskar wrestling är det tyvärr alldeles för vanligt att behöva mötas av rubriker om döda barndomshjältar och det högg till i hjärtat när exempelvis "Macho Man" Randy Savage och Ultimate Warrior dog. Och visst var det trist när Michael Jackson dog, förmodligen en olycklig människa, samt David Bowie och George Michael.

Men först nu känns det för mig sådär riktigt genomsorgligt på ett personligt plan över att ha förlorat en kändis. Jag är genuint ledsen och har suttit och kikat gamla Youtube-klipp med intervjuer och liknande och fastnat bland annat för hennes roast av George Lucas och besök hos Colbert bara härom veckan. Vilken fantastisk människa, även om det givetvis är som Leia Organa jag kommer minnas henne allra bäst. Sannolikt är det en klyscha som kommer vevas i media som om det inte fanns någon morgondag, men måtte kraften vara med henne. Det har Carrie Fisher förtjänat.

Vila i frid Carrie Fisher, det känns verkligen som en sorgens dag.

Snubblade just över en Gizmodo-artikel där de samlat en trave bilder från en rysk djuphavsfiskare som via Twitter redovisar sina fångster. Och det är väl knappast någon överraskning att det finns kreatur där nere som inte aspirerar på några skönhetstitlar, men det är ju sällan man faktiskt får chansen att se dem på bild.

Surfa över till länken ovan och kolla in så får du se. Det är en rätt mäktig värld vi lever i ändå.

Bilden som fick Petter att överväga att dra igång akvarieverksamhet igen.

Har spelat Street Fighter V med en gammal vän som jag tuktat otaliga spel i genren med tidigare (och tillika en gammal Gamereactor-medarbetare). Mellan käftklapparna, rundsparkarna och en och annan eldboll gled vi in på hur hårt det floppat och hur Capcom skulle kunna få fart på försäljningen igen. Men vi insåg ganska snart att det kommer bli svårt, riktigt, riktigt svårt.

Ett av de stora försäljningsargumenten på förhand med Street Fighter V var nämligen det faktum att detta var Spelet. Med stort S. Till skillnad från alla tidigare delar skulle det inte bli tal om några Turbo- eller Super-utgåvor. Ja, inga Ultra eller Hyper Fighting heller för den delen. Och det lät ju lovande.

Det gick att hålla sig för skratt när jag köpte på mig tre upplagor av Street Fighter IV med minimala skillnader som bara hade kunnat patchas till. Förr i världen så saknades ju möjligheterna och det kändes mer logiskt - även om det sved lika mycket att handla tre versioner av Street Fighter II till Super Nintendo. Kort sagt var det en stor grej att Capcom inte skulle göra detta och det jublades hejvilt.

Och om Street Fighter V varit ett kanonspel som sålt bra hade det varit ett genidrag, men frågan är om Capcom nu inte har bakbundit sig själva. Nu har de ett spel som i våras hade sålt 1,4 miljoner. När det i höstas, efter ett halvår redovisade försäljningen igen var det fortfarande 1,4 miljoner. Eftersom försäljningen redovisas i hela hundratusental måste spelet alltså ha sålt under 100 000 på den tiden. Och de ligger långt under det tänkta försäljningsmålet.

Problemet var såklart att spelet inte höll måttet när det kom. Det hade helt enkelt inte den standard vi vant oss vid från Capcom utan var något av ett offer för det trista konceptet med för tidigare lanseringar då spelet inte är riktigt färdigt. Idag börjar det efter flera patchar kännas ganska komplett, men hur ska personen i spelbutiken veta det om denne inte är insatt?

En snabb googling visar fortfarande förhållandevis klena betyg, och kollar man läsarkommentarer eller användarbetyg är det rena sågningarna. Nä, personen i butiken tar nog ett annat spel istället. Vad Capcom behöver göra är att släppa Street Fighter V på nytt. Marknadsföra det som ett nytt spel, få nya recensioner och så vidare. En fräsch omstart.

Ett Super Street Fighter V om man så vill, eller ett Street Fighter V Ultra. Men det var ju det där med löftet. Börjar de återigen med detta och bryter mot vad de själva sagt så kommer kommentarsfälten och sociala medier svämma över att grundligt besvikna gamers. Och att Capcom alls gjorde detta uttalande var ju för att folk inte skulle vänta på de uppdaterade versionerna.

Nu har de ett nytt Marvel vs Capcom på gång (kallat Infinite), och det senaste spelet - Marvel vs Capcom 3 - släpptes ju även i en Ultimate-utgåva. Börjar de dribbla med egna löften nu så kommer folk hellre vänta på den ofrånkomliga Ultimate-versionen av Marvel vs Capcom: Infinite istället. Då får de hela spelet och mer därtill och slipper smådutta med DLC. Eller så väljer de aktivt bort Capcom på grund av att de känner sig svikna.

Det är en tuff sits för Capcom som nu alltså ska få folk att köpa ett årsgammalt spel med för serien klena betyg. Jag vågar påstå att det är halvt omöjligt i konkurrensen med allt nytt som kommer. De behöver en nylansering, men det betyder svek, sargat varumärke och kan skada försäljningen av deras nästa fightingspel. Jag vet ärligt talat ingen bra väg ur dilemmat och tror att Street Fighter som serie tagit rejäl skada av detta.

Hur tycker du Capcom ska göra för att få fart på Street Fighter V-försäljningen?

Det händer mellan varven att jag överraskas rejält efter att ha läst något om ett ämne där allt redan borde vara sagt. Som TV-serien Vänner, till exempel. När det väl försöks komma på något nytt är det oftast bara trötta kulturkoftor som försöker racka ner på något eller hitta på problematik av olika slag som egentligen inte alls finns där annat än om man verkligen kisar i motljus.

Men plötsligt så händer det, heter det ju i reklamen. Imorse spenderade jag ett antal timmar på Östersunds sjukhus där lektyren som erbjuds är veckogammal lokalpress, flygblad från religiösa samfund och Allers från 1998. Lösningen blev såklart min smartphone, där jag via Twitter snubblade över en färsk artikel om just Vänner - och hur den serien förstörde västvärlden. Det är inte helt dumt skrivet och ger ett litet annat perspektiv på saken.

Är du nyfiken, så håll till godo!

Serien som sabbade allt. Eller?

Det är som bekant en hel vetenskap det här med julgranar och att klä dem. Plast, riktig eller kanske tall? Silverfärgad eller naturligt grön? Halmpynt? Glitter? Mini-LED eller ljus? Kulor? Små figurer? Änglar? Spira eller stjärna? Och kanske ska det stå några tomtar under granen? Vissa vill att allt ska färgmatcha, andra kör på abstrakt konst medan ytterligare bara kastar upp grejer hejvilt.

En smaksak. Men det finns en grej jag inte kompromissar med, och som faktiskt bara absolut måste finnas - polkastänger. Välj gärna en riktigt god sort, men de billiga inplastade du hittar på Citygross eller Rusta fungerar naturligtvis också. Och satsa på stora mängder! Allt behöver inte ens rymmas. Sedan får du, gäster och eventuella inbrottstjuvar förse sig med godsakerna i takt med att julen nalkas (i mitt fall även hund eftersom hon är vansinnigt förtjust i dem).

Bara att plocka på sig av godbitarna och slappna av en stund. Lika självklart som en spänstig skumtomte, god julmust, en bit skinka, saftiga lussekatter, mumsig knäck eller något annat som brukar slinka ner såhär års. De som fortfarande inte fattat hur oumbärligt det är brukar lyckligtvis göra det efter ett besök här och jag har personligen sett till att sprida traditionen till åtminstone ett tiotal bekanta.

Det är tekniskt sett ingen julgran utan ett överflöd av dessa.