Det vankas som bekant den verkliga högtiden för ljuv kommers inom kort, där en halvt oundviklig konsekvens är besök. Vare sig du hälsar på någon annan eller släkten kommer över till dig, så brukar det bli sammankomster av mer eller mindre trevligt snitt. Vad gör man då? Jo, man drar fram konsolerna såklart och inviger vänner och bekanta i det digitala spelandet underbara värld. Så vad ska man spela när släkten tittar på då, och vill vara med? Förslagsvis något av dessa tre spel.

• Overcooked - Här får 1-4 kockar (ju fler, desto bättre) ge sig i kast med matlagning, vilket är lättare sagt än gjort när allt ska tajmas och planeras ihop medans gästerna kommer med allt fler beställningar. Det är hutlöst lätt att lära sig, lika hutlöst roligt och jag vågar på stående fot lova att ni kommer glömma både SVT:s minutiöst uttänkta julvärdar, Kalle Anka och hans vänner samt Kan du vissla Johanna medan ni serverar gourmetmåltider på löpande band.

• Rocket League - Spelet behöver givetvis ingen närmare presentation, men av oklar anledning har det "bara" sålt runt 20 miljoner. Enbart Playstation 4 och Xbox One har väl sålt runt 75 miljoner tillsammans, vilket betyder att en massa stackare missat detta bisarra spel som är såpass sportigt att FIFA-fansen kommer älska det, men samtidigt så lite sportigt att den som bara gillar att göra sönder åkrar i Forza Horizon 3 eller japanska rollspel till Playstation 4 kommer ha precis lika kul.

• Worms WMD - Jag vet, jag är lika trött på Worms som någon annan. Men dra mig baklänges på en släde om inte Team 17 lyckades fräscha till konceptet rejält i och med Worms WMD, så till den milda grad att det nästan är lika kul som fornstora dagar. Bara att slå sig ner och inleda hysteriska prestigestrider mot tjocka släkten där verkligen alla kan och kommer vilja delta.

Overcooked är årets bästa partyspel och kommer vara en riktig livräddare under julledigheten.

Det pratas ju mycket om det här med konsumtionshysteri och liknande i västvärlden och det kan säkert ligga väldigt mycket i det. Men jag älskar prylar. Så är det bara. Jag vill ha grejer och har alltid blivit som gladast när det ligger hårda paket under julgranen.

Likt förbaskat blev en jul hos svägerskan i Norrköping för tre år sedan en vändpunkt för mig. Vi hade stränga förhållningsregler om att handla julklappar för totalt 200 spänn, minst två, men fler om man ville. Inga namn på paketen. Sagt och gjort så fick det bli. Det som väntade visade sig vara dansk julafton. Just ordet "dansk" är inget jag per automatik förknippar med varken kvalitet eller glädje, men är man bortbjuden så är man. Jag var med.

Grundkonceptet är enkelt. Alla paket som köpts läggs på ett bord. Alla samlas runt om och sedan tar man två sexsidiga tärningar och varje person får slå en gång varpå de skickas till nästa. Vid två likadana tärningar får man plocka ett valfritt paket och så kör man så tills alla gått åt. Därefter börjar det roliga.

Ta en timer och ställ på förslagsvis 15 minuter om ni är runt fem-sex personer eller 20 minuter om ni är fler. Sedan gör ni samma grej igen - men nu får du ta paket av andra istället. Den som hade massor har snart ingen medan någon annan blivit paketmogul och vissa paket blir det hård strid om medan andra tycks vara helt ointressant - utan att någon mer än den som köpte vet vad som är i.

När tiden gått ut får alla öppna och se vad de fått. Här kan man variera och köra ytterligare fem minuter där man får stjäla de nu öppnade paketen (det visar sig alltid att man fått ett paket klädnypor, sockar i fel storlek och ytterligare en selfie-stick), eller så låter man det bara vara. Allt som allt brukar det ta runt en timme och bli vansinnigt roligt.

På det sättet slipper jag byta presenter i mellandagarna eller få grejer jag egentligen inte alls var så sugen på, och dagarna fram till julafton blir betydligt trevligare då jag slipper jaga paket till allt och alla. Sedan den där julen hos svägerskan har den här modellen liksom tagit över här hemma.

Alla vi introducerar den för faller pladask, och nu ska vi snart för fjärde julen fira med just dansk julafton, numera både hos min sambos släkt och även min egen. Det kanske inte är för alla, men det fungerar definitivt för oss och har gjort julen både roligare, billigare (mer pengar att lägga på mina egna nördintressen!) och betydligt mindre stressfull. Ett litet tips i all välmening en söndag natt.

Landet som gav oss "danska wienerbröd med chokolade" har även fått namnge ett trevligt sätt att fira jul.

Sony lät under dagen meddela att försäljningen av Playstaion 4 går bra, riktigt bra - och det inkluderar till synes även mjukvara. Något de däremot inte alls talade om var Playstation VR, där saknas sifferskryt nästan helt, mer än pliktskylda svar i stil med att "vi är nöjda". Det får mig att tro att de inte alls är speciellt nöjda, och ändå är det virtual reality-headsetet som går absolut bäst, klart före alternativen.

Ett stort problem med dessa tillbehör är, förutom att de fungerar så dåligt som de gör, priset. Det är inte alla som vill slänga upp 5000-10 000 kronor (sistnämnda är vad HTC Vive går loss på - och Microsofts Hololens kostar i dagsläget runt 25 000 kronor) för teknik som oroväckande många ändå är överens inte håller måttet. Men även andra tillbehör har haft svårt att hävda sig på marknaden, varken Rock Band 4 eller Guitar Hero Live lyckades göra något större intryck, trots att sistnämnda lär spelas sönder och samman med släkten till jul.

Det är som att förra generationens konsoler helt tog död på möjligheten att släppa framgångsrika tillbehör. Då köpte vi balansbrädor på löpande band, handlade plastinstrument till tusen, skaffade plastrattar till Wii, slog till på minitangentbord att fästa i Xbox 360-handkontrollerna, shoppade Kinect så teknikvärldsrekord slogs, investerade i Move och så vidare. Det var i sanning en märklig generation och där någonstans tog det till slut stopp. Vi ville inte ha plastskateboarden till Tony Hawk och tröttnade på att uppgradera instrumentparken med ljuset hastighet.

Och där är vi idag. Tillbehör göre sig icke besvär. Vi vill inte ha skiten. Och på ett sätt tycker jag det är synd. För trots allt är det så att vissa speltyper helt enkelt inte kan göras utan tillbehör. Det bästa exemplet är naturligtvis plastgitarrer, men där kördes konceptet så brutalt i botten att det nog helt enkelt inte är läge för en comeback riktigt ännu (även om jag rekommenderar alla att skaffa Guitar Hero Live om ni vill ha ett kul partyspel).

Men i samma veva kan jag sakna ljuspistolerna. Att kunna sitta i soffan med en polare och peppra sig igenom något coolt äventyr. Förr i världen var de alltid utformade som arkadspel, men idag tror jag begåvade utvecklare skulle kunna göra något helt annat av det. Det är ju kul att skjuta och att faktiskt rikta ett vapen är ju något annat än att styra ett hårkors.

Samma sak kan jag känna kring rörelsekänsligt spelande. I och med att Wii var så oprecis som den var och Kinect tämligen horribel (medan Move är en kalibreringsfest att försöka använda) så har konceptet helt dött ut. Men jag är övertygad om att det skulle finnas en marknad för ett riktigt bra fiskespel, en titel som möjliggör golf i vardagsrummet, roliga träningstitlar eller något helt vansinnigt japanskt som Pop 'n Music-plattan - och vem kan väl glömma Donkey Konga.

Idag finns tekniken och med dedikerade prylar skulle det kunna bli riktigt bra. Det skulle krävas en liten insats, men å andra sidan inte i närheten av virtual reality. Och det finns ingen naturlag som säger att det inte skulle gå att återupprepa Wii Fit-succén bara produkten håller måttet. Jag hoppas någon försöker igen, för trots allt ger det mer variation till spelvärlden och det tror jag ingen tackar nej till egentligen.

En omgång Duck Hunt är verkligen inte detsamma utan en ljuspistol.

Nästa år är Michael Bay tillbaka igen med en ny omgång Transformers. Detta är hans femte film om Optimus Prime och gänget, och undertiteln blir The Last Knight. Nu har den första trailern släppts och som synes tycks det bli ett lite mörkare äventyr denna gång med ett par otippade grejer som kastar om formeln ganska rejält.

Men ändå... gäsp. Och jag säger det som stort Transformers-fan. Jag är rätt trött på Michael Bays färglösa Transformers nu och tycker inte de varit roliga på länge. Det är hög till att ge stafettpinnen till någon annan och starta om serien. I sig inget dramatiskt, det har hänt Turtles flera gånger, Batman likaså liksom Spider-Man. Det är helt naturligt, även Transformers-serierna har ju liksom startats ett antal gånger i skepnader som Beast Wars, Armada, Cybertron och nu senast Robots in Disguise.

För grundkonceptet med ultrakulörta robotar som bankar vett och sans ur varandra är det faktiskt inget fel på och den första Transformers tycker jag håller än idag. Bay kör konceptet i botten och sedan blir det svårt att få liv i serien igen. Dags därför att låta detta bli karlns avsked (ja, jag vet att han har kontrakt på fler) och när Transformers återvänder om fem år så får det vara med en regissör som Gareth Edwards, J. J. Abrams eller Marc Webb.

Det klassiska Transformers Generation 1-gänget.

En kul grej med Final Fantasy XV är den bilstereo som finns till förfogande när man ska ta sig runt i den enorma spelvärlden. Att kunna byta musik i sina spel är såklart inget ovanligt, men det är inte alla spel som erbjuder kopiösa mängder Final Fantasy-musik. Därför har jag rattat runt och lyssnat till allehanda klassiker och drömt till tillbaka till svunna tider.

När nostalgiglasögonen åker på var det mesta bättre förr, men i realiteten var det nog sällan så egentligen. Jag har dock alltid betraktat spelmusiken som ett gyllene undantag här, för generellt sätt var den bättre när den faktiskt lät som just spelmusik och inte som vilket orkestrerat soundtrack som helst. Jag säger inte att det är något fel med det, men jag gillar när mina spel låter som... spel.

Att lista mina fem bästa låter ur Final Fantasy-serien är något jag ska försöka blogga om längre fram, det kommer att krävas en rejäl insats från min sida för att göra spelvärldens kanske mest välljudande serie rättvisa, men i enlighet med mitt nostalgirus kommer här mina fem bästa spelbara figurer från Final Fantasy-serien (om du tycker det är slagsidan mot nyare spel, beror det på att de helt enkelt presenteras mycket bättre än i de äldsta spelen - det var som sagt inte bättre förr i de flesta fall).

5. Irvine Kinneas - Final Fantasy VIII står för mig för en kraftig försämring av serien som fortsatte med Final Fantasy X och Final Fantasy XIII. Men det betyder inte att det var dåligt eller att det inte fanns ljusglimtar. En sådan var Irvine, prickskytten med ett stenhårt och tvålfagert yttre, men ett överraskande skört inre. En synnerligen rolig bekantskap.

4. Faris Scherwiz - Få personer i Final Fantasy V fick någon riktig introduktion, med Faris som största undantag. Hon var en iskall och fullständigt brutal pirat som på grund av det råbarkade umgänget hon levt med (andra pirater) inte alls betedde sig som vi kanske är vara att tjejer i Final Fantasy-universumet gör. En rolig figur som med sitt rosa hår såg så beskedlig ut, men samtidigt var så skoningslöst dödlig.

3. Tifa Lockhart - Stenhårda Tifa släppte jag ogärna ur mitt team i Final Fantasy VII en enda gång. Hon var direkt brutalt stark med stenhård uppsyn och underbar personlighet. En sådan där riktig pärla som stack ut rejält ur mängden genom att vara betydligt mer normal än alla andra, samt nobla mål hägrande.

2. Vivi Ornitier - Iförd alldeles för stora kläder klev Vivi rakt i mitt hjärta och fick mig att skita högaktligen i han huvudpersonen som jag mellan varven glömmer namnet på. Det här spelet handlade för mig helt om denna lilla svartmagiker och för min egen del gjorde han detta till seriens näst bästa spel någonsin.

1. Cloud Strife - Ett tråkigt alternativ? Kanske, men man slår bara inte Cloud som i ett virrvarr av drömmar och sönderköttad verklighet är en bekantskap att minnas. Länge. Med sitt ikoniska Buster Sword, vråljapanska frippa och mänskliga framtoning mitt i all galenskap blev han min favorit i serien genom tiderna.

Min recension av Final Fantasy XV kommer sent idag eller under onsdagen.

Vilken Final Fantasy-figur gillar du bäst?