Jag vet egentligen inte varför det tagit mig så lång tiod att kolla One Piece på Netflix med tanke på hur mycket jag gillade mangan, men under kvällen blev jag klar efter att ha sträckkollat. Amerikanska tolkningar av japanska förlagor brukar sällan göra någon glad - men ibland så händer det.

One Piece är nämligen helt fenomenal och har du inte sett den ännu, så gör det. Jag tror det framför allt är tre saker som ligger bakom framgången, Det första är att mangans skapare Eiichiro Oda varit rejält involverad i produktionen för att se till att serien lever upp till manga-förlagan, och de skillnader som finns är sådana han godkänt. Flera omtagningar fick göras när han inte var nöjd med det som spelats in. Detta i kontrast med exempelvis Netflix tolkning av Cowboy Bebop där Shinichirô Watanabe öppet beklagade sig över kvaliteten.

Det andra är en fenomenal casting. Nästan samtliga karaktärer är otroligt bra, där framför allt Luffy själv, spelad av Iñaki Godoy, är som en levande inkarnation av mangan. Hans mimik, utseende och leverans av replikerna är så One Piece att han härmed är ribban som gäller för alla spelfilmstolkningar av manga/animé. Till och med en karaktär som Nami (Emily Rudd) fungerar och känns som hon ska, medan Buggy the Clown, Garp och Arlong är eminenta ruskprickar även här. Enda undantaget är Koby (Morgan Davies) som har ett enda ansiktsuttryck som levereras i samtliga scener. Återigen, jämför med Cowboy Bebop där knappt någon i gänget kändes väl-castad.

Det tredje är att One Piece är en fantastisk manga (och säkert även animé, men den har jag inte sett lika mycket av). Designen, lekfullheten och allt som hör Luffys universum till är perfekt avbildat och jag älskar hur Netflix bara kör på med allt skruvat och behandlar det som om det vore allvar - med resultatet att jag tycker det känns genuint spännande. 

Netflix har verkligen blivit bra på att producera serier baserade på TV-spel de senaste åren, och om detta (samt Alice in Borderland) är en ny standard för manga/animé-tolkningar så vill jag väldigt gärna ha mer av den varan.

Rysligt bra. Har du sett One Piece och vad tyckte du?

Jag var väl sisådär 13 år när jag för första gången såg Sonic the Hedgehog på Lekstugan i köpcentret Traktören i Östersund. Jag hade visserligen sett Mega Drive förr (hade ännu ingen själv dock), men det här var något annat.

Sonics animationer, attityd, musiken och färgerna samt såklart den omtalade hastigheten - fick mig bokstavligt talat börja salivera, hyperventilera och fundera över vilken tobaksaffär jag borde råna för att ha råd med härligheten. Det blev lyckligtvis inga rån, utan jag kom över en Mega Drive ändå och en livslång kärlek tog sin början.

Att Mario generellt haft bättre spel råder det ingen tvekan om, men det var något med Sonic som fastnade och verkligen klickade för mig. Dessutom tror jag att Sonic the Hedgehog 2 är mitt absoluta favoritplattformsspel i två dimensioner. Jag verkligen älskar det. Men... sedan kom Saturn och det blev betydligt mindre kul att vara Sonic-entusiast. 

När Dreamcast släpptes med Sonic Adventure, blev jag dock på gott humör igen, men bara när jag fick spela just Sonic och i nödfall Knuckles och Tails. Sonics andra vänner var direkt fruktansvärda och varken Amy Rose, Big the Cat eller E-102 Gamma passade in i äventyret utan försämrade allt. Del två var tyvärr ännu lite sämre och sedan dess har det varit skräck varje gång Sega och Sonic Team varit tillbaka med ett nytt spel.

Det har känts som direkt misshandel, men jag har ändå haft en gnutta hopp nästan varje gång (Sonic Boom: Rise of Lyric kunde alla - utom Sega - se på flera mils avstånd med bakoframvända kikare att det skulle storsuga), bara för att bli våldsamt besviken. Sedan kommer löftena igen om att Sega ska återvända till grunderna, några läckra bilder och jag satt där igenom och hoppades. 

Men... de senaste åren har detta förbytts. Idag ser jag försiktigt fram emot nya Sonic-spel. Sonic Mania var helt suveränt och fjolårets Sonic Frontiers var också en höjdare (som dessutom byggts ut på ett bra sätt). Dessutom har de båda Sonic-spelfilmerna varit överraskande underhållande. Och idag är det premiär för Sonic Superstars, vilket recenserats av chefredaktör Petter med en stabil sjua i betyg. Vi tycker väldigt sällan lika om saker och ting, men just Sonic brukar vi vara desto mer ense om.

Jag har fortfarande inte lirat en sekund av Sonic Superstars, men det ska det bli ändring på redan under tisdagskvällen - och det känns rejält skönt att kunna säga att det är något jag ser fram emot istället för fruktar av rädsla för att Sonic Team återigen behandlat sin kotte på ett sätt som angränsar till djurplågeri. Jag återkommer med mitt omdöme senare under veckan.

Det tog 25 år, men det verkar som att Sonic Team äntligen kommit ihåg hur man gör bra Sonic-spel.

Läser att det kommande Like a Dragon: Gaiden saknar engelskt tal vid lanseringen, något som oväntat många tycks anse är väldigt dåliga nyheter. Dubb kommer visserligen senare, men vid premiären får vi med andra ord leva utan detta.

För min egen del kunde jag dock omöjligen bry mig mindre, för även om det funnits engelskt tal - hade jag givetvis valt att spela på japanska. Det som förvånar mig mest med upprördheten över att dubb saknas i spel är inte att fransoser, tyskar och spanjorer sörjer att de inte får höra spelkaraktärer tala deras rotvälska med taskiga munrörelser, utan att även många svenskar gör det.

Så länge jag kan minnas har jag hört folk klaga på att kontinenten dubbar allt de kommer över, och att man på biografer i Frankrike får höra Arnold Schwarzenegger snacka franska medan Homer Simpson gaggar på tyska i Tyskland. De allra flesta (eller i mitt fall samtliga jag talat om detta med) verkar vara rörande överens om att det är komplett vansinne.

Men likt förbaskat väljer de sedan själva alltså att spela med dubbade röster. Dels tycker jag det är mer än en smula hyckleri att göra på det sättet, men dels blir jag genuint nyfiken på skillnaden mot italienarnas dubbande mot att höra utpräglade japanska karaktärer snacka på engelska. Dessutom har jag ertappat folk i min närhet med att kika animé och östasiatiska filmer/serier dubbat på exempelvis Netflix.

Det är ju i slutändan givetvis bara en fråga om tycke och smak snarare än rätt eller fel, men jag skulle aldrig kika på en film dubbat. Det finns alltid nyanser i språket som helt försvinner när de dubbas och rösten är ju en stor del av en skådespelares verktyg när en karaktär gestaltas - och framför allt känns fenomenet märkligt (minus produktioner för små barn).

Hur ser du själv på dubb, både i andra länder och i Sverige samt spel och film. Och har din syn på dubb förändrats något senaste åren?

Tacka vettja textade spel, filmer och TV-serier.

Förra veckans rykte stämde med andra ord och Activision Blizzard är nu en del av Xbox Game Studios. Det är såklart varken det första eller sista uppköpet vi kommer få se, men däremot är det utan jämförelse det största. Som jag skrivit någon gång tidigare är det större än de tio största efterföljande uppköpen – tillsammans.

Det är inte svårt att förstå varför. Activision Blizzard är en absolut gigant på i princip alla områden, vilket inkluderar konsol, PC och mobil. Därmed kan man nu anta att Xbox-ekosystemet kommer växa något alldeles brutalt då integrationen av de olika systemen förmodligen börjar utredas redan på måndag, och ett Xbox-konto lär behövas för väldigt mycket framledes. Och att få in folk i sitt ekosystem är något som bara blir allt viktigare, eftersom det ökar chanserna att de stannar kvar där.

En annan stor nyhet relaterat till detta är att Activision-bossen Bobby Kotick lämnar företaget efter 33 år som chef. Det är en svindlande lång tid (när han startade hette den hetaste konsolen Mega Drive), och han har undan för undan odlat en kultur där man satsat stenhårt på ett fåtal spelserier, ofta så till den milda grad att man kört slut på dem, däribland Guitar Hero och Skylanders. Att han snart lämnar skutan är en enorm förändring, och det ska bli intressant att se vad det leder till för Activision Blizzards del. I en perfekt värld kan en ny ledare få Blizzard att leva upp till fornstora dagar igen och Activision att även satsa på fler lite mindre projekt än Call of Duty – men det kommer å andra sidan förmodligen gå ut över vinsten, vilket var något Kotick framgångsrikt prioriterade.

För min egen del hoppas jag att Activision ska få chansen att breda ut sig lite mer än bara Call of Duty, och några drömprojekt vore ett kart-spel från Beenox med Xbox-maskotar baserat på Crash Team Racing Nitro-Fueled, ett Call of Duty: Halo med ODST-trupper och ilsnabb Call of Duty-mekanik, ett nytt Guitar Hero, att någon indie-utvecklare gör ett nytt Lost Vikings, att Blizzard återupplivar Starcraft Ghost och att High Moon Studios får göra ett nytt Transformers. Osannolikt – men drömma går ju. Tids nog lär det dock luckras upp mellan de olika varumärkena och utvecklarna, men det har ännu inte hänt med något Bethesda-spel, vilket visar vilken tidshorisont man realistiskt kan hoppas på.

Men innan vi hamnar där, lär vi få ett antal spel till Game Pass. Jag hoppas att Activision Blizzard och Microsoft tar det lugnt dock, att stjälpa över allt vore inte optimalt, utan det finns många fina spel som borde få chansen att skina och upptäckas utan att för mycket läggs till åt gången så folk kan få chansen att upptäcka spel de tidigare missat. Dessutom lär Activision Blizzards spel i hög grad användas för att marknadsföra Xbox-konsoler och Game Pass. Man kan även tänka sig bundles med Call of Duty och liknande.

Först av allt kan vi dock sannolikt se fram emot något slags presentationsevent likt det som var efter att Microsoft köpte Bethesda, där ledare från sistnämnda och Xbox-teamet snackade om uppköpet, förändringar, vad detta innebär samt planer för framtiden.

Affären är av en sådan dignitet att jag tror det är svårt att förutse vad det kommer betyda. För de flesta tycks det vid en första anblick handla om Call of Duty (och huruvida man är intresserad av det eller ej), men det här gör Microsoft till en bjässe på mobilsidan, något som i sin tur kan bidra till att få Game Pass att hitta en ny publik. Dessutom lär inkluderandet av spel som Diablo, Call of Duty och liknande i just Game Pass göra att ännu fler väljer att prenumerera på spel istället för att köpa dem – och förändrar därmed sättet vi konsumerar spel på.

Oavsett vad man tycker om utvecklingen ska det bli spännande att se vad som händer framöver och var vi är om fem år. Precis som med uppköpet av Bethesda kommer spel som påbörjas nu absolut tidigast släppas först om tre år, och förmodligen längre tid ändå, vilket i sin tur innebär att generationen kan vara på sluttampen innan de första spelen som helt utvecklats under Microsofts ledning har premiär.

Finns det något särskilt drömprojekt du skulle vilja se Activision Blizzard leverera?

Det går absolut inte att förneka att digitalt distribuerade spel växer och att fysiska medier minskar. Och skiftet går riktigt snabbt. Nu verkar det som om vi befinner oss vid en brytpunkt, eftersom en rapport från The Digital Bits säger att den största amerikanska elektronikåterförsäljaren Best Buy beslutat att lägga ner försäljningen av all fysisk media, eventuellt så snart som i början av 2024.

Detta inkluderar inte bara spel, utan även filmer (4K, Blu-ray, DVD) och musik (samt annat). Beslutet gäller dessutom både i butik och online. Och det verkar som om detta bara är början eftersom en annan jätte - Walmart - ryktas gå i samma riktning, detta enligt VD:n för Limited Run Games, Josh Fairhurst. Och han borde veta ett och annat om saken, eftersom hans företag är specialiserat på fysiska TV-spel och samlarutgåvor.

Till detta kan vi lägga att det på senare tid ryktats om att Nintendos nästa konsol kommer lanseras i två versioner under 2024, varav den ena är helt digital. Det läckte dessutom nyligen ut att Microsoft planerar en helt digital Xbox Series X nästa år. Lägg till detta att Sony gjorde en större digital satsning med Playstation 5 Slim för bara några dagar sedan - och det verkar som om fysiska spel kan vara ett minne blott väldigt snart (vilket det varit för PC i evigheter) eftersom butikerna inte kommer sälja dem och konsolerna inte kommer spela dem.

Vad tycker du om den här utvecklingen och tror du det finns någon återvändo (LP-skivor lyckades ju onekligen göra comeback)?