Jag har flera gånger tidigare skrivit om hur framgångar i spelvärlden gör i synnerhet de större företagen väldigt arroganta. Ingenstans syns det dock tydligare än hos konsoltillverkarna. För att ta marknadsandelar försöker de göra hårdvaran vi gamers efterfrågar, men när det är medvind vill de i stället köra hårdvara ner i halsen på oss som passar deras framtidsvision och oftast inte alls är vad vi önskat oss.

Exemplen på det här är hur många som helst. Som när CD-åldern inleddes och Nintendo bestämde sig för att spel på skiva var trams efter framgångarna med Super Nintendo, varpå de lanserade Nintendo 64 och straffade ut sig ur spelvärlden. Sony klev istället in in och dominerade med drömkonsolen för gamers 1995. Eller när Sega i samma generation efter Mega Drive-framgångarna fick för sig att vi stod ut med deras otydlighet (hej Sega CD, Sega Virtua Processor och 32X) och suktade efter pannkaksplatta spel när den tredimensionella revolutionen stod för dörren.

Eller hur Sony efter den bäst säljande konsolen någonsin - Playstation 2 - fick för sig att vi ville ha en svindyr och svårutvecklad konsol utan headset, varpå Microsoft och Nintendo klev in och tog över hälften av de kunder som generationen innan köpt Sony. Mer färska exempel hittar vi i Wii U där Nintendo var så måna om något unikt att de inte brydde sig om det förbättrade spel eller ej, eller hur Microsoft gjorde ett saftigt övertramp med en helt låst Xbox One fylld av funktioner få ville ha och ännu färre frågat efter.

Det allra färskaste exemplet är dock Playstation 4 Pro. Jag var sjukskriven när den utannonserades och följde inte presskonferensen eller diskussionerna efter. Det var först i måndags jag reagerade på hur negativa många läsare var när vi postade nyheter om den och läste på lite. De mest positiva tycks driva tesen att den nog säljer ändå för att den är billig. Men det är ju knappast därför den finns till.

Istället tycks konsensus vara att den är för svag, saknar essentiella funktioner som högupplösta Blu-ray, är ful, har för få nyheter, inte stödjer 4K-spel på riktigt och överlag känns för ointressant. Ungefär detsamma tycktes gälla för den kommande Playstation 4 Slim, som även den saknar stöd för 4K-skivor och paradoxalt nog gör Microsoft till det bättre alternativet för de som vill avnjuta filmformatet Sony var drivande bakom.

Nu är det istället utskällda Microsoft som vädrar morgonluft. Xbox One S tycks ha varit vad folk frågade efter och efter runt ett års stryk av Sony i USA var det helt plötsligt Microsoft som sålde bäst i augusti. Såpas bra att det spekuleras att de inte ens vill sälja så bra eftersom de hoppas att folk ska skaffa Scorpio längre fram istället och bidra till att ge den en bred publik. Till exempel verkar det inte som att 2 terabyte-utgåvan ska tillverkas mer sedan den sålt slut, ett sätt att hålla nere försäljningen.

Ett år bort har vi sedan Scorpio som är ett rejält kliv över Playstation 4 Pro i prestanda med i runda slängar 50% bättre beräkningskapacitet. Det är en betydligt större skillnad än vad det varit mellan Playstation 4 och Xbox One och visar att de båda tillverkarna prioriterat olika. Några menar att det är helt naturligt eftersom den kommer ett år efter, men det är inte riktigt sant. Inte var Playstation 3 50% bättre än Xbox 360 fast den kom ett år senare? Snarare handlar det om att Microsoft måste ta tillbaka publik och väljer att göra det på samma sätt som de en gång tog sig in i konsolvärlden - med urkraft - och därmed tillfredsställer något väldigt många vill ha.

Prestanda är dock inte gratis och det är full möjligt att den prislapp kommer få medvindarna att återigen svänga i spelvärlden om Microsoft brassar på med något alldeles överjävligt. Tills vidare står jag dock fast vid min åsikt att det skett en tonfallsändring i kommentarsfälten. Ett varumärke nämns oftare negativt och ett oftare positivt än tidigare, och oavsett om det sedan omsätts i försäljning eller ej så är jag övertygad om att inom en tidsperiod av fem år kommer det företag som då leder konsolförsäljningen ha hunnit bli arroganta och gjort nya misstag. För så ser det ut, om och om igen när vindarna vänder i spelvärlden.

Mottagandet för Playstation 4 Slim och Pro har inte varit lika positivt som nog varken jag eller Sony trott, och sakta men säkert tycks Microsoft få medvind.

Som flera av er redan vet drog fotbollssäsongen igång i torsdags då ett svajigt Denver Broncos tog en knapp seger över Carolina Panthers. Förstnämndas Super Bowl-form tycktes vara långt borta och en uppryckning på nästan alla fronter (möjligen undantaget försvaret) måste till om de ska upprepa fjolårets bragd. Mitt eget Minnesota Vikings känns starkare än på länge och mina båda reservlag New England Patriots och Green Bay Packers lär fortsätta leverera.

Redan i Green Bays första match i söndags visades prov på vilken totalt överlägsen TV-sport detta trots allt är med intensiv dramatik ända in i slutsekunderna och flera oväntade vändningar. Lovar extremt gott inför resten av säsongen, och som vanligt förordar jag NFL Game Pass (Viasat Sport funkar i nödfall), världens sannolikt bästa streamtjänst för sport med extra allt.

Ikväll drabbar New York Jets samma med Buffalo Bills i vad som lär bli ett rekorderligt och stökigt mys, och jag ser fram emot en härlig höst med iallafall ett hundratal timmar under filt med rykande varm choklad i näven, kikandes NFL.

Fotbollssäsongen är nu officiellt igång!

En oväntad grej som hände under min frånvaro var Nintendos firande av NES, vilken fyllde hela 30 år. Detta görs bland annat med NES Classic, en pytteliten hyllning till just NES med 30 inbyggda spel, däribland flera höjdare som Double Dragon II, Kid Icarus, Mega Man 2, Punch-Out, Mario-spel och Zelda II. Den ansluts sedan till din TV med HDMI och handkontrollen är den klassiska NES-diton, fast trådlös. Att jag ska ha en känns fullkomligt givet.

Men det är något som skaver lite när jag börjar räkna hur många gånger jag köpt ovan nämnda spel. Jag äger redan i princip samtliga på NES-original, har köpt dem till Wii, till Wii U, till Game Boy Advance, till Nintendo DS och till Nintendo 3DS. Dessutom har jag handlat på mig samlingar och fått spelen i flera omgångar. Nintendo klagar såklart inte, och gör sig sannolikt redo att sälja spelen ett varv till när NX väl släpps och har just utannonserat att de även ska komma till smartphones.

Det här förtar lite av det roliga med NES Classic för min egen del. För den har inga utbytbara spel, utan är precis som den är, och jag förutspår att den kommer bli en makalöst stor succé. Men det riskerar i sin tur betyda att Nintendo släpper en till version, rimligen med fler spel och vips behöver jag handla om vissa lir ytterligare ett varv.

Dessutom är det alldeles för ofta samma spel som återkommer, varv efter varv. Licenser är ett smärre helvete och inte ens Nintendo kan trolla med knäna, och därför är det svårt att lösa titlar som gamla Ghostbusters, Fester's Quest, Chip 'n Dale, Batman eller Turtles-liren. Men det skulle behöva göras, nu är det ett urval av kanske 50 spel som rapas upp i all oändlighet, och hur mycket jag än älskar Excitebike, Ice Climber eller Super Mario Bros - så börjar jag känna mig mätt på att handla dem varv efter varv.

"Men gör inte det då, vem tvingar dig?"

Det är kanske den enkla motfrågan, som på alla sätt och vis är rimlig. Men Nintendo har tappat många fans med Wii U och Nintendo 3DS har sålt i runda slängar hälften av sin föregångare. Kanske är det dags att stanna upp och faktiskt se över sina policys lite gällande dessa klassiker? När NX kommer hoppas jag de tänkt om och låter folk avnjuta sina inköpta Virtual Console-spel utan att få dem att köpa om hela den digitala samlingen. Och det vore förnämligt om de som köpt NES Classic slapp handla om dessa titlar på nytt för att kunna köra dem på NX.

Jag hoppas också att det faktiskt görs en ansats att rädda åtminstone ett par glömda NES-klassiker från historiens avskrädeshög så vi återigen kan få ta del av spelen som format dagens utvecklare. Virtual Console är en guldgruva och källa till oändlig glädje. Men just nu känns det lite som att behöva lösa nytt inträde till festen varje gång du gör ett toalettbesök, och det börjar kännas som att måttet är rågat.

Våldsamt läckra NES Classic släpps i november och åtgången lär bli totalt hutlös.

Under min sjukfrånvaro fick jag en generöst tilltagen kartong (jämförbar i storlek med vad slim-konsoler brukar levereras i) med Halo-loot i posten. Klart uppiggande. Microsoft och 343 Studios har nämligen hakat på konceptet med Loot Crate, det vill säga lådor för fans med smått och gott i. Och de har verkligen lyckats bra. I första lådan kom bland annat en tunnare Halo-hoodie, en axelväska, en liten tidning med Halo-trivia, en REQ-kod för Halo 5: Guardians, en pin och en ljuvlig nyckelring med självaste Mister Chief (halvofficiella Halo-maskoten).

Kronan på verket är dock två statyetter med Red vs Blue i full färd med vad de gör bäst - krigar. Dessa går inte att köpa löst och tanken är att alla figurer man får sedan ska kunna byggas ihop till ett litet diorama. Jag vill absolut rekommendera detta till Halo-fans och är du sugen på att ta del av det, så surfa över till lootcrate.com och starta din prenumeration. Lådorna kommer varannan månad och det finns en liten prisstege där längre prenumerationer sparar dig lite slantar.

Första Loot Crate-lådan för Halo-serien.

En av de intressantare grejerna på Gamereactor under min frånvaro var reaktionerna på Olivers artikel om Battlefield 1 och kvinnor. Jag har väldigt sällan svårt att acceptera att folk tycker annorlunda än mig och är fullständigt övertygad om att en mångfald av åsikter behövs i alla sammanhang. Inte heller tycker eller tror jag att könsval bör vara något obligatoriskt i alla spel.

Det som fascinerade mig här var dock mängden personer som motiverade att det är helt orimligt och orealistiskt med kvinnor på slagfältet i ett spel som utspelas under första världskriget - men som jag aldrig sett posta indignerade kommentarer om det faktum att hela spelet är en enda stor orealism (eller som tyske militärhistorikern Robin Schäfer skrev på Twitter: After close look at #battlefieldone gameplay I can say for certain - good entertainment but zero historical accuracy). En jävligt underhållande sådan, men ändock. Vad Dice gjort är att skapa något slags steampunk-doftande megakrig med rock 'n roll-presentation.

Medan jag har lätt att acceptera olika åsikter, har jag dock svårare för hyckleri. Efter att snabbt ha kollat runt bland de mest hätska kritikerna i Olivers artikel så inser jag att ingen av dem tycks ha postat lika ilskna inlägg (eller inlägg överhuvudtaget) över det som ovan nämnde Schäfer kallar "...odd prototype guns..wrong equipment", vad nu i hela fridens namn detta är och liknande. Historisk ackuratess tycks ha noll betydelse hur mycket det än påverkar gameplay, realism eller utseende - så länge det inte handlar om avatarer i multiplayer man i 95% av fallen inte hinner urskilja ordentligt (och med gasmask på i 100% av fallen). Och då ska man ändå veta att det finns historier om kvinnor på första världskrigets slagfält. Inte många, men de fanns. Ändå accepteras glatt saker som inte fanns, alternativt är helt overkliga.

Jag har som sagt inga problem med att folk tycker olika, men var då ärliga och kommunicera varför det tycks på ett visst sätt. Sväljer man kameler men silar mygg blir det svårt att se åsikterna som annat än strikt hyckleri, bottnad i misogyni.

Battlefield 1 lovar oerhört gott, med eller utan kvinnor.