Tyvärr blev det aldrig Blink 182 för min egen del när de nyligen besökte Stockholm, men att hinna se dem live förblir en punkt på min bucket list. Hur det än är med den saken så har den mest kända trion återförenats igen efter många års interna stridigheter, och allt de hittills bjudit på låter förträffligt.

Nyligen lanserade One More Time uppskattas enomt mycket av fansen, där det hjälper om man känner till bandets historia och de turer som varit, och fjolårsdängan Edging lät kort och gott som det brukade låta. Nu har de alldeles nyss levererat Ramons-hyllningen Dance With Me, och det låter faktiskt riktigt bra. Tom och Mark tillsammans skickar direkt tillbaka mig åtminstone 20 år i tiden med detta energipiller. Lyssna själva via länken får du se (och framför allt höra) själv.

Ni som kan er Ramones känner givetvis igen I Wanna Be Sedated-hyllningen.

Det var mycket snack när världens största sfäriska byggnad (tog rekordet från Globen faktiskt) nyligen invigdes i Las Vegas. Utöver att vara jättelik är såklart dragplåstret att den är en enorm skärm också. 

Det här har redan använts på flera spektakulära sätt, men det är nu lagom till att det börjar vankas Halloween-stämning den verkligen kommer väl till pass. Kika på filmen nedan.

Vid det här laget hoppas jag att ni hunnit läsa Majsans recension av Assassin's Creed Mirage, som verkar vara en riktig höjdare (full disclosure: jag har spelat noll sekunder av det). Kanske är det nu flera av er som undrar hur jag kan uppskatta ett spel jag inte lirat, och det är en fullt rimlig tanke, men det jag syftar på i rubriken är hur downsize:at det är gentemot framför allt Valhalla.

Vi snackar om ett äventyr som en normal gamer kommer lira igenom på sisådsär 25 timmar, enligt de flesta rapporter, och det tycker jag är fullt tillräckligt. Att Ubisoft valt att göra på det här viset beror på att det initialt var tänkt som DLC till just Valhalla, men svällde och fick bli en separat produkt. Spontant tycker jag dock att när spel blir så vansinnigt stora att expansioner i sig motsvarar fullstora actionäventyr - så har det gått lite för långt.

Normalt brukar man beräkna att det bara är runt 10-20 procent som faktiskt klarar sina spel, och med tjänster som PS Plus och Game Pass har siffran antagligen krupit ner ännu mer. Det betyder att en förkrossande majoritet aldrig ser ens en bråkdel av spelen de har. Det som tusentals programmerare arbetat så hårt på, blir aldrig något folk ens ser, utan bara oanvända ettor och nollor i någon fil - vilket i sin tur kräver mikrotransaktioner för att nå en hälsosam vinst.

Det är inte rimligt, dessutom leder det till att spelen blir allt dyrare och upplåsta, och idag är många titlar som bekant mer att betrakta som egna plattformar snarare än "bara" ett spel. Av den anledningen hoppas jag att Assassin's Creed Mirage nu blir riktigt populärt. Dels verkar det vara ett fenomenalt bra spel jag ser fram emot att få lira, men dels vore det toppen om utgivarna fick se att det går att göra mindre och mer fokuserade satsningar baserade på populära varumärken som inte kostar i närheten av jätteprojekten, men som ändå blir veritabla storsäljare.

Att behöva vänta en evighet på spel som nästa Halo, nästa Tomb Raider, nästa Final Fantasy eller nästa Hitman känns bara onödigt. Backa bandet, varje ny del behöver inte innehålla allt och vara gigantiskt. Hellre genomarbetat, väl sammanhållet och mer fokuserat. Och med mindre budget kan man även ta mer risker och prova nya saker, för att på så sätt komma ifrån likriktningen och själfattigdomen inom dagens spelvärld.

Rejält påkostade spel behövs såklart också, jag vill definitivt att The Last of Us: Part 3, Red Dead Redmption 3 och Fallout 5 ska vara enorma. Men allt behöver inte vara jättelikt hela tiden.

Istället för att göra allt "bigger, better and more badass" trots att de senaste delarna blivit kommersiella succéer, så backar Ubisoft bandet med Assassin's Creed Mirage och släpper ett betydligt mindre äventyr.

Det är alltid samma visa när man ska prata om Super Mario Bros 2 med folk som kan något om TV-spel. Direkt vill alla informera om att det faktiskt är en vidareutveckling av det i väst tämligen okända Doki Doki Panic (känt i princip endast för att det var just spelet som gjordes om till Super Mario Bros 2), och att det riktiga Super Mario Bros 2 är det så kallade Lost Levels.

Jag vet detta. Alla vet detta.

Och med det ur vägen, låt oss snacka lite om Super Mario Bros 2. Det råder ju ingen brist på klassiska Mario-spel som inte åldrats en dag. Super Mario 64 är lite svåravnjutet numera på grund av den horribla tekniken bakom, och Super Mario Sunshine var inte ens särskilt kul när det kom. Men utöver det är i princip allt bra och de håller dessutom måttet.

Men det spel jag tycker åldrats allra bäst är nog just ändå Super Mario Bros 2. Det djupa upplägget med fyra distinkt olika karaktärer (nåja, Mario är praktiskt taget oanvändbar eftersom han inte är bäst på något), det fiffiga sub-space, systemet med att kunna lyfta fiender och massor av bonusmöjligheter för den som letar gör att det alltid känns fräscht. Att inte ha någon klocka som jagar på en uppmuntrar också utforskarlustan, och bossarna är fenomenala.

Även om Nintendo gav ut en remake i samband med Super Mario All-Stars för ohemult många år sedan (1993), så känns det som ett spel de inte riktigt vill räkna till Marios universum - trots att karaktärer som Birdo, Shy Guy och Ninji sedan dess varit med i massor av spel och det anses helt etablerat att Luigi är en bättre hoppare än Mario samt att Peach kan sväva. Storskurken Wart, de säregna världarna och det mysiga upplägget är däremot helt borta. 

Det kommande Super Mario Bros Wonder är spelet som fick mig att minnas Super Mario Bros 2 genom att också vara en lite udda fågel med massor av nya inslag. Men det verkar ändå bygga på de klassiska Mario-premisser - och medan detta sannerligen inte är något jag är emot, tvärtom - så vore det kul om Super Mario Bros 2 fick stå modell för ett nytt Mario-äventyr, eller kanske rent av få en egen uppföljare där Wart är tillbaka igen.

Vad har du själv för minnen av Super Mario Bros 2?

Följer du min blogg vet du att jag åtminstone ett par gånger per år snörar på mig kängorna och drar till Jämtlandsfjällen för vandring. Första gången brukar vara vid midsommar då det fortfarande är fullt av snö på många håll, följt av en sväng i augusti och en i september.

I år var det dock pissväder vid midsommar, något som hade gjort vandringen till mer av ett lidande när njutning, och i skiftet juli/augusti blev jag så sjuk att jag lades in på sjukhuset vilket sedermera ledde till att jag inte orkade vandra förrän ungefär nu. Så 2023 blev det bara en vandring, men en väldigt trevligt sådan.

Via en sociala medier-bekant fick jag tipset om att gå mot Silverfallet, gå upp bredvid detta och via baksidan av några mindre kända fjäll (bland annat Getryggen, om det säger er något) ta mig mot Ulvåtjärn, och sedan upp på Blåhammaren och till sist hem via parkering vid Rundhögen. Och det här var en kanonrutt jag härmed vill tipsa om.

Lite vana (eller åtminstone väl påläst) är bra att ha eftersom första halva praktiskt taget går i ödemark med knapphändig mobilmottagning och loggboken i enda nödstugan längs vägen avslöjade att folk passerar ungefär var tredje dag. Det är alltså inget drömställe att göra sig illa på eller fastna i busväder. 

Men rutten mot Silverfallet är magisk, berget tornar upp sig och det segmenterade vattenfallet på säkert 100-200 meter syns på långt håll (här finns ett kort videoklipp på mitt Instagram-konto). Att gå bredvid var en mäktig tur med kanonfin utsikt och en ganska rejäl stigning som ledde till ett par kortare pauser. Vattenfallet ändrar dessutom karaktär flera gånger och bjöd på en fin naturshow.

Även om vädret var bra första dagen så är det dock bitvis myrmark, så se till att ha bra skor. Andra dagen bar det upp på Blåhammaren, som jag bestämt tror är det fjäll som konsekvent bjuder på sämst väder. Jag och sällskapet hade inget undantag från den regeln och bodde i ett tält som på vippen ens stod kvar samtidigt som det både ösregnade och var rejält kallt. Bra liggunderlag som isolerar och bra sovsäck är något som absolut ska finnas i allas väskor innan det fjällvandras om ni ska sova ute (det går ju även att gå mellan fjällstationer och fjällstugor).

Kan meddela att medhavd finsk lakrits och en Tupla smakade ohyggligt bra medan jag försökte återfå värmen i tältet. Middagen åts för övrigt på Blåhammarens fjällstation, de serverar riktigt bra käk, men tyvärr för sista gången då de av olika anledningar (kompromiss gällande renskötsel) tvingas lägga ner. Kändes lite vemodigt och personalen höll tal och snackade om sin tid och den 100-åriga tradition som nu avslutades. Fjällstationen står dock kvar, men nu får besökare laga sin egen mat i det allmänna kök som finns tillgängligt istället, och det finns butik om du behöver köpa något.

På vägen hem observerade jag och mitt sällskap återigen det fascinerande fenomenet att man bara behöver gå kanske två kilometer från fjällstationen innan vädret blir bra. Dimman försvinner, kylan likaså och blåsten minskar. Sista kilometerna var en ren njutningspromenad och allt som allt en fenomenalt lyckad vandring. Vi har ätit gott, sett vackra vyer (som jag med Starfield i färskt minne ibland tyckte kändes... utomjordiska), spelat en del miniatyrbrädspel/frågesport, träffat andra trevliga vandrare och bara kommit bort från civilisationen några dagar.

Jag har sagt det förr och säger det igen, är du intresserad av att komma igång och vandra så dra dra iväg ett PM till mig så ska jag assistera efter bästa förmåga med tips på utrustning och rutter. Det är ett makalöst vackert land vi bor i, och att verkligen komma bort från allt några dagar tror jag är riktigt nyttigt för de flesta. Eller som min sambo sade när vi satt ovanför Silverfallet och åt en enkel lunch med vidunderlig utsikt: "Man behöver egentligen inte mer än såhär". Och hon har rätt.

Ett absolut måste för min egen del, gärna ett par gånger per år.