Det var under tisdagen det dök upp bilder på en cowboy döpt till Erron Black. En hittills okänd kämpe från Mortal Kombat X. Även om han inte är officiellt presenterad ännu, så känns det spontant som en av de första figurerna jag kommer prova på när spelet släpps. Även om det är en ganska rejäl kliché sett till munderingen, så tycks det vara en kombination av en cowboy och ninja - och jag har ärligt talat svårt att tänka mig en mer optimal förutsättning för att bli Mäki-favorit.

Säg hej till Erron Black!

Ni har förhoppningsvis läst dagens recension av Mario Party 10, ett spel jag gillar och kommer avnjuta i goda vänners lag i åratal - men som har ett par brister som håller det tillbaka från stordåd. Ett av dessa är Amiibo-läget där en liten plastfigur måste användas för att spel spelets tärning.

Man kunde tycka att det skulle räcka med att använda Amiibon för att låsa upp det och sedan glatt spela normalt, men icke. Vad som hände mig istället blev att jag flera gånger misslyckades med att slå en tärning. Normalt är det ett enda knapptryck så rullar tärningen iväg och visar ett nummer. Busenkelt. Här har det istället komplicerats till så jag ibland måste försöka på nytt. Ungefär som att jag misslyckats med en boss.

Mario Party 10 är inte värst i klassen på något vis, men tjänar som ett bra exempel på en sak som ofta känns frustrerande i spel. Det vill säga när spelutvecklarna tar något extremt enkelt och försöker göra gameplay av det - varpå det blir svårt. Jag älskade exempelvis Heavy Rain, men jag fullkomligen hatade när jag kunde misslyckas med att dricka juice i spelet.

En av anledningarna att spela spel är ju att få uppleva sådant vi annars aldrig får chansen att göra. Kriga mot Covenanter på främmande planeter, spela fotboll med Zlatan eller rädda både prinsessa och hela Hyrule. När jag kan göra allt det här blir det ofattbart irriterande när jag stöter på patrull av enklaste vardagssyssla.

Jaha, du vill plocka upp ett föremål från marken. Jag då krävs att jag cirkulerar runt objektet, försöker få knappen jag ska trycka på att dyka upp på skärmen så jag vet att jag står rätt, cirkulera lite mer och till slut kanske ge upp. Efter att nyss ha krigat ihjäl hundra Helghasts kunde min hjälte inte lyfta upp ett sketet vapenmagasin som ligger fullt synligt på marken.

Jag vet att jag nämnt det förut i något annat blogginlägg, men stegar brukar också vara en sådan här mardröm i spel. Medan både du och jag lätt skulle kunna klättra upp för en fastmonterad stege så kan det för världens bästa ninja visa sig vara en halvt omöjlig uppgift som kräver att du håller analogspaken i en perfekt vinkel och parerar eventuella kamerarörelser - varpå ninjan ramlar den. Att klyva tanks med katana eller ensamt rundsparka ihjäl halva Japans ninjaförråd är inga konstigheter... stegar däremot.

Och såhär kan jag hålla på, vart och vartannat spel innehåller detta. Det kan vara bilar som är omöjliga att kliva in i, personer som är inte går att prata med, knappar som är svåra att trycka på eller berg av loot som inte går att plocka upp. Det är få saker som är större irritationsmoment för mig än just detta, det sabbar hela illusionen av vad jag håller på med, det gör de mest vardagliga saker som att äta en varmkorv att bli en en utmaning i paritet med att lösa världsfreden.

Tyvärr verkar det vara en sak som är totalt nedprioriterat och fortsätter finnas med i spel efter spel. Grundmekaniken är alltid viktigast (vilket den är) och med den på plats försöker utvecklarna sedan lägga till allt annat. Men jag skulle önska att dessa frustrerande inslag försvann, att spelutvecklarna faktiskt funderade över om det egentligen är så sabla svårt att vrida på en vattenkran eller tända en lampa.

Gör det inte till gameplay, det finns inget underhållningsvärde i det. Låt det på sin höjd vara ett enkelt knapptryck, för om till och med en klåpare so jag klarar av det, då vill jag att min spelhjälte också ska mäkta med det.

...och en passande Penny Arcade-favorit på det.

Det är svårt att sätta fingret på när det egentligen började - och det är dessutom en ganska subjektiv uppfattning - men senaste åren har det kommit spel efter spel med en halvt omöjlig svårighetsgrad. Vi snackar spel där man verkligen måste dö, massor av gånger och där den rent obscent inövade fingerfärdigheten som krävs för att komma vidare är själva försäljningsargumentet.

För mig var det nog trots allt med Ninja Gaiden till Xbox jag första gången hörde snacket på bred front. Då handlade det fortfarande om moderna spel och det blev inte direkt trendsättande på utmaningsfronten, annat än att tredjepersonsaction fick sig ett uppsving.

Men något år efter det kom Mega Man 10. Nästan all förhandshype gick ut på att det skulle vara så ofattbart svårt, som att det var det som hade gjort de gamla spelen till några av tidernas bästa. Mega Man 10 kom, och visst sjutton var det svårt, men jag vet inte om det var så mycket värre än de äldre spelen egentligen. Det var aningen sämre än Mega Man 9 och glömdes ganska snabbt bort.

Sedan dess har det rullat på med titlar, skapade för att man ska behöva knapra Valium i samband med spelandet för att möblemanget ska förbli intakt även sedan konsolen stängts av. Och jag kan uppskatta det. Super Meat Boy hör till mina favoriter, N+ var på flera sätt helt fantastiskt och nyskapande Braid var bitvis ren ondska. Ja, och jag älskade Giana Sisters: Twisted Dreams.

Men det börjar gå inflation i konceptet. På slutet har det kommit flera retroinspirerade spel som fått mig att avstå från dem på grund av svårighetsgraden. Jag älskade Castlevania: Symphony of the Night, Suikoden är så bra så jag blir halvt svimfärdig bara av att tänka på det, Super Mario Bros 2 är alldeles makalöst, Chip 'n Dale är snudd på peaken för co-op-underhållning och Earth Worm Jim var bara för ljuvligt.

Men idag tycks det vara få utvecklare av retroinspirerade indies som tycks vilka snegla på titlar som dessa. Istället är det Rush 'n Attack, Rygar, Smash TV, Trojan och The Adventures of Bayou Billy som tycks utgöra främsta inspirationskällan. Detta trots att dessa är spel egentligen ingen efterfrågat.

Jag skulle helt sonika vilja efterfråga ett annat fokus när retrodoftande indies ska utvecklas. Ge mig finurliga spel med bra spelkontroll och jag köper direkt. Ge mig helvetiskt svåra spel och jag kommer med största sannolikhet passa. Inte för att jag är weaksauce och inte klarar av dem - utan för att alla spel inte behöver pressa fingerfärdigheten till bristningsgränsen. Jag vill ha variation, och det tycker jag tyvärr är något som blivit lite lidande.

Super Meat Boy är underbart, men visst börjar det väl bli lite inflation i über-svåra spel?

Under dagen bekräftades det att bästa del i Star Wars-serien efter film nummer VII (som kommer i december), ska heta Rogue One och släppas nästa år. Bara ett halvår efter det (sommaren 2017) är det sedan premiär för Star Wars VIII. Det betyder alltså att vi under loppet av ett och ett halvt år kommer få inte mindre än tre filmer.

Nu vill jag vara den första att poängtera att jag tror på den nya trilogin. Benhårt till och med. Jag är väldigt pepp på att se hur arvet förvaltas, men jag kan ändå känna att Disney kanske tar i för mycket. För det tar tid att göra Star Wars och självfallet är ännu fler filmer på ritbordet. Problemet är att filmskaparna inte hinner lyssna till feedback på det här viset. När film VII går upp i december lär utan att överdriva minst fem filmer ha påbörjats och hunnit hyggligt långt i produktionen.

Tänk om communityt inte alls gillar del VII, tänk om filmen floppar. Då sitter Disney där med en massa påbörjade filmer som är svåra att korrigera. Lite som när Lucas i Star Wars Episode II: Attack of the Clones hade fattat att folk var heligt förbannade på Jar Jar Binks i den första filmen och försökte gömma undan honom så gott det gick.

Jag är helt för mer Star Wars, jag ser fram emot en uppsjö av filmer. Men efter att ha fått sex rullar under loppet av 40 år kan det vara en idé att börja långsamt, i synnerhet som originalskaparen nu är borta. Kanske att de inte borde vrida Star Wars-kranen på max direkt.

Det kan straffa sig och om film sju (nästan hädelse att ens tänka tanken) inte håller måttet kan Star Wars-comebacken vara slut innan den ens hunnit påbörjats. Hånas Star Wars-Disney i sociala medier blir det svårt att väcka något större intresse för den lavin av filmer som är på gång.

Sägas ska att det hittills funkat bra för Marvel, men det börjar kännas aningens mycket även där. i Det fallet är det dessutom seriefigurer som omtolkats tusentals gånger både på film och i TV-serie, spel och framför allt tidningar. Jag vet att allt detta är sant för Star Wars med, men jag vågar påstå att det är en försvinnande liten del som faktiskt läst någon större mängd böcker och konsumerat serietidningar i någon omfattning, jämfört med Marvel. Det är nog faktiskt spelen som lyckats bäst för Star Wars (utanför filmerna), sett till försäljning.

Det kan helt enkelt vara aningens aningen för mycket ketchupeffekt för Star Wars. Vi lär ha några år framför oss med en ny Star Wars-film varje halvår och jag tror inte varumärket kommer betraktas som ens tillnärmelsevis lika heligt efter det, förutsatt att kvaliteten på filmerna inte är väldigt hög. Och det hade de kunnat säkerställa med ett lite lägre tempo på filmpremiärerna.

Jag ser kriminellt mycket fram emot Star Wars VII.

Ni har säkert redan läst nyheten om hur Uncharted 4 försenats till 2016. Ett riktigt trist besked naturligtvis för oss som spelare, samtidigt som vi nog alla vet att det i slutändan är till det bättre. Under 2014 fick vi smaka på hur det är när spelen släpps till varje pris - oavsett hur ofärdiga de än är.

Där tycker jag Naughty Dog och Sony förtjänar cred. Det är positivt att de tar ett halvår extra för att putsa och fixa. Det kommer göra underverk för spelet som jag faktiskt inte har lyckats bli sådär hypad över, annat än för det faktum att det är just Uncharted och därmed per automatik förtjänar uppmärksamhet. Jag tyckte verkligen inte att grafiken var vad jag hade väntat mig av det lilla vi fått se, och inte såg det sådär fräscht ut som jag hade hoppats heller.

Det har ändå knorrats en del i media om detta och att ifrågasättandet alls finns visar bara hur viktigt det är att det blir rätt. Samtidigt finns en annan, mindre egoistisk fråga att ställa sig i och med detta. Och det är hur Sonys julhandel nu ska bli, för det är otvivelaktigt så att Uncharted 4 var det tyngsta de hade. Nu rycker de undan mattan för spelet bara sju månader innan högsäsongen drar igång, det är inte direkt som att de kan trolla fram nya spel under tiden för att kompensera.

De har såklart säkert något ännu ej utannonserat, men det skulle ju ha släppts oavsett, och även Microsoft och Nintendo har ju outannonserade spel som ska komma i höst. Det är alltså ett gigantiskt avbräck hur man än vänder och vrider på saken.

Många hävdar att vi istället kommer att få en HD-samling med Uncharted-trilogin till Playstation 3. Det tror jag är fullt rimligt, det kan absolut hända, men vi ska inte låtsas för en enda sekund att det kommer påverka försäljningen. Som jag slagit fast hur många gånger som helst tidigare är samlingar och remakes inga storsäljare. Det kan varken Metal Gear, Halo, Resident Evil eller Final Fantasy ändra på, och Uncharted är mindre populär än samtliga dessa serier.

En sådan samling är alltså inte ens i närheten av att vara någon ersättare för Uncharted 4. Och värre är att de som är ute efter ett påkostat och grafiktungt äventyrsspel nu istället kommer vara hänvisad till Xbox One och Rise of the Tomb Raider inför årets julhandel. Om tidsexklusiviteten är utformad på samma sätt som Ryse: Son of Rome och Dead Rising 3 då PC-versioner kom ett halvår efteråt, och det är möjligt att släppa spelet till Playstation 4, skulle det innebära att det kan släppas ungefär samtidigt som Uncharted 4.

Det tror jag inte Square Enix alls är intresserade av, det skulle verka väldigt hämmande på försäljningen och risken för att det kommer senare eller inte alls till specifikt Playstation 4 (till PC kommer det, helt övertygad, Windows är också ett Microsoft-format) har sannolikt ökat.

Redan i förra årets julhandel lyckades Microsoft slå Sony i USA och Storbritannien. Det kanske inte låter så mycket med två länder, men dessa båda utgör i runda slängar 50% av världens TV-spelmarknad. Om Sony nu har färre tunga spel och Microsoft lassar på och dessutom har lägre priser, kan det betyda att Sony tappar en del av sitt försprång. Och det har de inte råd med.

Uncharted 4 kommer först 2016 och Sonys främsta vapen i årets julhandel är därmed borta.