Det finns väldigt mycket jag gillar med Diablo IV. Tillräckligt för att jag var och varannan kväll ska slå ihjäl några timmar i Blizzards helvete i glada (och loot-sugna) vänners lag. Men även om jag hade satt ett högt betyg på spelet gillar jag inte allt, det har nämligven ett par riktiga jäkla irritationsmoment, där min absolut största frustration rikas mot ett genuint tokpantat i-landsproblem.

Som du säkert vet - förutsatt att du spelar Diabli IV - så hittar man hyggligt ofta ädelstenar. Dessa använder man sedan främst för att uppgradera sin utrustning med. Men det finns flera olika typer av ädelstenar, och dessa kan var och en uppgraderas till två olika stadier.

Detta gör att knappt halva din bärkapacitet kommer vara fyllda av stenar, om du inte väljer att springa och dumpa dem i din kista varje gång du kommer till en stad med denna möjlighet. Alternativt helt skiter i att plocka upp stenar. Alla dessa tre alternativ valmöljligheter suger naturligtvis å det grövsta. Den hos Blizzard som kommit på att en liten rubin borde ta lika mycket plats i förvaringen som druidens största klubba eller barbarens rustning  - borde omedelbart tas i örat.

Därför blev jag ohyggligt glad av att läsa att bot och bättring är på väg. Tyvärr får jag vänta två månader till, men blotta tanken på att denna usla och oanvändarvänliga speldesign snart slängs ut genom fönstret känns ändå lite uppiggande.

Men med det sagt...

...finns det någon banal speldesign du verkligen hatar (oavsett titel)? Låt höra!

Jag gillar Geoff Keighley och har följt hans karriär länge, från en trailerpresentör till arrangör av det som idag får betraktas som spelvärldens egen Oscars-gala; The Game Awards. Medan formeln för sistnämnda är helt fenomenal, har hans andra två stora satsningar senaste åren trampat vatten.

Dels har vi Summer Games Fest som i teorin är en stor förklaring till att vi inte längre har E3, och dels har vi Opening Night Live inför Gamescom. Den första skulle på pappret kunna vara en superfet tillställning, men i realiteten håller alla på sina stora utannonseringar för att få göra dem själva under egna åressevent/streams. Årets upplaga var inget undantag, och dessutom saknas mening. Det är ju bara en show med massa trailers när det inte finns några prisutdelningar eller liknande.

Opening Night Live är ännu värre. Efter sommaren har alla bränt sitt krut, och vill ha kvar hemligheter till julhandeln, The Game Awards och något eget. Keighley hade på förhand flitigt twittrat och retweetat inlägg om att ha rimliga förväntningar, att det mesta som skulle visas var känt och att det främst handlade om nyheter kring spel vi kände till.

Jag tolkar detta som att Keighley själv visste att han inte satt på någon dundershow innehållsmässigt, och att komma med så kallad "damage control" innan något ens hänt, tycker jag inte ursäktar något. Vill man ha en stream, måste man kunna bjuda på underhållningsvärde. Det räcker liksom inte att säga att "jamen det här blir nog småtrist hörni" och tro att det därmed inte skulle gå att kritisera.

Att försöka få förhoppningarna på rätt plats istället för blind hype är jag för, men det som hänt här är snarare som att regissören av en film inför premiären skulle säga att rullen är lite torftig. En dålig film eller stream är en dålig sådan oavsett hur mycket ursäkter i förväg som delas ut. Vill man göra anspråk på två timmar av miljontals människors liv måste man ha täckning för det. Det hade inte Keighley ikväll, och jag tycker att han skulle behöva trimma både Summer Games Fest och Opening Night Live samt helst även ge dem något annat innehåll än att endast vara en trailerkavalkad.

Vad tyckte du om kvällens Opening Night Live?

Sandi Thoms dänga I Wish I Was A Punk Rocker är inget som finns i mina Spotify-listor, och den har aldrig varit en favorit för min del. Men det finns en specifik strof i den jag tycker är ganska genialisk: "computers were still scary and we didn't know everything".

Ibland känns det som att samtiden vet mindre än någonsin där influensers med käcka uppmuntringar om att tänka själva i oroväckande hög utgör pålitliga (well...) plattformar, men jag fattar givetvis vad hon menar. Wikipedia är några klick bort och det är svårt att prata om hur stort Tokyo är eller berätta om något fränt när det finns fakta och bilder lätt tillgängligt.

Det som fick mig att tänka på låten den här gången var det gamla svenska 90-talsmagasinet En Ding Ding Värld, vilken leddes av gamla Okej-skaparen Hans Hatwig. Idag betraktas det allmänt som en skämttidning, men som tonåring var det ibland svåt att värja sig mot alla reportage om att Elvis lever (och ska ge ut nya plattor), folk som andades med sina axlar, krokodilmänniskor och mycket annat.

Det var sida upp och sida ner med vansinnigheter som inte gick att faktakolla - Internet hade nämligen inte debuterat för svensken ännu. Och det måste ju ligga någon sanning i reportagen (sagorna), tänkte jag ofta för mig själv, för trots allt stod ju artiklarna tryckt på papper.Idag kan jag se tillbaka på det kompletta vansinnet som spreds via En Ding Ding Värld och bara tycka att det är kul, men tack vare att vi då ännu inte viste allt - så fick den tidens ungdomar en ganska spännande värld som jag är glad att jag hann uppleva.

Vilka är dina bästa minnen från denna vansinnesblaska?

Idag är faktiskt en dag jag sett fram emot, nämligen första arbetsdagen efter semestern. Jag har trots allt förmånen att jobba med TV-spel, skriva om sådant jag brinner för och har fullkomligen underbara kollegor.

Det är inte så att jag därmed hatar semester, utan gillar att resa, vandra och uppleva saker. Så hur var årets semester? Jag skulle säga fågel, fisk och mitt emellan. Låt mig ta dem nedifrån och upp:

[FISK] Årets Storsjöyran hann knappt ta slut innan min sambo började hosta och harkla, och blev snabbt sämre. Med mitt klena immunförsvar (har cystisk fibros) fruktade jag att jag snabbt skulle åka på samma. Men... det gjorde jag inte, första tio dagarna iallafall. Men natten mot i tisdags förra veckan drog det igång med extra allt. En feber på över 40, värkande kropp, mossig skalle och svårt att andas ledde till ett akutbesök och beskedet var att sänkan var på över 300 (ska vara enkelsiffrigt). Troligen lunginflammation. Så sista veckan har varit redigt usel och jag blir kvar på sjukhuset i minst en vecka till med starkt dropp dygnet runt. Dessutom ledde frugans och min egen sjukdom till att massor av planer kring vandring och sevärdheter fick ställas in.

[MITT EMELLAN] Jag och tanten min har äntligen fått den elbil vi beställde för 15 månader sedan. Medan det givetvis är goda nyheter, så har den enorma väntan lett till att glädjen förtagits något. Nu kommer den istället då räntorna är som högst och det finns andra kärror som kunnat vara ett alternativ. Missförstå mig rätt, Skoda Enyaq IV är en kanonfin bil och vi är så nöjda (samt tycks vara berättigade till bonus, om än inte de 70 000 som delades ut före nyår), men den där riktiga glädjen hade ändå krävt att bilen anlände under 2022. Ett omdöme av den kommer i bloggen inom kort.

[FÅGEL] Jag har äntligen fått Starfield, vilket varit ett av mina mest efterlängtade spel i åratal. Tiden i sjuksängen har därmed förvandlats till massor av resor i universum. Några detaljer får jag inte ge ännu, men en recension kommer iallafall den 31 augusti här på Gamereactor.

...och med det sagt, skönt att vara igång igen (om än just nu i sjukare kapacitet än vanligt)!

Hur har din egen sommar varit?

Jag är väl inte sådär superaktuell måhända, men kikade häromdagen på fjolårsrullen The Northman, en Hollywood-produktion proppad med hyfs tunga namn som Alexander Skarsgård, Nicole Kidman, Anya Taylor-Joy och Ethan Hawke. Den har genomgående fått fina betyg och jag hoppades på lite vikingatrivsel.

Men... det var något som skavde redan innan rullens första bildruta ens visats på skärmen; det här med Hollywood och vikingar brukar vara förbaskat pinsamma historier. Det blir för det mesta bara en slags checklista över sådant som bara absolut måste vara med. Detta inkluderar bland annat:

• Vinterscener (för alla vet att det alltid är vinter i norr)

• Något relaterat till vargar

• Schamaner med hjorthorn och djurhudskläder

• Träskutor som seglar i helt ohyggliga oväder med oberörda vikingar

• Någon form av sexuella övergrepp

• Vikingahövdingar som ska låta något gå i arv till sin son

• Folk som ylar mot månen

• Omotiverade scener med korpar

• Knarksvampsknaprande

• Drömmar med allvetande gudar som hjälper huvudpersonen

• Bärsärkagång (som oftast inkluderar kannibalism)

• Idiotiska stridsscener

• Hus som sätts i brand

• Extrem misshandel av nordiska språk

• Runor används våldsamt missanpassat

Jag hade kunnat fortsätta betydligt längre än såhär naturligtvis, för det fullkomligt dryper av sådant här i praktiskt taget alla vikingafilmer som produceras i Hollywood. Och The Northman, så hyllad den än är, utgör inget undantag. Visst är det en snygg och välproducerad rulle (Alexander Skarsgård och Anya Taylor-Joy gör dessutom fina rollprestationer), men det känns som en enda stor floskel där alla medverkande personer har hittat på en helt egen accent av hur en nordbo ska låta. Inte ens inom en och samma familj kan man hålla någorlunda sams, utan bryter hejvilt och inte ens särskilt konsekvent.

Problemet är att det säkert gömmer sig en bra film härunder, som jag dock får svårt att se och kunna njuta av på grund av allt direkt pinsamt trams. Ibland var det verkligen så jag nästan skämdes över det jag tittade på. Här kanske någon vill invända att det minsann inte är någon dokumentär rulle, och så är det ju, men detta är sannerligen inte något jag bryr mig om så länge det är underhållande. Kollar gärna på historiska filmer och serier som egentligen inte alls är särskilt historiska – men de måste bjuda på något nytt, och Hollywood behöver verkligen omvärdera konceptet filmviking.

Vi förtjänar betydligt bättre vikingar än såhär från Hollywood. Det handlar inte ens nödvändigtvis om att det är dåliga filmer, bara så oerhört fantasilöst förutsägbara.