För drygt en månad sedan skrev jag ett blogginlägg som i korta drag gick ut på att jag verkligen inte tror på Suicide Squad: Kill the Justice League och hoppas att det inte försenas. Det ser helt enkelt inte bra ut, och det kommer från ett DC-fan, ett Harley Quinn-fan, ett Suicide Squad-fan, ett Rocksteady-fan och tillika en person som generellt älskar co-op online. 

Men sent under kvällen kom alltså beskedet. Spelet försenas rejält, med nio månader för att vara mer exakt. Och jag sörjer. Nio månader räcker förvisso för rejäl finputs, men inte för att göra om ett storspel. Det här betyder att det kommer ha gått svindlande nio år mellan Batman: Arkham Knight och Suicide Squad: Kill the Justice League när sistnämnda släpps. 

Att utvecklingen varit problemkantad är det nog ingen som tvivlar på och ytterligare nästan ett år ska alltså slösas bort av superbegåvade Rocksteady på att fortsätta peta i ett produkt som borde lanseras och avnjutas i den mån det går medan utvecklarna går vidare med annat.

Men... Så blir det alltså inte. Medan film och TV-serierna baserade på DC känns hetare än någonsin förr, släpar spelen efter. Hur Wonder Woman blir, vet jag inte, men jag gissar att det kommer behöva göras om en del eftersom det säkert var till stor del baserat på Gal Gadots tolkkning av karaktären.

Utöver det är det stopp. Här behöver DC verkligen sätta fart.

Låt Rocksteady göra ett Batman-spel baserat på Tim Burtons tolkning av Läderlappen (kolla in detta fanprojekt, tänk den designen i rätt händer), leverera en förstapersonsskjutare med co-op med Peacemaker i huvudrollen, dunka ut något liknande Spider-Man med Harley Quinn, Suicide Squad vore utmärkta i ett Xcom-inspirerat spel, låt Superman få ett komplett rollspel med extra allt samt sätt Netherrealm på att göra Injustice 3. Plus en massa annat. Varför inte ett Aquaman med overkligt fina vatteneffekter samt ett skräckspel baserat på Swamp Thing? Samt såklart fortsätta släppa sådant som DC's Justice League: Cosmic Chaos och MultiVersus.

Det kommer naturligtvis ta åratal att vänta denna skuta. Men bättre sent än aldrig heter det ju, och det är helt enkelt dags att sätta igång nu med detsamma - och att Rocksteady alltså ska harva på med Suicide Squad: Kill the Justice League fram till nästa år innan de på allvar kan gå över till något annat visar hur fel ledningen tänker just nu.

Suicide Squad: Kill the Justice League ser ut som Kina-kopior på karaktärerna och dess gameplay ser helt enkelt inte inbjudande ut.

Egentligen vore det naturliga såklart att jag tycker till om The Mandalorians tredje säsong efter att den avslutats nästa vecka. Men... nu gör jag såhär och sammafattar istället sista avsnittet i ett eget blogginlägg. Innan vi fortsätter, ja, det blir spoilers. I massor.

Nåväl, jag har verkligen varit ett stort fan av serien under säsong ett och två. Det är aldrig '10 av 10'-underhållning, men väl habil och välproducerad Star Wars-trivsel av ett slag vi inte sett tidigare. Dessutom finns många riktigt bra karaktärer och jag gillar samt att det finns riktigt mycket fina förgreningar som knyter an till andra delar av universumet som därmed kopplas ihop och känns mer komplett.

Men i säsong tre körde det initialt ihop sig. Din Djarin själv ville helst gå och bada, Greef Karga hade blivit borgmästare för en stad som tycktes ha runt elva invånare, Grogu pratade bara med babyröst och mandalorians i sig själva framstod som så idiotiska med sitt hjälmtvång att jag började fundera på om de verkligen ens skulle ha en egen planet.

Just hjälmgrejen har alltid varit en del av Mandalorian-mystiken, men när den filmatiseras och folk inte ens kan äta ihop, så börjar jag mest fundera över hur unket det måste lukta inne i hjälmen och tycka att det känns som en sjuk sekt snarare än ett stolt folk. Här borde serieskaparna ha lättat på tyglarna lite. Jag vill se Pedro Pascal mellan varven.

Någonstans runt mitten började det dock röra på sig. Avsnittet med ex-personal från Imperiet öppnade bra potentiella historier och när Bo-Katan Kryze (otroligt välspelad av Katee Sackhoff - som dock haft lite träning) fick en större roll blev det en helt annan dynamik än när Mando bara ska kommunicera med Grogu. Dessutom var avsnitt Guns for Hire helt fenomenallt tack vare all anknytning till Clone Wars.

Nu, när näst sista avsnittet sänt, känns det som att vi står inför ett stort avgörande. Moff Gideon tycks ju inte längre finnas kvar i den nya trilogin, där Imperiet också övergått till First Order. Rimligen måste detta bygge börja här någonstans. De nya beskar-stormtrupperna är heller inte kvar senare, men det tycks heller inte Mandalorierna vara. Det är även troligt att de vill väva in Ahsoka och Thrawn någonstans för att värma upp inför förstnämndas kommande TV-serie.

Sammantaget tycker jag serien startade fisljummet, för att inte säga direkt svagt. Avsnitt för avsnitt har det dock gått åt rätt håll och med en riktigt bra final kommer jag i slutändan ändå vara nöjd och sew fram emot säsong fyra.

Vad gillar du själv Mandalorians tredje säsong hittills?

Igår kväll fick jag för mig att spela lite Gears Tactics igen. Ett kanonspel jag tror att väldigt många missat. Utöver underhållningsvärdet sticker två saker ut, där den ena är nya protagonisten Sgt. Gabriel Diaz. Han vissar att det går utmärkt att skapa karaktärer som känns lite modernare än det testosteronskadade (sagt med kärlek, jag älskar Gears of War) från originaltrilogin, men som ändå känns Gears of War.

Det andra som sticker ut är Major Sid Redburn. Ett riktigt jävla hårdkokt puckomachopaket stöpt i samma form som Marcus Fenix. En i grunden endimensionell, men ändå älskvärd, skapelse. Redburn får förvisso lite bekgrundshistoria i Gears Tactics tillsammans Diaz, men klart är att båda dessa och förstnämnda i synnerhet borde få synas väldigt mycket mer. 

Därför hoppas jag att framför allt Redburn får en stor roll i Gears 6, och jag skulle verkligen inte misstycka om det rent av blev en ny huvudperson. Vill The Coalition återvända till de mer hårdkokta skräckrötterna vore detta as till karaktär en klockren början.

Har du något exempel på en biroll i ett spel som förtjänar ett bättre öde?

Under ett par år (mer?) upplever jag att folk varit oerhört negativa på sociala medier. Det finns en illvilja att misstro åsiktsmotståndare och argument av typen att man måste vara för och emot. Till det har vi en svindyr pandemi i bakhuvudet, en ekonomisk kris och ett förbannat onödigt krig i Ukraina (seriöst, åk hem Ryssland, lär er läsa landsgränser på en karta).

Men... de flesta av oss har det ändå rätt bra. Vi har skola/jobb att gå till, givande hobbys, bra med fritid samt lite pengar över i slutet av månaden att göra något kul för. Jag vet att det finns svärta i världen, men låt mig inte fokusera på det nu utan istället bjuda på lite positiva saker:

• Feta utannonseringar på väg - Något E3 blir det visserligen inte, men Geoff Keighley har sin show tidigt i juni med feta utannonseringar och därefter väntas Microsoft, Nintendo och Sony (samt även tredjepartare) ha feta presskonferenser. Visst kommer det alltid finnas folk som har orimliga förväntningar, men detta kommer bli en riktigt fin månad för gamers.

• Starfield kommer bli svinkul - Det är faktiskt inte så länge kvar nu. För min egen del finns det få saker som slår Bethesdas rollspel, att liksom bara bli avsläppt med evig frihet till hands och sedan börja upptäcka sitt eget äventyr. Blir det bättre än Skyrim? Vet ej, bryr mig ej, men jag är helt övertygad om att det kommer bli magnifikt.

• DC-omstarten lär bli fenomenal - För bara året sedan var det svårt ens som DC-fan att vara riktigt glad över universumet. Visst fanns gott om projekt jag gillade (Joker, The Suicide Squad, Peacemaker och The Batman för att nämna några) men det var alltför spretigt. När vi nu får en officiell omstart under mycket kompetent ledning och ett faktiskt riktmärke är förhoppningarna skyhöga. Blue Beetle må se halvdassig ut, men därefter tror jag det blir åka av.

• The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom släpps snart - Kommentar överflödig. Uppföljaren till ett av mina favoritspel någonsin... tack, ja tack!

• Det nalkas sommar hörni - Jag såg faktiskt den första tussilagon i år under påskhelgen mot en byggnad i Östersund. Sommaren är snart här med uteserveringar, resor, semestrar, festivaler och mycket annat.

• Star Wars har riktigt mycket kul på gång - Jag kan inte säga att jag älskade allt Disney visade under påskhelgen, men flera projekt lovar riktigt gott, inklusive Mando-film, Andors andra säsong, Ahsoka lovar gott i första trailern, Uslingarna får en tredje säsong och Visions Volume 2 ser ut att leverera rejält. Jag hade heller inget emot Rey som karaktär, även om jag som helhet inte gillade den nya trilogin, och ser fram emot att få se henne starta om jedi-ordern, något som öppnar för force ghost-nostalgi på ett sätt vi aldrig sett förr.

• Fighting-genren gör rejäl comeback - Inom ett kalenderår från och med idag kan vi se fram emot ett nytt Street Fighter, ett nytt Tekken, ett nytt Mortal Kombat och MultiVersus-premiären. Till detta kommer rykten om ett nytt Dead or Alive, ett nytt Killer Instinct och något Shaolin Monks-relaterat... samt mycket, mycket annat. Jag lirar inte fighting som förr, men jösses vad jag tänker vältra mig i genren i år.

• The Boys: Säsong 4 har premiär i år - Det är bara att erkänna att jag har en rejäl mancrush på Homelander. The Boys är bland det bästa jag vet mätt i underhållningsvärde och jag ser otroligt mycket fram emot den fjärde säsongen.

• Mario/Sonic dominerar på bio och The Last of Us på TV - Att TV-spel är världens bästa hobby visste vi redan, nu vet även resten av världen detta. De varumärken vi älskat i decennier charmar just nu brallorna av alla och inget tycks vara hetare än att filmatisera "vår" hobby. Och så länge som resultatet blir så bra som det vi fått senaste tiden så är jag överlycklig över denna utveckling.

Vad ser du mest fram emot under 2023?

Det slog mig när jag under påsken återigen svävade iväg i tankarna och funderade på den magnifika Mario-filmen som hade premiär förra veckan. Även om jag sannerligen älskade praktiskt taget varenda sekund av den, så inser jag ju att Svampriket aldrig någonsin sett så bra ut förr.

Och det i sin tur gör det lite tråkigt att tänka på att det sannolikt kommer dröja två generationer av Nintendo-konsoler innan jag får se något lika vackert igen i spelform. För om jag under pistolhot (eller bara här i bloggen i största allmänhet) ska gissa, så tror jag Nintendo kommer göra något hyggligt Switch-liknande med sin nästa konsol.

De kan inte släppa sin bärbara marknad (Nintendo totaldominerar Japan) och de kan inte släppa si stationära eftersom den behövs i väst. Och att lansera två olika format tror jag inte de vill hålla på med längre. Då uppstår problemet att man inte kan kräma in hur mycket prestanda som helst i en pytteliten enhet, dels för att det kräver tekniskt konplicerade lösningar, dels för att det blir orimligt dyrt.

Man ska minnas att Switch har lägre beräkningskapacitet än en Xbox One, och sannolikt kommer nästa konsol vara någonstans i närheten av Playstation 4 Pro eller möjligen Xbox One X. Även om Ratchet & Clank: Rift Apart visat att det är fullt möjligt att i realtid avnjuta vad som i praktiken skulle ha betraktats som förrenderad grafik för några år sedan, så kommer Switch inte vara i närheten av detta.

Det betyder att det magnifika, grönskande Svampriket vi fick se i filmen inte kommer låta sig återskapas så lätt till nästa Switch, och sannolikt blir det i bästa fall till ännu nästa konsol någonstans runt år 2030 som vi kommer få uppleva det vi just nmu kan se på film.

Här vill jag bara inflika att tekniskt snygg grafik inte varit Nintendos signum på många år och deras spel är ofta underbara ändå. Att underhållningsvärdet kommer vara på topp är alltså inget jag tvivlar på ens för en sekund, däremot konstaterar jag att vi lär få vänta riktigt, riktigt länge på att få uppleva filmens ursnygga Svamprike i ett spel.

Räkna inte med detta till nästa Switch.