Som vi kan läsa idag kommer PSP2 att bli lika kraftfull som Playstation 3. I sig inget mirakulöst, fem år på Playstation 2:ans livstid kom som bekant PSP och gjorde samma bravur. Och 2011 är vi just fem år in på Playstation 3, så det är i sig inget konstigt. Skillnaden är möjligen att Playstation 2 hade svagast prestanda under förra generationen, och därför ansågs den bravuren inte vara lika stor som nuvarande.

Playstation 3 anses ofta på pappret ha bäst prestanda, något som till stor del härstammar från Ken Kutaragis egna uttalanden samt från den berömda E3-presskonferensen från 2005 (den bästa någonsin i mina ögon). Hela generationen känns det som att fansen väntat på att den på något magiskt sätt ska utvecklas och plötsligt spöa allt grafiskt.

Sanningen är snarare att den hållit väldigt jämna steg med ett år äldre Xbox 360. Uncharted 2 är för mig den här generationens tveklöst snyggaste spel, tätt följt av Killzone 2. Men då finns de åt andra sidan ingen riktig motsvarighet till Xbox 360. Det snyggaste spelet är förmodligen fortfarande Gears of War 2, som dock körs på en multiformatsgrafikmotor, vilket såklart inte drar maximal nytta av hårdvaran. Bästa alternativet är väl Halo: Reach, men Bungie har som bekant fokuserat på andra saker än att göra en svinigt snygg korridorskjutare, och den jämförelsen blir heller inte helt klockren.

Min poäng är inte att basha varken Playstation 3 eller Xbox 360, bara konstatera att "what you see is what you get". Konsolerna är ganska maxade nu, visst kommer det komma snyggare spel, men tung grafik har inte direkt visat sig vara något försäljningsargument och med Kinect, Move och 3D kan vi nog snarare räkna med ett litet kliv bakåt.

Kort sagt, att Sony - som visat sig vara riktigt duktiga på snickra ihop high tech-spelenheter - skulle lyckas göra en PSP2 med Playstation 3-prestanda, ser jag som i allra högsta grad realistiskt. Det är som sagt en fem år gammal konsol. I normala fall skulle vi få en Playstation 4 i år eller 2012 med ungefär 20-30 gånger hästkrafterna i Playstation 3. Men det kommer inte att hända.

Kort sagt, PSP2 kan gott och väl komma att klara Playstation 3-grafik, kanske till och med mer därtill. Och därmed även slå Xbox 360 på fingrarna. Lägg till det att ett spel som Infinity Blade till Iphone 4 skulle anses vara fullt godkänt till HD-tvillingarna med (PS3/Xbox 360). Och runt hörnet väntar som bekant även Nintendo 3DS som inte ser ut att vara alltför långt efter HD-tvillingarna. Dessutom sägs Apple ska visa Iphone 5 med 4G i år. En telefon som isåfall med all säkerhet kommer slå Playstation 3 och Xbox 360.

Microsoft har sina Windows Phone 7 ute redan nu. Också riktigt stabila telefoner med höga minimumkrav på prestandan, heller inte alltför långt ifrån HD-tvillingarna. Och för Androider som Desire HD gäller samma sak.

Vi är alltså precis just nu bara några månader ifrån den revolution där man ska vända sig till handhållna format om man vill ha bra prestanda (då naturligtvis borträknat PC som teoretiskt sett alltid har överhanden eftersom man kan uppgradera kontinuerligt). Något som helt bryter mot alla tidigare oskrivna regler där bärbara format alltid varit svagare.

Och större lär skillnaderna bli. Playstation 3 och Xbox 360 har flera år kvar i sig, och om vi redan i år tangerar dem grafiskt, kommer vi tveklöst slå dem flera gånger om under kommande år. Inte minst med tablets som säkert kan få HDMI-portar så man kan koppla upp dem mot sin TV. Och Sony Ericsson lär naturligtvis fortsätta uppgradera dem omtalade Playstation-mobilen kontinuerligt eftersom den lär ska baseras på Android.

Ett eventuellt Uncharted till den mobilen kan alltså komma att bli betydligt snyggare än Uncharted 3 till Playstation 3 tack vare betydligt kraftfullare prestanda. Och självfallet kommer även Microsoft uppgradera kraven för Windows Phone 7 vid någon tidpunkt, så Halo till den ser bättre ut än Halo till Xbox 360. Kort sagt, snart händer det som sa omöjliga där den som helst spelar konsol i första hand får vända sig till bärbara format om det är prestanda man är ute efter.

Redan nu finns gott om mobiler med värre prestanda än Wii. Det här är inte ett snyggt Xbox 360-spel, utan fjolårsliret Infinite Blade till Iphone 4.

Det var när Street Fighter II hade satt en ny standard för hur slagsmål skulle se ut, men blivit precis gammalt att man hade börjat sett sig om efter något nytt. Dessutom hade Turtles-febern börjat lägga sig. Ninjasköldpaddor var helt enkelt inte speciellt hippt längre. Kidsen kollade på Luftens hjältar och de coola katterna körde på Power Rangers istället. Det var sent 1993, möjligen tidigt 1994. Playstation hade man ännu inte hört talats om och Sega fipplade som bäst på med Mega Drive-tillsatser i drivor.

Jag var sugen på mer fighting. Men en Neo Geo hade jag då inte råd med, inte på långa vägar, trots att jag ofta samköpte spelen med mina två yngre bröder. Internet hade fortfarande inte lanserats för allmänheten i Sverige, så engelska speltidningar från LT City på Prästgatan i Östersund blev min bästa källa till riktiga spelnyheter.

Jag hade läst om Teenage Mutant Ninja Turtles - Tournament Fighters i något nummer av CVG, men inte tänkt mer på det eftersom det inte funnits på några releaselistor. Ytterligare ett av dessa många spel som aldrig skulle komma till Sverige, tänkte jag för mig själv. Dessutom var ninjasköldpaddor som sagt inte speciellt hett längre.

Jag var på stan i alla fall. Slank som vanligt in på TV-spelsbörsen för att titta runt lite. Och döm om min förvåning när jag såg just Teenage Mutant Ninja Turtles - Tournament Fighters till Super Nintendo i begagnathyllan. Jag visste mycket väl att det var ett ovanligt spel, och jag vet fortfarande inte om det var importerat från ett annat europeiskt PAL-land, och om det överhuvudtaget fick en riktig svensk lansering.

Med spelet i en påse med Super Mario World-tryck (Mario i gul mantel sittandes på en Yoshi) gick jag hem för att spela. Brollorna, jag och några polare som brukade lira fighting slog oss ner framför pojkrummets vita plastiga 18" TV för att spela. Och wow, bara wow.

Hittills hade nästan alla Street Fighter II-kopior känts som just det. Kopior. Själlösa och sämre produkter för den som inte fick tag på originalet. Men det här var annorlunda. Konami hade gjort ett ilsnabbt spel med grym spelkontroll och helt makalöst bra grafik. Banorna var väldesignade, Turtles-trivian massiv och vi var som fast.

Förutom Mortal Kombat-spelen (som vi väl i ärlighetens namn mest spelade för blodets skull) och flera Street Fighter II-varianter, var det just Teenage Mutant Ninja Turtles - Tournament Fighters som blev det 16-bitars fightingspel vi spenderade mest tid med. Men vid den här tiden var maskerade kampsportsköldpaddor som sagt inte särskilt hett längre, och spelet slog aldrig igenom och hade alltså inte ens en riktig premiär.

Därför glömdes det bort rekordfort även av de få som fick tag på det. Idag skriker folk ofta om att de vill ha nedladdningsbara versioner av äldre Turtles-spel, gärna det till NES och gärna även arkadspelen med co-op-inslag. Och medan jag är för allt sådant med, är nog det Turtles-spel jag helst vill se göra comeback faktiskt Teenage Mutant Ninja Turtles - Tournament Fighters. En sorgligt bortglömd pärla och en ovanligt lyckad parentes i Konamis annars inte helt klockrena fightingspelskarriär.

Mina tidigare "Bortglömda spel"-bloggar:
Bortglömda spel #1
Bortglömda spel #2
Bortglömda spel #3
Bortglömda spel #4
Bortglömda spel #5
Bortglömda spel #6
Bortglömda spel #7
Bortglömda spel #8
Bortglömda spel #9
Bortglömda spel #10

"Där har du Michaelangelo, och där, och där...!"

Jag vet ju att många av er brukar reagera negativt på förbättrade piratskydd, hatar DMR och upprörs något alldeles oerhört varje gång ni får höra talas om nya rykten som säger att Sony tänker försvåra delande av nedladdade spel. Jag har dock inga som helst problem att förstå de här aspekterna av spelvärlden.

Det är inte som att alla utgivare är enorma vinstmaskiner där alla anställda kör vräkiga tyska lyxbilar medan pengarna bara sköljer över dem. Sanningen är snarare att oroväckande många utvecklare går med förlust och ofta behandlas som slit och släng-varor. Och detsamma gäller för utgivarna som har svårt att få vinsten att motsvara omsättningen, i den mån det överhuvudtaget blir någon vinst.

EA har länge haft ekonomiska problem, Sony likaså och självaste Nintendo hade ett rött kvartal under 2010. Jag säger inte att man inte kan bli rik på spel, för det är det åtskilliga som blir, men att stirra sig blind på 600-kronorsprislappen på ett nyspel och tro att speltillverkning är en enkel väg till oändlig rikedom är så fel det kan bli.

Jag har alltså inga problem med att förstå att man vill öka på intäkterna. Och ofta gör man ju faktiskt det genom mervärden, exempelvis nedladdningsbart extramaterial eller samlarutgåvor. "Men...", säger vän av ordning, "...förut fick man ju hela spelet när man köpte dem!"

Ett argument jag aldrig riktigt har lyckats förstå. Ungefär som om man köpte halva spel nu. Den som handlade exempelvis Mass Effect 2, Elder Scroll IV: Oblivion eller Forza Motorsport 3 var knappast missnöjda med innehållet. För 600 kronor fick man mer än man någonsin kunde begära, även om det sedan gick att bygga ut. Det var hela spelet. Att det sedan kommer ytterligare expansioner är ju för att möjligheten numera finns. Det gör att kunderna behåller sina spel längre (mindre begagnathandel) samt att man får mer betalt för dem.

Hade Sony kunnat hade de gladeligen krängt fler bilar till första Gran Turismo, Microsoft hade utan att blinka sålt på oss nya banor till Halo: Combat Evolved, Nintendo hade tveklöst gett oss mer Goldeneye 007-material och Square Enix skulle ha lanserat fler saker till Secret of Mana. Men tekniken fanns inte förr.

Men nog om det. Det finns en sak jag har svårare att förstå, nämligen regionskydd. Piratkopiering till konsoler har alltid funnits, och även om jag med handen på hjärtat kan säga att jag inte kopierat sedan Commodore 64-eran, så har jag skaffat mod-chip och micklat med praktiskt taget varenda konsol jag äger. Varför? Jo, för att jag vill kunna spela importspel.

De pengar jag har bidragit med till denna undre värld, som trots allt har pirater som största kunder, har alltså varit för att kunna få spela originalspel jag betalat fullpris för. Under förra eran hade jag en modifierad Gamecube som kunde spela både amerikanska och japanska spel. Eftersom jag alltid haft en liten slagsida för japanska produkter var det en självklarhet. Utan spel som Dream Mix TV World Fighters och Naruto: Gekitô Ninja Taisen hade kuben inte alls varit lika rolig som den nu blev.

Och då ska vi bara inte tala om Super Nintendon (Secret of Mana var ju mer eller mindre det enda rollspel av rang som kom till Europa, inte ens Final Fantasy dög) eller Playstation. Vi lever i allt globalare tider, vi reser mer och mer och tack vare nätet är det lika enkelt att beställa en bok från USA som från grannkommunen. Att i det läget försöka bibehålla regioner är bara att reta upp folk, inte minst eftersom alla faktiskt inte ens är medvetna om dem. Många köper glatt ett spel till barnen på Florida-chartern, handlar något lir på Singapores flygplats under affärsresan eller skaffar ett bärbart spel till sig själv från kryssningsfartygets ombordshopping.

Lägg dessutom till att våra nuvarande regionsfria konsoler tycks ha mindre problem med piratkopiering än tidigare (baserat på att det helt enkelt säljs fler spel per konsol). Dels finns inte samma intresse att betala för moddning, för dem som vill spela importerade originalspel. Det finns absolut utrymme att diskutera till vilken grad det här gäller, men att fler spel säljs per enhet är ändå ett faktum, liksom att folk som även vill spela importerade original till Playstation 3 och Xbox 360 inte längre moddar.

Kort sagt är regioner en väldigt tveksam begränsning, som dessutom nästan alltid ofelbart leder till att Europa hamnar på efterkälken. Kolla bland nuvarande konsoler hur Wii (som är den enda icke regionsfria enheten) är den enda burken där vi i Europa får ett sämre utbud av nedladdningsbara produkter och framför allt hur vi kan få vänta ett halvår på ett spel som Kirby's Epic Yarn, trots att det sedan länge finns översatt och klart i USA.

Bland bärbara enheter har det alltid varit en absolut självklarhet att regionsfrihet måste råda. De följer lätt med på semestrar och man vill gärna kunna handla spel där man befinner sig. Så var det på gamla Game Boy, så var det på Nintendo DS och så är det på PSP. En självklarhet, som sagt. Men nu är det andra tider. För med Nintendo 3DS kommer Nintendo nu att lägga till regionskydd även till de bärbara enheterna.

Så medan konkurrensen gör allt friare och friare, går Nintendo åt rakt motsatt håll. Och samma argument jag använt för regionsfrihet, går såklart att använda mot Nintendo 3DS. Till exempel kommer det finnas åtskilliga människor som vill spela importerat. Dessa kommer gladeligen vara med och betala för bättre och bättre moddar för att göra enheten öppen. Därmed är de direkt och indirekt också med och betalar för att hjälpa den piratverksamhet som också kommer att nyttja ett hackat system.

Dessutom är Nintendo 3DS en bärbar enhet i en global värld. Frågan är inte om någon kommer råka köpa ett spel som inte fungerar till den egna enheten, utan när det händer. Det kan vara allt från den välmenande flickvännen som vill handla med något kul till sambon från en resa med arbetskamraterna till hardcore-spelaren som missat att enheten är regionsskyddad och köper ett spel till sig själv under backpack-vistelsen i Thailand.

Kort sagt, regionskydd är sannolikt att binda ris till sin egen rygg. Och det i ett läge då Nintendo DS börjat vika försäljningsmässigt, liksom Wii. Nintendo behöver en ny succé. Men att lansera en enhet som kan komma att kosta 3000 kronor, har en batteritid på tre timmar, kan skada yngre barns ögon permament, ger sämre bilduppdatering när 3D-funktionen används, inte kan hållas på tvären som en bok utan att 3D-funktionen slutar fungera och dessutom dras med ett regionsskydd, då har man inte gjort det helt enkelt för sig.

Missförstå mig rätt. Jag tror som fasen på Nintendo 3DS och bokade min egen redan i höstas. Men medan allt bara skrek succé på E3 i somras, har praktiskt taget allt som kommit fram sedan dess varit begränsningar. Nintendo behöver den här framgången, men vi spelare behöver sannerligen inte regionskydd.

Medan alla andra öppnar sina konsoler allt mer och gör dem regionsfria, går Nintendo åt rakt motsatt håll. Något som åtminstone för min egen del är väldigt negativt.

Yup, jag vet. Det är bara andra veckan 2011. Året har knappt börjat ens. Vi har inte ens fått en svensk topplista för vecka ett. Inga retail-spel har släppts. Första numret av Gamereactor är inte klart ännu. Vi har inte ens hunnit lista de hetaste spelen för 2011, och jag har heller inte hunnit med att dricka ens en centiliter Pepsi eller smaka av en ljuv pizza. Kort sagt. Året är ungt.

Och likt förbaskat. Nu sätter det igång. Kolla vad som just dök upp på Twitter. Reservationer för E3. Gamereactor kommer självfallet ha folk på plats för att intervjua, spela, titta och bara insupa atmosfär. Och lika självfallet kommer mässan föregås av årets fetaste presskonferenser där vi kommer få utannonseringar som förvandlar de mest stenhårda män till grinande fjollor modell Heineken-reklamen på TV (ni vet, den där frun i huset visar sitt skorum, och herrn istället demonstrerar sitt stora Heineken-förråd).

Här är listan över bekräftade utställare:
505 Games
Activision
AMD
Atari
Atlus U.S.A.
Bethesda
Capcom
Crave
Disney Interactive Studios
EA
Epic
Konami
LucasArts
Majesco
Microsoft
Namco
Natsume
Nintendo
NVIDIA
OnLive
Perfect World Entertainment
Proximo Games
Sega
SCEA
Sony Online Entertainment
Square Enix
Take-Two
THQ
Trion
Ubisoft
Warner Bros.

Och var och en av dessa utgivare kommer naturligtvis visa sina fetaste nya spel och det börjar redan vattnas i munnen. Det är lite mindre än sex månader kvar, lika långt från förra E3 till den kommande. Men i och med detta kan jag inte hjälpa att för min egen del har nedräkningen till E3 just startat.

Cryteks kommande Kingdoms som utannonserades förra E3 har vi inte fått höra ett ljud om. Definitivt ett av de spel jag helst vill veta mer om på årets tillställning.

En av de mer spännande sakerna som hände under CES i veckan var på Sonys presskonferens. Den var dock subtil, på gränsen till omärkbar och svår att göra en nyhet av. En del spelsidor (Gamereactor inkluderat) skrev att Playstation-bossen Kaz Hirai antydde att en Playstation-telefon kunde tänkas vara i gärningen. Vilket absolut är en del av det han sade. Men för den som tittar mellan raderna går det att läsa in betydligt mycket mer.

Det Kaz sade, som jag tycker är så intressant, gäller Sonys framtida strategi där han hade följande att förtälja: "Our new mobile strategy encompasses driving the development of a variety of new strategic products and services including tablets currently in development as well as smartphones, all the while of course integrating the know-how and the assets that we've accumulated from our Playstation business."

Kort sagt, Sonys framtida strategi är att använda allt man lärt sig från Playstation-världen i en hel uppsjö nya produkter. Däribland nämner Kaz specifikt tablets (likt Ipad) och smartphones. Som bekant har det redan ryktats nästan dagligen om en Playstation-telefon, medan en tablet såklart är ny.

Men egentligen, en Playstation-tablet känns väldigt logisk. Spel är en stor del av Ipad-världen, och kolla film, lyssna på musik, surfa på nätet, kolla på bilder med mera kunde man göra redan med PSP. Kan det rent av vara så att den kommande PSP 2 faktiskt inte är en ordinär bärbar spelenhet, utan en riktig tablet?

Det skulle isåfall kunna förklara den närmast hutlösa prestandan det skvallrats om, och även göra att Sony kommer kunna ta ett pris på åtskilliga tusenlappar där man ändå är billigare än vad bland annat Apple och Samsung tar för sina tablets.

Mina spekulationer kan såklart vara helt felaktiga. Men om vi leker med tanken att alla läckta bilder och den information som dykt upp om Playstation-telefonen är korrekt samt att det även är på väg en PSP 2 och att Sony även tänker nyttja sin Playstation-erfarenhet till att göra en tablet (vilket i klartext ändå måste betyda ett spelfokus), så skulle Sony redan inom ett år kunna komma att ha tre portabla Playstation-enheter ute på marknaden då det är bråttom att få ut en tablet.

Utifrån vad vi vet och vad Kaz Hirai sagt är det inte alls någon orimlighet med denna Playstation-anstorming. Men det kommer inte att stanna där, för Kaz sade ju faktiskt: "... development of a variety of new strategic products..."

Tablets och smartphones var bara två exempel. Inte en komplett lista över allt man har på gång. Om man leker med tanken lite, vilken typ av produkter kan vi mer tänka oss? Kanske Playstation TV? TV-apparater med inbyggt stöd för PSN där man kan ladda hem Playstation 3-spel. Trots allt, tar man bort Blu-ray-spelaren ur en Playstation 3, inte skickar med något kablage, inget skal och inget annat som hör konsolen till, skulle det ändå bli en ganska billig affär. Säg att en vanlig Sony kostar 8000, men köper man en Playstation TV som erbjuder alla PSN-tjänster så kostar den 9500.

Observera att jag bara leker med tanken, men även separata Blu-ray-spelare kan väl tänkas få PSN-stöd? Och varför inte ha stöd för åtminstone Minis och kanske även PSN-spel till PC? Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser för vad man kan kalla Playstation. Det är fortfarande ett starkt varumärke Sony kan exploatera väldigt mycket mer. Och kanske är det precis rätt väg att gå.

Playstation 3 är fortfarande långt ifrån den succé Playstation 2 var, och det finns ingenting som tyder på att det med nuvarande koncept plötsligt skulle ske ett tokryck där alla vill ha en sådan. Allra minst nu när Kinect tycks ha fått en så sanslös smakstart och gjort Xbox 360 till en ny innegrej (till och med på en urstark Playstation-marknad som den franska lyckades Kinect göra att Xbox 360 plötsligt blev mer poppis än Playstation 3 i julhandeln).

Tack vare en hel serie Playstation-produkter där alla i grund och botten kommunicerar med PSN och har både XMB samt de välkända knappsymbolerna, kan Sony likt en trojansk häst plötsligt göra en hel värld mer eller mindre omedvetande till Playstation-användare. Det skulle kanske inte hjälpa just Playstation 3 (kanske snarare tvärtom till och med), men det skulle definitivt göra Playstation större än det någonsin varit tidigare.

Det var strax efter 00-slaget på torsdagen som Kaz Hirai förklarade att Sony ska använda sin Playstation-erfarenhet till andra typer av produkter.